Månad: september 2025

Fredrik Skavlan har nyligen startat upp ett nytt intervjuprogram på SVT. Idag är programmet mer som en paneldebatt än som det var tidigare då varje gäst fick sin egen tid i strålkastarljuset. Björn Borg var gäst i detta program och han fick en egen halvtimme (med all rätt) när han kommenterade sin nyskrivna bok. Björn Borg och hans medverkan skulle jag vilja återkomma till vid ett annat tillfälle.

Det som jag vill kommentera är gästerna som anlände efter Björn Borg. Ämnet som skulle diskuteras var bredd vs elit. Gästerna var b.la. kocken Per Morberg som en gång i tiden även var duktig i judo. Fotbollsspelaren John Guidetti. Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson som även tränat simning i unga år, samt sportjournalisten Patrik Brenning som skrivit boken ”Så vinner vi igen”, en bok som handlar om den negativa utveckling som sker och har skett, eftersom för tidig specialisering sjunker allt längre ner i åldrarna.   

Detta gäng hade herr Skavlan samlat på sig. Det tråkiga i allt detta var att Brenning var helt ensam i sin åsikt kring den negativa elitsatsning som råder för många barn ute i vårt samhälle. Guidetti fick som inledande fråga: ”är du en produkt av en för tidig elitsatsning?” varpå han svarade – JA, på direkten.

För att få någon typ av balans i en studiodebatt, så kan/får det inte vara en tre mot en situation, utan en balans måste råda om det ska bli någon typ av effekt i samtalet. Hos Skavlan var det till och med fyra mot en (inklusive Skavlan själv). Morberg och Guidetti var oerhört glada för att tala om sig själv i första hand, och ägnade inte mycket tid åt Brennings försök att göra sig hörd, eller för den delen bry sig om Brennings syn och argument i den heta frågan. Brenning blev överkörd på direkten, främst av Guidetti, fast även i viss mån av Per Morberg. Morberg framställde sig själv som om han varit en judomästare av högsta rang, och Andersson som elitsimmare.

Hela diskussionen om den negativa utvecklingen kring elitidrott för barn gick förlorad, just för att Skavlan var lite nonchalant gentemot Brenning och hans superviktiga arbete kring den heta frågan i ämnet. Brenning blev trängd på ett (mycket) tråkigt sätt, eftersom Morberg bara ville tala om sig själv och hans ”enastående” talangfullhet för Judo, och där Andersson undvek ämnet, eftersom hon själv en gång i tiden också medverkat i en elitsatsning för barn.   

John Guidetti hyllade sin far, som han uppmålade som hetsig och påtvingande i Johns val och träning, vilket givetvis får stå för honom. Men att säga att den är modellen som han blev utsatt för är en modell som krävs för att bli bäst i sin genre, den irriterar mig något så fruktansvärt. Som Brenning sa (när han väl fick ordet), att den modellen fungerade för John Guidetti, men den fungerar långtifrån för alla. Många vet att det finns barn inom svensk idrott som blir överkörda och far illa av hetsiga pappor, vilket inte är någon nyhet alls. Guidetti gavs sig inte utan han menade på att föräldrar ska sätta press på sina barn. Som han själv förklarat för sin egen son ”vill du spela i Real Madrid, då måste du träna 6 timmar om dagen”. Återigen ren rappakalja, och något som är taget från luften just för att det ska låta fräckt med att säga att man tränar 6 timmar om dagen.

Jag skulle som sagt kunnat skriva hur mycket som helst kring denna debatt, en debatt som tyvärr inte blev någon debatt på grund av den ojämna fördelningen av programmets gäster och dess åsikter. Det blev en innehållslös debatt, där Brenning med stöd av forskning i ämnet inte fick en syl i vädret. Guidetti och Morberg hade någon typ av överdriven hybris för sig själv och sin karriär, och partiledare Andersson höll sig på en armlängds avstånd från den heta frågan. Skavlan ville mest bara vara en skön kille som inte riktigt tog frågan på allvar.   

Wilmer X. Detta oslagbara band finns nu som dokumentär på SVT-play där de presenteras i en stark Malmöskildring. Deras kärlek för musiken, staden Malmö och givetvis för varandra, är något som kommer mig väldigt nära. Jag känner igen mig i så mycket som när exempelvis Nisse Hellberg talar varmt om staden, vilket jag känner med i vartenda ord. Han är ärlig när han säger att Malmö blommat upp, gentemot hur den en gång var när man själv växte upp. Han har rätt i sin beskrivning om att staden på den tiden (80-talet) bara hade två uteserveringar. Malmö var grått, tråkigt, men ändå var staden ens tempel. Malmö har det senaste trettio åren växt rejält. Den har gått från ”tradig”, till att bli helt fantastiskt. Känslan för staden Malmö (enligt Nisses beskrivning) är helt förenlig med hur jag själv upplever den, det vill säga helt fantastisk.

Wilmer X har ju alltid funnits runt omkring en på ett eller annat sätt. Deras musik är ens uppväxt från tidig ungdom, till där man är idag. Framförallt gillar jag deras ärliga vänskap, och deras gemensamma kärlek till musiken. Att även få se och ta del av Nisse Hellbergs ångest inför en spelning, är så otroligt likt hur man själv kände och tänkte som idrottsman. Ångest, scenskräck finns i alla former när det kommer till att man ska prestera. Skildringen är så bra, och man känner med honom innan han precis ska in på ett gig (som de säger). Efter den oerhörda ångestkänslan vänder allt till något positivt. Helt plötsligt äger Nisse scenen med sina övriga bandmedlemmar, och han och bandet njuter för fullt av sin spelning. Den beskrivningen, och den nerven känner man av när man tar del av dokumentären. Det är precis som när man själv tävlade. Ångest inför match, som omvandlades till kraft och energi så fort domarsignalen ljöd.  

Att älska det man gör kan också ibland ställa till det ibland. Som i Wilmers fall har det ibland uppstått olika sätt att se på saker och ting mellan bandmedlemmarna, vilket har skapat splittring under vissa perioder. Det är inte alltid rosa fluffiga moln, utan ibland uppstår meningsskiljaktigheter. Men det fina i allt detta är att många av bandmedlemmarna hittat tillbaka till varandra, trots att de var ifrån varandra under en viss tid. Vänskapen har segrat, och med ålderns rätt så har förståelsen också fått en helt annan innebörd. Prestigen har liksom försvunnit mellan varandra, och istället har all tid lagts på att de ska få göra sin grej, utan att på något sätt gå in och störa varandras kunskaper och profession.

Musik och idrott har många likheter, vilket man bevisligen får se och känna av i denna träffande tv-produktion. Jag känner som sagt lika mycket för Malmö-stad, som Nisse, och jag känner lika mycket för min sport brottning, såsom Nisse och bandet känner för sitt arbete som musiker. Det är inget arbete, utan ren och skär passion. En glädje och tacksamhet över att man får jobba med sin hobby, en hobby som man haft sedan tidig ålder.

Som barn växte jag upp med en rad olika förebilder inom idrottens värld. På den tiden kallade man dessa förebilder för idoler, och dessa placerades oftast på väggarna i barnen/ungdomarnas sovrum, i form utav olika planscher. Att våra unga idag har planscher på väggarna på sina idoler, är kanske inte fullt lika vanligt som det var under min uppväxt på 70–80-talen, vilket är helt förståeligt, eftersom välden ser något annorlunda ut idag.

Men det fanns ju även andra viktiga förebilder och idoler, som var mer betydande än de som satt uppsatta på väggen.

Manliga respektive kvinnliga förebilder har man alltid sagt är viktiga för våra unga individer, och jag är benägen att hålla med. Jag växte upp med tre kvinnor – min mor, min mormor och min storasyster. Min manliga förebild förvann ganska tidigt som barn, det vill säga min far, som lämnade hemmet när jag var 6 år, och där relationen mellan oss tog slut några år senare när jag var runt 13/14 år. Då sa jag pappa för sista gången, och därefter tappade vi kontakten helt. Om man ska vara klassisk och dela in i kvinnligt och manligt, så fick jag det kvinnliga flera gånger om under min uppväxt av mina tre ledstjärnor – mor, mormor och min syster Annette. Jag fick kärlek och värmen av dessa tre. Men någonstans var jag ju också ”tvingad” att hitta förebilder inom det manliga planet, eftersom min närmsta och självklara kandidat för manlighet, alltså min far, försvann när jag som mest kanske behövde honom.  

Redan i tidig ålder hade jag ju bestämt mig för vad jag ville med mitt liv. Under min idrottsväg så införskaffade jag själv ett flertal manliga förebilder som jag såg upp till på en massa olika sätt och vis. Jag har nu på äldre dar förstått hur många män som har påverkat mig positivt under hela min uppväxt, som min frånvarande far aldrig kunde konkurrera med. Jag lärde mig tidigt att idolskap/förebilder aldrig ska kopieras rakt av, för då blir man bara en dålig kopia och man tappar då sin egen personlighet. Utan jag tog det bästa från var och en av alla män som fanns under min uppväxt, som exempelvis inhämta jag några procents ”manlig snällhet” av mina två morbröder Jonny och Tommy. Mina ledare i IK Sparta när jag började brottas betydde väldigt mycket för mig. Kaj Ekholst, Bo Ekelund, Bo Jönsson och Christer ”Kicke” Andersson (där fanns fler) som berörde mig under min uppväxt på ett positivt och lärorikt sätt. Några procent här, och några procent där från en rad olika personligheter som jag såg upp till, tog jag givetvis med mig till den kommande vuxenvärlden. Procent som i slutändan har påverkat mig till den person jag blev och är idag, både på brottarmattan, som utanför. Att jag kunde nå stora medaljer, och att jag kunde lyckas, där hade jag min tränare Leif Freij som hade stor påverkan på det idrottsliga, eftersom jag tidigt såg upp till hans meriterande karriär. Kan han, då ska väl även jag kunna. Han såg till att det var greppbart. Hans egen karriär kom så nära, vilket gjorde att jag aldrig kände att medalj på mästerskap var ljusår bort, utan jag fick tidigt en känsla av att detta skulle även jag kunna klara av, vilket han påtala på sitt eget speciella vis.

Men i slutändan var mina absoluta förebilder som barn/ungdom min mamma, min syster och min mormor. Det var dessa tre som trodde på mig, och som gav mig kärlek men framförallt den viktiga grundtryggheten. Dessa var min bas. Med hjälp av denna bas kunde jag sedan navigera mig rätt genom barn till ungdomsår, och därefter in i vuxenvärlden, givetvis med stor hjälp av mina manliga ”procentsförebilder”.  

Behövs då förebilder?

Givetvis behövs det bra människor i ett barns uppväxt, och även efter detta. Det behöver som sagt inte betyda att man har vederbörande ”idol” på en plansch hemma i pojkrummet, eller att de finns i ens direkta närhet, utan förebilder/idoler kan yttra sig på en massa olika sätt. Förebilder har ingen ålder, utan förebilder kan man ha hela livet. Inte bara en, utan det kan vara hur många som helst.

Bild: Jag som liten pojke, sittande i vårt trapphus väntandes på en av de största förebilderna i mitt liv – min mormor, som är på väg hem till oss.