Månad: september 2026

Det närmar sig slutat av år 2026 (nästan). Kanske inte riktigt eftersom jag själv fortfarande går ner och tar mig ett dopp nere på ribban i Malmö som nu ligger på en vattentemperatur runt 14–15 grader. Men tittar man på almanackan i sin helhet så visar den snart oktobermånad, vilket betyder att året är under nedräkning. Varför jag nämner att det närmar sig årsslut är just för att årets sporthändelser snart ska summeras i form av utdelning av det årliga bragdguldet. Bragdguldet har delats ut i hundra år (startade 1925). Priset nämns som den finaste utmärkelsen en idrottare kan erhålla, vilket jag håller med om till fullo. I december offentliggörs årets pristagare.

Vem är då årets kandidater?

Frida Karlsson längdskidåkning nämns som en het kandidat efter sina två OS-guld i Cortina tidigare i år. Jacob Håård, sportjournalisten, sträckte ut hakan och sa att det just nu bara finns en kandidat, och det är löparen Andreas Almgren. Han sa: citat ” Det som avgör för mig är ändå den globala konkurrensen. Om man ställer långdistanslöpningen mot längdskidorna så är det klart att den globala konkurrensen är så mycket större i långdistanslöpning” slutcitat. Almgren som överlägset blev europamästare på 10 000 meter, och som därefter även blev världsmästare i halv-maraton.

Tittar man rent krasst så var det ingen bragd att längdskidåkerskan Frida Karlsson vann två olympiska guldmedaljer. Hon hade redan innan denna olympiad 14 tidigare vunna VM-medaljer genom åren (enligt Wikipedia) vilket tyder på att årets medaljvinster inte känns som jättebragdbetonade. Detta sägs inte på något sätt för att förringa hennes insats, utan tvärtom. Hon är en fantastisk skidåkare, men som egentligen gjorde det som förväntades av henne, vilket slutligen kan sammanfattas som icke bragdbetonade vinster enligt mitt tycke.

Andreas Almgren däremot som idag är 31 år, visar att det aldrig är för sent att nå sina mål. Han började dessutom ganska sent med friidrott/löpning, och första internationella medaljen kom förra året när han blev trea på VM på just 10 000 meter. Bragden i sig är ju inte att han är en ”äldre” utövare, utan i år blev han EM-mästare på just 10 000 meter. Sättet som han vinner på är också helt fenomenalt. Som grädde på moset blev han även VM-mästare på en halvmara. 

Just nu är min kandidat Andreas Almgren som årets bragdvinnare. Fast året har tre månader kvar, och låt mig därför få återkomma med ett definitivt besked från min sida efter den 25 oktober. För efter detta datum kan jag (i bästa fall) ha en annan kandidat. En kandidat som tävlar i en mycket konkurrenskraftig idrott, som i så fall kommer vinna över dessa två utmanare med hästlängder om allt går såsom jag vill, önskar och tror.

Under årens lopp (sedan hundra år tillbaka) har längdskidåkare vunnit bragdguldet hela 16 gånger. Friidrott har kammat hem bragdguldet 13 gånger, men då får man komma ihåg att inom friidrotten tävlar man i olika grenar. Senast en löpare (längre distans) vann bragdguldet var för exakt femtio år sedan då Anders Gärderud vann 3 000 meter hinder vid OS i Montreal. Brottningen har vunnit bragdguldet 6 tillfällen sedan starten 1925. Senast en brottare vann bragdguld var för exakt fyrtio år sedan då Tomas Johansson (1986) vann VM i Budapest i tungviktsklassen. Övriga bragdbrottare genom tiderna är: 1977 Frank Andersson, Bertil Antonsson 1953, Gösta Frändfors 1947, Ivar Johansson 1932 samt Limhamns-brottaren Johan Richthoff 1930.

Med dessa rader säger jag – på återseende

Många föräldrar tror att ju mer de gör för sina barn, desto bättre blir det. Barn och ungdomar vill givetvis ha stöttning när de idrottar. De vill ha någon typ av bekräftelse, vilket både är sunt och helt naturligt. Men hur mycket ska en förälder egentligen blanda sig?

En del föräldrar tror att det behövs jättestora insatser från deras sida för att deras barn ska lyckas som exempelvis inom sportens värld.  

Många gånger blir det alldeles för mycket vilket medför att barnen/ungdomarna till slut lägger av, eftersom stöttningen många gånger har övergått till ren press och hets.

Man stöttar och hjälper inte sina barn/ungdomar genom att man: skriker som en galning vid mattkanten. Vrålar att domarna är helt inkompetenta när sonen/dottern är på väg att förlora. Anmäler sin son/dotter till vartenda läger som arrangeras någonstans i Sverige. Lägger ut koner på en idrottsplats klockan 07.30 en lördagsmorgon för att sonen/dottern ska lära sig vad intervallträning är. Betala hiskeliga summor till personliga tränare för att se till att sonen/dottern inte ligger på latsidan. Åker utomlands med sin son/dotter för träning/tävling i tron att de ska få bättre sparring och hårdhet. Skäller ut sitt barn när han/hon förlorar. Uppmanar konstant till sina barn att de ska vara ännu mer aggressiva på mattan, samt i viss mån även utanför. Skriver återkommande träningsprogram som barnen/ungdomarna ska följa. Tjatar i stort sett varje kväll på att deras barn/ungdom ska ge sig iväg för att träna.

Listan kan givetvis göras betydligt längre.

En stöttande förälder som vill sina barn/ungdomar det bästa, de föräldrar bara finns där. De har absolut inget behov av att synas eller höras. De säger de där väl valda orden när idrotten inte alltid går såsom man vill. Det låter barnen/ungdomarna själva få mixtra och bygga sina egna träningspass, det vill säga de tillåter egen kreativitet. De tittar på och följer när sonen/dottern vill, och inte tvärtom. När det är match så finns föräldern där vid sidan av som en kraft, och inte som en börda. Under match ska barnet/ungdomen höra deras positiva stämma, och inte en negativ ton.

En stöttning är egentligen ganska enkel. Det som behövs är bara en känsla av att vederbörande brottare/idrottare ska känna att föräldern ser och följer i det tysta, mer behövs inte. Ingen förälder behöver ta någon större plats, utan den platsen ska den aktive brottaren själva stå för.

En förälder kom fram till mig nu senast under en tävling. Hans grabb som nu befann sig i tidig ungdomsålder hade slutat med sporten helt. Han som pappa kunde inte längre ”tvinga” honom att träna och tävla, utan nu hade sonen sagt ifrån att det fick vara nog. Pappan var ärlig när han berättade om hans negativa drivkraft genom alla år med stress och press från hans sida, och först nu förstod han hur tokigt det hade varit. När han nu kom som viken åskådare som helst till en helt vanlig ungdomstävling, såg han den negativa stämningen som en del ledare och föräldrar sprider i en idrottshall. Först nu förstod han, men som han tillade ödmjukt – men nu är det för sent, i alla fall för mig och min son.

Hans ord betyder mycket för den svenska idrottsrörelsen, och inte bara för brottningen. En idrottsrörelse som många gånger har tappat vad idrott egentligen handlar om i det stora hela. Hur når vi framgång på lång sikt? Hur bygger vi idrott med kvalité? Men framförallt, hur får vi barnen att stanna kvar inom idrotten på sikt?

Fortsättning lär följa ute i den snåriga barn och ungdomsidrotten.

Handlar det om att ha en massa pengar?

Den prioriteringen eller värdet får ju var och en själv ställa sig.

Jag själv är en väldigt rik man. För min del handlar absolut inte om några pengar, utan jag är rik på så mycket annat. Jag fick exempelvis i unga år ägna mig åt en sport som skulle få en väldigt stor betydelse genom hela mitt liv, och så även där jag befinner mig än idag som en snart 60-åring man (gubbe). Jag valde tidigt att satsa på min sport, och jag gav aldrig upp mina tankar på att jag en dag skulle lyckas med att vinna stora medaljer i en sådan tuff sport som brottning är rent konkurrensmässigt, och så även mentalt och fysiskt. Det sägs att brottning (enligt den samlade expertisen) är en av världens hårdaste och tuffaste sporter. Det är givetvis inte bara folk inom kampsportsbranschen som har dragit denna slutsats, utan de flesta kan nog konstatera att brottningen är en av de tuffaste alla kategorier.

Jag är som sagt rik på erfarenheter inom brottningssporten sedan femtio år tillbaka. Jag gav aldrig upp min tro på mig själv och mitt kunnande, utan jag tränade och tävlade mig in i den yppersta världseliten och detta har gjort mig väldigt rik, och då som sagt inte räknat i kronor. Jag vann internationella medaljer, besegrade stora brottarnamn, reste till länder som jag aldrig hade besökt om jag inte hade satsat på brottning, mött olika människor, hanterat både vinster som förluster samt givetvis en massa annat inom idrottens värld.

Jag blev även väldigt rik när jag arbetade i Malmös (på den tiden) två tuffaste skolor. Fast återigen, inte i kronor) Först som fritidsledare och skolvärd på Sofielundsskolan mellan åren 1996 – 2000. Och därefter sju år som idrottslärare på Värner Rydénskolan på Rosengård. Vilken rikedom dessa år gav mig. Helt utan formell utbildning gick jag in och delade med mig av både min idrottsliga bakgrund, mitt sätt att vara som människa, och min kärlek och respekt för att göra allt i min makt för att se till att barnen och ungdomarna fick den kraft de behövde för att ta sig vidare in i samhället. Ge dem tro, hopp, värderingar, och en tillit och kraft inför deras framtid. En kraft i form av ”du kan om du bara vill”. En kraft som signalerade: ”att om du anstränger dig, då funkar det mesta”. Mina år inom skolans värld var helt fantastiska. Många ”gamla” elever (vissa är över fyrtio år idag), kommer fram till mig när jag ser dem ute på stan och de säger: Tack Jörgen för att du var min lärare när jag gick i skolan. Du betydde mycket för mig”.

Min allra största rikedom är givetvis min familj. Min fru och mina tre döttrar. Den rikedomen som jag/vi har fått genom åren, och givetvis får än idag, är ovärderlig och kan givetvis inte omvandlas eller beräknas i kronor och ören. Att få ta del av döttrarnas uppväxt, och att få vara med och se hur de har utvecklats som människor, och där man med stolta ögon upplever deras inställning till livet i allt från respekt, kärlek, syn på andra människor betyder jättemycket.

Ytterligare en rikedom anlände i fredags när min äldsta dotter fick sin andra dotter. Iris lillasyster Saga. Rikedomen att ha två barnbarn är något som heller inte kan omvandlas i några ekonomiska termer, utan dessa två är en rikedom som står över allt annat.

Kontentan av detta inlägg är alltså: Jag är en mycket rik man.  

Det är ganska intressant det här med barnidrott. Framförallt när det kommer till tävling. Tävlingssäsongen för oss brottare inleddes igår lördag. Hästveda brottarklubb stod som arrangör, och tävlingen riktade sig för bland annat 8 – 11 åringar, det vill säga sportens två yngsta ålderskategorier (knattebrottare). Om man ska vara helt ärlig, så betyder dessa tävlingar i dessa åldersgrupper egentligen ingenting. Den säger ingenting om hur brottningsframtiden kommer utveckla sig för dessa barn. Vissa 8 – 11 åringar är ju extremt tuffa i sitt sätt och agerande, och de har en inställning långt mer än sina jämnåriga medtävlare vilket ligger helt naturligt för en del barn. Men, det säger ju ingenting om framtiden. Det finns så många andra saker som kommer in i bilden längre fram, där dessa segrar i stort är lika med noll. Istället kan det faktiskt bli till en börda eftersom en del individer är för långt fram i sin utveckling som små brottare, att när de blir lite äldre, och när de dessutom börjar förlora mot sina tidigare så ”lätta” motståndare, då blir det mindre roligt att fortsätta för dessa så kallade ”talanger”. Då blir det svårt för ”talangen” att tänka om och att förstå att medtävlarna har kommit i kapp rent mognads- som inställningsmässigt.

Barnidrott är egentligen ett mycket märkligt fenomen i vårt samhälle. Mitt sätt och se på det så är det för mycket fokus på felaktiga saker när det kommer till barnidrott. Vi lär inte ut vad en tävling egentligen har för effekt, utan vi tror på riktigt att det är medaljens valör som är det viktigaste för en 8 – 11-åring. Allt är ju en utbildning inför framtiden där medaljens valör spelar en väldigt liten roll i det stora hela. Att vinna en brottningstävling (som 8 – 11-åring) i Hästveda är ju ingenting som du kan sätta på ditt CV när du blir vuxen. Tävling under denna period ska först och främst handla om att lära sig att våga. Våga gå upp på mattan, våga hitta stil, våga hantera sin nervositet, våga känna riktigt glädje.

Det finns givetvis nyttiga grunder med att tävla som ung människa, men tyvärr så riktar de flesta ledare/föräldrar in sig på fel detaljer. Placering, medalj, hur snabbt adepten vinner, hur överlägsen han/hon är och så vidare är några detaljer som får alldeles för mycket utrymme när det kommer till barnidrott. Jag skriver själv i föreningens Facebooksida efter en tävling vilken valör respektive brottare har inkasserat, men jag försöker trots allt inte lägga en värdering i att det betyder allt. Det finns andra (mycket viktigare) delar som jag istället gärna lyfter fram, och som jag anser är betydligt viktigare i en begynnande karriär. Man ska såklart inte heller förringa ett barns prestation om det så blir guld, silver eller brons, utan den prestationen/placeringen ska givetvis uppmuntras. Men det är ändå viktigt att förmedla att den viktigaste delen i att tävla som ung är inte själva valören i sig, utan det är så många andra parametrar som spelar en viktigare roll. Känsla, rytm, att vilja vara på mattan, ta för sig, växa för varje tävling, hantera prestationsångest, märkliga idrottstankar, komma tillbaka efter förlust, träna vidare trots att man har förlorat, hantera möten mot brottare som man tidigare vunnit över, våga vinna över de ”tuffa” grabbarna, eget ansvar och så mycket annat.

Det finns liksom en uppsjö av saker och ting som är mer nyttiga i slutändan inför en kommande (förhoppningsvis lång) karriär. Men då måste vi också få barnen att vilja fortsätta när de sedan övergår från knatte-kategorin (8 – 11 år), till att fortsätta träna och tävla som både ungdom, junior och sedermera som en fullfjädrad seniorbrottare. För det är en lång väg att vandra om man nu vill gå vidare i en av världens tuffaste och hårdaste sporter när det kommer till såväl den fysiska delen, som den mentala. En tävling i Hästveda är bara en liten del i det stora hela.