Månad: november 2025

Strax över tjugo år har jag nu varit tränare inom brottningsbranschen. Allt började med ett samtal från en förening nere i Ystad-trakten (Svarte) för lite mer än tjugo år sedan, och sedan dess (2004) är jag kvar i rollen som brottningstränare, fast dock ej längre i Ystad.

Men vad innebär det egentligen med att vara en tränare?

Att vara tränare handlar inte bara om att delge en massa olika övningar, lära ut tekniska detaljer, utan rollen som tränare är så mycket mer. Nu riktar jag mig såklart till tävlingsidrotten, och inte till motionsidrotten som är något helt annat. Min tränargärning handlar till etthundra procent om att lära ut kunskap kring själva tävlingsmomentet. Jag hade exempelvis aldrig kunnat arbeta som någon typ av PT (personlig tränare) för motionsidrottare, utan för mig handlar allt om att få individen att hitta känslan och glädjen på tävlingsmattan, och sedan därifrån få adepten att prestera sitt yttersta. Det är självklart fritt för var och en att träna på den nivå man så önskar, men för min del brinner jag för den elitinriktade tävlingsidrotten.

Elitidrott är som sagt inget för barn, det vill säga träna i en och samma idrott flera dagar i veckan, utan elitidrott ska först introduceras kring en ålder av 13 – 14 år. Först då kan man börja snegla mot elitidrotten. Innan dess är allt bara en introduktion inför vad som komma skall.

Jag kom till Marsvinsholms IF som 35 årig förde detta brottare. En brottare/idrottsman som hade tränat extremt hårt, och där jag dessutom levt med titeln – elitidrottare under många år. Nu skulle jag förvalta min långa karriär med att inspirera andra till att satsa på brottningen. Jag förstod ganska tidigt att det inte bara handlade om att ”sätta igång” en träning, utan jag blev varse ganska snabbt om att den mentala coachningen var nästintill den viktigaste delen i rollen som instruktör. Som aktiv brottare tänkte man inte alltid på hur viktig det mentala var, utan oftast tänkte man bara i fysiska termer. Detta slog mig än mer när jag nu själv stod där som tränare för ett gäng unga brottare. För hur tänkte/tänker man egentligen? Tänk vilken utbildningen och erfarenhet jag hade införskaffat mig genom alla år. En aktiv karriär på nästan trettio år där jag dessutom hade tävlat extremt mycket som ung brottare, med både med och motgångar. Därefter en nationell och internationell karriär. Det som var bra med min brottarutbildning var den att jag även hade upplevt en hel del bottennapp under min karriär. Dessa bottennapp tog jag nu med mig, och förvalta till en rik erfarenhet. Det betydde att jag kunde sätta mig in i alla situationer som en elitbrottare kan utsättas för under ett långt idrottsliv.  

Jag tog fasta vid detta och inledde ett långt förhållande med klubben Marsvinsholms IF. Framförallt inspirerade jag adepten Alexander Jersgren som då var 13 år gammal när jag kom till klubben 2004. Han blev min första adept som nådde egna fina framgångar. Det blev många resor fram och tillbaka, och jag var med honom (och givetvis många andra i klubben), när vi var iväg på ett flertal tävlingar runt om i landet under ett decennium. SM-medaljer både som ungdom, junior och senior. Internationella framgångar med olika landslagsuppdrag, med både medalj och poängplaceringar på U20-EM och VM. Man kan säga att det blev en lång relation mellan mig och klubben. Jag fick lära ut den brottning som jag trodde/tror på, och jag insåg än mer hur viktigt det är att lära ut det mentala tänket.

När jag avslutade min tid i Marsvinsholm var det givetvis med en stor sorg. Både från min egen sida, och även från adepternas. Tårarna flödade när jag meddelade mitt beslut. Det var som sagt väldigt svårt, men också helt rätt i tiden. Nu skulle jag möta en ny utmaning där andra skulle få ta del av min tränarerfarenhet, som nu hade omvandlats till en tio-årig lång och framgångsrik tränarkarriär.

Därför vill jag avsluta detta inlägg med Alexander Jersgrens fina ord när han recenserade mig som tränare och person. För nu skulle han själv bli tränare, och just därför blev han intervjuad av tidningen Ystads allehanda för något år sedan. Meningen som pryder detta inlägg är jag både stolt, glad och tacksam över, och jag säger tack Alexander för att du och klubben tog emot mig med öppna armar en höstdag för lite mer än tjugo år sedan.

Fotnot: Som tränare i Marsvinsholms IF fick jag vara delaktig i 19 SM-medaljer (ungdom, junior som senior). Min tid i Marsvinsholm började hösten 2004, och varade fram till och med maj 2014. Därefter inledde jag mitt arbete som tränare/konsulent i Limhamns Brottarklubb.        

Vad är en stor viktig del när man satsar på sin idrott? Jo, trygghet. Att få bo och leva där man vill, att få vara nära sina nära och kära. Trygghet är själva grundbulten i en satsning. Jag har skrivit om det tidigare (och jag gör det igen), det vill säga att vi som land inte kan/ska kopiera exempelvis ett östeuropeiskt levnadssätt och mönster, där deras idrottare bor på olika institutioner i form av gigantiska idrottskomplex. Vi kan som sagt inte bara kopiera detta tillvägagångssätt, och tro att vi själva ska leverera mängder av framtida medaljer enligt deras koncept.

Friidrottaren Julia Henriksson testade på alternativet att bo på ett ställe där hon inte kände sig hemma, det vill säga långt borta från sin familj, vänner och andra människor som hon känner sig trygg med.

Men, hon hade ju fullgoda träningskamrater i form av internationella mästerskapssprinters med en rad medaljer i fickan, räcker inte detta?

Nej det räcker faktiskt inte utan det krävs mer i en satsning om man ska lyckas nå framgång. Du måste som sagt först och främst trivas på den plats där du ska verka, bo och träna. Du måste ha personer i din omgivning som tror på dig, och att du befinner dig på ett ställe där du bevisligen känner dig trygg. Nu finns där ju dem som väljer att flytta till annan stad för att söka lyckan, och som till och med trivs med detta, och det är ju såklart inte fel någonstans. Men allt ska vara självvalt. Du får som idrottare inte bli påtvingad att exempelvis flytta 100 mil från hemmet (eller mer), och där du gång på gång får till dig att ”om du inte gör denna flytt, då kommer det inte bli något av din karriär”. En ledare, tränare eller vem som får aldrig utrycka sig så på det viset. Idrottaren måste alltid själv få välja genom inspiration och glädje, och inte av någon som pekar med hela handen och säger ”det här måste du göra”.

När jag var ung brottare, en brottare som var på väg mot den yttersta eliten fick jag ofta till mig att jag inte kunde vinna några större medaljer om jag stannande kvar på hemmaplan. Det var ett evigt ifrågasättande, både från journalister, samt andra ledare/tränare som var aktiva på den tiden. Jag gjorde ”fel” helt enkelt att stanna i Malmö (enligt vissa). Men Malmö var min bas. Där hade jag min mor, mormor och syster, det vill säga den skara av människor som jag ville ha i min närhet. Jag hade även min tränare Leif som jag trivdes med, och jag hade självfallet staden Malmö i ryggen, en stad som jag älskar.

Jag tog istället tag i min situation och jagade sparring på egen hand när inte min egen klubb kunde leverera några träningskamrater. Jag hade min bil som jag åkte runt i där jag ofta besökte olika skånska brottarföreningar i allt från sydliga Trelleborg/Ystad, upp till Broby i norra Skåne. På den tiden var vi även en 6 – 7 klubbar i Malmö, och jag var en flitig träningsgäst i dessa föreningar. Klubbarna tyckte givetvis att det var kul när jag anslöt till deras träning, för då visste de att jag alltid ville köra tuffa och hårda pass, vilket inspirerade resten av träningsgruppen. Folk som inte trodde på mig och min boendesituation hade givetvis fel i sin analys om mig och mitt satsande. Jag var en av få brottare nere i Skåne som lyckades på den tiden, fastän jag valde min egen väg, och inte någon annans. Jag trodde på mitt koncept till etthundra procent, vilket också bevisades med tanke på hur min karriär yttrade sig.

Därför är jag helt säker på att Julia Henriksson kommer göra densamma. Hon kommer inom kort att snart vinna sin första EM/VM-medalj, just på grund av att hon har valt sin egen väg. Väljer man sin egen väg, och om man följer den noggrant, då kommer också resultaten. Man måste bara vara bestämd i det man gör. Aldrig svikta, tveka eller tänka ”gör jag nu rätt”. Nä, man måste tro på sig själv och sina beslut fullt ut, och inte på något sätt bjuda in ordet tvekan i sin satsning.

Jag blir glad när jag läster storys/artiklar som Julia Henrikssons. En person som vågar utmana med att gå sin egen väg, och som samtidigt vet vad som krävs i hennes liv för att hon ska lyckas nå sina högt ställda mål, nämligen en trygg känsla.  

Blir faktiskt lika förvånad varje gång som jag får frågan. Igår lördag var det tävling i Mikael Ljungbergs anda, när cupen i hans namn arrangerades i vanlig ordning i Varberg. Mikael Ljungberg, brottaren som bland annat vann dubbla EM och VM-guld, samt OS-guld, och som tragiskt och väldigt sorgligt valde att avsluta sitt liv fyra år efter det berömda OS-guldet i Sydney.

Träffade du Mikael någon gång, och mötte du honom på mattan?

En självklarhet för mig att veta storyn mellan oss, men givetvis inte för andra. Åren har ju liksom tickat på, och det är i dags dato (ganska exakt) 21 år sedan Micke dog, och nästan 40 år sedan vi träffade på varandra för första gången i en hall i Malmö. Så mitt stående svar är alltid att jag och Mikael kamperade ihop i landslaget mellan åren 1989 – 1995, och både innan och efter träffade vi också på varandra. Vi möttes ett flertal tillfällen, och JA, jag har även besegrat honom.    

Jag tänkte rada upp de gånger som jag mötte honom på mattan. Vi möttes 11 gånger, och jag vann 4 av dessa möten (se nedan när vi möttes)

Första gången jag såg honom, och första gången vi möttes på mattan var en januaridag år 1987. Tävlingen var Kulladalaren cup i Malmö, och jag hade precis fyllt 18 år en månad tidigare i december. I finalen i juniorernas 74 kilo skulle jag nu möta en lång gänglig grabb från Göteborgs stadslag, en brottare som jag hade noll koll på. Mikael var född 1970, och jag sent 1968. Den matchen vann jag, och jag minns att jag fick kämpa rejält. Minns inte poängen, men jag tror att det var 2, eller 3 – 0 till min fördel.

Andra gången var två år senare, det vill säga september 1989. Platsen var Staffanstorp, som på den tiden under några år arrangerade en senior-tävling med riktigt hög kvalité. I finalen i 90 kilo var det nytt möte mellan mig och Göteborgs lovande talang, Mikael Ljungberg. Sedan förra mötet mellan oss två, var vi nu uppe i våra rätta viktklasser, och Micke hade nu även lämnat Mölndal för storklubben Örgryte IS. Finalmatchen vann jag med siffrorna 3 – 0.

Tredje mötet var en månad senare när Cup Tusen skulle avgöras uppe i Lidköping. Vi båda visste att en landslagsplats stod på spel. Jag var på väg mot mina 21 år, och i finalen möttes vi, och jag hade på vägen till finalen bland annat vunnit över den regerande svenske mästaren Benni Stridh med överlägsna siffror som 5 – 0. Nu hade jag ”bara” Ljungberg kvar i den återstående finalen. Matchen blev tajtare än den i Staffanstorp, och jag vann precis med siffrorna 3 – 2.

Fjärde mötet var i Finland någon vecka senare. Finlandia Open hade vi båda blivit uttagna till, och jag hade precis gått min första landskamp dagen innan turneringen. En landskamp som jag förlorade knappt mot Finlands regerande OS-silvermedaljör, Harri Koskela (besegrade honom något år senare). Nu var det upp till bevis igen, men den här gången vann Micke klart med poängen 5 – 0.

Femte mötet var Vättercupen i början av 1990, och vi möttes återigen i en final. Jag hade som tur var återhämtat mig från Finlands-äventyret, och jag var riktigt laddad för ett nytt möte. Jag vann finalen med poängen 2 – 0.

Sjätte mötet var en match, ett möte mellan oss som tog mig väldigt hårt. Vårt möte var Cup Klippan en månad senare, och jag hade precis gjort en fantastisk landskampsmatch mot den då regerande VM-mästaren Maik Bullman i ett möte på Limhamn några dagar tidigare. Första matchen i Klippan mötte jag Bullman igen, och den förlorade jag klart med poängen 5–0. Jag kände mig alltså inte helt hundra denna lördag, men jag spelade på och gjorde trots detta vad jag kunde. I andra matchen skulle jag då möta Micke. Han var full av revansch, medan jag helst ville vara någon annanstans. När den känslan infinner sig, då blir det aldrig riktigt bra. Det var Mickes match från början till slut, och han vann på tekniskt fall efter några minuters match. Jag var helt knäckt, och valde därför att lämna tävlingen i rusande fart, vilket jag också gjorde. Det blev sedermera också ett något hett rubriksstoff i tidningarna på den tiden.

November 1990, möte nummer sju. Möttes återigen i finalen i Lidköpings stora seniortävling, Cup Tusen. Finalen i 90 kilo. När det står 2 – 2 mellan oss i matchen, skriker Leif ”slå Jörgen!”, vilket jag gjorde, och då fick Micke in en parad (som jag gick ifrån), vilket gjorde att han vann finalmatchen med 4 – 2. Vill absolut inte skylla förlusten på Leif, utan jag hade mandat själv att dra iväg, eller avvakta, men jag gick på hans rekommendation.  

Möte nummer åtta var i Vättercupen sju år senare. Januari 1997 möttes vi i semifinalen i klassiska Vättercupen. Han var vid den tiden stor stjärna med exempelvis dubbla VM-titlar, och jag var vid den tidpunkten en brottare som hade dragit sig tillbaka från landslagsuppdrag. Jag stod upp bra i den stående brottningen, och han fick verkligen kämpa på. I parterren fick han därefter ett lyft och en rullning och matchen slutade med seger på poäng för Mickes del (6 – 0). Jag blev därefter bronsman i viktklassen efter en mycket bra genomförd tävling. Vann över Benni Stridh Lidköping vid två tillfällen (reglerna var så på den tiden att man kunde mötas två gånger).    

Möte nummer nio blev det SM-finalmatch i Kalmar år 1997. Återigen stod vid ansikte mot ansikte, och Micke var då världens bästa brottare i viktklassen. Micke vägde på den tiden en bra bit över 100 kilo vid normala fall, och han fick nu banta ner sig till dåtidens 97 kilo. Jag vägde mina traditionella 93 – 94 kilo. Det blev en bra match, och jag stod upp bättre än vad jag gjorde i Vättercupen ett par månader tidigare. Finalmatchen slutade 4 – 0 till Ljungberg, och jag var faktiskt riktigt nöjd med min match, trots att jag förlorade.

Möte nummer tio var SM året efter i Boden år 1998. Jag och Micke kom i samma pool. Finalmatchen var egentligen mellan oss i poolen, för vi var de klart bästa i viktklassen. Hans övriga matcher (inklusive finalen) vann han på fall efter runda minutens brottning. Vi möttes i en semifinal (kan man säga), och Micke vann med poängen 6 – 0. Det roliga vara att han verkligen fick kämpa sig till sina 6 poäng, vilket gladde mig lite extra. Det blev brons för min del, och jag vann bronsmatchen mot Osbys Bo Nordqvist vilket också blev SM:ets snabbaste fallseger, 14 sekunder.

Möte nummer elva, vilket också blev vårt sista möte på tävlingsmattan. SM-final i Kronprinsens tennishall i Malmö år 1999. Vi båda hade vunnit våra respektive pooler med klar marginal. Micke hade vunnit sina på fall, respektive tekniskt fall, och jag var väl också någorlunda överlägsen fram till själva finalmötet. Micke var som sagt väldigt i ropet vid denna tidpunkt, och han hade en gedigen medaljsamling bakom sig. Vad vi inte visste då, var att han året efter skulle bli Sveriges näste olympiske mästare efter nästintill femtio års väntan. Jag gick upp på mattan med gott självförtroende, men jag visste också min plats, och var jag stod på den tiden. Jag hade inte brottats ett internationellt mästerskap på fem år. Efter nära full tids brottning (sex minuter), kunde Mickes arm höjas efter vinst mot mig med teknisk överlägsenhet. Jag var nöjd, och jag kände att min karriär var på väg mot sitt slut (skulle fylla 31 samma år). Det blev förvisso ett SM-silver till året efter, men det är en helt annan historia. Mitt sista möte med/mot Mikael, och mitt sista samtal med honom blev när vi lämnade hallen. Han stoppade mig i korridoren och sa ”när fan ska du sluta Jörgen, för jag blir så jäkla nervös varje gång jag ska möta dig”. Det var sista gången som vi träffades, och sista gången som vi språkade med varandra.

Foto: Från Istanbul när vi båda tävlade i EM år 1993

Förra veckan var jag ledare för LBK:s duktiga brottare när Sveriges största ungdomstävling arrangerades uppe i Västerås, nämligen Mälarcupen. Jag tänker inte skriva om ungdomarnas individuella prestationer, utan jag vill mer skriva om mina egna år från denna tävling. I början av 1980-talet var jag med för första gången. Jag minns inte helt, men det kan hända att jag deltog redan som 13–14-åring, det vill säga som pojkbrottare (som det hette under den eran). De flesta gånger fick jag åka hem tomhänt (utan någon placering/medalj), eftersom jag blev utslagen redan efter ett par förluster. Jobbigt och tungt såklart, men aldrig att jag ägnade en tanke på att ge upp. Jag var med fram till och med 17 års ålder i denna tävling som på den tiden gick under namnet Lilla Mälarcupen. Som bäst placering vann jag en silvermedalj i ungdomskategorin (16–17 år). Det var stort för mig att få inhämta denna värdefulla medalj, eftersom Lilla Mälarcupen redan då var en stor svensk ungdomstävling där landets bästa ungdomar samlades. Tävlingshallen låg på den tiden mitt inne i stan, i en hall som revs därefter i början av 90-talet (tror jag att det var).

När jag blev äldre (som seniorbrottare) anlände jag till åter till Västerås, och till den då nybyggda arenan som gick under namnet Västerås-hallen. På den tiden var Mälarcupen uppdelad i två tävlingar. En ungdomsvariant – Lilla Mälarcupen, och sedan Mälarcupen – en internationell seniortävling med flera nationer på plats. Att vinna en medalj på den tiden i stora Mälarcupen var väldigt meriterande. Tävlingen gick under namnet ”lilla VM” på grund av den tuffa konkurrens som härjade på den tiden. Som bäst vann jag bronsmedalj (tidigt 90-tal), där jag exempelvis i en av matcherna var på vippen att vinna över den tvåfaldige OS-mästaren Andrzej Wronski från Polen (OS-guld 1988 samt 1996). Enligt många som var på plats, så skulle matchen varit min. Det blev tyvärr några tveksamma domarbeslut, vilket gjorde att jag förlorade matchen med 5 – 3. Men jag reste mig, och därefter besegrade jag bland annat ungraren Sandor Major som hade ett flertal internationella mästerskapsmedaljer på sitt CV. Fast det var inte medaljen som var det mest primära i just den här turneringen för min del, utan det var sättet som jag brottades och vann på. Jag fick briljera med mitt favorit-grepp enarmkrysss till åskådarnas belåtenhet, och jag fick även pris för bästa insats i denna turnering.

Men, jag har även fått känna på en smärtsam sorti i denna arena. Året är 1993 och jag brottas som en gud även detta år. Jag vinner match efter match, och jag skulle nu i semifinalen ”bara” manövrera ut koreanen Jin-Han Ueom för att ta mig till den åtråvärda finalen. Pang sa det efter några minuters brottning när jag för övrigt ledde matchen med 2 – 0, när jag i parterrunderläge helt plötsligt inte kunde kämpa emot koreanens rullningsattack. Armbågen/underarmen vek sig och gick ur led, och det blev istället ilfart till sjukhuset i Västerås. Detta blev min sista start som tävlande i denna klassiska turnering.

Fast jag kom givetvis tillbaka efter skadan för så lätt gav jag inte upp. Jag var bara 25 år gammal på den tiden, och jag hade mycket kvar att bevisa inom sporten. Skadan läkte efterhand, och jag skötte rehaben till etthundra procent. Skadan i Västeråshallen var i februari, och därefter var det som sagt rehab fullt ut. Jag körde oerhört mycket löpning och skivstång och annan alternativ träning, och det smått otroliga var att jag tre månader efter denna händelse blev europamästare i Turkiet.

Efter min aktiva karriär har jag nu varit ledare/tränare i tävlingen i ganska exakt 20 år. Jag har som ledare upplevt genombrott, vinster, förluster, trevliga samtal, koder som knäckts och mycket annat. Fast trots att jag har besökt tävlingen i fyrtio år, så är jag helt förvirrad när det kommer till att orientera mig runt i själva staden Västerås. Fast, jag har inte åkt till Västerås för att rundvandra och lära känna staden, utan allt har givetvis handlat om min passion, det vill säga själva brottningen.