Månad: oktober 2025

Idrotten har sedan många år tillbaka jagat fuskande idrottare. Under en viss era var det dessutom tillåtet att fuska sig till medaljer genom att använda otillåtna medel. Framförallt på 70-talet var det som värst, eftersom det fanns en tillåtelse på den tiden. Fusket var utbrett i alla former. Nu vill jag inte på något sätt peka ut alla 70-tals atleter som fuskare, men det var ju tillåtet att exempelvis använda steroider fram till förbudet i mitten av 70-talet. Det var inte många som visste vad det var för något ”intressant” som idrottarna stoppade i sig, eller vetskapen om vilka försökskaniner idrottarna var under denna epok. När förbudet infördes började det bli någon ordning i ledet (sån tur var). Den ene efter den andra blev slutligen avslöjad med påföljande avstängning. Maskineriet var nu igång, och alla dopade idrottare blev jagade med blåslampa. Många resultatlistor blev även omändrade i efterhand, och resultat började gå tillbaka inom vissa idrotter.

Vissa tog ändå risken att fortsätta tävla med förbjudna medel i kroppen efter förbudets intåg, för de visste inget annat. Dopningen med otillåtna medel hade blivit som en viss liten snuttefilt för många aktörer. Medaljen var så pass viktig, att de var beredda att offra sin framtida hälsa, för ingen hade någon hum om de negativa bieffekterna som steroiderna förde med sig. Bieffekterna var ju inte bara små utslag som infann sig, eller lite hosta, utan den största biverkningen var livet som insats.

Idag, och sedan många år tillbaka jagas fuskare på ett helt annat sätt, vilket vi ska vara glada och tacksamma över. Fusk hör inte hemma någonstans, och absolut inte när det kommer till idrott. Ren idrott är oerhört viktigt, och vi får hoppas att arbetet med att jaga fuskare alltid kommer ha högsta prio, annars kommer idrotten haverera totalt.  

”Dopningen” har nu även nått skriftens forum. Nu är det ju inte lika allvarligt som det idrottsliga fusket, men dock ett ”fusk” som idag är tillåtet. Det är absolut inte med livet som insats, utan det är givetvis på en helt annan nivå. ”Fusket” idag heter ChatGPT. Folk skriver texter till höger och vänster. Först måste jag säga att ChatGPT är ett fantastiskt hjälpmedel, fast den används inte alltid som ett hjälpmedel, utan den används fullt ut till att forma b.la. ”egna” texter såsom textförfattaren vill ha den, vilket blir lite lurigt. Är det fusk?  Vissa/många tror ju på riktigt att de har skrivit texten själv, och att det är deras text, när chatten precis har gjort allt.

”Chatten” är som sagt bra till mycket, och framförallt när det kommer till formella texter som inte är, eller ska vara personliga. Ett (mycket) bra hjälpmedel helt enkelt i vissa lägen. Men jag vet också att Sveriges lärarkår runt om i landet har stora bekymmer med elever som använder ChatGPT till precis allt. Är det en bra utveckling?

Jag tror att längre fram kommer det bli en massa restriktioner gällande hur skrift och annat ska skrivas och publiceras oavsett sammanhang. Precis som inom idrotten så kommer det finnas vissa framtida förbud, gällande hur ”chatten” – AI får användas och nyttjas. Som en ordbok, lexikon, hjälp med stavning, meningsuppbyggnad (i viss mån) är AI ett bra hjälpmedel, men inte för att exempelvis skriva böcker eller egna personliga texter full ut.  

Men som sagt, inga jämförelser i övrigt mellan ChatGPT-användare och idrottens allvarliga dopningsproblem, utan det är bara en intressant liknelse. Dopning inom idrotten är givetvis betydligt allvarligare än att folk gömmer sig bakom en text som de själva tror att de har byggt upp.

Mina texter är i alla fall inte ”dopade”. Det blir givetvis fel ibland, både med meningsuppbyggnad och annat. Ord/meningar följer inte alltid det akademiska mönstret, men jag är heller ingen akademiker. Jag är en skrivande före detta brottare som utrycker mina åsikter, synpunkter och mina tankar kring idrott, ungdomar och livet genom mina egna författade texter. Tyvärr vill ungdomar idag inte göra några fel, utan allt måste vara rätt och perfekt redan från början. Idrott och skrivandet är ganska snarlikt. Det handlar om att våga utrycka sig på sitt sätt och att vara kreativ, och inte genom att följa något mekaniskt som hjälper dig till etthundra procent.

Till syvende och sist kan vi konstatera att det fanns/finns inget positivt med idrottslig dopning i form av otillåtna medel. Det är fusk rakt av, och den ska beivras med kraftfulla avstängningar. Texternas ”dopning” är något helt annat, och inte något genomgående fusk. Det behövs nog bara en lite utbildning och en läran om en viss förståelse i hur man ska hantera och använda verktyget, annars finns det risk att det inte blir någon äkthet i slutändan. Och just äktheten/trovärdigheten är viktig oavsett vad vi än tar oss för.

Varför tappar svensk fotboll mer och mer, både när det kommer till klubbfotboll, som landslag? Det märkliga i allt detta är att vi idag har allt från tidig specialisering, akademier, höga spelarlöner, fler proffsspelare ute i Europa, precis allt som folk gapar efter, och som de säger är ett ”måste” för att lyckas? Men helt ärligt, har svensk fotboll blivit bättre?

MFF-aren Pontus Jansson hade sin analys klar i lördagens SDS-tidning när han skrev att spelarna idag har blivit för individualiserade både på plan, som utanför. Jaget går före laget, vilket är ett big no no när det kommer till just lagidrott. Som individuell idrottare, som exempelvis för oss brottare, där är det otroligt viktigt att vara just individuell så långt det bara går inom rimlighetens gränser. Lagidrottare måste däremot hitta sin plats i laget och göra den så bra som möjligt ihop med övriga spelare och lagkamrater. Om du så sitter på bänken så är du fullt delaktig i lagets prestationer, vilket är något en lagspelare måste förhålla sig till. 

Tidig specialisering går idag allt längre ner i alla åldrarna oavsett vilken idrott det än handlar om. Vi har samma problem inom brottningen där ett flertal högljudda röster förespråkar tidig satsning, mer träning, längre träningar, tävla mycket (fastän vi redan tävlar mycket), och gärna så ska barnen också tävla utanför Sveriges gränser. Kontentan av detta hårdförande tränings/tävlingsupplägg som delges till våra unga individer gör att vi tappar våra pojkar/flickor i tidig ålder. Många av dessa ungdomar har då redan blivit mätta och utbrända som barn, vilket leder till att de aldrig blir några junior eller senior-brottare, eftersom den organiserade idrotten påbörjades i en allt för tidig ålder.

Ett av fotbollens största bekymmer (tror jag) är att många spelare tjänar (för) stora pengar allt längre ner i åldrarna. Det viktigaste för spelarna idag (samt för deras föräldrar) blir först och främst att hitta proffskontrakt som ser till att de blir ekonomiskt oberoende så tidigt som möjligt i deras karriär. Man glömmer liksom bort varför man idrottar – som i det här fallet spela fotboll. Utan huvudmålet blir i stort att tjäna så mycket pengar som det är möjligt, och gärna så tidigt som det bara går. Prestera, medaljer, vinna titlar är inget man kan köpa för pengar, oavsett hur mycket en spelare än tjänar. Och det är väl tur att det är så. Det finns ett talspråk som lyder – hungrig varg jagar bäst. Det har tyvärr blivit så för många stora föreningar inom den svenska fotbollen, och framförallt för vårt svenska landslag, att där finns inte någon hunger längre att arbeta för laget. De är redan så mätta av alla ekonomiska framgångar, att viljan att jobba vidare för titlar/medaljer har avstannat.

Därför var det glädjande när jag läste att svensk fotboll nu har som mål att spela en mer fysisk fotboll framledes. Fysisk idrott (om det så är fotboll eller vad som) utför man om man vill sin idrott på riktigt. Då är man beredd att göra det där lilla extra, ta smällen, offra sig för laget, göra den lilla extra vågade utmaningen etc. Du måste våga för att kunna vinna, men då måste du också kunna ge järnet när det kommer till träning. Svensk fotboll måste sluta mäta framgångar i antalet kronor. För det är just den debatten som pågått under många år, där Sveriges fotbollsframgångar har mätts i antalet miljoner klubbarna/spelarna har på sina konton.

Svensk fotboll måste nu få in spelare som är beredda att kämpa för sin plats i det svenska landslaget. Spelarna måste alla dar i veckan välja bort sin arbetsgivare (klubblaget). Om så spelaren tillhör ett lag i Sverige eller utomlands, så måste landslagsspel alltid vara prio ett. Att spela för laget, lära sig släppa sin egen persona. Just detta måste en lagspelare göra, oavsett om det handlar om fotboll, hockey eller annan lagidrott. Om inte får Sveriges lagidrottare i så fall skola om sig till att bli en individuell idrottare, där man absolut ska sätta sig själv i främsta rummet, och där ens persona är ens varumärke både på spelplanen, som utanför. Det är en gigantisk skillnad att vara lagidrottare kontra individuell.

Mjällby AIF har fattat hela den här lag-grejen, och det är därför som de TILLSAMMANS snart kan jubla över sitt första SM-guld. Grovjobb, fysisk idrott, göra det tillsammans, inte sätta själv i främsta rummet, jobba för varandra, inte ge upp. Detta är bara några få detaljer som Mjällby har förstått gällande vad som krävs för att ett lag ska vinna exempelvis ett SM-guld i fotboll.    

Jag har skrivit om det flertalet gånger tidigare – nervositeten. Vad vi än gör kommer vi aldrig ifrån den. Den kommer alltid finnas med en när vi på något sätt ska prestera. Om det så är inom sport, civilt arbete, söka jobb, hålla ett anförande etc. så kommer den alltid vara närvarande. Ibland kan man höra folk som säger – tänk så skönt det hade varit om man inte hade blivit/varit nervös som exempelvis inför en tävling. Min gamle tränare Leif Freij sa till mig en gång under en bilfärd när vi var på väg upp till en tävling – ”Det du känner nu Jörgen, den känslan kommer du sakna den dagen du slutar tävla”. Han såg på mig att jag var nervös, att jag hade en hög anspänning i kroppen, därav hans direkta ord till mig. Fast någonstans fanns där en ådra av välbefinnande i mig, det vill säga att jag hade lärt mig under alla mina tävlingsår att nervositet är något som faktiskt är bra, viktigt och något som krävs för att kunna prestera på topp. Jag trivdes (på något konstigt sätt) med att känna den där höga dosen av anspänning, trots att jag stundtals även hatade den. Och Leif hade givetvis rätt i det han sa.  

För vem är det som fortsätter inom sportens värld efter en viss ålder? Vem orkar hålla på att träna och tävla på en hög nivå om det så handlar om brottning, skidor eller fäktning? Jo, den som kan omfamna sin nervositet, och därefter omvandla den till något gott. För jag vet idag, att om jag inte hade haft en hög anspänning av nervositet när jag exempelvis skulle gå mina två mästerskapsfinaler (EM och VM), då hade jag underpresterat. Nu vann jag visserligen inte VM-finalen för snart 35 år sedan, fast trots denna ”guldmiss”, som jag egentligen inte vill kallade det för, så hade jag inte gjort en sådan kanonmatch som jag gjorde om inte nervositeten hade varit så påtaglig. Jag hade heller aldrig uppskattat mitt EM-guld om jag flera dagar/veckor innan inte känt någon anspänning inför vad som komma skulle, utan jag hade troligtvis varit ganska likgiltig över mitt EM-guld.  

Barn/ungdomar förstå ju inte vikten av nervositetens viktiga innebörd, utan för dem är nervositeten bara något ont som vill en illa. I deras värld tror de unga individerna att det bara är de som är nervösa, och att övriga är hur lugna som helst i sitt inre. Just därför måste vi vuxna lära våra unga utövare om att en anspänning behövs i en idrottares liv. Nervositeten försvinner inte med åldern heller, utan den kvarstår, och kanske till och med förstärks. Den som går vidare i idrottens tjänst rent åldersmässigt och sportsligt, lär sig hantera sin anspänning på ett positivt sätt.

Tyvärr är det många som tror att nervositet är något fel. De orkar inte gå vidare och utmana sig själv, för att just nervositeten har tagit över helt på ett negativt sätt. Vissa ledare, tränare eller för den delen även föräldrar bara negligerar bort känslan, och gör det till en löjlig grej när barnen/ungdomarna förmedlar sin nervösa hållning. Man ska inte på något sätt försöka få/göra barnen ”nervös-fria” när de tävlar, eller oavsett vad de ska prestera i. Utan vi ska istället lära våra unga utövare att förvalta sin nervositet till något positivt, så att nervositeten blir till en ren och skär styrka.

Nervositet/anspänning är alltså på något sätt en superkraft som man inte ska plocka bort, eller göra sig av med. Därför gäller det att omvandla sin nervositet till en kraft, istället för att se det som en svaghet.               

Varje gång som jag beger mig ut till vår vackra innegård i fastigheten där jag och min familj bor för att grilla, så infinner sig en viss typ av mönster, en ritual helt enkelt. I min värld är det ren och skär terapi när jag gör i ordning vår kolgrill med allt vad som måste göras inför en grillning. Plocka undan gammal kol, tvätta/rensa grillgaller, mata grillstartaren, tända på, avvakta tills man får en bra glödbädd etc. När alla dessa moment har genomförts, då är man framme vid själva testet, det vill säga själva grillningen. Varje moment är oerhört viktig för att grillningen ska bli så bra som möjligt, och ritualen får aldrig på något sätt negligeras.  

De flesta idrottsmän/kvinnor har nog någon form av ritualsystem när det kommer till elitidrott på högsta nivå. Man har sina egenskaper, sina mönster som man vill känna en trygghet med. Själv tror jag att ritualer är bra för just själva grundtryggheten i sitt idrottande, såvida man inte blandar in andra i sitt ritualsystem. Faran är om man som sagt måste involvera andra personer i sina märkliga egenskaper. Som exempelvis olika tennisspelare brukar berätta och tala om där vissa spelare måste gå sist in på banan, eller sätta sig först på sin stol etc. När man skapar den typen av ritual, där man liksom ”tävlar” mot den andra med en massa konstiga saker innan själva tävlingen (den riktiga) har börjat, då tror jag att ritualen istället blir till något negativt och stressigt.

Jag hade även mina egna tics när jag tävlade, och dessa fanns med mig under hela min karriär. Från tidiga ålder fram till vuxen ålder. Visserligen skedde en viss förändring i mina ritualer under årens lopp, där jag kunde göra vissa justeringar. Jag minns att jag alltid skulle spotta i papperskorgen som stod intill coachstolen. Små hoppande steg efter att jag tagit motståndaren i hand. Viss ritual i min uppvärmning var också väldigt vanlig. Fast den kunde ändra sig från tävling till tävling, vilket kändes tryggt och bra. Det var ex antal hopp som skulle göras, eller vissa uppvärmningsövningar som skulle genomföras.

Som sagt, ritualer kan vara väldigt bra, men det kan även få en negativ effekt för utövaren. När ritualerna tar över hand, eller som jag skrev inledningsvis att man måste blanda in andra i sitt tänk, då finns det en viss risk att ritualerna övergår till rena rama tvångstankar, och det är inte sunt någonstans. Idrottare är ett märkligt folk i många avseende, speciellt när vi snackar om högsta elit. Åskådaren eller betraktaren av elitidrottarna märker nog inte av dessa beteenden, om nu inte idrottaren själv berättar om sina konstigheter. Oftast blir det efter sin karriär, som idrottaren kan öppna sitt hjärta och berätta vad som rörde sig på insidan. Man vill ju inte på något sätt berätta om sina märkligheter när man väl är i ropet, för då blir man ju avslöjad, och det vill man ju inte. Ritualerna skall göras, men ingen ska helst kännas vid det.

Alla idrottare behöver sin typ av ”snuttefilt”. Hur den ”snuttefilten” gestaltar sig, det vill säga på vilket/vilka sätt, är alltid upp till var och en. Hos vissa ser man det mer tydligt, och hos andra är det betydligt svårare att upptäcka. En ritual som jag alltid gjorde innan match, och som syntes tydligt när jag skulle matcha, var att jag alltid korsa trikåbanden på min tävlingstrikå. Vet faktiskt inte exakt varför jag gjorde så. Men det var väl min typ av ”snuttefilt” som jag troligen behövde för att känna mig trygg.       

FOTO: BILDBYRÅN. Semifinalvinst mot turken Basar under EM i Istanbul 1993