Månad: juni 2026

Sverige är bra på mycket. Men att supporta i vått och torrt, tillhör inte vår starka sida. Vi gillar när det går bra, och då viftar vi med flaggor, och vi klär oss i gult och blått så långt det bara går. Patriotismen är då helt hundraprocentig.

MEN

Så fort det kärvar något för laget, då svalnar i viss mån den viktiga stöttningen. Det blir istället ett frågasättande i allt ifrån hur laget har valts ut, till hur värdelösa vissa spelare är. Listan kan göras hur lång som helst på saker som vi retar oss på, vilket gör att den fortsatta stöttningen inte längre får samma energi. Besvikelsen uppvisas med vissa (många) till och med slutar att stötta sitt lag. Det blir liksom straffet att ”nu får det vara nog”. Detta kan ju ske ganska snabbt, och det krävs inte många matcher tills supportrarna lägger halsduken på hyllan.

Fenomenet är även koncentrerat ner på Malmö-nivå. När det går bra för Malmö största fotbollslag, då viftar var och varannan medborgare med en ljusblå halsduk. Alla är, och blir då MFF-are på heltid. Tills spiralen vänder, det vill säga när laget börjar ta ”lite” stryk, då blir det snabbt en omvändning. Jag tror faktiskt att de flesta, vilket även gemene Malmöbon kan intyga, att Malmö är en medgångsstad när det kommer till idrott. Framförallt när det rör sig om Malmö FF. Vi Malmöbor vill gärna heja och stötta, men helst bara under framgång.

För visst minns jag när jag själv var en flitig besökare på Malmö Stadion i början av 1980-talet. Min första match såg jag 1982. Därefter följde jag laget från 14 års ålder, fram tills jag var 19 – 20 år. Mitt stöd avstannades på grund av att min egen karriär ökade i intensitet. Jag var en hängiven åskådare på den tiden nere på norra läktarens ståplats. Och jag kan säga att på den tiden var det inte många Malmöbor som stöttade ”sitt lag. Jag kan fortfarande höra speakern Einar Malmborg utropa på sitt säregna sätt, och med välformulerad skånsk dialekt: ”O dagens publiksiffra – 3674”. Så var det på den tiden. Flest åskådare kom det när MFF mötte änglarna (IFK Göteborg) efter deras triumfer i UEFA-cupen.

Går vi till den individuella idrotten så kan man även där få en viss känsla av samma fenomen. Fast givetvis inte i samma omfång som lagsporterna. Men, man kan även där se en tendens vem folk står bakom och höjer när personen ifråga har stora framgångar ute i världen. Då vill alla svenskar förknippas med den framgångsrika svensken. Men när det går mindre bra, då är det inte riktigt lika häftigt att stötta och förena sig med vederbörande atlet, utan då är han/hon som alla andra.  

Svenskar är som sagt bra på mycket, men att stå bakom och hjälpa ett lag när det går trögt (eller vad som), tillhör inte medborgarnas starka sida. Vi vill liksom inte ha det för jobbigt. Varför heja på ett lag/idrottare när det går dåligt, när det finns andra lag man då kan heja på istället, och där det dessutom går betydligt bättre?

Det är väl bara att konstatera att vi svenska är inget ”flaggfolk”, både när det kommer till klubbflagga, eller till vår nationsflagga. Vi tycker det är ”lite” kul att vifta med den när det går bra, men annars är vi ganska återhållsamma med allt viftande. Vi har inga problem med att hänga in den i garderoben, och sedan plocka fram den när det går bra. Men när det går mindre bra, då stannar den hemma för lite vila.  

Det finns något vackert i det rutinmässiga. Att göra samma sak varje dag, varje vecka, varje månad, ja, alltid. Många gånger benämns rutingrejor i folkmun som tråkiga, ”Svensson-aktiga”, ointressanta etc. Det räcker att någon säger ”jag lägger mig runt kl. 21 varje dag”. Då får personen på direkten epiteten – ”tråkig person”. Varför är det så?

Barn som inte kommer till sin rätt i skolans värld eller i andra sammanhang sägs ofta sakna vardagliga rutiner. I avsaknad av daglig rutin finns det stor risk att barn ter sig på ett tråkigt sätt. Det vet inte riktigt hur de ska förhålla sig i olika sammanhang, vilket oftast leder till tillrättavisningar från vuxna personer. Barnen är liksom inte tränade in i ett mönster, vilket skapar en osäkerhet redan i unga år. Den osäkerheten följer sedan med till vuxen ålder Och just osäkerhet skapar många problem.

Osäkra människor kan uppvisas på flera sätt. Det kan vara folk som vill sätta sig på andra, spela kaxiga, skryter mycket, ljuger konstant, beter sig våldsamt etc. Det finns som sagt många olika sätt att dölja sin osäkerhet på.

Inom idrottens värld är rutin en mycket viktig faktor. Jag vill till och med säga att det är ett måste om man vill nå stora resultat. Det krävs en rutin i allt från träningstänk, för att slutligen kunna prestera på topp i sin idrottsarena. Det är alltså vardagliga saker som ska göras i stort varje dag. Upprepande saker ska göras om och om igen, vilket leder till att man blir riktig bra på just ”sin grej”. Människan som inte lever i idrottens forum tror att den här ”tråkiga” rutinen bara tillhör idrotten, vilket naturligtvis är helt fel. Från banala grejor som att borsta tänderna, klä på sig, knyta skor, laga mat, så kräver detta en viss färdighet/träning för att vi ska kunna lösa dessa vardagliga bestyr. Dessa färdigheter har uppkommit av en vardaglig rutin.

Personer som äger en viss kunskap oavsett vad, har givetvis tränat enormt på sin färdighet. De kan utan problem snickra ihop ett hus, backa med en stor lastbil, operera ett sönderslitet knä osv. De har tränat upprepande gånger under lång tid, vilket lett till att de därefter kan utföra dessa saker med stort självförtroende.

Idrottens största fallgrop är just den återkommande rutinen, det vill säga viljan av att göra samma sak om och om igen. Det är bara en liten del som är beredda att bemöta den rutinen, eftersom de flesta alltid hittar någon typ av ursäkt. Det kan vara för mycket plugg i skolan, känner sig inte helt hundra, fick ingen skjuts till träningen, glömde bort att det var träning osv. Det finns som sagt hur många ursäkter som helst. Nu vill jag inte på något sätt förringa skolans roll, utan skolan kommer alltid i första hand när det kommer till barn/ungdomar. Det går att planera skolarbete med träning, men det kräver planering och stor egenvilja. Man ska givetvis inte träna när man är sjuk, men det är skillnad med att känna sig lite lätt hängig, till att vara sjuk där träning kan vara direkt livsfarlig. Den balansgången måste man kunna urskilja. 

Rutin är som sagt ett måste för att lyckas med vad man nu vill lyckas med. Och just därför ska man inte negligera den vardagliga rutinen med att säga att personer som gör samma sak varje dag är tråkiga. Det är ingen rättvis bild. För till syvende och sist så handlar det inte om att alla dygnets 24 timmar måste vara likvärdiga, utan det är i regel bara ett fåtal timmar som måste följas av en rutin. Livet består av fler ljuva timmar där man med lätthet kan pausa rutinens mönster, till att sedan rätta sig i ledet igen och ”ta sig i kragen” för att bemötta sin struktur.

Så innan du säger att någon är tråkig, ointressant, ta först reda på fakta. För tänk vad rutin kan åstadkomma, och har åstadkommit, om det så handlar om idrott, kirurgi, backa med lastbil eller precis vad som.              

Jag har inom loppet av två veckor blivit inbjuden till fyra studenttillställningar. En av dem var min äldste kamrats yngste grabb, och de övriga tre var killar från brottarklubben. På en av festerna (brottarklubbens) sa en gäst till mig – ”Va fint att ni som idrottsledare är inbjudna, det hör väl inte till vanligheten att en ledare/tränare blir inbjuden till adeptens studentfirande?” Personen ifråga har ju helt rätt, det är ju absolut ingen självklarhet att en ledare/tränare ska vara där.

Tänk så många timmar, så många år, som en ledare/tränare spenderar tillsammans med sina aktiva. Träningskvällar, tävlingar, samtal, sommar, vinter, avslutningar, prisutdelningar etc. Jag tror inte alltid att samhället med dess politiker förstår idrottsledarens roll och betydelse.

Tänk om politiker på något sätt skulle få för sig att gå in och mixtra i föreningslivets ramverk genom att rucka och förändra idrottens ideologiska budskap. Det vill säga på ett förenklat sätt – förringa idrottens fostran. Att personer i beslutsfattande positioner får för sig att nedmontera föreningslivet på ett eller annat sätt, genom att säga och påstå att idrottens betydelse är överflödig och onödig. Tanken är givetvis smått obehaglig.   

Ett samhälle tar lång tid att bygga upp, men det går jäkligt snabbt att rasera. Människor som inte haft någon kontakt med idrotten har noll förståelse för vad idrotten åstadkommer i positiv anda, och vad den har för roll i ett samhälle. Samhörighet, kamratskap, uppfostran, framtidsmål, hälsoaspekten och mycket annat är bara några få delar som är av högsta rang, och något som är ovärderligt i ett fungerande samhälle.   

Om jag går till mig själv, så hade mitt liv blivit väldigt annorlunda om jag inte kommit in i den svenska idrottsrörelsen redan som ung liten pojke. Idrotten blev snabbt min identitet, och jag formades, fostrades och fångades av idrottens positiva budskap och värderingar. Jag hade blivit en helt annan person, om inte idrotten kommit in i mitt liv.  

Även om jag tidigt blev uppfostrad att snällhet är en bra egenskap (från min mor), så fick jag dessutom även till mig (finns kanske även i mitt DNA) att aldrig godkänna att bli trampad på. Just därför har jag aldrig haft problem med att säga ifrån när det kommer till orättvisor både när det kommer till mig personligen, eller gentemot andra. En kombination av sunda värderingar är kopplat samman från min familjeuppväxt, och från det livsviktiga föreningslivet.

Det finns som sagt ledare och tränare i mitt liv som har betytt oerhört mycket. Jag har lyssnat på dem som jag velat lyssna på, och jag har tagit efter de som jag velat ta efter. Mina förebilder helt enkelt.   

Så tillbaka till årets studentfirande. Det är som sagt en stor ynnest och glädje att man blir inbjuden till adepternas studentfirande, vilket absolut inte är en självklarhet. Man blir stolt, glad och oerhört hedrad att man får vara en del i deras liv, och att man får en inbjuden till en av deras största händelser i livet tillsammans med deras släkt och vänner.  

Jag har sett, följt och skådat ett flertal unga brottarstjärnor genom årens lopp. Unga brottare som varit så otroligt bra, där namnkunniga ledare (med gedigen brottningsbakgrund), gett sina ord om att vederbörande barn/ungdom kommer bli stor världsstjärna inom snar framtid. Läste ett gammalt urklipp (från 1987) där den tidigare EM-mästaren Lars-Erik Skiöld gick i god för att den unge adepten skulle bli en stor framtida världsstjärna. Skiölds lovande adept (tror att det var hans adept), slutade (tyvärr) redan innan juniorkarriären hann börja. Många ledare vill sig tro att de kan se på en 11 – 12 åring att de ska bli framtida stjärnor. Många gånger syftar de enbart sin analys på vilka resultat den unge adepten har åstadkommit på vägen, vilket gör att de glömmer bort att titta på andra och desto mer viktiga parametrar.

Jag själv har också sett och upplevt genom alla mina femtio år en uppsjö av tidiga brottarstjärnor. Tyvärr avslutade de flesta sin satsning innan karriären ens hann börja. Så ser mönstret ut sedan barn och ungdomsbrottningen tog fart under 70-talets begynnelse. Under Sveriges 1940 – 1960-tal, började man inte träna brottning förrän vid 12 – 15 års ålder (kunde vara senare än så). Det fanns under den tidseran inga nybörjartävlingar, barntävlingar, läger för barn, resor utomlands för barn, inga akademier osv. Det var en helt annan värld, en helt annan modell. Man kan väl lugnt säga att stressen inte låg som en våt filt över de unga brottarna, utan mantrat var väl istället ”du gör som du vill”. Finns givetvis både något gott och ont i allt detta, och jag vill inte på något sätt säga att barnen/ungdomarna hade det bättre förr om åren, utan det fanns massvis av andra svårigheter på den tiden som var betydligt större än 1970-talets eskalerande barn och ungdomsidrott.

Tittar man som ledare lite utanför boxen, då kan man faktiskt se (om man tittar riktigt noga) en 11 – 12 åring om han/hon har en tendens att bli en framtida stjärna (om man tittar rätt). Där finns liksom ett klipp i steget när de tränar, där blicken och viljan signalerar ett visst egenintresse, ett djupt intresse som inte bara uppvisas under en månad, utan den gör så alltid. Resultaten ska man absolut inte lägga någon fokus på när de är små, för det är helt ointressant egentligen. För det är inte antalet barn/ungdoms-medaljer som kommer bekräfta och styra barnets väg mot toppen, utan det är intresset, och framförallt barnets tålamod.   

Många ledare och föräldrar går som sagt in i den resultatbaserade fällan, där deras lättvindiga analys är: ”detta är bra, och så här ska vi fortsätta”. De tror att ju mer desto bättre. För tränar man mer och ännu hårdare, då blir ju barnen bättre, eller? Analysen är givetvis helt felaktig. De vill som sagt inte förstå eller veta hur det sett ut genom alla år. Många har ju inte sett och upplevt alla dessa barnstjärnor som har stormat sig igenom turnering efter turnering, där deras brinntid sakta men säkert har släkts ner efterhand.  

Nu finns där givetvis ett fåtal unga brottare som har varit väldigt duktiga som unga brottare, och som dessutom har fortsatt upp i den seniora kategorin, och som där också nått framgångar. Fast antalet är väldigt lätträknade. Man måste även titta på – vad menar vi med juniora/seniora framgångar? Är det SM-nivå, eller rentav världsnivå? Sak samma, hur mäter vi barnstjärnor? Är det för att man vinner någon cup här och där tre/fyra gånger på raken, eller vad innebär det att vara en barnstjärna? Det finns ju såklart ingen direkt riktlinje, utan de jag menar och titulerar som barnstjärnor vinner i stort sett allt. Deras förluststatistik under året är minimal eller nästintill obefintlig. Så det handlar inte om att det på något sätt är fel att en ung brottare har vunnit en uppsjö medaljer, och då tro att han/hon är en barnstjärna, utan kategorin barnstjärnor är något helt annat.

Slutligen vill jag mena på att det viktiga i all barn/ungdomsidrott är att det ska vara stimulerande för alla. Vi som agerar ledare ska göra allt i vår makt genom att uppvisa engagemang och kunskap om sporten. Att få så många som möjligt att fortsätta med brottningen så även efter den kritiska åldern 11 – 12 år. Med engagemang och förståelse, och att man som ledare inte fokuserar på att allt ska gå så jäkla snabbt, först då kan vi få ihop ett gäng som fortsätter även upp mot den juniora/seniora kategorin. Barnen måste inneha stort tålamod för att kunna utvecklas och gå vidare i sin karriär, och samma tålamod behöver givetvis även ledare och föräldrar.