Månad: april 2026

Det är ganska exakt 33 år sedan jag möttes upp på Malmö svävarterminal efter min EM-vinst. På plats fanns givetvis min mor, syster och hennes familj, men även några vänner och givetvis några journalister från tidningen. På den tiden var tidningen den stora trumman utåt mot omvärlden eftersom internet inte hade fått något större fäste under den tidpunkten. Jag minns mycket väl när jag stod och inväntade mitt bagage, vilket var tankar om vad som väntade mig när jag stegar ut genom ”tulldörrarna”. Medaljen hade jag givetvis i näven när jag tågade ut. Minns inte exakt alla som var på plats, men jag minns framförallt en gubbe vid namn Börje som arbetade för Adidas. Kommer ihåg när han stannade till med bilen och slängde en Adidas halsduk runt halsen på mig. På den tiden hade jag ett B-kontrakt när det kom till skor och idrottskläder, men efter EM-trumfen fick jag hämta ut en uppsättning kläder/skor utan att pröjsa något. Gentilt kan man tycka, eller kanske mer orättvist med tanke på vilka kontrakt många övriga idrottare hade på den tiden. Jag brydde mig faktiskt inte sådär jättemycket där och då, utan jag var helt uppslukad av min medalj, och vad jag hade åstadkommit.

Häromdagen var det dags igen. Fast denna gång var jag på andra sidan dörrarna. Trots denna omvända situation var mina tankar och känsla exakt densamma nu, som för över tre decennier sedan. Lika förväntansfull och exakt lika glädjefylld. Hugo Baff har gjort en enorm och mäktig bedrift i sin idrottskarriär. Han har vunnit något så stort som en EM-medalj i brottning. Det är tyvärr inte många utanför brottningskretsar som förstår innebörden av att vinna en medalj på ett mästerskap. Konkurrensen är enorm, och medaljer ”hämtas” inte hem på löpande band som det kan göras i många andra sporter. Senast Skåne vann en EM/VM-medalj (på herrsidan), var 11 år tidigare. Min glädje över Hugos brons är exakt lika glädjefylld nu som när jag själv en gång stod på samma arena. Att få följa en lite grabb från 11 års ålder, och då även få vara med och påverka och inspirera hans karriär är en väldig ynnest.

När Hugo stegade ut på flygplatsen med medaljen runt sin hals är ett minne som kommer leva kvar länge. Det kommer att levereras fler medaljer inom familjen Baff. När jag säger familjen Baff så menar jag givetvis även lillbrorsan Axel.

Jag är stolt och väldigt glad för Hugos skull, men även för klubbens räkning. För Hugos medalj visar att vi som klubb gör rätt i många saker, och att vi på något sätt har fått ihop vad som krävs för att prestera på topp i allt ifrån Gustav Freij Cup till yppersta internationella mästerskap. Det visar också att vi är en klubb med starkt engagerade ledare, tränare och andra betydelsefulla personer som finns inom klubbens fyra väggar. Vi (Limhamns Brottarklubb) har hittat en väg som är hållbar för alla, och inte bara för några få.

En ung pojkes dröm har blivit till verklighet oavsett om året var 1993, eller 2026

Grattis Hugo!   

Oavsett idrott kan man ofta höra tråkiga ordval som kötta, kriga, strida, aggressiv, döda etc. Tråkiga ordval helt enkelt som absolut inte hör hemma i idrottsvärlden, men som tyvärr har blivit vardagsord. En idrottare (oavsett sport) ska aldrig kriga. Trots detta skriks det hej vilt om blod och diverse krigsord i alla dess sammanhang. Fast vissa sporter är faktiskt helt förskonade från dessa obehagliga kommentarer, och det måste ju vara helt underbart. Jag tror aldrig att en kanotist får höra inför ett lopp att han/hon ska in och kriga, eller ”kötta” ner sin motståndare. Eller en orienterare som får höra ett mantra om att vara aggressiva i sin löpning.

Nä, vissa sporter känns helt enkelt väldigt kloka i sitt sätt och heja och att förmedla budskap. I andra idrotter (tyvärr de flesta) känns det futtigt när det kommer till hur man hejar, stöttar eller förbereder sina adepter. Brottning är tyvärr en av dessa sporter som ofta associeras av krigsbudskap. För visst har man hört dessa ord genom årens gång, och det är precis som att dessa ord måste ingå, annars är det inte på riktigt. Idag ska idrottare vara coola och tuffa, där sättet hur man beter sig mot motståndare/medtävlare inte alltid upplevs som stilfullt och korrekt. Personerna står givetvis sig själv närmast, och det bryr sig inte om hur de upplevs så länge de är tuffa, hårda och ger ett sken av att vara oantastliga. Det är ju som sagt bara rent skådespeleri, och det säger egentligen inget om hur personen är på riktigt.  

Tittade på en fotbollsmatch här om dagen vilket inte hör till vanligheterna från min sida. På plan såg jag 22 personer som var mitt uppe i sig själva. Det fanns inte mycket ödmjukhet och idrottsanda på den gräsmattan. Troligtvis har de fått höra sedan tidig ålder att de ska vara aggressiva, coola och tuffa, och att de ska ”kriga” (eller ännu värre) ”kötta” i varje närkamp.

Idrottsutövning ska vara bestämt på många sätt, men inom idrotten ska det aldrig krigas. En idrottsarena är inget slagfält där någon ska dödas. En motståndare ska besegras med stil och respekt, och ingenting annat. Men när vi lär våra barn i tidig ålder att idrott ska vara brutalt genom tråkiga ordval, då bygger vi en arena med en massa små soldater. En ung idrottare i sin utbildningsväg mot vuxen idrottare ska absolut lära sig att ta för sig. De ska lära sig att kapsla in sin rädsla. Lära sig att våga, samt även misslyckas. Skapa en pondus som man är bekväm med, och som inte har något som helst att göra med motståndaren. Vara förberedd för sitt uppdrag, genom att ha tränat såsom man måste göra. Vara noggrann och strukturerad. Men framförallt känna sig ett med sin idrott där den innersta glädjen för idrott är den som driver dig framåt. Idrott ska aldrig presenteras genom ett hat som vill få det till att vederbörande ska förgöra sin motståndare.

Hat är inget bra utgångsläge oavsett vad du håller på med. Hat är något negativt och inget som bygger stabilitet inför kommande idrottsframtid. Just därför måste ledare, tränare eller andra människor som rör sig runt våra unga idrottare vara noga med hur man säljer in idrottens budskap. Det sista våra unga ska få till sig är att de ska ut i krig. Idrott är som sagt inget slagfält där man slåss, utan idrott är en arena som ska förmedla lust, vilja och godhet, och där krafter mäts genom teknik, styrka och uthållighet.  

Det är som sagt mer vanligt än ovanligt att ledare refererar till krigstermer inom olika idrotter, vilket är väldigt sorgligt att uppleva. Detta har jag sett under många år, och även de (få) gånger jag tittar på idrott på tv. Ledare, idrottare som utrycker sig väldigt förenklat, där krigsord finns med på ett väldigt aggressivt och tråkigt sätt i såväl intervjusituationer, eller precis var som.

Idrott är väldigt hårt, tufft och svårt (på många sätt). Men låt oss (vi som är vid sidan av) istället förklara sporterna på ett betydligt bättre sätt, än att göra det med primitiva uttryck som härleder till krigets slagfält.

Några dagar innan årets slut fick jag ett sms om att min far låg för döden.

Min halvbror som sände smset gällande min fars tillstånd har jag bara träffat ett fåtal gånger, och detta i början av 1980-talet när han var en liten grabb, vilket i för sig jag också var. Därefter tog kontakten slut med både far, samt mina två halvsyskon (har även en halvsyster). Skilsmässan mellan far och mor skedde när jag var runt 6 år gammal då han abrupt lämnade vårt hem. Tiden efter skilsmässan besökte jag och min syster honom varannan helg. Runt 13–14 års ålder försvann kontakten helt mellan mig och pappa. Detta har givetvis präglat mig på många sätt genom alla år, och säkert mer än jag trott. Efter 13 – 14 års ålder stötte jag på honom vid ett par tre tillfällen. Det var korta (väldigt korta) tillfällen, under mer än fyrtio års tid. Det blev en vana att växa upp utan en pappa, och jag ska villigt erkänna att jag inte direkt kände någon saknad. Tankarna har kommit först på senare år.  

Förutom min fars frånvaro i livet gick min syster bort i väldigt ung ålder. 33 år gammal (en månad innan sin 34-års dag). Jag själv hade precis fyllt 30 år någon månad tidigare. Det blev en väldigt konstig situation när min far kontaktade mig direkt efter hennes bortgång. Först kände jag mig som tio år igen i början av samtalet, och saknaden efter honom blev på något sätt väldigt påtaglig. Efter samtal två (efter Annettes begravning) var han tillbaka på ruta ett igen i vår så kallade relation. Han ansåg sig inte ha någon skuld alls, utan han redogjorde istället ett antal märkliga teorier gällande hans osynlighet. Detta blev vårt sista samtal, och detta var år 1999, dvs för 27 år sedan. Jag kände där och då att jag inte kan ha kontakt med någon (trots att det var min far) som inte ser något ansvar i att ha vänt ryggen åt sina barn. Efter detta samtal varken såg, eller hörde jag av honom igen.  

Sedan kom det där smset om att min far låg på dödsbädden. I smset kom även en fråga om jag ville säga några sista ord till honom medan det fanns tid. I några sekunder fanns där en tanke, men ganska direkt försvann den lika snabbt. Det fanns liksom ingenting att säga, utan jag kände att det som varit har varit. Jag önskade genom min halvbror att vår far fick somna in lugnt och stilla, och en önskan om att han hade personer runt om sig som stod honom närmst.

Den 1 januari somnade han in, 80 år gammal. Givetvis deltog jag inte på den efterföljande begravningen heller, utan mitt avsked hade jag som sagt gjort långt tidigare.

Vad minns jag av min far?

Jag kommer ihåg min kärlek till honom när jag var liten. Jag minns när jag som grabb höll i hans stora hand. Jag minns även hur trygg och säker jag kände mig i hans närvaro. Han var brandman till yrket på den tiden, vilket jag var väldigt stolt över. Jag fick hans gamla brandhjälm när jag var en 7 – 8 år, och den var jag himla glad för. Än mer överraskad och ledsen blev jag när han efter ett tid ville ha tillbaka den. Jag vägrade såklart att återlämna den, för den var ju min. Hjälmen finns givetvis kvar i mina gömmor, och det är väl i stort det enda minne jag har efter honom när det kommer till prylar.

Jag skrev till min halvbror (som är tio år yngre än mig) och frågade i smset om min pappa någon gång hade frågat efter mig. Svaret jag fick löd – ”han har pratat om dig vid tillfällen, och ofta i samband med din brottarkarriär, vilket han var extremt stolt över”.

Livet kan ibland te sig märkligt. En självklar sak för många, blev något helt annat för mig. Jag fick aldrig uppleva någon far och son-relation i mitt liv, men en tröst i allt detta är att jag har fått en massa annat som inte heller alltid är en självklarhet. Jag fick en trygg uppväxt med en mycket omhändertagande mor, vilket jag är oerhört tacksam för. Sen är det ju ändå en liten skön känsla att min far trots allt var lite stolt över mig, även om han aldrig sa det till mig.  

Reportage i Sydsvenska dagbladet lördagen den 7 mars om den stora derbymatchen mellan Malmö FF och Helsingborgs IF på Malmö Stadion den 13 maj 1993. Publiksiffran var den största i modern tid för stadions del, och det var hela 28 716 personer (enligt SDS) på plats i denna anrika arena som just nu plockas i delar. Jag själv var en flitig stadionbesökare i början av 80-talet, fram till slutet av just 80-talet, där jag på den tiden följde laget och dåtidens giganter med precision. Det var inte många matcher jag missade på den tiden (om inte brottning/träning kom emellan förstås) från min första match, mitt första besök år 1982. Jag älskade att ställa mig på den gamla ståplatsläktarens norra sida under den eran. Supporterplatsen på den tiden var helt olik mot vad den är idag. På den tiden var det vanligtvis inte mycket folk på stadion, utan en normal publiksiffra var runt 4–5,000 pers. Klacken var en liten (extremt liten) grupp som befann sig på ståplatsläktarens norra långsida, snett nedanför mig där jag stod. Det fanns sittplatser endast på läktaren mittemot på den tiden, det vill säga på den södra sidan. Ståplatskurvorna var oftast helt folktomma. I början av 90-talet när jag själv hade slutat besöka på stadion, då byggdes det en sittplats-sektion över norra läktaren. Detta gjordes på grund stundande EM som skulle arrangeras runt om i Sverige år 1992.

Tillbaka till derbymatchen den soliga majdagen för 33 år sedan. HIF var ett lag som var riktigt på gång där både Mats Magnusson och Henke Larsson var stora stjärnor. MFF hade det lite mer kämpigt med sitt lag på den tiden, och de fick kämpa frenetiskt under denna epok. Fast just denna derbymatch drog det till sig en massa publik. Jag hade som sagt slutat sedan ex antal år tillbaka med att vara en flitig besökare på stadion, men den här majdagen var jag en av det nästintill 30 000 besökarna. Faktum är att jag faktiskt blev inbjuden. Jag blev inbjuden av en gammal god vän som heter Pierre Lindstedt. Pierre hade god insyn i klubben där bland annat hans far hade varit en stor ledargestalt. Anledningen till min inbjudan var den att jag tre dagar tidigare hade blivit europamästare. Detta ville Pierre och MFF uppmärksamma i pausvilan, vilket var väldigt fint. Det var givetvis stort när jag under den obligatoriska pausvilan fick gå ut på stadions löparbana för att ta emot folkets jubel från nästintill 30 000 åskådare. Jag fick motta en blomsterbukett av dåtidens store MFF-profil Hans Cavalli-Björkman.

Mitt största minne är när jag står i spelargången och inväntar med att få gå ut på innerplan. Glädjen var stor, och stoltheten var mäktig. Jag hade faktiskt året innan också blivit uppmärksammad under en pausvila på en MFF-match, och det var när jag blev vald till årets brottare (Ivars guldsko) efter bland annat mitt VM-silver 1991. Även då fick jag gå ut i pausvilan för att ta emot folkets jubel. Vad jag kan minnas så var även den matchen ett Skånederby, fast den gången var det mot Trelleborgs FF.

Det är fina minnen, och jag vet att dåtidens MFF-spelare, samt organisation, brydde sig om vad som pågick runt om i Malmö-idrotten på ett helt annat sätt än vad som sker idag. Spelarna på den tiden var lojala MFF-are som inte bytte klubb/sida så fort en större plånbok dök upp, utan lojaliteten för sitt lag var helt annorlunda. Det är i alla fall min upplevelse av det hela.  

Men hur slutade matchen den 13 maj 1993?

MFF låg under med 3 – 0 ganska länge i matchen, där MFF sedan gjorde en stark upphämtning genom bland annat inhopparen Jonas Axeldahl som gjorde två mål, och där Anders Andersson stod för det sista målet. Det oavgjorda resultatet kändes som en vinst för MFF, vilket det även gjorde för mig som ”gammal” supporter. Men vinsten för mig var att Malmö FF uppmärksammade mig och mitt EM-guld. Har svårt att se att något sådant skulle kunna ske i dags dato, det vill säga att en annan sport/klubb, uppmärksammar en idrottskollega från staden. Men, man ska aldrig säga aldrig. LBK:s Hugo Baff ska delta i sitt första EM för seniorer den 20–21 april. Det hade varit himla häftigt om han först och främst vunnit ett EM-guld 33 år efter mitt, och där han därefter hade blivit hyllad på Eleda-stadion inför en fullsatt arena.