Månad: juni 2025

Ibland räcker det faktiskt att man får till sig den meningen på ett eller annat sätt, för att man ska orka gå vidare i vad man nu än håller på med. Om vi tar den inhemska svenska idrotten som ett exempel, så är det många gånger denna enkla mening som saknas när vi ska få fram unga adepter att fortsätta med sin idrott. Vi glömmer ofta bort att ett enkelt ”va bra du är!” är fullt tillräckligt. Man behöver givetvis inte lägga till en svordom som jag gjorde i rubriken. Men det är faktiskt så att svensk idrott och dess ledare måste bli bättre på att lyfta landets ungdomar med uppmuntrande ord, istället för att hela tiden hitta felaktigheter. Vad jag menar är att vi enskilt måste lyfta våra adepter, och inte göra det enkelt för oss med att endast dela ut ett kollektivt: ”Va bra ni e!”

Jag ser, läser och upplever i alla möjliga sammanhang att svenska ledare är oerhört vaksamma på att kritisera och hitta fel. Ledarna gör mycket sällan (aldrig) någon utvärdering av sig själv om hur deras ledaregenskaper tas emot, utan all utvärdering ligger oftast på den enskilda individen. När adepten gör vad ledaren kräver och vill, då kan det i bästa fall bli ett ”Bra!”, och inget mer. Min upplevelse är att det ibland känns som att vissa ledare vill att deras adepter ska träna för ledarens/ledarnas skull, och inte för sin egen.

Ni som läser denna blogg, vet att jag vänder och vrider på min egen karriär i alla dess former och vinklingar. Jag utvärderar b.la. mina egna brister/styrkor som jag hade som idrottare (och även som ledare), och så även personer som fanns i min omgivning. Jag kan med lätthet säga att jag mycket sällan fick höra från både ledare och tränare meningar som: Fan va du e bra Jörgen, det där gjorde du riktigt bra!”  Om jag någon gång fick beröm från ledare/tränare, så var det oftast (alltid) via andra. Om jag hade, och jag säger detta med ett riktigt stort OM, fått till mig (när jag såklart var förtjänt av det), ett stort ”Fan va du e bra Jörgen!” då tror jag att jag hade orkat satsat ett tag till, i alla fall internationellt. Den lilla meningen hade faktiskt gjort hur mycket som helst.  

Jag hade som aktiv ung idrottare aldrig några problem med att träna själv, lägga upp egna träningsprogram, ta mig till träning, driva mig själv etc. utan det jag hade behövt under dessa år, var just ett ”fan va du e bra Jörgen!” Då hade jag blivit sedd och hörd på ett helt annat sätt. En människa behöver synliggöras för att orka, och detta gäller inte bara inom idrotten. Ledare/föräldrar måste börja släppa den kritiska ådran med ett konstant klagande, där de hela tiden söker efter fel. Att som satsande ung brottare är det sjukt jobbigt när ledare hela tiden tittar på en med kritiska ögon. När adepten därefter aldrig får till sig något som ett enkelt ”VA BRA”, då blir det väldigt tungrott. De kritiska ögonen bygger inga världsstjärnor, utan istället trycks adeptens självförtroende bara ner mer och mer.

Nu menar jag inte att man stup i kvarten ska skrika ”Fan va du e bra!”, utan det handlar mer om att hitta en substans i ett beröm, och framförallt så ska reaktionen/berömmet vara ärligt. Du får aldrig ljuga och säga att något är bra, när adepten själv vet att något inte alls var som han/hon hade velat. Men det du måste göra som ledare, och som även är din plikt, är att hitta det ”braiga” i en situation som din adept upplevde som katastrofalt.

Inget barn, ingen ungdom och absolut ingen vuxen har blivit förstörd av för mycket beröm. Kontentan av hela detta inlägg handlar om: Klaga mindre och beröm mer, först då kan vi bygga idrottsstjärnor.

Detta blir alltså mitt 250:e inlägg i denna blogg. Första inlägget var den 21 mars 2021, och sen har det bara rullat på. Läste precis om tvillingarna Kallur (Jenny och Sanna) som lämnat allt som heter friidrott bakom sig. Båda hade stora framgångar med både EM och VM-medaljer under sina respektive karriärer, och Sanna innehöll dessutom ett världsrekord. Idag har de båda som sagt lämnat allt bakom sig, det vill säga allt som handlar om friidrott. De har riktat in sig på något helt annat långt utanför friidrottens ljussken. Men varför fortsätter jag som (snart) 57-årig man med att jobba med brottning i alla dess former. Skriva om allt som rör idrott från min egen karriär, till andras karriärer, hur man tänker, hur andra tänker, framgångar, nederlag osv?

Jag tittar mycket sällan på idrott på tv. Jag är ganska ointresserad av idrott rent generellt, eftersom jag i stort aldrig slår mig ner i tv-soffan för att ”offra” en hel söndag för att glo på idrott. Jag är ganska ointresserad av resultat. Däremot läser jag mycket idrott, och jag tycker att vägen mot resultaten är oerhört intressanta. Hur idrottare tränar, förbereder sig, och framförallt hur de tänker.

Genom alla mina år, och då framförallt som tränare det senaste två decennierna har jag läst, forskat (på mitt sätt), reflekterat, frågat, läst artiklar etc. om varför vissa blir framgångsrika inom idrotten, och andra inte. Det är som sagt ingen raketforskning, utan mycket handlar slutligen om att tro på sig fullt ut i alla lägen. Att aldrig lämna sina inre målsättningar oavsett hur det går för stunden, och att aldrig vika ner sig. Tålamod har jag skrivit ändlösa rader om. Tålamodet är själva kärnan i jakten mot stora medaljer. Man får som sagt aldrig lämna sin plan A. För lämnar man sin plan A, och börjar snegla på plan B istället, då har man lämnat sin vision.

Jag träffade härförleden en gammal bekant, fotbollsspelaren Tore Cervin. Han kallades för jokern under sin karriär under 70-talet och en bit in på 80-talet. Tore gjorde även ett par landskamper under sin karriär, men främst är han känd för snömålet när MFF besegrade Wisla Krakow på Malmö stadion år 1979 när MFF gick hela vägen till final i Europacupen samma år. ”Du hade ibland problem med ditt psyke Jörgen, precis som Lasse Skiöld!” sa Tore när vi snackade. Lasse Skiöld, Sveriges främsta tekniker (enligt många) som både blev EM-mästare, silver på VM samt OS-bronsmedaljör under sin era på 70 – 80-talet. ”Absolut”, sa jag, det kan jag inte förneka, och detta har jag påtalat till journalister på äldre dar (när tidningar intervjuat mig efter min karriär), och jag har skrivit om det under flera år i olika sammanhang. Men både jag och Lasse hade stunder när vi trodde på oss själva fullt ut. Den ack så viktiga mentala styrkan då vi också vann stora medaljer. Konsten är givetvis att kunna upprätthålla detta tankesätt under lång tid, och inte bara stundtals. Som jag sa till Tore, och som jag sagt till både reportrar och på diverse föredrag, att om jag hade tänkt såsom jag vet idag, då hade jag med lätthet vunnit ett par tre medaljer till (om inte fler) under min karriär.

Men återigen det handlar inte om antal, hur mycket, eller hur lite. Jag vann ett EM-guld, och jag blev tvåa på ett VM vilket är stort i min sport. Om jag nu under min egen karriär hade vetat exakt hur jag skulle tänka (alltid), då hade jag kanske inte arbetat med sporten idag. Jag hade kanske tagit allting för givet, och inte haft en aning om vad idrott egentligen handlar om. Förståelsen hade kanske inte varit likvärdig som den är idag, och jag hade kanske inte arbetat med att leda och träna andra brottare. Min styrka som ledare har alltid varit att jag både varit på botten, och den absoluta toppen. Jag kan referera till båda världarna, och det är detta jag förmedlar idag i min roll som mentor och tränare. Jag vill att de som satsar ska uppleva en behagligare resa rent mentalt än vad gick igenom. Dipparna ska inte få samma utrymme, och inte få kosta lika mycket energi som den gjorde för mig, och så även för Lasse Skiöld. Målet är att försöka etablera en bra lägstanivå under sin karriär, så att karriären blir så njutbar som möjligt, och där adepten själv kan styra mångt om mycket genom ett smart agerande, och med ett rätt tankesätt.

Genom egna analyser, porträtt av olika idrottare, egna upplevelser, statistik etc. så kan jag med stor portion ödmjukhet säga vad/hur man ska agera för att nå sina respektive mål/medaljer. Man kan som sagt inte plugga sig till detta, utan kunskapen bygger på lång erfarenhet och ett enormt intresse. När jag själv var grabb fanns det ingen som kunde förmedla dessa känslor till mig, utan jag fick själv lotsa mig fram i dessa känslospår. Just därför blev också min karriär något svajig. Ibland var jag världens bästa, medan jag i andra stunder degradera mig själv till en nivå som var väldigt tuff att resa sig från.

Inlägg nummer 250 handlar givetvis om exakt samma som övriga 249 jag skrivit.  

Bild: Från min bok ”Gossen Ruda – Brottaren som försvann”. Lasse Skiöld gratta mig när jag 1991 blev tvåa på VM i bulgariska Varna där han var med som assisterande tränare. Lasse gick bort år 2017 endast 65 år gammal.

Att slå igenom, eller som man brukar säga brejka i sin idrott är en väldigt speciell känsla. Det är ju den stunden man vill åt när man som ung idrottare startar sin karriär oavsett vilken sport det än handlar om. Alla känner givetvis inte så, men de som vill lite mer med sin idrott vet precis vad jag menar när jag säger ordet brejka. Tillfredsställelsen är enorm när man vinner just den matchen, eller den turneringen. Välbehaget och känslan blir då – precis här vill jag befinna mig, och här vill jag stanna.

Och när man brejkat går ju allting på räls, eller?

När man slagit igenom så tillkommer en ny typ av press. Både från en själv, och även utifrån. Du blir på något sätt en person som kommer granskas in i minsta detalj, och en massa personer kommer ha åsikter och synpunkter om dig och dina prestationer (både på gott och ont) framöver så länger du idrottar. Vissa är mer vågliga med att ge feedback än andra, och då gäller det att vara vaken och kunna svara för sig, framförallt om den är negativ. Att svara när man får något positivt till sig är ju inte speciellt svårt. Då räcker det med att säga tack, sen behövs det inte så mycket mer. Den svåra är som sagt det negativa. Det kan vara alltifrån miner, attityder, skriverier, eller om du blir verbalt påhoppad. Då gäller det att vara stark mentalt. För blir du riktigt bra i din idrott, då kommer du få gliringar eller andra tråkiga attityder när det inte alltid går din väg. Just därför ska du aldrig ge någon chans att krypa in under ditt skinn, för att där på något sätt ge dem chansen att påverka dig, eller ingjuta dig med negativa tankar. Du vet vad du kan, och du ska fortsätta träna och tävla efter dina utstakade mål, oavsett vad folk tycker och menar.

Men det är ju precis här man vill vara som idrottare. Man vill tävla under press, för det är just detta som är hela grejen med idrottsliga framgångar. Man vill att det ska diskuteras, och man vill befinna sig i detta centrum. Titta på judo-tjejen Tara Babulfath. Omskriven och upplyft efter förra årets OS-brons, och hon är endast 18 år gammal. Efter olympiaden har det gått knackigt. Nu gäller det för henne att inte inlinda sig själv i något slags självtvivel, utan nu måste hon hitta tillbaka till den njutning som hon hade när hon slog igenom under OS. Det kommer bli tuffare att träna, men samtidigt ska den rådande situationen bli till en drivkraft. Att ha drivkraft när det går bra är inte speciellt svårt. Utan det svåra är att behålla och förvalta sin drivkraft när det inte alltid går som man vill. Fixar man detta, då kan man nå hur långt som helst.

Titta på den tidigare brottarstjärnan Frank Andersson. Han gick många gånger (alltid) sin egen väg, och tänk vilken press han konstant levde med. Det diskuterades hej vilt om honom i en rad olika sammanhang, och allt detta omvandlade Frankie boy till ren och skär styrka. Han njöt av att vara i fokus, och han var som bäst när folk gnällde som mest. När Frank brejka som tjugoåring vid senior – EM i Leningrad år 1976, då blev han per automatik allas egendom. En press som han på direkten omvandlade till styrka och som fram till hans sista mästerskap år 1985 i norska Kolbotn innefatta 3 VM-guld, 4 EM-guld, 2 VM-silver, 3 EM-silver samt 1 OS-brons. Snacka om att leverera under press. Men kan Frank, så kan även andra. Det gäller ”bara” att inse hur jäkla bra man är, och inte bara idag, utan alltid.

Att bygga upp och skriva träningsprogram, kan likställas som att komponera musik. Man vill som tränare hitta en rytm i programmet, vilket således även musikern vill hitta i sina kompositioner. Idrott är som en dans (vilket jag ofta säger). Målet är alltid att försöka nå en rytm i sin idrott. I allt från sporter som stavhopp, fotboll, eller som i min värld – brottning. Det gäller alltid att hitta en viss taktkänsla. Ett flyt helt enkelt. När takten väl sitter, då kan du dansa i oändlighet. Finns (tyvärr) många idag som vill göra idrotten mekanisk och robotiserad. Mycket handlar istället om att först försöka hitta själva grundsteget i sporten, och därefter utveckla dessa steg så att det slutligen blir lätta och följsamma. Att hitta den följsamheten i sin idrott är oerhört förlösande. När du som idrottare når/finner denna känsla, då kan du besegra precis vem som helst. Det handlar som sagt inte om antalet pass, hur mycket eller hur lite, utan det handlar (alltid) om att hitta sin stil, sin känsla och sina egna steg.

En tränare ska komponera träningsprogram så att adepten når ut sin fulla potential. Att få adepten att våga bli trött, våga ta för sig, och att våga bli en mästare. Detta kan en tränare komponera och få fram genom sina program. Ett program måste därefter inte alltid följas till punkt och pricka, utan ibland under passets gång måste man som tränare göra vissa omprioriteringar. Just dessa omändringar har adepten ingen kännedom av, utan de ska trots detta bara känna av att där finns en rytm i passet. Det vet ingenting om vilka antal/tidsangivelser som står i programmet, utan det ska bara känna av att där finns en viss rytm.

Som lyssnare av en låt (vilken som) vet man aldrig hur grundmaterialet har sett ut (råmaterialet) från början. Lyssnaren får alltid bara den färdiga versionen. Likaså gäller för idrottaren. Grunden är givetvis utstakad och planerad sedan tidigare, men den färdiga ”låten” får du först reda på under passets gång.  

En tränare som strikt följer sitt manus rakt av, kan aldrig lära ut en feeling till sina adepter. Känslan kan bara skapas och läras ut, om du som tränare ibland gör vissa omändringar, vilket man ibland måste göra som instruktör.

En tränare kan man lugnt påstå är en sorts kompositör. Vi skriver, dikterar, byter, ändrar, höjer och sänker takten etc. Det enda adepten ska göra under träningens gång är att följa rytmen, och lära sig förstå vad tränaren menar med taktkänsla. När adepten väl hittar sin egen taktkänsla, då kommer idrotten bli än mer rolig och fantastisk, och man vill då som idrottare aldrig att musiken/dansen någonsin ska ta slut.            

Mina två äldsta döttrar kan ibland säga: ”pappa, du har världens bästa jobb”. Deras uppmärksamhet över hur jag känner för mitt jobb gör mig både stolt och glad, de känner verkligen sin pappa. Jag känner mig väldigt priviligierad över att få arbeta med min sport, vilket jag nu gjort det senaste elva åren. Det är få förunnat att få göra detta, och jag är givetvis enormt stolt och väldigt tacksam över mitt uppdrag. Jag får givetvis väldigt mycket beröm och fina ord utav många av medlemmarna i klubben, och så även utanför verksamheten. Både brottare, ledare, föräldrar är väldigt tacksamma över de arbete jag bidrar med till klubben, vilket jag känner en enorm stolthet för.

Men i mitt arbete finns även en viss avundsamhet. Jag brukar ofta nämna det som den svenska avundsjukan. Jag känner absolut av det, och framförallt då utanför Limhamns BK:s verksamhet. Jag får höra talas om att det ”snackas om mig”, och då inte alltid på ett snällt vis. Jag är ju egentligen ganska van efter alla mina år inom idrottsrörelsen, och särskilt från perioden när jag själv var en aktiv idrottare/brottare. Man kände av att där fanns en del människor som tyvärr visade en viss avundsamhet på olika sätt. Men jag brydde mig såklart inte nämnvärt om detta på den tiden. Man lärde sig leva med vetskapen om att där fanns en massa som ville att man skulle förlora. Den massan skrek väldigt högt (av glädje) när man exempelvis förlorade en match. Men det fick man som sagt lära sig att leva med.  

Klubben Limhamns BK (där jag arbetat nu sedan 2014) har blivit väldigt framgångsrikt de senaste åren. Klubben har väldigt många duktiga brottare, i allt från ung ålder (runt 9 – 10 år) upp till senior världselit. Detta stör givetvis en del människor i brottningsbranschen, och då framförallt de missunnsamma och bittra personligheterna. Istället för att ta del av klubbens enorma framgångssaga genom att exempelvis fråga ”hur gör ni?”, då vill man istället skapa någon form av negativ visklek. Istället för att lära sig utav vår verksamhet, så vill man istället klanka ner, och skapa någon typ av oro i brottningens korridorer. Nu vill jag på direkten poängtera att det rör sig om en väldigt liten klick. Men klicken finns där, och klicken sprider tyvärr negativa budskap om både mig, och föreningen.

Men jag är som sagt väldigt van efter alla dessa år. Och helt ärligt får jag faktiskt en viss energi av deras avundsamhet. För jag vet, och de vet (egentligen), att jag gör allt för sportens bästa, och allt för sportens adepter. Jag sätter mig själv aldrig i främsta rummet, för det behöver jag inte idag. Jag har en gång i tiden varit i händelsernas centrum, och just därför har jag idag inga problem med att lämna över den uppmärksamheten till klubben, eller till klubbens utövare. Tyvärr så finns där en del personligheter som aldrig fick någon större uppmärksamhet som ung idrottare, vilket de nu vill kompensera genom att göra allt för synas via sina unga idrottare. Detta blir till slut ett väldigt osunt beteende, eftersom de vill skapa sig en karriär genom att pusha och drilla små idrottande barn på ett negativt sätt.

Jag har skrivit om det förut, vilket jag kommer fortsätta göra så länge jag är aktiv inom den svenska idrottsrörelsen. Mottot måste alltid vara att barn måste få vara barn, och absolut inga små elitidrottare. Barn ska få lära sig idrott från grunden, i kombination att de även fortsättningsvis ska få vara barn under denna period. För det kommer en tid när barn övergår till ungdom, och först då ska vi implementera och marknadsföra den mycket intressanta elitidrotten. Men låt allt få ta sin tid. Stressa inte barnen med mer och mer riktad träning, utan ge barnen de verktyg som finns inför deras framtida elitidrottande. Verktyg som förståelse, kunskap, eget ansvar, men framförallt att glädjen ska få finns kvar i deras idrottande även när de blir äldre.

Folk får egentligen tycka vad de vill om mig och klubben Limhamns brottarklubb. För vi som klubb vet att vi driver en sund verksamhet. Vi ser långsiktigt, och vi gömmer oss inte bakom kortsiktiga lösningar som ser bra ut för stunden. Det är barn vi jobbar med, och inga robotar som vi ska programmera till att bli vad vi vill, utan drivet ska alltid komma från de själva.

Avslutningsvis (det blev en något för lång text idag), vill jag tacka Limhamns BK:s medlemmar/styrelse för all support, och allt stöd. Vi kommer fortsätta vårt gemensamma arbete, och vi struntar givetvis vad folk ”snackar”. Vi fortsätter i samma goda anda som vi gjort det senaste åren, och vi kommer fortsätta vårt långsiktiga arbete.