Det är ganska intressant det här med barnidrott. Framförallt när det kommer till tävling. Tävlingssäsongen för oss brottare inleddes igår lördag. Hästveda brottarklubb stod som arrangör, och tävlingen riktade sig för bland annat 8 – 11 åringar, det vill säga sportens två yngsta ålderskategorier (knattebrottare). Om man ska vara helt ärlig, så betyder dessa tävlingar i dessa åldersgrupper egentligen ingenting. Den säger ingenting om hur brottningsframtiden kommer utveckla sig för dessa barn. Vissa 8 – 11 åringar är ju extremt tuffa i sitt sätt och agerande, och de har en inställning långt mer än sina jämnåriga medtävlare vilket ligger helt naturligt för en del barn. Men, det säger ju ingenting om framtiden. Det finns så många andra saker som kommer in i bilden längre fram, där dessa segrar i stort är lika med noll. Istället kan det faktiskt bli till en börda eftersom en del individer är för långt fram i sin utveckling som små brottare, att när de blir lite äldre, och när de dessutom börjar förlora mot sina tidigare så ”lätta” motståndare, då blir det mindre roligt att fortsätta för dessa så kallade ”talanger”. Då blir det svårt för ”talangen” att tänka om och att förstå att medtävlarna har kommit i kapp rent mognads- som inställningsmässigt.

Barnidrott är egentligen ett mycket märkligt fenomen i vårt samhälle. Mitt sätt och se på det så är det för mycket fokus på felaktiga saker när det kommer till barnidrott. Vi lär inte ut vad en tävling egentligen har för effekt, utan vi tror på riktigt att det är medaljens valör som är det viktigaste för en 8 – 11-åring. Allt är ju en utbildning inför framtiden där medaljens valör spelar en väldigt liten roll i det stora hela. Att vinna en brottningstävling (som 8 – 11-åring) i Hästveda är ju ingenting som du kan sätta på ditt CV när du blir vuxen. Tävling under denna period ska först och främst handla om att lära sig att våga. Våga gå upp på mattan, våga hitta stil, våga hantera sin nervositet, våga känna riktigt glädje.

Det finns givetvis nyttiga grunder med att tävla som ung människa, men tyvärr så riktar de flesta ledare/föräldrar in sig på fel detaljer. Placering, medalj, hur snabbt adepten vinner, hur överlägsen han/hon är och så vidare är några detaljer som får alldeles för mycket utrymme när det kommer till barnidrott. Jag skriver själv i föreningens Facebooksida efter en tävling vilken valör respektive brottare har inkasserat, men jag försöker trots allt inte lägga en värdering i att det betyder allt. Det finns andra (mycket viktigare) delar som jag istället gärna lyfter fram, och som jag anser är betydligt viktigare i en begynnande karriär. Man ska såklart inte heller förringa ett barns prestation om det så blir guld, silver eller brons, utan den prestationen/placeringen ska givetvis uppmuntras. Men det är ändå viktigt att förmedla att den viktigaste delen i att tävla som ung är inte själva valören i sig, utan det är så många andra parametrar som spelar en viktigare roll. Känsla, rytm, att vilja vara på mattan, ta för sig, växa för varje tävling, hantera prestationsångest, märkliga idrottstankar, komma tillbaka efter förlust, träna vidare trots att man har förlorat, hantera möten mot brottare som man tidigare vunnit över, våga vinna över de ”tuffa” grabbarna, eget ansvar och så mycket annat.

Det finns liksom en uppsjö av saker och ting som är mer nyttiga i slutändan inför en kommande (förhoppningsvis lång) karriär. Men då måste vi också få barnen att vilja fortsätta när de sedan övergår från knatte-kategorin (8 – 11 år), till att fortsätta träna och tävla som både ungdom, junior och sedermera som en fullfjädrad seniorbrottare. För det är en lång väg att vandra om man nu vill gå vidare i en av världens tuffaste och hårdaste sporter när det kommer till såväl den fysiska delen, som den mentala. En tävling i Hästveda är bara en liten del i det stora hela.  

En stor drivkraft när det kommer till min karriär inom brottningen var min stora längtan efter medaljer. Jag kunde drömma om medaljer, och då snackar vi om EM, VM eller OS-medaljer, så kallade stora medaljer. Även i dags dato tycker jag det är himla kul med dessa metallbitar. För mig är det oerhört stort, och jag kan än idag tycka om att se och hålla den i min hand. Som när LBK:s Hugo Baff nu nyligen vann en EM-medalj. Att bara få hålla den i ens hand, det är stort. Jag tror faktiskt på riktigt att man någonstans måste ha den rätta kärleken för dessa medaljer, om man någonsin ska ha en chans att kunna vinna en. En av drivkrafterna måste vara att vilja ha dessa medaljer i sin ägo.

Framåt vårkanten 2017 får jag ett samtal från sjukhuset i Trelleborg. Samtalet handlade om den tidigare stjärnbrottaren Lars-Erik Skiöld som låg på dödsbädden. Han hade bett en av sköterskorna att kontakta mig i sitt slutskede. Kändes väldigt konstigt måste jag säga, men jag blev givetvis väldigt hedrad när jag fick höra hans budskap. Det visade sig att han hade skrivit i begravningsbyråns vita arkiv om ett önskemål om att jag personligen skulle ta hand om hans medaljskörd efter hans bortgång. EM-bronset, EM-guldet, VM-silvret samt OS-bronset från olympiaden 1980. Samtliga medaljer (och några till) var inramade snyggt och fint i en tavelram. Jag blev väldigt hedrad, och jag sa naturligtvis ja på den frågan. Lasse visste att jag hade vårdat hans medaljer på ett bra sätt genom att bland annat visa dem i olika utställningar som jag hade anordnat, vilket jag vet att han hade uppskattat och varit väldigt stolt över. Han visste mitt stora intresse för sporten.   

Någon månad senare dog Lasse. Efterföljande blev det begravning där jag var en av alla gäster. Efter begravningsakten var det kaffe på Hantverksgården i Limhamn. På plats på ett av borden fanns ett foto på Skiöld, samt även hans värdefulla medaljtavla.

Tyvärr blev utgången den att jag aldrig fick förvalta hans fina medaljskörd. Det blev helt tyst kring vem/vilka som skulle ta hand om hans skatt efter hans bortgång, och jag blev aldrig kontaktad. Ledsamt såklart, för jag vet (och även Lasse) att vi (klubben) hade visat hans medaljer titt som tätt som inspiration för blivande stjärnbrottare. Lasse medaljer och prestationer lever såklart ändå vidare i alla historieböcker, fast medaljskörden hade liksom varit pricken över i:et för ett mer visuellt intryck.

Om allt hade varit riktigt rätt, då hade Malmö stad haft ett idrottsmuseum. Och just där skulle Lasse Skiölds digra medaljsamling haft första parkett. Jag hoppas och tror att ett idrottsmuseum öppnas upp (igen) i vår stad. För något år sedan fanns det ett museum i en av Baltiskans korridorer, men det lades ner efter något år. Jag vet att säkerheten inte var den bästa på den tiden, då det tyvärr försvann vissa medaljer. Men om ett nytt skulle uppstå, då skulle det vara något helt annat. Jag hoppas och tror att det kommer ett nytt inom snar framtid, så att historierna, prestationerna inte bara finns i bokform. För att en stad ska vara komplett, då måste historiken få en given plats, och så även den idrottsliga.   

BILD: Lars-Erik Skiölds medaljsamling (19 mars 1952 – 21 maj 2017)

Under lördagen höll jag ett föredrag på nästan en timme när svensk brottning arrangerade Tränarforum i Malmö. Ett hundratal tränare och ledare var på plats i en av Arena hotells konferenslokaler. Jag fick presentera min nyskrivna föreläsning som går under namnet – Hur mår du egentligen? Det handlar om vad idrotten i stort ofta glömmer bort i all hets och stress, nämligen vikten av att lära sig att tänka rätt. Hur förhåller vi oss exempelvis till nervositet? Är det bra att vara nervös, eller är det bara en svaghet för en hårt satsande idrottsman? En stor del av anförandet handlade givetvis också om ledarskapets negativa effekt, samt även den positiva som att man ibland ställer frågan – Hur mår du egentligen?

Responsen blev hundraprocentig, och jag fick fina lovord från många av åhörarna vilket verkligen uppskattades. Det är alltid lika kul att få göra en reflektion i hur jag en gång fungerade i såväl brister som styrkor. Vad saknade jag i min karriär, och vad hade jag behövt för att jag inte skulle krascha såsom jag gjorde vid ett par tillfällen. Det var en annan tid på 90-talet. Mentalträning var bara något flummigt och inget man arbetade och tog till sig under den eran.

Istället för föreläsare vill jag egentligen kalla mig för en berättare, en talare. Jag gillar berättelser och har alltid så gjort. För när man tycker saker och ting är roligt, och när man känner passion för området, då blir det oftast också riktigt bra. Jag är tacksam för att jag fick hundra procents närvaro av hela åhörarsalen, vilket verkligen gladde mig. Bättre betyg kan man inte få. När sedan ett flertal även kommer fram och tar min hand, då känns det givetvis ännu bättre.

Hela storyn/föreläsningen utgick från Barcelona OS 1992. Allt följdes sedan av olika stopp och nedslag i min karriär (bra som mindre bra), och allt knöts samman med min efterföljande tränarkarriär. Det var en reflektion från ett långt liv inom idrottens tjänst, men som inte på något sätt bara handlade om brottning, resultat och medaljer, utan föreställningen är mer riktad mot idrottsmannens egentliga mående. Jag var aktiv brottare i 28 år, och därefter har jag agerat tränare sedan 22 år tillbaka. Totalt sett blir detta 50 år i idrottens tjänst. Jag började våren 1976 i IK Spartas lokal i Videdals sporthall i Malmö som 8-årig knatte.

Jag är tacksam för all god respons som jag fick. Min tanke och förhoppning är att föredraget – Hur mår du egentligen ska fortsätta leva och presenteras även till andra förbund, organisationer, företag och kommuner. Vi får se vad nästa stopp blir.

Jag har som sagt inte bråttom, vilket jag även nämner i mitt anförande. Bråttom är ingen bra känsla att utgå ifrån, utan jag har all tid i världen. Jag jagar aldrig något. Jag vet vad jag kan, och jag vet mitt värde och jag kan min berättelse. Jag är också i en ålder där jag vågar blotta mina egna svagheter som styrkor, vilket jag tror är en stor bidragande orsak till att föredraget blir än mer intressant. Berättelsen utgår givetvis från min idrottsera, men det kunde lika gärna handlat om något helt annat än just idrott. För allt bottnar i – känslor, tankar, ångest, glädje, förhoppningar, besvikelser, eufori och en väldans massa annat.

I stort sett varje dag, nu under sommartid, tar jag min cykel till Ribban för att ta mitt dagliga dopp. När jag är i då simmar jag och dyker i minst en tio minuter/en kvart, tills jag åter går upp för att sätta mig på en av bänkarna för att ägna mig åt lite filosofiska tankar. Hela denna procedur är en renande och skön känsla för både kropp och själ. När jag sitter och funderar så ser jag givetvis andra människor (inte alltid) som ska ner och ta sig ett dopp. Det som förundrar mig är att majoriteten som ska i och bada tycker sig att vattnet är för kallt. Detta visar sig genom att vederbörande badare står kvar på ett av trappstegen med vatten upp till linningen i väntan på att vattnet ska bli varmare. Som alla vet blir aldrig vattnet varmare hur länge man än står kvar, utan kylan upplevs istället än mer obehaglig. Efter mycket om och men väljer en del att slutligen förena sin kropp i vattenmassorna, vilket medföljer att det framförs genom mycket pust och stön, och med den slutliga repliken ”fan va kallt”. Oftast simmar (eller sprattlar) de snabbt tillbaka till bryggkanten för att snabbt som möjligt avlägsna sig från vattenmassorna. Deras bad är nu klart, och jag som åskådare kan inte få ihop det njutbara i deras dopp, eftersom allt bara handlade om just pust och stön. De tog liksom inte chansen att invänta en kommande värme.

Jag ska göra ett försök till en liknelse mellan den berömda nervositeten, och ett bad på exempelvis Ribban. Låt säga att vattnet är själva nervositeten. För allt handlar ju om att på något sätt förena sig med nervositeten i exempelvis en matchsituation. När man hoppar i vattnet så stämmer det att det känns kallt (ibland väldigt kallt) det allra första 20–30 sekunderna. Så fort man simmar runt lite och dyker på alla konstiga vis, så efter ett tag omfamnas man av en varm känsla, en känsla som förmedlar kraft, stark medvetenhet och faktiskt en glädje. Kroppen har alltså förenat sig med vattnet, vilket nu har övergått till en värmande känsla.   

Man kan alltså inte få bort den obehagliga kylan genom att bara stå kvar i all oändlighet, utan man måste in i hetluften på direkten för att slutligen få uppleva den varma känslan. Likadant är det när man tävlar. Alla (små som stora) är nervösa när man väl ska prestera. Det går liksom inte att invänta en bättre känsla, utan nervositeten finns hela tiden i ens närvaro. Den sköna känslan infinner sig något senare. Det krävs lite tålamod helt enkelt.   

Nervositet ska alltså omfamnas och inte motarbetas. Nervositet är en kraft man ska nyttja. Tänk så många drömmar som har släckts för att just nervositet har upplevts som en svaghet. Alla är nervösa. En 11-årig grabb som gör sin första brottningstävling är lika nervös som exempelvis en armenier som ska upp i sin tredje raka VM-final. Skillnaden är dock att armenierna har lärt sig att hantera sin nervositet, och därmed omvandlat den till en kraft. Medan 11-åringen tror att han är ensammast i världen med sin upplevda smått obehagliga nervositetskänsla.

Till syvende och sist. När du ska bada – hoppa i på studs. Avvakta inte, för vattnet kommer inte bli varmare ju längre du än väntar. Snabbt i – omfamna istället kylan tills den blir varm och förenlig med din kropp.

Kasta dig ut på brottningsmattan eller vilken tävlingsarena du än befinner dig på. Det kommer givetvis alltid vara nervöst i den inledande fasen, men värmen kommer. När värmen väl infinner sig njuter man som mest. Nervositet är en styrka, och absolut ingen svaghet. Det gäller bara att hantera den på rätt sätt, oavsett om det handlar om att ta ett dopp i havet, eller när det kommer till att prestera i idrottsliga sammanhang.                       

Ju äldre man blir desto mer förstår man begreppet – att ta vara på tiden. När man var något yngre tänkte man kanske inte på fenomenet på samma sätt, utan tiden var bara något som tog en framåt. Man trodde helt enkelt att allt var för evigt. Jag minns när jag besökte min mor, och framförallt när jag besökte hennes fina sommarstuga som hon hade tillsammans med sin man Sven-Åke. Stugan var hennes allt. Där fick hon ro, och där mådde hon som bäst. Hon ”rotade i joren” som hon sa på ren skånska, dvs planterade blommor i jorden. Stugan/trädgården var hennes terapiplats, och det var där hon njöt av livet.

Varje gång jag kom på besök (runt lunchtid) så hade hon alltid fixat med fika av något slag. Detta avnjöts givetvis ute i trädgården, eller vid en regnig dag i deras lilla uterum. När kaffet serverades och hälldes upp var det precis som att tiden stannade av för ett slag. Jag och min mor kunde då under denna avstannande tid diskutera och prata om det mesta. När kaffet i koppen började ta slut, då var mor där på direkten och fyllde upp med nytt friskt kaffe vilket gjorde att tiden åter stoppades för några minuter framåt, och samtalet kunde åter fortskridas.

Fotot som pryder detta inlägg är en bild som jag tog när jag insåg att vyn och den rådande kaffestunden från min mors verandan inte kommer vara för evigt. Det kommer ett slut en dag, och det kommer en tid när denna stund inte längre finns med mig. Jag försökte alltid insupa så mycket det bara gick av deras trädgård, kaffet, härliga samtal, god mat och deras närvaro. Att leva i nuet är en klyscha som ofta nämns, men som absolut inte ska förringas på något sätt, utan den är så sann som den bara kan bli. Jag tog faktiskt tillvara på tiden när jag besökte min mor och Sven-Åke. Om man hade någon typ av stress i kroppen när man dök upp, då försvann den på direkten när man öppnade trädgårdsgrinden till Oxelgången 77 i Jägershills sommarstad.

Att göra en liknelse med idrotten är kanske inte helt lätt. Men någonstans måste man ändå leva med sin satsning på bästa sätt, och absolut inte ta den för given. Att man alltid ska försöka njuta av allt från träningar, träningsläger, resor, tävlingsmoment, vinster, kamratskap, möten och mycket annat, även när det känns tungt och jobbigt. Att inte ta sin karriär förgiven, och inte påskynda på processen. Om man lever efter dessa ”enkla” knep, då tror jag den idrottsliga livslängden ökas markant. Att inte se för långt fram i karriären, utan att man (som jag ofta säger) tar en match i taget.  

Många människor tar idag mångt om mycket många saker för given. Allt ska ske så snabbt det bara går. Inom idrotten glömmer man stanna upp och njuta i allt från platser man besöker, människor man möter och vinster som hemförs. Finns ingen tid för reflektion, utan en ny resa är oftast påbörjad innan den första knappt hunnit avslutats.

För att en elitidrottskarriär ska hålla på sikt, det vill säga under lång tid framåt, då vet jag av erfarenhet att det krävs att man inte ser för långt fram i tiden. Man måste på något sätt leva i nuet. Om man gör det, då finns det förutsättningar att bibehålla hungern, viljan och drivet även högt upp i idrottslig ålder.

Kaffet som min mor hällde upp i deras fina mysiga sommarstuga får symbolisera bilden av att göra allt man kan för att njuta av den rådande stunden. Njut av din karriär, njut av dina resor, njut av det dagliga träningarna, njut av dina framgångar men framförallt, njut av nuet.

Min mor gick bort den 8 juli 2024 (79 år gammal) och hennes man Sven-Åke lämnade 13 april 2026 (83 år gammal). Båda givetvis väldigt saknade.    

Jag tar några veckors ledigt från bloggskrivandet och jag återkommer igen söndagen den 9 augusti med nya reflektioner, och nya tankar inom idrottens värld.

Tänk om fler inom idrottens värld hade valt att träna mer efter känsla, rytm och glädje, istället för som det är i många fall, det vill säga med ett stort måste. Elitidrott har blivit ett arbete i mångt om mycket, och idrottarna glömmer oftast bort att idrott egentligen ”bara” är en lek. Visst, det ska till träning i höga doser, men i inte i den utsträckning som många vill ha det till. Man hör många gånger idrottare som skryter om sin oerhörda dos av träning varje vecka. De nämner oftast timmar och dagar, och gärna så ska dessa siffror vara så höga som det bara går. Det nämns mycket sällan vilken kvalité träningarna håller, utan mestadels är det bara fokus på mängden. Deras intresse för träning är som sagt bara ett måste.  

Fokus ligger alltså mer på vad träningsdagboken säger i timmar och dagar, och inte vad lusten och kroppen säger. Jag själv tränade extremt hårt i mina glans dagar, och jag tyckte även att det var fruktansvärt kul. Jag blev till och med utnämnd av en svensk tv-journalist under ett tv-reportage en gång i tiden som den svenske brottare som troligtvis tränade hårdast av alla. Och trots denna ”utnämning” så fanns där alltid ett ok över mig om att – ”Jörgen, tränar du verkligen så mycket som man ska göra, eller hade du kunnat lite mer?” Periodvis levde man med ett dåligt samvete, och detta samvete kunde jag inte dela med andra, utan jag fick själv bearbeta dessa tankar och känslor. Visst, Leif (min tränare) sa oftast att jag ibland tränade tok för mycket. Men eftersom jag visste att Leif själv en gång i tiden inte var en träningsprodukt som aktiv brottare, utan mer av en talang av guds nåde, så blev det att jag inte mottog hans rekommendationer på bästa sätt.  

Jag hade behövt stöd från en äldre Jörgen, det vill säga i den ålder där jag befinner mig idag. Jag hade behövt lugnande ord som:

”Jörgen du behöver inte räkna dagar eller timmar. Jag vet redan att du är enormt duktig på att träna hårt och intensivt. Sluta inte med dina hårda pass, utan gör dessa pass när kroppen och knoppen är med dig. Ibland behöver du faktiskt gå ner i varv och bara underhålla och stärka din kropp med lågintensiva träningar. Försök i mångt om mycket att alltid hitta glädjen och känslan i dina träningar. Hitta följsamheten och styrkan. Stark är du, det vill säga rent fysiskt. Bibehåll och träna din styrka så att du alltid håller dig stark. Din styrka är din trygghet, tillsammans med din kondition. Jag vet att du alltid känner glädje när du kör styrka, behåll den känslan och även lusten. Träna på dina tekniska grejor, de grejor och finesser som du är världsklass på. Upprepa dessa, och gör det med inre visuella bilder. Träning är ett långtidsprojekt. Lär dig att tänka rätt så kommer du vinna många medaljer till under din karriär. Så länge du alltid står dig själv närmst, och att du aldrig tvekar på det du gör, då kommer det fungera. Det är inte hela världen om du förlorar ibland, utan det hör till. Låt inte stressande personer i din omgivning få påverka dig negativt. Fortsätt som du gör. Tänk: känsla, rytm och glädje, men glöm heller inte att leva utanför idrottens värld.

Några ord till mitt yngre jag. Dessa ord hade jag behövt få till mig många gånger under min karriär. Jag fick istället själv bolla med dessa tankar. Jag behövde faktiskt ingen tränare som skulle slipa min teknik, eller få mig till att träna mer eller hårdare för det kunde jag redan, utan jag behövde en lugn röst som sa – ”Jörgen, du behöver inte mer och fler träningsdagar/timmar, utan du är så jäkla rätt på det”

Foto – Bildbyrån: Från europamästerskapet i Aten, Grekland 1994

Sverige och Norge drar inte alltid jämnt. Det beror givetvis på att det finns en viss konkurrens mellan oss, och framförallt när det kommer till idrott. Vi (Sverige) vill ju såklart att Norge inte ska vara bättre än oss, och Norge tänker såklart exakt likadant. Men om vi bortser från all prestige mellan oss som idrottsländer för en liten stund, och där vi istället enbart tittar på Norge och deras store spelare Erling Haaland, då är jag definitivt på Norges sida.

Hela framgångssagan kring Erling Haalands uppväxt och satsning hoppas jag ska få fokus i den idrottsliga debatten. Idag heter allt akademier (framförallt inom fotbollen) och många tror att ju mer och ju tidigare ett barn börjar elitträna, desto bättre går det inför framtiden. Denna negativa övertygelse har spridit sig till många idrotter med resultatet att färre barn går vidare i sin idrottsutbildning som ungdom. Leken glöms bort (för idrott är faktiskt bara en lek), där man istället tynger barnen med en massa måsten och med ännu mer uppstyrd träning, och gärna i så tidig ålder som det bara är möjligt. Allvaret blir till en vardag och den tränger sig allt längre ner i åldrarna.  

Klubbar, ledare och tränare tjänar en massa pengar på det ”akademiska” upplägget, och föräldrarna till de stackars barnen köper deras argument med hull och hår. De har blivit påverkade med att det ska börjas i tid.

I all denna röra gör en norsk stjärna entré. En stjärna som inte har följt den ”akademiska” fotboll/idrottsvärlden. Istället har han fått erfara leken i tidig ålder. Där han i unga år fick lära sig att om det skulle bli något, ja då får man också själv göra jobbet. Haaland visste vad som krävdes, men han såg aldrig träningen som ett tvång, utan allt var en lek som han hela tiden själv ville bli bättre på. Han tränade med sitt lag från barn upp till 13–14 års ålder 1 – 2 dagar i veckan. Det var inte förrän vid  15 – 16 års ålder som han tränade professionellt, då han bland annat skrev på för en norsk elitklubb.

Vad är det då som har gjort honom så bra?

Jo, hans egenansvar. Varje helg tränade han spontanfotboll med sina kompisar genom att de lekte fram fotbollen. Känsla och driv tränades fram utan deras egentliga vetskap. Han testade även ett flertal andra sporter, vilket har gjort att han har blivit väldigt allsidig som idrottsman. Haaland kom alltid först till träningarna just för att träna extra i allt ifrån inlägg, nickar, inkast eller vad som. Han nötte och nötte, och allt via en glädje. Det var ingen som pekade med hela handen och sa vad han skulle göra, utan allt kom ifrån honom själv.

Tänk om fler hade tagit till sig av denna kunskap. Att idrott inte bara handlar om att mata de unga utövarna med mer organiserad mängdträning, och där startåldern även går allt längre ner i ålderskullarna. Det finns som sagt pengar att tjäna för vissa aktörer i och med denna okunskap om att allt måste vara så mycket, och gärna så tidigt som det bara går.

Erling Haalands kloka ledare, tränare och föräldrar förstod att långvarig idrott byggs genom sunt tänk, och inte genom tvång. Ett ledartänk som handlar om att bygga upp adepternas framtida karriär genom att lära ut egenansvar för sin idrott, och där glädje och spontanidrott är en mycket viktig faktor. Just därför så klappade mitt idrottshjärta lite extra för Erling Haaland och hans Norge under detta fotbolls-VM, även om det tar emot en smula att erkänna. Men i det här fallet handlar det inte om Sverige vs Norge, utan det här handlar om något helt annat, det vill säga hur man marknadsför sund och hållbar idrott.

Är idrott en livsstil?

Visst är det så. Och man kan med lätthet säga att det krävs en viss livsstil för att nå den absoluta toppen oavsett om det handlar om brottning eller vilken sport som helst. Tid för träning måste alltid komma i första hand, där allt annat blir prio två. Men det sagt behöver man absolut inte leva något tillbakadraget liv för att man satsar, utan det handlar mer om att träning och tävling alltid ligger först.

Jag vet med mig själv att jag i början av min karriär (fram tills jag var 22 – 23 år) var alldeles för extrem. Jag levde brottning 24/7, och jag hade inte mycket annat i livet som fyllde mina dagar. Det blev för mycket helt enkelt, och framförallt när karriären inte alltid gick som man ville. För att orka ett helt idrottsliv, låt säga upp till och med runt trettio-sträcket, då måste man kunna ta in ”vanliga” grejor i sitt liv som umgänge med kompisar, privata resor, andra hobbys etc. Jag vill till och med säga att det är ett måste. Det måste finnas något annat än bara träning och tävling och fullt fokus mot högsta toppen. En balans är alltid bra oavsett vad vi gör, annars blir det extrema för extremt.

Träning och satsning på toppnivå är oerhört extremt. Både kropp och själ behöver ibland ta sig ner på en helt vanlig nivå för att man ska orka i längden. Livsstilen grundar sig i att träning alltid kommer först. Det går liksom inte att ha en tid och passa när man ska iväg och träna, utan tid för träning är egentligen tidlös. Om träning sker under stress, det vill säga om man har en tid att passa, då har man oftast fokus på något helt annat. Kropp och knopp måste vara med när man väl befinner sig på träningsmattan, eftersom det inte bara är fysiken som tränas, utan även den mentala balansen och inställningen.

Inte lätt för alla att förstå, och framförallt inte för dem som aldrig sysslat med elitidrott. Men det är just här som det brister för många. Finns en del som tror sig satsa, medan de i själva verket bara tränar för att, och inte för något större syfte alls. Syftet hos en elitidrottare är alltid att bli bättre, men även genom att hitta den där goa känslan och rytmen som bara elitidrottare på toppnivå kan uppleva. Där allting stämmer, och där varenda steg, ryck och rörelse är synkat genom hela kroppen. Från tårna upp till hjärnan. När den känslan infinner sig, då är det stor lycka.

Jag själv minns vissa matcher mer än andra. En del matcher har bara avverkats genom åren som aktiv, där intresset av att befinna sig på tävlingsmattan nästan bara varit ett måste. Man ville liksom avverka sin motståndare snabbast möjligt, så att tiden på mattan blev så lite som möjligt. Den känslan, den inställningen ska man givetvis inte bygga vidare på. Utan istället ska känslan vara att man aldrig vill gå av tävlingsmattan. Man tänker inte i sekunder eller minuter, utan man tänker känsla. För visst minns jag matcherna som jag aldrig ville skulle ta slut. Där man från första sekund var nummer ”ett på bollen”. Just i den känslan vill man befinna sig i. I slutändan är vinsten egentligen bara det slutgiltiga kvittot. Det verkliga värdet finns i allt däremellan. Känslan, euforin och allt annat positivt som idrottslivet för med sig. Att kunna njuta av idrottslivet, och inte bara fokusera på den slutgiltiga medaljen.

Sverige är bra på mycket. Men att supporta i vått och torrt, tillhör inte vår starka sida. Vi gillar när det går bra, och då viftar vi med flaggor, och vi klär oss i gult och blått så långt det bara går. Patriotismen är då helt hundraprocentig.

MEN

Så fort det kärvar något för laget, då svalnar i viss mån den viktiga stöttningen. Det blir istället ett frågasättande i allt ifrån hur laget har valts ut, till hur värdelösa vissa spelare är. Listan kan göras hur lång som helst på saker som vi retar oss på, vilket gör att den fortsatta stöttningen inte längre får samma energi. Besvikelsen uppvisas med vissa (många) till och med slutar att stötta sitt lag. Det blir liksom straffet att ”nu får det vara nog”. Detta kan ju ske ganska snabbt, och det krävs inte många matcher tills supportrarna lägger halsduken på hyllan.

Fenomenet är även koncentrerat ner på Malmö-nivå. När det går bra för Malmö största fotbollslag, då viftar var och varannan medborgare med en ljusblå halsduk. Alla är, och blir då MFF-are på heltid. Tills spiralen vänder, det vill säga när laget börjar ta ”lite” stryk, då blir det snabbt en omvändning. Jag tror faktiskt att de flesta, vilket även gemene Malmöbon kan intyga, att Malmö är en medgångsstad när det kommer till idrott. Framförallt när det rör sig om Malmö FF. Vi Malmöbor vill gärna heja och stötta, men helst bara under framgång.

För visst minns jag när jag själv var en flitig besökare på Malmö Stadion i början av 1980-talet. Min första match såg jag 1982. Därefter följde jag laget från 14 års ålder, fram tills jag var 19 – 20 år. Mitt stöd avstannades på grund av att min egen karriär ökade i intensitet. Jag var en hängiven åskådare på den tiden nere på norra läktarens ståplats. Och jag kan säga att på den tiden var det inte många Malmöbor som stöttade ”sitt lag. Jag kan fortfarande höra speakern Einar Malmborg utropa på sitt säregna sätt, och med välformulerad skånsk dialekt: ”O dagens publiksiffra – 3674”. Så var det på den tiden. Flest åskådare kom det när MFF mötte änglarna (IFK Göteborg) efter deras triumfer i UEFA-cupen.

Går vi till den individuella idrotten så kan man även där få en viss känsla av samma fenomen. Fast givetvis inte i samma omfång som lagsporterna. Men, man kan även där se en tendens vem folk står bakom och höjer när personen ifråga har stora framgångar ute i världen. Då vill alla svenskar förknippas med den framgångsrika svensken. Men när det går mindre bra, då är det inte riktigt lika häftigt att stötta och förena sig med vederbörande atlet, utan då är han/hon som alla andra.  

Svenskar är som sagt bra på mycket, men att stå bakom och hjälpa ett lag när det går trögt (eller vad som), tillhör inte medborgarnas starka sida. Vi vill liksom inte ha det för jobbigt. Varför heja på ett lag/idrottare när det går dåligt, när det finns andra lag man då kan heja på istället, och där det dessutom går betydligt bättre?

Det är väl bara att konstatera att vi svenska är inget ”flaggfolk”, både när det kommer till klubbflagga, eller till vår nationsflagga. Vi tycker det är ”lite” kul att vifta med den när det går bra, men annars är vi ganska återhållsamma med allt viftande. Vi har inga problem med att hänga in den i garderoben, och sedan plocka fram den när det går bra. Men när det går mindre bra, då stannar den hemma för lite vila.