Jörgen Olsson

Ju äldre man blir desto mer förstår man begreppet – att ta vara på tiden. När man var något yngre tänkte man kanske inte på fenomenet på samma sätt, utan tiden var bara något som tog en framåt. Man trodde helt enkelt att allt var för evigt. Jag minns när jag besökte min mor, och framförallt när jag besökte hennes fina sommarstuga som hon hade tillsammans med sin man Sven-Åke. Stugan var hennes allt. Där fick hon ro, och där mådde hon som bäst. Hon ”rotade i joren” som hon sa på ren skånska, dvs planterade blommor i jorden. Stugan/trädgården var hennes terapiplats, och det var där hon njöt av livet.

Varje gång jag kom på besök (runt lunchtid) så hade hon alltid fixat med fika av något slag. Detta avnjöts givetvis ute i trädgården, eller vid en regnig dag i deras lilla uterum. När kaffet serverades och hälldes upp var det precis som att tiden stannade av för ett slag. Jag och min mor kunde då under denna avstannande tid diskutera och prata om det mesta. När kaffet i koppen började ta slut, då var mor där på direkten och fyllde upp med nytt friskt kaffe vilket gjorde att tiden åter stoppades för några minuter framåt, och samtalet kunde åter fortskridas.

Fotot som pryder detta inlägg är en bild som jag tog när jag insåg att vyn och den rådande kaffestunden från min mors verandan inte kommer vara för evigt. Det kommer ett slut en dag, och det kommer en tid när denna stund inte längre finns med mig. Jag försökte alltid insupa så mycket det bara gick av deras trädgård, kaffet, härliga samtal, god mat och deras närvaro. Att leva i nuet är en klyscha som ofta nämns, men som absolut inte ska förringas på något sätt, utan den är så sann som den bara kan bli. Jag tog faktiskt tillvara på tiden när jag besökte min mor och Sven-Åke. Om man hade någon typ av stress i kroppen när man dök upp, då försvann den på direkten när man öppnade trädgårdsgrinden till Oxelgången 77 i Jägershills sommarstad.

Att göra en liknelse med idrotten är kanske inte helt lätt. Men någonstans måste man ändå leva med sin satsning på bästa sätt, och absolut inte ta den för given. Att man alltid ska försöka njuta av allt från träningar, träningsläger, resor, tävlingsmoment, vinster, kamratskap, möten och mycket annat, även när det känns tungt och jobbigt. Att inte ta sin karriär förgiven, och inte påskynda på processen. Om man lever efter dessa ”enkla” knep, då tror jag den idrottsliga livslängden ökas markant. Att inte se för långt fram i karriären, utan att man (som jag ofta säger) tar en match i taget.  

Många människor tar idag mångt om mycket många saker för given. Allt ska ske så snabbt det bara går. Inom idrotten glömmer man stanna upp och njuta i allt från platser man besöker, människor man möter och vinster som hemförs. Finns ingen tid för reflektion, utan en ny resa är oftast påbörjad innan den första knappt hunnit avslutats.

För att en elitidrottskarriär ska hålla på sikt, det vill säga under lång tid framåt, då vet jag av erfarenhet att det krävs att man inte ser för långt fram i tiden. Man måste på något sätt leva i nuet. Om man gör det, då finns det förutsättningar att bibehålla hungern, viljan och drivet även högt upp i idrottslig ålder.

Kaffet som min mor hällde upp i deras fina mysiga sommarstuga får symbolisera bilden av att göra allt man kan för att njuta av den rådande stunden. Njut av din karriär, njut av dina resor, njut av det dagliga träningarna, njut av dina framgångar men framförallt, njut av nuet.

Min mor gick bort den 8 juli 2024 (79 år gammal) och hennes man Sven-Åke lämnade 13 april 2026 (83 år gammal). Båda givetvis väldigt saknade.    

Jag tar några veckors ledigt från bloggskrivandet och jag återkommer igen söndagen den 9 augusti med nya reflektioner, och nya tankar inom idrottens värld.

Tänk om fler inom idrottens värld hade valt att träna mer efter känsla, rytm och glädje, istället för som det är i många fall, det vill säga med ett stort måste. Elitidrott har blivit ett arbete i mångt om mycket, och idrottarna glömmer oftast bort att idrott egentligen ”bara” är en lek. Visst, det ska till träning i höga doser, men i inte i den utsträckning som många vill ha det till. Man hör många gånger idrottare som skryter om sin oerhörda dos av träning varje vecka. De nämner oftast timmar och dagar, och gärna så ska dessa siffror vara så höga som det bara går. Det nämns mycket sällan vilken kvalité träningarna håller, utan mestadels är det bara fokus på mängden. Deras intresse för träning är som sagt bara ett måste.  

Fokus ligger alltså mer på vad träningsdagboken säger i timmar och dagar, och inte vad lusten och kroppen säger. Jag själv tränade extremt hårt i mina glans dagar, och jag tyckte även att det var fruktansvärt kul. Jag blev till och med utnämnd av en svensk tv-journalist under ett tv-reportage en gång i tiden som den svenske brottare som troligtvis tränade hårdast av alla. Och trots denna ”utnämning” så fanns där alltid ett ok över mig om att – ”Jörgen, tränar du verkligen så mycket som man ska göra, eller hade du kunnat lite mer?” Periodvis levde man med ett dåligt samvete, och detta samvete kunde jag inte dela med andra, utan jag fick själv bearbeta dessa tankar och känslor. Visst, Leif (min tränare) sa oftast att jag ibland tränade tok för mycket. Men eftersom jag visste att Leif själv en gång i tiden inte var en träningsprodukt som aktiv brottare, utan mer av en talang av guds nåde, så blev det att jag inte mottog hans rekommendationer på bästa sätt.  

Jag hade behövt stöd från en äldre Jörgen, det vill säga i den ålder där jag befinner mig idag. Jag hade behövt lugnande ord som:

”Jörgen du behöver inte räkna dagar eller timmar. Jag vet redan att du är enormt duktig på att träna hårt och intensivt. Sluta inte med dina hårda pass, utan gör dessa pass när kroppen och knoppen är med dig. Ibland behöver du faktiskt gå ner i varv och bara underhålla och stärka din kropp med lågintensiva träningar. Försök i mångt om mycket att alltid hitta glädjen och känslan i dina träningar. Hitta följsamheten och styrkan. Stark är du, det vill säga rent fysiskt. Bibehåll och träna din styrka så att du alltid håller dig stark. Din styrka är din trygghet, tillsammans med din kondition. Jag vet att du alltid känner glädje när du kör styrka, behåll den känslan och även lusten. Träna på dina tekniska grejor, de grejor och finesser som du är världsklass på. Upprepa dessa, och gör det med inre visuella bilder. Träning är ett långtidsprojekt. Lär dig att tänka rätt så kommer du vinna många medaljer till under din karriär. Så länge du alltid står dig själv närmst, och att du aldrig tvekar på det du gör, då kommer det fungera. Det är inte hela världen om du förlorar ibland, utan det hör till. Låt inte stressande personer i din omgivning få påverka dig negativt. Fortsätt som du gör. Tänk: känsla, rytm och glädje, men glöm heller inte att leva utanför idrottens värld.

Några ord till mitt yngre jag. Dessa ord hade jag behövt få till mig många gånger under min karriär. Jag fick istället själv bolla med dessa tankar. Jag behövde faktiskt ingen tränare som skulle slipa min teknik, eller få mig till att träna mer eller hårdare för det kunde jag redan, utan jag behövde en lugn röst som sa – ”Jörgen, du behöver inte mer och fler träningsdagar/timmar, utan du är så jäkla rätt på det”

Foto – Bildbyrån: Från europamästerskapet i Aten, Grekland 1994

Sverige och Norge drar inte alltid jämnt. Det beror givetvis på att det finns en viss konkurrens mellan oss, och framförallt när det kommer till idrott. Vi (Sverige) vill ju såklart att Norge inte ska vara bättre än oss, och Norge tänker såklart exakt likadant. Men om vi bortser från all prestige mellan oss som idrottsländer för en liten stund, och där vi istället enbart tittar på Norge och deras store spelare Erling Haaland, då är jag definitivt på Norges sida.

Hela framgångssagan kring Erling Haalands uppväxt och satsning hoppas jag ska få fokus i den idrottsliga debatten. Idag heter allt akademier (framförallt inom fotbollen) och många tror att ju mer och ju tidigare ett barn börjar elitträna, desto bättre går det inför framtiden. Denna negativa övertygelse har spridit sig till många idrotter med resultatet att färre barn går vidare i sin idrottsutbildning som ungdom. Leken glöms bort (för idrott är faktiskt bara en lek), där man istället tynger barnen med en massa måsten och med ännu mer uppstyrd träning, och gärna i så tidig ålder som det bara är möjligt. Allvaret blir till en vardag och den tränger sig allt längre ner i åldrarna.  

Klubbar, ledare och tränare tjänar en massa pengar på det ”akademiska” upplägget, och föräldrarna till de stackars barnen köper deras argument med hull och hår. De har blivit påverkade med att det ska börjas i tid.

I all denna röra gör en norsk stjärna entré. En stjärna som inte har följt den ”akademiska” fotboll/idrottsvärlden. Istället har han fått erfara leken i tidig ålder. Där han i unga år fick lära sig att om det skulle bli något, ja då får man också själv göra jobbet. Haaland visste vad som krävdes, men han såg aldrig träningen som ett tvång, utan allt var en lek som han hela tiden själv ville bli bättre på. Han tränade med sitt lag från barn upp till 13–14 års ålder 1 – 2 dagar i veckan. Det var inte förrän vid  15 – 16 års ålder som han tränade professionellt, då han bland annat skrev på för en norsk elitklubb.

Vad är det då som har gjort honom så bra?

Jo, hans egenansvar. Varje helg tränade han spontanfotboll med sina kompisar genom att de lekte fram fotbollen. Känsla och driv tränades fram utan deras egentliga vetskap. Han testade även ett flertal andra sporter, vilket har gjort att han har blivit väldigt allsidig som idrottsman. Haaland kom alltid först till träningarna just för att träna extra i allt ifrån inlägg, nickar, inkast eller vad som. Han nötte och nötte, och allt via en glädje. Det var ingen som pekade med hela handen och sa vad han skulle göra, utan allt kom ifrån honom själv.

Tänk om fler hade tagit till sig av denna kunskap. Att idrott inte bara handlar om att mata de unga utövarna med mer organiserad mängdträning, och där startåldern även går allt längre ner i ålderskullarna. Det finns som sagt pengar att tjäna för vissa aktörer i och med denna okunskap om att allt måste vara så mycket, och gärna så tidigt som det bara går.

Erling Haalands kloka ledare, tränare och föräldrar förstod att långvarig idrott byggs genom sunt tänk, och inte genom tvång. Ett ledartänk som handlar om att bygga upp adepternas framtida karriär genom att lära ut egenansvar för sin idrott, och där glädje och spontanidrott är en mycket viktig faktor. Just därför så klappade mitt idrottshjärta lite extra för Erling Haaland och hans Norge under detta fotbolls-VM, även om det tar emot en smula att erkänna. Men i det här fallet handlar det inte om Sverige vs Norge, utan det här handlar om något helt annat, det vill säga hur man marknadsför sund och hållbar idrott.

Är idrott en livsstil?

Visst är det så. Och man kan med lätthet säga att det krävs en viss livsstil för att nå den absoluta toppen oavsett om det handlar om brottning eller vilken sport som helst. Tid för träning måste alltid komma i första hand, där allt annat blir prio två. Men det sagt behöver man absolut inte leva något tillbakadraget liv för att man satsar, utan det handlar mer om att träning och tävling alltid ligger först.

Jag vet med mig själv att jag i början av min karriär (fram tills jag var 22 – 23 år) var alldeles för extrem. Jag levde brottning 24/7, och jag hade inte mycket annat i livet som fyllde mina dagar. Det blev för mycket helt enkelt, och framförallt när karriären inte alltid gick som man ville. För att orka ett helt idrottsliv, låt säga upp till och med runt trettio-sträcket, då måste man kunna ta in ”vanliga” grejor i sitt liv som umgänge med kompisar, privata resor, andra hobbys etc. Jag vill till och med säga att det är ett måste. Det måste finnas något annat än bara träning och tävling och fullt fokus mot högsta toppen. En balans är alltid bra oavsett vad vi gör, annars blir det extrema för extremt.

Träning och satsning på toppnivå är oerhört extremt. Både kropp och själ behöver ibland ta sig ner på en helt vanlig nivå för att man ska orka i längden. Livsstilen grundar sig i att träning alltid kommer först. Det går liksom inte att ha en tid och passa när man ska iväg och träna, utan tid för träning är egentligen tidlös. Om träning sker under stress, det vill säga om man har en tid att passa, då har man oftast fokus på något helt annat. Kropp och knopp måste vara med när man väl befinner sig på träningsmattan, eftersom det inte bara är fysiken som tränas, utan även den mentala balansen och inställningen.

Inte lätt för alla att förstå, och framförallt inte för dem som aldrig sysslat med elitidrott. Men det är just här som det brister för många. Finns en del som tror sig satsa, medan de i själva verket bara tränar för att, och inte för något större syfte alls. Syftet hos en elitidrottare är alltid att bli bättre, men även genom att hitta den där goa känslan och rytmen som bara elitidrottare på toppnivå kan uppleva. Där allting stämmer, och där varenda steg, ryck och rörelse är synkat genom hela kroppen. Från tårna upp till hjärnan. När den känslan infinner sig, då är det stor lycka.

Jag själv minns vissa matcher mer än andra. En del matcher har bara avverkats genom åren som aktiv, där intresset av att befinna sig på tävlingsmattan nästan bara varit ett måste. Man ville liksom avverka sin motståndare snabbast möjligt, så att tiden på mattan blev så lite som möjligt. Den känslan, den inställningen ska man givetvis inte bygga vidare på. Utan istället ska känslan vara att man aldrig vill gå av tävlingsmattan. Man tänker inte i sekunder eller minuter, utan man tänker känsla. För visst minns jag matcherna som jag aldrig ville skulle ta slut. Där man från första sekund var nummer ”ett på bollen”. Just i den känslan vill man befinna sig i. I slutändan är vinsten egentligen bara det slutgiltiga kvittot. Det verkliga värdet finns i allt däremellan. Känslan, euforin och allt annat positivt som idrottslivet för med sig. Att kunna njuta av idrottslivet, och inte bara fokusera på den slutgiltiga medaljen.

Sverige är bra på mycket. Men att supporta i vått och torrt, tillhör inte vår starka sida. Vi gillar när det går bra, och då viftar vi med flaggor, och vi klär oss i gult och blått så långt det bara går. Patriotismen är då helt hundraprocentig.

MEN

Så fort det kärvar något för laget, då svalnar i viss mån den viktiga stöttningen. Det blir istället ett frågasättande i allt ifrån hur laget har valts ut, till hur värdelösa vissa spelare är. Listan kan göras hur lång som helst på saker som vi retar oss på, vilket gör att den fortsatta stöttningen inte längre får samma energi. Besvikelsen uppvisas med vissa (många) till och med slutar att stötta sitt lag. Det blir liksom straffet att ”nu får det vara nog”. Detta kan ju ske ganska snabbt, och det krävs inte många matcher tills supportrarna lägger halsduken på hyllan.

Fenomenet är även koncentrerat ner på Malmö-nivå. När det går bra för Malmö största fotbollslag, då viftar var och varannan medborgare med en ljusblå halsduk. Alla är, och blir då MFF-are på heltid. Tills spiralen vänder, det vill säga när laget börjar ta ”lite” stryk, då blir det snabbt en omvändning. Jag tror faktiskt att de flesta, vilket även gemene Malmöbon kan intyga, att Malmö är en medgångsstad när det kommer till idrott. Framförallt när det rör sig om Malmö FF. Vi Malmöbor vill gärna heja och stötta, men helst bara under framgång.

För visst minns jag när jag själv var en flitig besökare på Malmö Stadion i början av 1980-talet. Min första match såg jag 1982. Därefter följde jag laget från 14 års ålder, fram tills jag var 19 – 20 år. Mitt stöd avstannades på grund av att min egen karriär ökade i intensitet. Jag var en hängiven åskådare på den tiden nere på norra läktarens ståplats. Och jag kan säga att på den tiden var det inte många Malmöbor som stöttade ”sitt lag. Jag kan fortfarande höra speakern Einar Malmborg utropa på sitt säregna sätt, och med välformulerad skånsk dialekt: ”O dagens publiksiffra – 3674”. Så var det på den tiden. Flest åskådare kom det när MFF mötte änglarna (IFK Göteborg) efter deras triumfer i UEFA-cupen.

Går vi till den individuella idrotten så kan man även där få en viss känsla av samma fenomen. Fast givetvis inte i samma omfång som lagsporterna. Men, man kan även där se en tendens vem folk står bakom och höjer när personen ifråga har stora framgångar ute i världen. Då vill alla svenskar förknippas med den framgångsrika svensken. Men när det går mindre bra, då är det inte riktigt lika häftigt att stötta och förena sig med vederbörande atlet, utan då är han/hon som alla andra.  

Svenskar är som sagt bra på mycket, men att stå bakom och hjälpa ett lag när det går trögt (eller vad som), tillhör inte medborgarnas starka sida. Vi vill liksom inte ha det för jobbigt. Varför heja på ett lag/idrottare när det går dåligt, när det finns andra lag man då kan heja på istället, och där det dessutom går betydligt bättre?

Det är väl bara att konstatera att vi svenska är inget ”flaggfolk”, både när det kommer till klubbflagga, eller till vår nationsflagga. Vi tycker det är ”lite” kul att vifta med den när det går bra, men annars är vi ganska återhållsamma med allt viftande. Vi har inga problem med att hänga in den i garderoben, och sedan plocka fram den när det går bra. Men när det går mindre bra, då stannar den hemma för lite vila.  

Det finns något vackert i det rutinmässiga. Att göra samma sak varje dag, varje vecka, varje månad, ja, alltid. Många gånger benämns rutingrejor i folkmun som tråkiga, ”Svensson-aktiga”, ointressanta etc. Det räcker att någon säger ”jag lägger mig runt kl. 21 varje dag”. Då får personen på direkten epiteten – ”tråkig person”. Varför är det så?

Barn som inte kommer till sin rätt i skolans värld eller i andra sammanhang sägs ofta sakna vardagliga rutiner. I avsaknad av daglig rutin finns det stor risk att barn ter sig på ett tråkigt sätt. Det vet inte riktigt hur de ska förhålla sig i olika sammanhang, vilket oftast leder till tillrättavisningar från vuxna personer. Barnen är liksom inte tränade in i ett mönster, vilket skapar en osäkerhet redan i unga år. Den osäkerheten följer sedan med till vuxen ålder Och just osäkerhet skapar många problem.

Osäkra människor kan uppvisas på flera sätt. Det kan vara folk som vill sätta sig på andra, spela kaxiga, skryter mycket, ljuger konstant, beter sig våldsamt etc. Det finns som sagt många olika sätt att dölja sin osäkerhet på.

Inom idrottens värld är rutin en mycket viktig faktor. Jag vill till och med säga att det är ett måste om man vill nå stora resultat. Det krävs en rutin i allt från träningstänk, för att slutligen kunna prestera på topp i sin idrottsarena. Det är alltså vardagliga saker som ska göras i stort varje dag. Upprepande saker ska göras om och om igen, vilket leder till att man blir riktig bra på just ”sin grej”. Människan som inte lever i idrottens forum tror att den här ”tråkiga” rutinen bara tillhör idrotten, vilket naturligtvis är helt fel. Från banala grejor som att borsta tänderna, klä på sig, knyta skor, laga mat, så kräver detta en viss färdighet/träning för att vi ska kunna lösa dessa vardagliga bestyr. Dessa färdigheter har uppkommit av en vardaglig rutin.

Personer som äger en viss kunskap oavsett vad, har givetvis tränat enormt på sin färdighet. De kan utan problem snickra ihop ett hus, backa med en stor lastbil, operera ett sönderslitet knä osv. De har tränat upprepande gånger under lång tid, vilket lett till att de därefter kan utföra dessa saker med stort självförtroende.

Idrottens största fallgrop är just den återkommande rutinen, det vill säga viljan av att göra samma sak om och om igen. Det är bara en liten del som är beredda att bemöta den rutinen, eftersom de flesta alltid hittar någon typ av ursäkt. Det kan vara för mycket plugg i skolan, känner sig inte helt hundra, fick ingen skjuts till träningen, glömde bort att det var träning osv. Det finns som sagt hur många ursäkter som helst. Nu vill jag inte på något sätt förringa skolans roll, utan skolan kommer alltid i första hand när det kommer till barn/ungdomar. Det går att planera skolarbete med träning, men det kräver planering och stor egenvilja. Man ska givetvis inte träna när man är sjuk, men det är skillnad med att känna sig lite lätt hängig, till att vara sjuk där träning kan vara direkt livsfarlig. Den balansgången måste man kunna urskilja. 

Rutin är som sagt ett måste för att lyckas med vad man nu vill lyckas med. Och just därför ska man inte negligera den vardagliga rutinen med att säga att personer som gör samma sak varje dag är tråkiga. Det är ingen rättvis bild. För till syvende och sist så handlar det inte om att alla dygnets 24 timmar måste vara likvärdiga, utan det är i regel bara ett fåtal timmar som måste följas av en rutin. Livet består av fler ljuva timmar där man med lätthet kan pausa rutinens mönster, till att sedan rätta sig i ledet igen och ”ta sig i kragen” för att bemötta sin struktur.

Så innan du säger att någon är tråkig, ointressant, ta först reda på fakta. För tänk vad rutin kan åstadkomma, och har åstadkommit, om det så handlar om idrott, kirurgi, backa med lastbil eller precis vad som.              

Jag har inom loppet av två veckor blivit inbjuden till fyra studenttillställningar. En av dem var min äldste kamrats yngste grabb, och de övriga tre var killar från brottarklubben. På en av festerna (brottarklubbens) sa en gäst till mig – ”Va fint att ni som idrottsledare är inbjudna, det hör väl inte till vanligheten att en ledare/tränare blir inbjuden till adeptens studentfirande?” Personen ifråga har ju helt rätt, det är ju absolut ingen självklarhet att en ledare/tränare ska vara där.

Tänk så många timmar, så många år, som en ledare/tränare spenderar tillsammans med sina aktiva. Träningskvällar, tävlingar, samtal, sommar, vinter, avslutningar, prisutdelningar etc. Jag tror inte alltid att samhället med dess politiker förstår idrottsledarens roll och betydelse.

Tänk om politiker på något sätt skulle få för sig att gå in och mixtra i föreningslivets ramverk genom att rucka och förändra idrottens ideologiska budskap. Det vill säga på ett förenklat sätt – förringa idrottens fostran. Att personer i beslutsfattande positioner får för sig att nedmontera föreningslivet på ett eller annat sätt, genom att säga och påstå att idrottens betydelse är överflödig och onödig. Tanken är givetvis smått obehaglig.   

Ett samhälle tar lång tid att bygga upp, men det går jäkligt snabbt att rasera. Människor som inte haft någon kontakt med idrotten har noll förståelse för vad idrotten åstadkommer i positiv anda, och vad den har för roll i ett samhälle. Samhörighet, kamratskap, uppfostran, framtidsmål, hälsoaspekten och mycket annat är bara några få delar som är av högsta rang, och något som är ovärderligt i ett fungerande samhälle.   

Om jag går till mig själv, så hade mitt liv blivit väldigt annorlunda om jag inte kommit in i den svenska idrottsrörelsen redan som ung liten pojke. Idrotten blev snabbt min identitet, och jag formades, fostrades och fångades av idrottens positiva budskap och värderingar. Jag hade blivit en helt annan person, om inte idrotten kommit in i mitt liv.  

Även om jag tidigt blev uppfostrad att snällhet är en bra egenskap (från min mor), så fick jag dessutom även till mig (finns kanske även i mitt DNA) att aldrig godkänna att bli trampad på. Just därför har jag aldrig haft problem med att säga ifrån när det kommer till orättvisor både när det kommer till mig personligen, eller gentemot andra. En kombination av sunda värderingar är kopplat samman från min familjeuppväxt, och från det livsviktiga föreningslivet.

Det finns som sagt ledare och tränare i mitt liv som har betytt oerhört mycket. Jag har lyssnat på dem som jag velat lyssna på, och jag har tagit efter de som jag velat ta efter. Mina förebilder helt enkelt.   

Så tillbaka till årets studentfirande. Det är som sagt en stor ynnest och glädje att man blir inbjuden till adepternas studentfirande, vilket absolut inte är en självklarhet. Man blir stolt, glad och oerhört hedrad att man får vara en del i deras liv, och att man får en inbjuden till en av deras största händelser i livet tillsammans med deras släkt och vänner.  

Jag har sett, följt och skådat ett flertal unga brottarstjärnor genom årens lopp. Unga brottare som varit så otroligt bra, där namnkunniga ledare (med gedigen brottningsbakgrund), gett sina ord om att vederbörande barn/ungdom kommer bli stor världsstjärna inom snar framtid. Läste ett gammalt urklipp (från 1987) där den tidigare EM-mästaren Lars-Erik Skiöld gick i god för att den unge adepten skulle bli en stor framtida världsstjärna. Skiölds lovande adept (tror att det var hans adept), slutade (tyvärr) redan innan juniorkarriären hann börja. Många ledare vill sig tro att de kan se på en 11 – 12 åring att de ska bli framtida stjärnor. Många gånger syftar de enbart sin analys på vilka resultat den unge adepten har åstadkommit på vägen, vilket gör att de glömmer bort att titta på andra och desto mer viktiga parametrar.

Jag själv har också sett och upplevt genom alla mina femtio år en uppsjö av tidiga brottarstjärnor. Tyvärr avslutade de flesta sin satsning innan karriären ens hann börja. Så ser mönstret ut sedan barn och ungdomsbrottningen tog fart under 70-talets begynnelse. Under Sveriges 1940 – 1960-tal, började man inte träna brottning förrän vid 12 – 15 års ålder (kunde vara senare än så). Det fanns under den tidseran inga nybörjartävlingar, barntävlingar, läger för barn, resor utomlands för barn, inga akademier osv. Det var en helt annan värld, en helt annan modell. Man kan väl lugnt säga att stressen inte låg som en våt filt över de unga brottarna, utan mantrat var väl istället ”du gör som du vill”. Finns givetvis både något gott och ont i allt detta, och jag vill inte på något sätt säga att barnen/ungdomarna hade det bättre förr om åren, utan det fanns massvis av andra svårigheter på den tiden som var betydligt större än 1970-talets eskalerande barn och ungdomsidrott.

Tittar man som ledare lite utanför boxen, då kan man faktiskt se (om man tittar riktigt noga) en 11 – 12 åring om han/hon har en tendens att bli en framtida stjärna (om man tittar rätt). Där finns liksom ett klipp i steget när de tränar, där blicken och viljan signalerar ett visst egenintresse, ett djupt intresse som inte bara uppvisas under en månad, utan den gör så alltid. Resultaten ska man absolut inte lägga någon fokus på när de är små, för det är helt ointressant egentligen. För det är inte antalet barn/ungdoms-medaljer som kommer bekräfta och styra barnets väg mot toppen, utan det är intresset, och framförallt barnets tålamod.   

Många ledare och föräldrar går som sagt in i den resultatbaserade fällan, där deras lättvindiga analys är: ”detta är bra, och så här ska vi fortsätta”. De tror att ju mer desto bättre. För tränar man mer och ännu hårdare, då blir ju barnen bättre, eller? Analysen är givetvis helt felaktig. De vill som sagt inte förstå eller veta hur det sett ut genom alla år. Många har ju inte sett och upplevt alla dessa barnstjärnor som har stormat sig igenom turnering efter turnering, där deras brinntid sakta men säkert har släkts ner efterhand.  

Nu finns där givetvis ett fåtal unga brottare som har varit väldigt duktiga som unga brottare, och som dessutom har fortsatt upp i den seniora kategorin, och som där också nått framgångar. Fast antalet är väldigt lätträknade. Man måste även titta på – vad menar vi med juniora/seniora framgångar? Är det SM-nivå, eller rentav världsnivå? Sak samma, hur mäter vi barnstjärnor? Är det för att man vinner någon cup här och där tre/fyra gånger på raken, eller vad innebär det att vara en barnstjärna? Det finns ju såklart ingen direkt riktlinje, utan de jag menar och titulerar som barnstjärnor vinner i stort sett allt. Deras förluststatistik under året är minimal eller nästintill obefintlig. Så det handlar inte om att det på något sätt är fel att en ung brottare har vunnit en uppsjö medaljer, och då tro att han/hon är en barnstjärna, utan kategorin barnstjärnor är något helt annat.

Slutligen vill jag mena på att det viktiga i all barn/ungdomsidrott är att det ska vara stimulerande för alla. Vi som agerar ledare ska göra allt i vår makt genom att uppvisa engagemang och kunskap om sporten. Att få så många som möjligt att fortsätta med brottningen så även efter den kritiska åldern 11 – 12 år. Med engagemang och förståelse, och att man som ledare inte fokuserar på att allt ska gå så jäkla snabbt, först då kan vi få ihop ett gäng som fortsätter även upp mot den juniora/seniora kategorin. Barnen måste inneha stort tålamod för att kunna utvecklas och gå vidare i sin karriär, och samma tålamod behöver givetvis även ledare och föräldrar.

Fotboll. En stor och folklig sport där det konstant pumpas in pengar. Näringslivet står i kö för att sponsra de största fotbollsklubbarna och kommunerna runt om i landet vill inget hellre än att det ska gå så bra som möjligt för ”deras” lag. Tidningarna skriver ständigt om fotboll. Här nere i Malmö känns det som att tidningen Sydsvenskan är Malmö FF:s egen klubbtidning. I stort sett varje dag får klubben ett mittuppslag om det så handlar om spelare, tränare, ledare eller precis vad/vem som. Om det inte är ett mittuppslag är det en krönika där klubben med dess spelare analyseras in i minsta detalj.  

Men trots pengar och gigantisk uppmärksamhet går ”lilla” Mjällby och vinner förra årets allsvenska. Deras pengakassa är inte är i närheten av Malmös rikedom. I år är det ett annat lågbudgetlag, Sirius som har börjat bäst, och som leder efter ex antal spelade omgångar, och man kan givetvis ställa sig frågan – hur är det möjligt?

När Hugo Baff vann sin bragdbetonade EM-bronsmedalj för lite mer än en månad sedan, får jag som ledare/tränare skriva några rader till tidningen (SDS) via ett mejl för att uppmärksamma att det pågår ett Europamästerskap i brottning. Eftersom jag hintade om att det var dags för bronsmatch, en match som han dessutom vann, kom det en artikel dagen efter. När han för ett år sedan skulle gå bronsmatch i U23-EM skrev jag även då några rader till SDS-redaktionen. Svaret jag fick – han måste vinna en medalj, först då skulle de skriva något. Det krävdes alltså en medalj för att han skulle få några rader i en skånsk morgontidning? Där och då blev det slutligen en femteplats (förlust i bronsmatchen), och noll rader i tidningen.

Jag fick till mig häromdagen att genomsnittslönen för en allsvensk fotbollsspelare är 141,000 kronor i månaden. Att redan som ung oerfaren spelare, tjäna dessa gigantiska summor, kan ju inte vara bra någonstans. Det finns liksom ingenting att längta till efter en sådan utbetalning, eftersom unga spelare tjänar i paritet med vad en svensk femtioplus-minister tjänar. Jag upplever att målet för varje enskild spelare handlar inte längre om att vinna titlar eller vinna med laget, utan första prio har blivit att göra sig ekonomiskt oberoende i så ung ålder som det bara är möjligt. De unga spelarnas (så även vissa föräldrars) fokus blir istället att tjäna så mycket som möjligt, och så snabbt det bara går. Lyssnade till en känd svensk ungdomstränare (fotboll) som satt och raljerade hur många spelare han hade lotsat fram genom alla år. Tittar man noga på spelarna som han nämnde, och deras idrottsliga meriter, så var det i stor sett lika med noll. Hans mätning grundades enbart efter hur mycket pengar de hade tjänat.

Till syvende och sist tror jag att det rentav är för mycket pengar i vissa idrotter, och givetvis för lite i andra. Detta skrivs inte med någon bitterhet eller avundsjuka utan det är bara ett rent konstaterande. Jag tror att fotbollsspelarna tjänar för mycket pengar i en allt för tidig ålder. De blir tidigt mättade av deras ekonomiska situation. Den idrottsliga vinsten blir inte lika viktig längre, utan prion blir istället ”bara” pengar, och inte en längtan av att vinna matcher/titlar tillsammans. Idrottaren som tjänar noll hamnar i en annan typ av kris, där det finns en tendens att inte få vardagen till att gå ihop rent ekonomiskt.  

Ordspråket hungrig varg jagar bäst stämmer faktiskt väldigt bra, vilket en del fotbollsspelare inte kan relatera till. De visar en tidig mättnad helt enkelt. En brottare däremot, är en hungrig varg. Fast det viktigaste för brottaren är att inte bli alltför hungrig, utan det måste alltid finnas några krafter kvar så att de kan fortsätta sitt jagande.