Månad: december 2025

Kunde inte låta bli att titta på dokumentären om Frank Andersson igen. Har sett den ett par gånger tidigare, och jag blir lika fascinerad varje gång över hans enorma karisma. För det är ändå så att vissa idrottare har det där ”lilla” extra. Det går liksom inte att förklara, utan det bara finns där. Frank var absolut inte ordens man, så det var inte där han gjorde någon större succé. Utan det var hans närvaro som gjorde folk förtrollade. Man har hört många gånger att det behövs en ”Frank-typ” för att brottningen ska blomstra igen. En ”Frank-typ” som gör väsen av sig, och som inte alltid följer den raka linjen som man bör/ska göra. Men riktigt så enkelt är det inte. Bara för att en brottare/idrottare skulle börja leva som Frank gjorde, så betyder inte det per automatik att, WOW, nu har vi en stjärna som det kommer skrivas om. Det är en massa andra faktorer som krävs för att en person ska slå/gå genom rutan som man brukar säga. Att vara en dålig kopia är inget som säljer.

Stjärnor som har det där lilla extra är egentligen upp till åskådaren att bedöma, men i min värld så finns där några stycken som har det där lilla extra som inte många andra har. En varumärkeskänsla. David Beckham, Zlatan, Björn Borg och då även Frank, är några av mina kandidater.

Fast Franks öde var egentligen väldigt tragisk. Tänk att där finns inte en enda medalj kvar från hans enastående karriär. Medaljer som hade varit självklara för ett museum om Frank. Tre olympiader hann han med, trots att det ”bara” blev en slutlig bronsmedalj från hans sista OS 1984. Medaljen därifrån har en taxichaufför i Los Angeles, istället för att vi (svenska folket) kan se den på ett museum. Tre uppsättningar med OS-kläder, brottningsmedaljer, storys kring Frank, bilder, affischer och allt annat som hade varit av ett stort värde idag för ett museum, det finns inte.

Om alla dessa saker skulle funnits idag, då hade Frank behövt en god man som hade tagit hand om allt kring hans framfart. Men vem hade orkat med detta? Hans mamma försökte så länge hon var i livet, men därefter rasade allt. Han hade inte själv förmågan, viljan eller intresset att lägga ner någon energi kring hans attiraljer i allt från medaljer till precis allt som rörde hans brottarkarriär. För han var det noll värde i alla dessa saker.  

Som sagt det här med stjärnstatus går inte att kopiera på något sätt, utan vissa bara har det. Jag frågade en gammal motståndare till Frank härförleden hur det vara att möta honom på mattan, hur känslan var. Det första svaret jag fick är att han upplevdes så mycket större (rent kroppsligt) på mattan, än vad han var utanför. Och jag kan tänka mig att det var så. Han var överallt på mattan, och han var totalt orädd i sina aktioner. Varje aktion trodde han på fullt ut, och därav så vågade han det där lilla extra medan andra tänker både en och två gånger för mycket innan beslut tas.

Franks liv var kaos (enligt bilden av dokumentären). Där han trivdes bäst var på träningsmattan, och framförallt i tävlingssituationer. Där visste han hur han skulle agera och vara som människa. Där fanns tydliga riktlinjer, tidsangivelser, en domare, poängspadar, poängsställ. Där var han som tryggast, och där visste han hur han skulle bete sig. Livet utanför brottarmattan var inte lika lätt för honom. Där fanns ingen domare, inga poängbedömningar och inga tidsangivelser, och det livet var betydligt svårare för honom.  

Frank Andersson föddes 1956 och han dog 2018

Man har ju mött många motståndare genom alla år när man var aktiv på tävlingsmattan. Från slutet av 70-talet, fram till början av 00-talet blev det en hel del matcher. Som ung pojkbrottare var där vissa motståndare man konstant mötte varje tävlingslördag. Det blev väldigt många tillfällen mot vissa motståndare när man slår ihop antalet matcher under årens lopp. Det var motståndare man hade lätt för, vissa något svårare, och de som man aldrig rådde på. En mix av allt helt enkelt. Ju äldre man blev ändrades också ens vikt. Vissa av ungdomsmotståndarna stannade kvar i de lägre vikterna, medan jag själv tog steget upp mot den tyngre halvan.

Det finns fortfarande gamla kombattanter från pojk-tiden som gärna skryter om att de har besegrat mig, vilket också är en sanning. Den tycker jag är extra kul att bjuda på, och jag tar själv gärna upp det när jag träffar på någon ”gammal” motståndare från den tiden. För just så ser barn/ungdomsidrotten ut, att på vägen upp både vinner och förlorar man. Fanns vissa motståndare man följde hela vägen från runt 30-kilo, upp till den seniora brottningen när man tävlade i de tunga vikterna, vilket innebar att det blev många möten mot vissa motståndare.   

När jag nådde landslagsnivå, vilket jag gjorde runt slutet av 80-talet, då är det en fördel att ”välja” rätt tillfällen att både vinna och förlora. Nu kan man ju såklart inte styra detta, utan man vill ju vid varje tävling prestera på sin allra högsta nivå.

Det finns en hel del brottare som under sin karriär vann över mästerskapsmedaljörer på olika tävlingar som inte var ett mästerskap, men som själv aldrig vann en EM, VM eller OS-medalj. De vann som sagt vid ”fel” tillfällen. Visst kan de stoltsera med att ha vunnit över exempelvis en EM-bronsmedaljör, VM-silverman eller vad som, men i slutändan gäller det att vinna vid rätt tillfälle, om man nu på något sätt vill få in segern på sitt framtida CV.

Jag själv exempelvis vann över några OS-medaljörer under min aktiva period, men jag kan tyvärr inte själv inskriva mig i det olympiska historieböckerna, utan jag får lugnt förhålla mig till att jag endast besegrat några stycken på vägen, alltså vid fel tillfälle. När det gäller mina egna olympiska referenser kan jag endast säga att jag varit en OS-deltagare.   

Men vad är rätt, och vad är fel?

Så här ser idrotten ut, och det är just detta som är charmen med idrott. Tänk på Frank Andersson som vann både EM (4ggr) som VM (3ggr), men som tyvärr aldrig fick bestiga den översta pallplatsen på ett OS. Det blev visserligen en bronspeng för honom (1984), men glädjen över den medaljen när man vunnit så många VM/EM-guld, väger inte upp det egentliga värdet.

Det finns som sagt nerver i all idrott. Från begynnelsen när du inleder din karriär blir du varse om vilken nervpress idrotten går under, och speciellt inom brottningsporten. Det gäller alltså att förvalta sin anspänning på bästa sätt, och hitta en god relation till just nervositeten. När man blir medveten om att det ingår ett nervspel i allt tävlande och när man lär sig behärska den, då blir det betydligt lättare att fortskrida sin karriär mot högre mål. För nervpressen ändrar sin karaktär under resans gång. En nervositet när du är liten knattebrottare, en när du ska börja etablera dig bland de stora, en när du ska behålla din position, en nationell nervpress, en internationell nervositet, en mästerskapsnervositet, och sist den berömda OS-nerven.  

Jag själv lyckades som sagt aldrig med konststycket att vinna en OS-medalj. Det blev i för sig ex antal vinster mot några OS-medaljörer under min egen karriär. Fast oavsett dessa vinster kan jag aldrig inskriva mig i de olympiska historieböckerna som en svensk OS-medaljör.  

OS-medaljörer som jag besegrade under min karriär:

Josef Terteij Jugoslavien – OS-brons 1984 (100kg)

Atanas Komtjev Bulgarien – OS-guld 1988 (90kg)

Harri Koskela Finland – OS-silver 1988 (90kg)

Dennis Koslowski USA – OS-brons 1988, OS-silver 1992 (100kg)

Hakki Basar Turkiet – OS-silver 1992 (90kg)

Mikael Ljungberg Sverige – OS-brons 1996, OS-guld 2000 (100kg)

FOTO/BILDBYRÅN: EM i Köpenhamn 1992. Förlorar mot ungraren Sando Major med poängen 2 – 0