Månad: juli 2026

Jag tar några veckors ledigt från bloggskrivandet och jag återkommer igen söndagen den 9 augusti med nya reflektioner, och nya tankar inom idrottens värld.

Tänk om fler inom idrottens värld hade valt att träna mer efter känsla, rytm och glädje, istället för som det är i många fall, det vill säga med ett stort måste. Elitidrott har blivit ett arbete i mångt om mycket, och idrottarna glömmer oftast bort att idrott egentligen ”bara” är en lek. Visst, det ska till träning i höga doser, men i inte i den utsträckning som många vill ha det till. Man hör många gånger idrottare som skryter om sin oerhörda dos av träning varje vecka. De nämner oftast timmar och dagar, och gärna så ska dessa siffror vara så höga som det bara går. Det nämns mycket sällan vilken kvalité träningarna håller, utan mestadels är det bara fokus på mängden. Deras intresse för träning är som sagt bara ett måste.  

Fokus ligger alltså mer på vad träningsdagboken säger i timmar och dagar, och inte vad lusten och kroppen säger. Jag själv tränade extremt hårt i mina glans dagar, och jag tyckte även att det var fruktansvärt kul. Jag blev till och med utnämnd av en svensk tv-journalist under ett tv-reportage en gång i tiden som den svenske brottare som troligtvis tränade hårdast av alla. Och trots denna ”utnämning” så fanns där alltid ett ok över mig om att – ”Jörgen, tränar du verkligen så mycket som man ska göra, eller hade du kunnat lite mer?” Periodvis levde man med ett dåligt samvete, och detta samvete kunde jag inte dela med andra, utan jag fick själv bearbeta dessa tankar och känslor. Visst, Leif (min tränare) sa oftast att jag ibland tränade tok för mycket. Men eftersom jag visste att Leif själv en gång i tiden inte var en träningsprodukt som aktiv brottare, utan mer av en talang av guds nåde, så blev det att jag inte mottog hans rekommendationer på bästa sätt.  

Jag hade behövt stöd från en äldre Jörgen, det vill säga i den ålder där jag befinner mig idag. Jag hade behövt lugnande ord som:

”Jörgen du behöver inte räkna dagar eller timmar. Jag vet redan att du är enormt duktig på att träna hårt och intensivt. Sluta inte med dina hårda pass, utan gör dessa pass när kroppen och knoppen är med dig. Ibland behöver du faktiskt gå ner i varv och bara underhålla och stärka din kropp med lågintensiva träningar. Försök i mångt om mycket att alltid hitta glädjen och känslan i dina träningar. Hitta följsamheten och styrkan. Stark är du, det vill säga rent fysiskt. Bibehåll och träna din styrka så att du alltid håller dig stark. Din styrka är din trygghet, tillsammans med din kondition. Jag vet att du alltid känner glädje när du kör styrka, behåll den känslan och även lusten. Träna på dina tekniska grejor, de grejor och finesser som du är världsklass på. Upprepa dessa, och gör det med inre visuella bilder. Träning är ett långtidsprojekt. Lär dig att tänka rätt så kommer du vinna många medaljer till under din karriär. Så länge du alltid står dig själv närmst, och att du aldrig tvekar på det du gör, då kommer det fungera. Det är inte hela världen om du förlorar ibland, utan det hör till. Låt inte stressande personer i din omgivning få påverka dig negativt. Fortsätt som du gör. Tänk: känsla, rytm och glädje, men glöm heller inte att leva utanför idrottens värld.

Några ord till mitt yngre jag. Dessa ord hade jag behövt få till mig många gånger under min karriär. Jag fick istället själv bolla med dessa tankar. Jag behövde faktiskt ingen tränare som skulle slipa min teknik, eller få mig till att träna mer eller hårdare för det kunde jag redan, utan jag behövde en lugn röst som sa – ”Jörgen, du behöver inte mer och fler träningsdagar/timmar, utan du är så jäkla rätt på det”

Foto – Bildbyrån: Från europamästerskapet i Aten, Grekland 1994

Sverige och Norge drar inte alltid jämnt. Det beror givetvis på att det finns en viss konkurrens mellan oss, och framförallt när det kommer till idrott. Vi (Sverige) vill ju såklart att Norge inte ska vara bättre än oss, och Norge tänker såklart exakt likadant. Men om vi bortser från all prestige mellan oss som idrottsländer för en liten stund, och där vi istället enbart tittar på Norge och deras store spelare Erling Haaland, då är jag definitivt på Norges sida.

Hela framgångssagan kring Erling Haalands uppväxt och satsning hoppas jag ska få fokus i den idrottsliga debatten. Idag heter allt akademier (framförallt inom fotbollen) och många tror att ju mer och ju tidigare ett barn börjar elitträna, desto bättre går det inför framtiden. Denna negativa övertygelse har spridit sig till många idrotter med resultatet att färre barn går vidare i sin idrottsutbildning som ungdom. Leken glöms bort (för idrott är faktiskt bara en lek), där man istället tynger barnen med en massa måsten och med ännu mer uppstyrd träning, och gärna i så tidig ålder som det bara är möjligt. Allvaret blir till en vardag och den tränger sig allt längre ner i åldrarna.  

Klubbar, ledare och tränare tjänar en massa pengar på det ”akademiska” upplägget, och föräldrarna till de stackars barnen köper deras argument med hull och hår. De har blivit påverkade med att det ska börjas i tid.

I all denna röra gör en norsk stjärna entré. En stjärna som inte har följt den ”akademiska” fotboll/idrottsvärlden. Istället har han fått erfara leken i tidig ålder. Där han i unga år fick lära sig att om det skulle bli något, ja då får man också själv göra jobbet. Haaland visste vad som krävdes, men han såg aldrig träningen som ett tvång, utan allt var en lek som han hela tiden själv ville bli bättre på. Han tränade med sitt lag från barn upp till 13–14 års ålder 1 – 2 dagar i veckan. Det var inte förrän vid  15 – 16 års ålder som han tränade professionellt, då han bland annat skrev på för en norsk elitklubb.

Vad är det då som har gjort honom så bra?

Jo, hans egenansvar. Varje helg tränade han spontanfotboll med sina kompisar genom att de lekte fram fotbollen. Känsla och driv tränades fram utan deras egentliga vetskap. Han testade även ett flertal andra sporter, vilket har gjort att han har blivit väldigt allsidig som idrottsman. Haaland kom alltid först till träningarna just för att träna extra i allt ifrån inlägg, nickar, inkast eller vad som. Han nötte och nötte, och allt via en glädje. Det var ingen som pekade med hela handen och sa vad han skulle göra, utan allt kom ifrån honom själv.

Tänk om fler hade tagit till sig av denna kunskap. Att idrott inte bara handlar om att mata de unga utövarna med mer organiserad mängdträning, och där startåldern även går allt längre ner i ålderskullarna. Det finns som sagt pengar att tjäna för vissa aktörer i och med denna okunskap om att allt måste vara så mycket, och gärna så tidigt som det bara går.

Erling Haalands kloka ledare, tränare och föräldrar förstod att långvarig idrott byggs genom sunt tänk, och inte genom tvång. Ett ledartänk som handlar om att bygga upp adepternas framtida karriär genom att lära ut egenansvar för sin idrott, och där glädje och spontanidrott är en mycket viktig faktor. Just därför så klappade mitt idrottshjärta lite extra för Erling Haaland och hans Norge under detta fotbolls-VM, även om det tar emot en smula att erkänna. Men i det här fallet handlar det inte om Sverige vs Norge, utan det här handlar om något helt annat, det vill säga hur man marknadsför sund och hållbar idrott.

Är idrott en livsstil?

Visst är det så. Och man kan med lätthet säga att det krävs en viss livsstil för att nå den absoluta toppen oavsett om det handlar om brottning eller vilken sport som helst. Tid för träning måste alltid komma i första hand, där allt annat blir prio två. Men det sagt behöver man absolut inte leva något tillbakadraget liv för att man satsar, utan det handlar mer om att träning och tävling alltid ligger först.

Jag vet med mig själv att jag i början av min karriär (fram tills jag var 22 – 23 år) var alldeles för extrem. Jag levde brottning 24/7, och jag hade inte mycket annat i livet som fyllde mina dagar. Det blev för mycket helt enkelt, och framförallt när karriären inte alltid gick som man ville. För att orka ett helt idrottsliv, låt säga upp till och med runt trettio-sträcket, då måste man kunna ta in ”vanliga” grejor i sitt liv som umgänge med kompisar, privata resor, andra hobbys etc. Jag vill till och med säga att det är ett måste. Det måste finnas något annat än bara träning och tävling och fullt fokus mot högsta toppen. En balans är alltid bra oavsett vad vi gör, annars blir det extrema för extremt.

Träning och satsning på toppnivå är oerhört extremt. Både kropp och själ behöver ibland ta sig ner på en helt vanlig nivå för att man ska orka i längden. Livsstilen grundar sig i att träning alltid kommer först. Det går liksom inte att ha en tid och passa när man ska iväg och träna, utan tid för träning är egentligen tidlös. Om träning sker under stress, det vill säga om man har en tid att passa, då har man oftast fokus på något helt annat. Kropp och knopp måste vara med när man väl befinner sig på träningsmattan, eftersom det inte bara är fysiken som tränas, utan även den mentala balansen och inställningen.

Inte lätt för alla att förstå, och framförallt inte för dem som aldrig sysslat med elitidrott. Men det är just här som det brister för många. Finns en del som tror sig satsa, medan de i själva verket bara tränar för att, och inte för något större syfte alls. Syftet hos en elitidrottare är alltid att bli bättre, men även genom att hitta den där goa känslan och rytmen som bara elitidrottare på toppnivå kan uppleva. Där allting stämmer, och där varenda steg, ryck och rörelse är synkat genom hela kroppen. Från tårna upp till hjärnan. När den känslan infinner sig, då är det stor lycka.

Jag själv minns vissa matcher mer än andra. En del matcher har bara avverkats genom åren som aktiv, där intresset av att befinna sig på tävlingsmattan nästan bara varit ett måste. Man ville liksom avverka sin motståndare snabbast möjligt, så att tiden på mattan blev så lite som möjligt. Den känslan, den inställningen ska man givetvis inte bygga vidare på. Utan istället ska känslan vara att man aldrig vill gå av tävlingsmattan. Man tänker inte i sekunder eller minuter, utan man tänker känsla. För visst minns jag matcherna som jag aldrig ville skulle ta slut. Där man från första sekund var nummer ”ett på bollen”. Just i den känslan vill man befinna sig i. I slutändan är vinsten egentligen bara det slutgiltiga kvittot. Det verkliga värdet finns i allt däremellan. Känslan, euforin och allt annat positivt som idrottslivet för med sig. Att kunna njuta av idrottslivet, och inte bara fokusera på den slutgiltiga medaljen.