Okategoriserade

Sverige och Norge drar inte alltid jämnt. Det beror givetvis på att det finns en viss konkurrens mellan oss, och framförallt när det kommer till idrott. Vi (Sverige) vill ju såklart att Norge inte ska vara bättre än oss, och Norge tänker såklart exakt likadant. Men om vi bortser från all prestige mellan oss som idrottsländer för en liten stund, och där vi istället enbart tittar på Norge och deras store spelare Erling Haaland, då är jag definitivt på Norges sida.

Hela framgångssagan kring Erling Haalands uppväxt och satsning hoppas jag ska få fokus i den idrottsliga debatten. Idag heter allt akademier (framförallt inom fotbollen) och många tror att ju mer och ju tidigare ett barn börjar elitträna, desto bättre går det inför framtiden. Denna negativa övertygelse har spridit sig till många idrotter med resultatet att färre barn går vidare i sin idrottsutbildning som ungdom. Leken glöms bort (för idrott är faktiskt bara en lek), där man istället tynger barnen med en massa måsten och med ännu mer uppstyrd träning, och gärna i så tidig ålder som det bara är möjligt. Allvaret blir till en vardag och den tränger sig allt längre ner i åldrarna.  

Klubbar, ledare och tränare tjänar en massa pengar på det ”akademiska” upplägget, och föräldrarna till de stackars barnen köper deras argument med hull och hår. De har blivit påverkade med att det ska börjas i tid.

I all denna röra gör en norsk stjärna entré. En stjärna som inte har följt den ”akademiska” fotboll/idrottsvärlden. Istället har han fått erfara leken i tidig ålder. Där han i unga år fick lära sig att om det skulle bli något, ja då får man också själv göra jobbet. Haaland visste vad som krävdes, men han såg aldrig träningen som ett tvång, utan allt var en lek som han hela tiden själv ville bli bättre på. Han tränade med sitt lag från barn upp till 13–14 års ålder 1 – 2 dagar i veckan. Det var inte förrän vid  15 – 16 års ålder som han tränade professionellt, då han bland annat skrev på för en norsk elitklubb.

Vad är det då som har gjort honom så bra?

Jo, hans egenansvar. Varje helg tränade han spontanfotboll med sina kompisar genom att de lekte fram fotbollen. Känsla och driv tränades fram utan deras egentliga vetskap. Han testade även ett flertal andra sporter, vilket har gjort att han har blivit väldigt allsidig som idrottsman. Haaland kom alltid först till träningarna just för att träna extra i allt ifrån inlägg, nickar, inkast eller vad som. Han nötte och nötte, och allt via en glädje. Det var ingen som pekade med hela handen och sa vad han skulle göra, utan allt kom ifrån honom själv.

Tänk om fler hade tagit till sig av denna kunskap. Att idrott inte bara handlar om att mata de unga utövarna med mer organiserad mängdträning, och där startåldern även går allt längre ner i ålderskullarna. Det finns som sagt pengar att tjäna för vissa aktörer i och med denna okunskap om att allt måste vara så mycket, och gärna så tidigt som det bara går.

Erling Haalands kloka ledare, tränare och föräldrar förstod att långvarig idrott byggs genom sunt tänk, och inte genom tvång. Ett ledartänk som handlar om att bygga upp adepternas framtida karriär genom att lära ut egenansvar för sin idrott, och där glädje och spontanidrott är en mycket viktig faktor. Just därför så klappade mitt idrottshjärta lite extra för Erling Haaland och hans Norge under detta fotbolls-VM, även om det tar emot en smula att erkänna. Men i det här fallet handlar det inte om Sverige vs Norge, utan det här handlar om något helt annat, det vill säga hur man marknadsför sund och hållbar idrott.

Är idrott en livsstil?

Visst är det så. Och man kan med lätthet säga att det krävs en viss livsstil för att nå den absoluta toppen oavsett om det handlar om brottning eller vilken sport som helst. Tid för träning måste alltid komma i första hand, där allt annat blir prio två. Men det sagt behöver man absolut inte leva något tillbakadraget liv för att man satsar, utan det handlar mer om att träning och tävling alltid ligger först.

Jag vet med mig själv att jag i början av min karriär (fram tills jag var 22 – 23 år) var alldeles för extrem. Jag levde brottning 24/7, och jag hade inte mycket annat i livet som fyllde mina dagar. Det blev för mycket helt enkelt, och framförallt när karriären inte alltid gick som man ville. För att orka ett helt idrottsliv, låt säga upp till och med runt trettio-sträcket, då måste man kunna ta in ”vanliga” grejor i sitt liv som umgänge med kompisar, privata resor, andra hobbys etc. Jag vill till och med säga att det är ett måste. Det måste finnas något annat än bara träning och tävling och fullt fokus mot högsta toppen. En balans är alltid bra oavsett vad vi gör, annars blir det extrema för extremt.

Träning och satsning på toppnivå är oerhört extremt. Både kropp och själ behöver ibland ta sig ner på en helt vanlig nivå för att man ska orka i längden. Livsstilen grundar sig i att träning alltid kommer först. Det går liksom inte att ha en tid och passa när man ska iväg och träna, utan tid för träning är egentligen tidlös. Om träning sker under stress, det vill säga om man har en tid att passa, då har man oftast fokus på något helt annat. Kropp och knopp måste vara med när man väl befinner sig på träningsmattan, eftersom det inte bara är fysiken som tränas, utan även den mentala balansen och inställningen.

Inte lätt för alla att förstå, och framförallt inte för dem som aldrig sysslat med elitidrott. Men det är just här som det brister för många. Finns en del som tror sig satsa, medan de i själva verket bara tränar för att, och inte för något större syfte alls. Syftet hos en elitidrottare är alltid att bli bättre, men även genom att hitta den där goa känslan och rytmen som bara elitidrottare på toppnivå kan uppleva. Där allting stämmer, och där varenda steg, ryck och rörelse är synkat genom hela kroppen. Från tårna upp till hjärnan. När den känslan infinner sig, då är det stor lycka.

Jag själv minns vissa matcher mer än andra. En del matcher har bara avverkats genom åren som aktiv, där intresset av att befinna sig på tävlingsmattan nästan bara varit ett måste. Man ville liksom avverka sin motståndare snabbast möjligt, så att tiden på mattan blev så lite som möjligt. Den känslan, den inställningen ska man givetvis inte bygga vidare på. Utan istället ska känslan vara att man aldrig vill gå av tävlingsmattan. Man tänker inte i sekunder eller minuter, utan man tänker känsla. För visst minns jag matcherna som jag aldrig ville skulle ta slut. Där man från första sekund var nummer ”ett på bollen”. Just i den känslan vill man befinna sig i. I slutändan är vinsten egentligen bara det slutgiltiga kvittot. Det verkliga värdet finns i allt däremellan. Känslan, euforin och allt annat positivt som idrottslivet för med sig. Att kunna njuta av idrottslivet, och inte bara fokusera på den slutgiltiga medaljen.

Sverige är bra på mycket. Men att supporta i vått och torrt, tillhör inte vår starka sida. Vi gillar när det går bra, och då viftar vi med flaggor, och vi klär oss i gult och blått så långt det bara går. Patriotismen är då helt hundraprocentig.

MEN

Så fort det kärvar något för laget, då svalnar i viss mån den viktiga stöttningen. Det blir istället ett frågasättande i allt ifrån hur laget har valts ut, till hur värdelösa vissa spelare är. Listan kan göras hur lång som helst på saker som vi retar oss på, vilket gör att den fortsatta stöttningen inte längre får samma energi. Besvikelsen uppvisas med vissa (många) till och med slutar att stötta sitt lag. Det blir liksom straffet att ”nu får det vara nog”. Detta kan ju ske ganska snabbt, och det krävs inte många matcher tills supportrarna lägger halsduken på hyllan.

Fenomenet är även koncentrerat ner på Malmö-nivå. När det går bra för Malmö största fotbollslag, då viftar var och varannan medborgare med en ljusblå halsduk. Alla är, och blir då MFF-are på heltid. Tills spiralen vänder, det vill säga när laget börjar ta ”lite” stryk, då blir det snabbt en omvändning. Jag tror faktiskt att de flesta, vilket även gemene Malmöbon kan intyga, att Malmö är en medgångsstad när det kommer till idrott. Framförallt när det rör sig om Malmö FF. Vi Malmöbor vill gärna heja och stötta, men helst bara under framgång.

För visst minns jag när jag själv var en flitig besökare på Malmö Stadion i början av 1980-talet. Min första match såg jag 1982. Därefter följde jag laget från 14 års ålder, fram tills jag var 19 – 20 år. Mitt stöd avstannades på grund av att min egen karriär ökade i intensitet. Jag var en hängiven åskådare på den tiden nere på norra läktarens ståplats. Och jag kan säga att på den tiden var det inte många Malmöbor som stöttade ”sitt lag. Jag kan fortfarande höra speakern Einar Malmborg utropa på sitt säregna sätt, och med välformulerad skånsk dialekt: ”O dagens publiksiffra – 3674”. Så var det på den tiden. Flest åskådare kom det när MFF mötte änglarna (IFK Göteborg) efter deras triumfer i UEFA-cupen.

Går vi till den individuella idrotten så kan man även där få en viss känsla av samma fenomen. Fast givetvis inte i samma omfång som lagsporterna. Men, man kan även där se en tendens vem folk står bakom och höjer när personen ifråga har stora framgångar ute i världen. Då vill alla svenskar förknippas med den framgångsrika svensken. Men när det går mindre bra, då är det inte riktigt lika häftigt att stötta och förena sig med vederbörande atlet, utan då är han/hon som alla andra.  

Svenskar är som sagt bra på mycket, men att stå bakom och hjälpa ett lag när det går trögt (eller vad som), tillhör inte medborgarnas starka sida. Vi vill liksom inte ha det för jobbigt. Varför heja på ett lag/idrottare när det går dåligt, när det finns andra lag man då kan heja på istället, och där det dessutom går betydligt bättre?

Det är väl bara att konstatera att vi svenska är inget ”flaggfolk”, både när det kommer till klubbflagga, eller till vår nationsflagga. Vi tycker det är ”lite” kul att vifta med den när det går bra, men annars är vi ganska återhållsamma med allt viftande. Vi har inga problem med att hänga in den i garderoben, och sedan plocka fram den när det går bra. Men när det går mindre bra, då stannar den hemma för lite vila.  

Det finns något vackert i det rutinmässiga. Att göra samma sak varje dag, varje vecka, varje månad, ja, alltid. Många gånger benämns rutingrejor i folkmun som tråkiga, ”Svensson-aktiga”, ointressanta etc. Det räcker att någon säger ”jag lägger mig runt kl. 21 varje dag”. Då får personen på direkten epiteten – ”tråkig person”. Varför är det så?

Barn som inte kommer till sin rätt i skolans värld eller i andra sammanhang sägs ofta sakna vardagliga rutiner. I avsaknad av daglig rutin finns det stor risk att barn ter sig på ett tråkigt sätt. Det vet inte riktigt hur de ska förhålla sig i olika sammanhang, vilket oftast leder till tillrättavisningar från vuxna personer. Barnen är liksom inte tränade in i ett mönster, vilket skapar en osäkerhet redan i unga år. Den osäkerheten följer sedan med till vuxen ålder Och just osäkerhet skapar många problem.

Osäkra människor kan uppvisas på flera sätt. Det kan vara folk som vill sätta sig på andra, spela kaxiga, skryter mycket, ljuger konstant, beter sig våldsamt etc. Det finns som sagt många olika sätt att dölja sin osäkerhet på.

Inom idrottens värld är rutin en mycket viktig faktor. Jag vill till och med säga att det är ett måste om man vill nå stora resultat. Det krävs en rutin i allt från träningstänk, för att slutligen kunna prestera på topp i sin idrottsarena. Det är alltså vardagliga saker som ska göras i stort varje dag. Upprepande saker ska göras om och om igen, vilket leder till att man blir riktig bra på just ”sin grej”. Människan som inte lever i idrottens forum tror att den här ”tråkiga” rutinen bara tillhör idrotten, vilket naturligtvis är helt fel. Från banala grejor som att borsta tänderna, klä på sig, knyta skor, laga mat, så kräver detta en viss färdighet/träning för att vi ska kunna lösa dessa vardagliga bestyr. Dessa färdigheter har uppkommit av en vardaglig rutin.

Personer som äger en viss kunskap oavsett vad, har givetvis tränat enormt på sin färdighet. De kan utan problem snickra ihop ett hus, backa med en stor lastbil, operera ett sönderslitet knä osv. De har tränat upprepande gånger under lång tid, vilket lett till att de därefter kan utföra dessa saker med stort självförtroende.

Idrottens största fallgrop är just den återkommande rutinen, det vill säga viljan av att göra samma sak om och om igen. Det är bara en liten del som är beredda att bemöta den rutinen, eftersom de flesta alltid hittar någon typ av ursäkt. Det kan vara för mycket plugg i skolan, känner sig inte helt hundra, fick ingen skjuts till träningen, glömde bort att det var träning osv. Det finns som sagt hur många ursäkter som helst. Nu vill jag inte på något sätt förringa skolans roll, utan skolan kommer alltid i första hand när det kommer till barn/ungdomar. Det går att planera skolarbete med träning, men det kräver planering och stor egenvilja. Man ska givetvis inte träna när man är sjuk, men det är skillnad med att känna sig lite lätt hängig, till att vara sjuk där träning kan vara direkt livsfarlig. Den balansgången måste man kunna urskilja. 

Rutin är som sagt ett måste för att lyckas med vad man nu vill lyckas med. Och just därför ska man inte negligera den vardagliga rutinen med att säga att personer som gör samma sak varje dag är tråkiga. Det är ingen rättvis bild. För till syvende och sist så handlar det inte om att alla dygnets 24 timmar måste vara likvärdiga, utan det är i regel bara ett fåtal timmar som måste följas av en rutin. Livet består av fler ljuva timmar där man med lätthet kan pausa rutinens mönster, till att sedan rätta sig i ledet igen och ”ta sig i kragen” för att bemötta sin struktur.

Så innan du säger att någon är tråkig, ointressant, ta först reda på fakta. För tänk vad rutin kan åstadkomma, och har åstadkommit, om det så handlar om idrott, kirurgi, backa med lastbil eller precis vad som.              

Jag har inom loppet av två veckor blivit inbjuden till fyra studenttillställningar. En av dem var min äldste kamrats yngste grabb, och de övriga tre var killar från brottarklubben. På en av festerna (brottarklubbens) sa en gäst till mig – ”Va fint att ni som idrottsledare är inbjudna, det hör väl inte till vanligheten att en ledare/tränare blir inbjuden till adeptens studentfirande?” Personen ifråga har ju helt rätt, det är ju absolut ingen självklarhet att en ledare/tränare ska vara där.

Tänk så många timmar, så många år, som en ledare/tränare spenderar tillsammans med sina aktiva. Träningskvällar, tävlingar, samtal, sommar, vinter, avslutningar, prisutdelningar etc. Jag tror inte alltid att samhället med dess politiker förstår idrottsledarens roll och betydelse.

Tänk om politiker på något sätt skulle få för sig att gå in och mixtra i föreningslivets ramverk genom att rucka och förändra idrottens ideologiska budskap. Det vill säga på ett förenklat sätt – förringa idrottens fostran. Att personer i beslutsfattande positioner får för sig att nedmontera föreningslivet på ett eller annat sätt, genom att säga och påstå att idrottens betydelse är överflödig och onödig. Tanken är givetvis smått obehaglig.   

Ett samhälle tar lång tid att bygga upp, men det går jäkligt snabbt att rasera. Människor som inte haft någon kontakt med idrotten har noll förståelse för vad idrotten åstadkommer i positiv anda, och vad den har för roll i ett samhälle. Samhörighet, kamratskap, uppfostran, framtidsmål, hälsoaspekten och mycket annat är bara några få delar som är av högsta rang, och något som är ovärderligt i ett fungerande samhälle.   

Om jag går till mig själv, så hade mitt liv blivit väldigt annorlunda om jag inte kommit in i den svenska idrottsrörelsen redan som ung liten pojke. Idrotten blev snabbt min identitet, och jag formades, fostrades och fångades av idrottens positiva budskap och värderingar. Jag hade blivit en helt annan person, om inte idrotten kommit in i mitt liv.  

Även om jag tidigt blev uppfostrad att snällhet är en bra egenskap (från min mor), så fick jag dessutom även till mig (finns kanske även i mitt DNA) att aldrig godkänna att bli trampad på. Just därför har jag aldrig haft problem med att säga ifrån när det kommer till orättvisor både när det kommer till mig personligen, eller gentemot andra. En kombination av sunda värderingar är kopplat samman från min familjeuppväxt, och från det livsviktiga föreningslivet.

Det finns som sagt ledare och tränare i mitt liv som har betytt oerhört mycket. Jag har lyssnat på dem som jag velat lyssna på, och jag har tagit efter de som jag velat ta efter. Mina förebilder helt enkelt.   

Så tillbaka till årets studentfirande. Det är som sagt en stor ynnest och glädje att man blir inbjuden till adepternas studentfirande, vilket absolut inte är en självklarhet. Man blir stolt, glad och oerhört hedrad att man får vara en del i deras liv, och att man får en inbjuden till en av deras största händelser i livet tillsammans med deras släkt och vänner.  

Jag har sett, följt och skådat ett flertal unga brottarstjärnor genom årens lopp. Unga brottare som varit så otroligt bra, där namnkunniga ledare (med gedigen brottningsbakgrund), gett sina ord om att vederbörande barn/ungdom kommer bli stor världsstjärna inom snar framtid. Läste ett gammalt urklipp (från 1987) där den tidigare EM-mästaren Lars-Erik Skiöld gick i god för att den unge adepten skulle bli en stor framtida världsstjärna. Skiölds lovande adept (tror att det var hans adept), slutade (tyvärr) redan innan juniorkarriären hann börja. Många ledare vill sig tro att de kan se på en 11 – 12 åring att de ska bli framtida stjärnor. Många gånger syftar de enbart sin analys på vilka resultat den unge adepten har åstadkommit på vägen, vilket gör att de glömmer bort att titta på andra och desto mer viktiga parametrar.

Jag själv har också sett och upplevt genom alla mina femtio år en uppsjö av tidiga brottarstjärnor. Tyvärr avslutade de flesta sin satsning innan karriären ens hann börja. Så ser mönstret ut sedan barn och ungdomsbrottningen tog fart under 70-talets begynnelse. Under Sveriges 1940 – 1960-tal, började man inte träna brottning förrän vid 12 – 15 års ålder (kunde vara senare än så). Det fanns under den tidseran inga nybörjartävlingar, barntävlingar, läger för barn, resor utomlands för barn, inga akademier osv. Det var en helt annan värld, en helt annan modell. Man kan väl lugnt säga att stressen inte låg som en våt filt över de unga brottarna, utan mantrat var väl istället ”du gör som du vill”. Finns givetvis både något gott och ont i allt detta, och jag vill inte på något sätt säga att barnen/ungdomarna hade det bättre förr om åren, utan det fanns massvis av andra svårigheter på den tiden som var betydligt större än 1970-talets eskalerande barn och ungdomsidrott.

Tittar man som ledare lite utanför boxen, då kan man faktiskt se (om man tittar riktigt noga) en 11 – 12 åring om han/hon har en tendens att bli en framtida stjärna (om man tittar rätt). Där finns liksom ett klipp i steget när de tränar, där blicken och viljan signalerar ett visst egenintresse, ett djupt intresse som inte bara uppvisas under en månad, utan den gör så alltid. Resultaten ska man absolut inte lägga någon fokus på när de är små, för det är helt ointressant egentligen. För det är inte antalet barn/ungdoms-medaljer som kommer bekräfta och styra barnets väg mot toppen, utan det är intresset, och framförallt barnets tålamod.   

Många ledare och föräldrar går som sagt in i den resultatbaserade fällan, där deras lättvindiga analys är: ”detta är bra, och så här ska vi fortsätta”. De tror att ju mer desto bättre. För tränar man mer och ännu hårdare, då blir ju barnen bättre, eller? Analysen är givetvis helt felaktig. De vill som sagt inte förstå eller veta hur det sett ut genom alla år. Många har ju inte sett och upplevt alla dessa barnstjärnor som har stormat sig igenom turnering efter turnering, där deras brinntid sakta men säkert har släkts ner efterhand.  

Nu finns där givetvis ett fåtal unga brottare som har varit väldigt duktiga som unga brottare, och som dessutom har fortsatt upp i den seniora kategorin, och som där också nått framgångar. Fast antalet är väldigt lätträknade. Man måste även titta på – vad menar vi med juniora/seniora framgångar? Är det SM-nivå, eller rentav världsnivå? Sak samma, hur mäter vi barnstjärnor? Är det för att man vinner någon cup här och där tre/fyra gånger på raken, eller vad innebär det att vara en barnstjärna? Det finns ju såklart ingen direkt riktlinje, utan de jag menar och titulerar som barnstjärnor vinner i stort sett allt. Deras förluststatistik under året är minimal eller nästintill obefintlig. Så det handlar inte om att det på något sätt är fel att en ung brottare har vunnit en uppsjö medaljer, och då tro att han/hon är en barnstjärna, utan kategorin barnstjärnor är något helt annat.

Slutligen vill jag mena på att det viktiga i all barn/ungdomsidrott är att det ska vara stimulerande för alla. Vi som agerar ledare ska göra allt i vår makt genom att uppvisa engagemang och kunskap om sporten. Att få så många som möjligt att fortsätta med brottningen så även efter den kritiska åldern 11 – 12 år. Med engagemang och förståelse, och att man som ledare inte fokuserar på att allt ska gå så jäkla snabbt, först då kan vi få ihop ett gäng som fortsätter även upp mot den juniora/seniora kategorin. Barnen måste inneha stort tålamod för att kunna utvecklas och gå vidare i sin karriär, och samma tålamod behöver givetvis även ledare och föräldrar.

Fotboll. En stor och folklig sport där det konstant pumpas in pengar. Näringslivet står i kö för att sponsra de största fotbollsklubbarna och kommunerna runt om i landet vill inget hellre än att det ska gå så bra som möjligt för ”deras” lag. Tidningarna skriver ständigt om fotboll. Här nere i Malmö känns det som att tidningen Sydsvenskan är Malmö FF:s egen klubbtidning. I stort sett varje dag får klubben ett mittuppslag om det så handlar om spelare, tränare, ledare eller precis vad/vem som. Om det inte är ett mittuppslag är det en krönika där klubben med dess spelare analyseras in i minsta detalj.  

Men trots pengar och gigantisk uppmärksamhet går ”lilla” Mjällby och vinner förra årets allsvenska. Deras pengakassa är inte är i närheten av Malmös rikedom. I år är det ett annat lågbudgetlag, Sirius som har börjat bäst, och som leder efter ex antal spelade omgångar, och man kan givetvis ställa sig frågan – hur är det möjligt?

När Hugo Baff vann sin bragdbetonade EM-bronsmedalj för lite mer än en månad sedan, får jag som ledare/tränare skriva några rader till tidningen (SDS) via ett mejl för att uppmärksamma att det pågår ett Europamästerskap i brottning. Eftersom jag hintade om att det var dags för bronsmatch, en match som han dessutom vann, kom det en artikel dagen efter. När han för ett år sedan skulle gå bronsmatch i U23-EM skrev jag även då några rader till SDS-redaktionen. Svaret jag fick – han måste vinna en medalj, först då skulle de skriva något. Det krävdes alltså en medalj för att han skulle få några rader i en skånsk morgontidning? Där och då blev det slutligen en femteplats (förlust i bronsmatchen), och noll rader i tidningen.

Jag fick till mig häromdagen att genomsnittslönen för en allsvensk fotbollsspelare är 141,000 kronor i månaden. Att redan som ung oerfaren spelare, tjäna dessa gigantiska summor, kan ju inte vara bra någonstans. Det finns liksom ingenting att längta till efter en sådan utbetalning, eftersom unga spelare tjänar i paritet med vad en svensk femtioplus-minister tjänar. Jag upplever att målet för varje enskild spelare handlar inte längre om att vinna titlar eller vinna med laget, utan första prio har blivit att göra sig ekonomiskt oberoende i så ung ålder som det bara är möjligt. De unga spelarnas (så även vissa föräldrars) fokus blir istället att tjäna så mycket som möjligt, och så snabbt det bara går. Lyssnade till en känd svensk ungdomstränare (fotboll) som satt och raljerade hur många spelare han hade lotsat fram genom alla år. Tittar man noga på spelarna som han nämnde, och deras idrottsliga meriter, så var det i stor sett lika med noll. Hans mätning grundades enbart efter hur mycket pengar de hade tjänat.

Till syvende och sist tror jag att det rentav är för mycket pengar i vissa idrotter, och givetvis för lite i andra. Detta skrivs inte med någon bitterhet eller avundsjuka utan det är bara ett rent konstaterande. Jag tror att fotbollsspelarna tjänar för mycket pengar i en allt för tidig ålder. De blir tidigt mättade av deras ekonomiska situation. Den idrottsliga vinsten blir inte lika viktig längre, utan prion blir istället ”bara” pengar, och inte en längtan av att vinna matcher/titlar tillsammans. Idrottaren som tjänar noll hamnar i en annan typ av kris, där det finns en tendens att inte få vardagen till att gå ihop rent ekonomiskt.  

Ordspråket hungrig varg jagar bäst stämmer faktiskt väldigt bra, vilket en del fotbollsspelare inte kan relatera till. De visar en tidig mättnad helt enkelt. En brottare däremot, är en hungrig varg. Fast det viktigaste för brottaren är att inte bli alltför hungrig, utan det måste alltid finnas några krafter kvar så att de kan fortsätta sitt jagande.              

Under årens lopp har jag fått en hel del brev till mig på grund av min brottarkarriär. Jag kan väl ödmjukt säga att det inte varit några direkta beundrarbrev som jag fått till mig, utan det har till etthundra procent handlat om att inhämta min namnteckning. Detta är ju från den tiden då mobiltelefoner inte fanns, och när internet fortfarande var en ”fluga”. Främst var det tyska autografsamlare som visade sitt intresse, och även svenska autografjägare som hörde av sig ibland, eller rentav kom till olika tävlingar. Rutinerade samlare hade ju såklart även förberett med ett frankerat svarskuvert, samt medskickade små tomlappar som jag då skulle sätta min namnteckning på. Detta var väldigt vanligt på 90-talet. Idag är ju autografen i stort sett helt utdöd, och numera är det i stort bara selfie som gäller.

Såg ett klipp med fotbollsspelaren Christiano Ronaldo, när han var på ett besök på ett fik någonstans i Europa. Varje gång någon gick fram till honom och hans sällskap, så markerades filmen med en liten ikon, samtidigt som det plingade till. På fem minuter kom det fram personer var femte sekund för att ta en selfie, eller bara för att säga några väl valda ord. Man kan väl lugnt säga att hans kaffestund blev allt annat än en avslappnande fikapaus. Fast i allt detta måste man givetvis berömma Ronaldo för hans tålmodighet, för han var väldigt trevlig mot alla som kom fram. Nu var ju detta ett helt vanligt youtube-klipp, och jag kan tyvärr inte dementera sanningshalten i denna sekvens, men den kändes äkta.

Selfie är som sagt det ”nya” sedan en tid tillbaka. Väldigt kul faktiskt, men det måste vara mer omständigt för dagens kändisar oavsett bransch. Förr när autografen var på tapeten så hade ju inte gemene man en penna och block i byxfickan, utan det krävdes lite mer förberedelser för att få sin autograf. Sedan många år tillbaka har ju alla människor en kamera i bakfickan, vilket underlättar jakten på kändisar på ett helt annat sätt. Samtidigt innebär det också att den berörda kändisen blir alltmer tillgänglig.  

När jag var barn då jagade även jag sportkändisar till mitt kartotek. Jag kunde själv sända iväg frankerade svarsbrev precis som mina tysk/svenska autografjägare gjorde till mig. Jag kommer ihåg att jag fick svar från Thomas Wassberg, Gunde Svan, Thomas Gustafsson (skridsko) samt svenska hockeylandslaget, och vi snackar då om början/mitten av 80-talet. Jag kommer även ihåg när IK Spartas massör, Bo Hedlund, fixade Björn Borgs namnteckning till mig. Även min fina mormor såg till att jag fick Frank Anderssons autograf, när han under tidigt 80-tal stod i en av Malmös butiker för att dela ut någon sponsorgrej (tror att det var på Tempo på Triangeln – eller som man säger på malmöitiska ”Triangelen”). Fast Franks autograf fick jag själv till mig ett par gånger under hans karriär, där en av gångerna (som jag skrivit om tidigare) var när Sparta arrangerade SM 1979 i Baltiskan hallen.      

Nu hade jag själv inga större bekymmer med att folk stoppade mig på Malmös gator under mina glansdagar, såsom Ronaldo har det när han exempelvis sitter på ett fik i Lissabon, utan jag fick lugnt nöja mig med några autografjägare som skickade brev ett par gånger om året för att få min namnteckning på ett tomt vitt papper.          

Ibland blir idrotten, med alla dess målsättningar, analyser och resultat, ganska sekundär i jämförelse med mycket annat i livet. Idrottsstjärnor målas upp som starka, tuffa och oerhört tålmodiga i deras prestationsbaserade låtsasvärld som omger deras nischade idrott, och de får idel lovord för att de är duktiga och strukturerade. Vi som är involverade inom idrotten glömmer ofta bort det vanliga livet som pågår där ute, där de flesta människor lever sina liv långt utanför hockeyrinkar, brottarmattor eller fotbollsplaner. Ett liv som inte handlar om vem som hoppar längst, högst, eller vem som blir uttagen till en stundande VM-trupp.

Mina döttrars nästkusin Max, han var en kämpe som levde långt utanför idrottens ramverk. Han presterade inte för att vinna stora tunga medaljer, utan han kämpade för något helt annat, det vill säga livet. Max föddes som hjärtebarn. Redan som liten fick Max och hans familj uppvisa hela sitt kämparegister, där deras mentala styrkor och tålmodighet oftast sattes på prov. Trots Max tidiga sjukdomshistorik, så upplevde man aldrig honom som sjuk när han var liten. Istället såg man en liten pigg kille som bland annat älskade att bada i sin mormor och morfars pool i trädgården. Vattnet var hans forum och där kunde han befinna sig i timmar, och han ville aldrig gå upp.

Första gången jag insåg att Max var sjuk var när jag fick se hans rullstol som han skulle använda när skolstarten nalkades. Jag ställde frågan – varför, han är ju hur pigg som helst? – Han kommer inte orka hela skoldagar med att springa och gå, utan den kommer vara behövd, fick jag som svar. Jag var nog inte ensam om att inte förstå Max allvarliga tillstånd, utan jag med många såg bara en liten kille som lekte och sprang precis som alla andra. Han lurade oss okunniga med sin uthållighet, genom att klara av en massa saker som han egentligen inte borde ha mäktat med.   

Jag kan inte säga att jag kände Max väl när han blev äldre, utan det blev som i många andra släkter när kusinskaran växer och familjerna blir större. Tillfällena när man träffas blir mer sporadiska av förklarliga skäl. Även om vi inte träffades så mycket följde jag och min fru Max och hans familjs liv genom samtal med hans mormor och morfar under årens lopp.

För något år sedan var det dags för Max att få ett nytt hjärta. Hans gamla hjärta orkade inte längre, och han var redo för en tuff transplantation. Tänk er den matchen både fysiskt och mentalt, med att genomgå en sådan gigantisk operation. En mental styrka som överträffar vilken idrottsprestation som helst, och där målet inte är en pallplats, utan ett mål som handlar om hälsa och överlevnad. Om där hade funnits någon typ av formel där man räknar ut vilja och tålmodighet, då hade Max vunnit över vilken världsmästare som helst oavsett sport. Ingen hade kunnat mäta sig med honom och hans inre kraft, utan han hade stått i en klass för sig.

Tiden efter transplantationen var givetvis svår och tung, men Max återhämtade sig med tiden. Efter operation och konvalescens lyckades Max bland annat ta sitt efterlängtade körkort, vilket är en prestation som vilken bragdjury som helst hade blivit imponerad av. Lyckan var enorm, och Max älskade friheten med att köra bil.    

Efter en tid stötte kroppen bort hans nya hjärta, och till slut orkade hans kropp inte längre. Fyra månader efter sin 20-årsdag stannade Max hjärta. Sorgen och förlusten för nära och kära efter att ha förlorat sitt barn, en bror, barnbarn, systerson, kusin och kompis är givetvis total bottenlös. En sorg som inga ord kan beskriva. Max närvaro och liv har påverkat många positivt. Hans livskraft har varit en stor inspiration genom alla år, och så även när livet varit som allra svårast.

Efter en tid kommer vi alla återgå till våra obetydliga målsättningar som exempelvis idrotten bjuder på. Vi kommer med all rätt att fortsätta beundra dem som simmar fortast, hoppar högst och som blir uttagna till olika uppdrag. För människan och livet behöver de där småaktiga sakerna som exempelvis idrotten bjuder på. Vi behöver ”hitte-på-grejor” för att vi ska orka överleva som människor. Men något som kan vara bra att ha med sig när idrotten eller många andra saker i våra liv blir alltför allvarliga, och som även ibland tappar perspektiv, då är det viktigt att påminnas om Max kämpaglöd och hans enorma vilja som handlade om allt annat än att vinna några glittriga medaljer.   

Mina varmaste tankar går till Max föräldrar, hans bror och alla övriga familjemedlemmar som stod honom närmast.

Att vinna medalj på ett EM, VM eller OS är få förunnat. Det är givetvis mer vanligt att aldrig vinna en medalj, än att hemföra en medalj. Vissa vinner flera medaljer under sin karriär, medan andra ”bara” lyckas vinna en. Fast oavsett en eller flera så är känslan densamma, det vill säga en känsla som aldrig kan beskrivas fullt ut, utan den måste själv upplevas. Men eftersom gemene man aldrig vinner någon/några medaljer, då måste det till en förklaring på något sätt, vilket inte är helt lätt att återberätta.

Men vad är då själva värdet i att vinna en internationell medalj?

Medaljens värde rent material/pengamässigt är i stort lika med noll. En OS-medalj på Tradera kanske är värd några extra kronor, men det är absolut inga astronomiska summor. Värdet i sig är alltså inte den bokstavliga medaljen man får, utan värdet är själva bedriften som ligger bakom. Att man som idrottare har lyckats med något så svårt, att först och främst ha nästlat sig in i den yppersta eliten, och därefter även levererat en medalj. Medaljens utseende spelar heller ingen roll, utan det är framgången bakom som är det mest primära. Att köpa sig en medalj ger ju ingen effekt, utan effekten får du när du har gjort jobbet, och när du väl står på pallen.

Bedriften att vinna en internationell medalj är alltså väldigt svår. Förutom tekniska kunskaper, fysisk/mental styrka, så är medaljen bara ett kvitto på själva bedriften. Att leverera resultat under press är alltså inte helt enkel, och det är just den delen som skiljer yppersta elit, med övrig elit. Det är en svårighetsgrad som heter duga och som inte är någon självklarhet. De flesta idrottare ger upp, just för att pressen blir för stor, och för att det inte finns något tålamod med att invänta sin tid. Först måste det till en enorm träningsintensitet i en satsning, och den uppoffringen är det inte många som mäktar med. För även om du gör alla rätt rent träningsmässigt så ger det ingen garanti för framtida idrottsmedaljer på högsta nivå. Det är inte som vilken formell utbildning som helst där du efter 4 – 5 års studier innehar en titel som du pluggat till. Idrotten är inte lika enkel, utan en satsning på sin idrott är en chansning som i bästa fall kan leda till en EM, VM eller OS-medalj, men för det flesta blir det noll utdelning.  

Du kan alltså inte köpa eller hitta några andra genvägar för att nå EM, VM eller OS-medaljer. ”Ja, men det finns ju vissa som dopar sig, det är väl fusk?” Absolut, det är det grövsta sveket en idrottare kan utsätta sig för, genom att stoppa i sig otillåtna preparat för att nå framgång. Fast oavsett preparat, så ger ju dessa substanser ingen garanterad medalj heller, utan den fuskande idrottaren måste trots detta göra jobbet med att träna och tävla. Låt säga att en idrottare fuskar sig till sina medaljer. Han/hon lyckas vinna både EM, VM eller till och med OS-medaljer, och just där kan man då ställa frågan var själva värdet finns i en sådan medalj? Om en fuskare har noll när det kommer till rent samvete, och dessutom lider av mytomani, då kan väl personen i fråga vara någorlunda stolt över sin/a fuskande medalj/er. Men om en person är någorlunda normalt funtad, då kommer det inte finnas något värde i en fuskande medalj, utan det enda värdet kommer bli det sammanlagda skrotvärdet av de inhämtade medaljerna. Själva bedriften bakom kommer tappa allt sitt värde.   

Kontentan av det hela är att prestationen bakom är själva värdet i en medalj på ett mästerskap, och inte den bokstavliga medaljen i sig, och framförallt inte framgång genom fusk. Att förlita sig på fusk är ingen bra strategi att luta sig mot. Fusket kommer inte kunna bidra till något gott i framtiden, utan känslan kommer bara vara tom och väldigt eländig.