Jag har inom loppet av två veckor blivit inbjuden till fyra studenttillställningar. En av dem var min äldste kamrats yngste grabb, och de övriga tre var killar från brottarklubben. På en av festerna (brottarklubbens) sa en gäst till mig – ”Va fint att ni som idrottsledare är inbjudna, det hör väl inte till vanligheten att en ledare/tränare blir inbjuden till adeptens studentfirande?” Personen ifråga har ju helt rätt, det är ju absolut ingen självklarhet att en ledare/tränare ska vara där.

Tänk så många timmar, så många år, som en ledare/tränare spenderar tillsammans med sina aktiva. Träningskvällar, tävlingar, samtal, sommar, vinter, avslutningar, prisutdelningar etc. Jag tror inte alltid att samhället med dess politiker förstår idrottsledarens roll och betydelse.

Tänk om politiker på något sätt skulle få för sig att gå in och mixtra i föreningslivets ramverk genom att rucka och förändra idrottens ideologiska budskap. Det vill säga på ett förenklat sätt – förringa idrottens fostran. Att personer i beslutsfattande positioner får för sig att nedmontera föreningslivet på ett eller annat sätt, genom att säga och påstå att idrottens betydelse är överflödig och onödig. Tanken är givetvis smått obehaglig.   

Ett samhälle tar lång tid att bygga upp, men det går jäkligt snabbt att rasera. Människor som inte haft någon kontakt med idrotten har noll förståelse för vad idrotten åstadkommer i positiv anda, och vad den har för roll i ett samhälle. Samhörighet, kamratskap, uppfostran, framtidsmål, hälsoaspekten och mycket annat är bara några få delar som är av högsta rang, och något som är ovärderligt i ett fungerande samhälle.   

Om jag går till mig själv, så hade mitt liv blivit väldigt annorlunda om jag inte kommit in i den svenska idrottsrörelsen redan som ung liten pojke. Idrotten blev snabbt min identitet, och jag formades, fostrades och fångades av idrottens positiva budskap och värderingar. Jag hade blivit en helt annan person, om inte idrotten kommit in i mitt liv.  

Även om jag tidigt blev uppfostrad att snällhet är en bra egenskap (från min mor), så fick jag dessutom även till mig (finns kanske även i mitt DNA) att aldrig godkänna att bli trampad på. Just därför har jag aldrig haft problem med att säga ifrån när det kommer till orättvisor både när det kommer till mig personligen, eller gentemot andra. En kombination av sunda värderingar är kopplat samman från min familjeuppväxt, och från det livsviktiga föreningslivet.

Det finns som sagt ledare och tränare i mitt liv som har betytt oerhört mycket. Jag har lyssnat på dem som jag velat lyssna på, och jag har tagit efter de som jag velat ta efter. Mina förebilder helt enkelt.   

Så tillbaka till årets studentfirande. Det är som sagt en stor ynnest och glädje att man blir inbjuden till adepternas studentfirande, vilket absolut inte är en självklarhet. Man blir stolt, glad och oerhört hedrad att man får vara en del i deras liv, och att man får en inbjuden till en av deras största händelser i livet tillsammans med deras släkt och vänner.  

Jag har sett, följt och skådat ett flertal unga brottarstjärnor genom årens lopp. Unga brottare som varit så otroligt bra, där namnkunniga ledare (med gedigen brottningsbakgrund), gett sina ord om att vederbörande barn/ungdom kommer bli stor världsstjärna inom snar framtid. Läste ett gammalt urklipp (från 1987) där den tidigare EM-mästaren Lars-Erik Skiöld gick i god för att den unge adepten skulle bli en stor framtida världsstjärna. Skiölds lovande adept (tror att det var hans adept), slutade (tyvärr) redan innan juniorkarriären hann börja. Många ledare vill sig tro att de kan se på en 11 – 12 åring att de ska bli framtida stjärnor. Många gånger syftar de enbart sin analys på vilka resultat den unge adepten har åstadkommit på vägen, vilket gör att de glömmer bort att titta på andra och desto mer viktiga parametrar.

Jag själv har också sett och upplevt genom alla mina femtio år en uppsjö av tidiga brottarstjärnor. Tyvärr avslutade de flesta sin satsning innan karriären ens hann börja. Så ser mönstret ut sedan barn och ungdomsbrottningen tog fart under 70-talets begynnelse. Under Sveriges 1940 – 1960-tal, började man inte träna brottning förrän vid 12 – 15 års ålder (kunde vara senare än så). Det fanns under den tidseran inga nybörjartävlingar, barntävlingar, läger för barn, resor utomlands för barn, inga akademier osv. Det var en helt annan värld, en helt annan modell. Man kan väl lugnt säga att stressen inte låg som en våt filt över de unga brottarna, utan mantrat var väl istället ”du gör som du vill”. Finns givetvis både något gott och ont i allt detta, och jag vill inte på något sätt säga att barnen/ungdomarna hade det bättre förr om åren, utan det fanns massvis av andra svårigheter på den tiden som var betydligt större än 1970-talets eskalerande barn och ungdomsidrott.

Tittar man som ledare lite utanför boxen, då kan man faktiskt se (om man tittar riktigt noga) en 11 – 12 åring om han/hon har en tendens att bli en framtida stjärna (om man tittar rätt). Där finns liksom ett klipp i steget när de tränar, där blicken och viljan signalerar ett visst egenintresse, ett djupt intresse som inte bara uppvisas under en månad, utan den gör så alltid. Resultaten ska man absolut inte lägga någon fokus på när de är små, för det är helt ointressant egentligen. För det är inte antalet barn/ungdoms-medaljer som kommer bekräfta och styra barnets väg mot toppen, utan det är intresset, och framförallt barnets tålamod.   

Många ledare och föräldrar går som sagt in i den resultatbaserade fällan, där deras lättvindiga analys är: ”detta är bra, och så här ska vi fortsätta”. De tror att ju mer desto bättre. För tränar man mer och ännu hårdare, då blir ju barnen bättre, eller? Analysen är givetvis helt felaktig. De vill som sagt inte förstå eller veta hur det sett ut genom alla år. Många har ju inte sett och upplevt alla dessa barnstjärnor som har stormat sig igenom turnering efter turnering, där deras brinntid sakta men säkert har släkts ner efterhand.  

Nu finns där givetvis ett fåtal unga brottare som har varit väldigt duktiga som unga brottare, och som dessutom har fortsatt upp i den seniora kategorin, och som där också nått framgångar. Fast antalet är väldigt lätträknade. Man måste även titta på – vad menar vi med juniora/seniora framgångar? Är det SM-nivå, eller rentav världsnivå? Sak samma, hur mäter vi barnstjärnor? Är det för att man vinner någon cup här och där tre/fyra gånger på raken, eller vad innebär det att vara en barnstjärna? Det finns ju såklart ingen direkt riktlinje, utan de jag menar och titulerar som barnstjärnor vinner i stort sett allt. Deras förluststatistik under året är minimal eller nästintill obefintlig. Så det handlar inte om att det på något sätt är fel att en ung brottare har vunnit en uppsjö medaljer, och då tro att han/hon är en barnstjärna, utan kategorin barnstjärnor är något helt annat.

Slutligen vill jag mena på att det viktiga i all barn/ungdomsidrott är att det ska vara stimulerande för alla. Vi som agerar ledare ska göra allt i vår makt genom att uppvisa engagemang och kunskap om sporten. Att få så många som möjligt att fortsätta med brottningen så även efter den kritiska åldern 11 – 12 år. Med engagemang och förståelse, och att man som ledare inte fokuserar på att allt ska gå så jäkla snabbt, först då kan vi få ihop ett gäng som fortsätter även upp mot den juniora/seniora kategorin. Barnen måste inneha stort tålamod för att kunna utvecklas och gå vidare i sin karriär, och samma tålamod behöver givetvis även ledare och föräldrar.

Fotboll. En stor och folklig sport där det konstant pumpas in pengar. Näringslivet står i kö för att sponsra de största fotbollsklubbarna och kommunerna runt om i landet vill inget hellre än att det ska gå så bra som möjligt för ”deras” lag. Tidningarna skriver ständigt om fotboll. Här nere i Malmö känns det som att tidningen Sydsvenskan är Malmö FF:s egen klubbtidning. I stort sett varje dag får klubben ett mittuppslag om det så handlar om spelare, tränare, ledare eller precis vad/vem som. Om det inte är ett mittuppslag är det en krönika där klubben med dess spelare analyseras in i minsta detalj.  

Men trots pengar och gigantisk uppmärksamhet går ”lilla” Mjällby och vinner förra årets allsvenska. Deras pengakassa är inte är i närheten av Malmös rikedom. I år är det ett annat lågbudgetlag, Sirius som har börjat bäst, och som leder efter ex antal spelade omgångar, och man kan givetvis ställa sig frågan – hur är det möjligt?

När Hugo Baff vann sin bragdbetonade EM-bronsmedalj för lite mer än en månad sedan, får jag som ledare/tränare skriva några rader till tidningen (SDS) via ett mejl för att uppmärksamma att det pågår ett Europamästerskap i brottning. Eftersom jag hintade om att det var dags för bronsmatch, en match som han dessutom vann, kom det en artikel dagen efter. När han för ett år sedan skulle gå bronsmatch i U23-EM skrev jag även då några rader till SDS-redaktionen. Svaret jag fick – han måste vinna en medalj, först då skulle de skriva något. Det krävdes alltså en medalj för att han skulle få några rader i en skånsk morgontidning? Där och då blev det slutligen en femteplats (förlust i bronsmatchen), och noll rader i tidningen.

Jag fick till mig häromdagen att genomsnittslönen för en allsvensk fotbollsspelare är 141,000 kronor i månaden. Att redan som ung oerfaren spelare, tjäna dessa gigantiska summor, kan ju inte vara bra någonstans. Det finns liksom ingenting att längta till efter en sådan utbetalning, eftersom unga spelare tjänar i paritet med vad en svensk femtioplus-minister tjänar. Jag upplever att målet för varje enskild spelare handlar inte längre om att vinna titlar eller vinna med laget, utan första prio har blivit att göra sig ekonomiskt oberoende i så ung ålder som det bara är möjligt. De unga spelarnas (så även vissa föräldrars) fokus blir istället att tjäna så mycket som möjligt, och så snabbt det bara går. Lyssnade till en känd svensk ungdomstränare (fotboll) som satt och raljerade hur många spelare han hade lotsat fram genom alla år. Tittar man noga på spelarna som han nämnde, och deras idrottsliga meriter, så var det i stor sett lika med noll. Hans mätning grundades enbart efter hur mycket pengar de hade tjänat.

Till syvende och sist tror jag att det rentav är för mycket pengar i vissa idrotter, och givetvis för lite i andra. Detta skrivs inte med någon bitterhet eller avundsjuka utan det är bara ett rent konstaterande. Jag tror att fotbollsspelarna tjänar för mycket pengar i en allt för tidig ålder. De blir tidigt mättade av deras ekonomiska situation. Den idrottsliga vinsten blir inte lika viktig längre, utan prion blir istället ”bara” pengar, och inte en längtan av att vinna matcher/titlar tillsammans. Idrottaren som tjänar noll hamnar i en annan typ av kris, där det finns en tendens att inte få vardagen till att gå ihop rent ekonomiskt.  

Ordspråket hungrig varg jagar bäst stämmer faktiskt väldigt bra, vilket en del fotbollsspelare inte kan relatera till. De visar en tidig mättnad helt enkelt. En brottare däremot, är en hungrig varg. Fast det viktigaste för brottaren är att inte bli alltför hungrig, utan det måste alltid finnas några krafter kvar så att de kan fortsätta sitt jagande.              

Under årens lopp har jag fått en hel del brev till mig på grund av min brottarkarriär. Jag kan väl ödmjukt säga att det inte varit några direkta beundrarbrev som jag fått till mig, utan det har till etthundra procent handlat om att inhämta min namnteckning. Detta är ju från den tiden då mobiltelefoner inte fanns, och när internet fortfarande var en ”fluga”. Främst var det tyska autografsamlare som visade sitt intresse, och även svenska autografjägare som hörde av sig ibland, eller rentav kom till olika tävlingar. Rutinerade samlare hade ju såklart även förberett med ett frankerat svarskuvert, samt medskickade små tomlappar som jag då skulle sätta min namnteckning på. Detta var väldigt vanligt på 90-talet. Idag är ju autografen i stort sett helt utdöd, och numera är det i stort bara selfie som gäller.

Såg ett klipp med fotbollsspelaren Christiano Ronaldo, när han var på ett besök på ett fik någonstans i Europa. Varje gång någon gick fram till honom och hans sällskap, så markerades filmen med en liten ikon, samtidigt som det plingade till. På fem minuter kom det fram personer var femte sekund för att ta en selfie, eller bara för att säga några väl valda ord. Man kan väl lugnt säga att hans kaffestund blev allt annat än en avslappnande fikapaus. Fast i allt detta måste man givetvis berömma Ronaldo för hans tålmodighet, för han var väldigt trevlig mot alla som kom fram. Nu var ju detta ett helt vanligt youtube-klipp, och jag kan tyvärr inte dementera sanningshalten i denna sekvens, men den kändes äkta.

Selfie är som sagt det ”nya” sedan en tid tillbaka. Väldigt kul faktiskt, men det måste vara mer omständigt för dagens kändisar oavsett bransch. Förr när autografen var på tapeten så hade ju inte gemene man en penna och block i byxfickan, utan det krävdes lite mer förberedelser för att få sin autograf. Sedan många år tillbaka har ju alla människor en kamera i bakfickan, vilket underlättar jakten på kändisar på ett helt annat sätt. Samtidigt innebär det också att den berörda kändisen blir alltmer tillgänglig.  

När jag var barn då jagade även jag sportkändisar till mitt kartotek. Jag kunde själv sända iväg frankerade svarsbrev precis som mina tysk/svenska autografjägare gjorde till mig. Jag kommer ihåg att jag fick svar från Thomas Wassberg, Gunde Svan, Thomas Gustafsson (skridsko) samt svenska hockeylandslaget, och vi snackar då om början/mitten av 80-talet. Jag kommer även ihåg när IK Spartas massör, Bo Hedlund, fixade Björn Borgs namnteckning till mig. Även min fina mormor såg till att jag fick Frank Anderssons autograf, när han under tidigt 80-tal stod i en av Malmös butiker för att dela ut någon sponsorgrej (tror att det var på Tempo på Triangeln – eller som man säger på malmöitiska ”Triangelen”). Fast Franks autograf fick jag själv till mig ett par gånger under hans karriär, där en av gångerna (som jag skrivit om tidigare) var när Sparta arrangerade SM 1979 i Baltiskan hallen.      

Nu hade jag själv inga större bekymmer med att folk stoppade mig på Malmös gator under mina glansdagar, såsom Ronaldo har det när han exempelvis sitter på ett fik i Lissabon, utan jag fick lugnt nöja mig med några autografjägare som skickade brev ett par gånger om året för att få min namnteckning på ett tomt vitt papper.          

Ibland blir idrotten, med alla dess målsättningar, analyser och resultat, ganska sekundär i jämförelse med mycket annat i livet. Idrottsstjärnor målas upp som starka, tuffa och oerhört tålmodiga i deras prestationsbaserade låtsasvärld som omger deras nischade idrott, och de får idel lovord för att de är duktiga och strukturerade. Vi som är involverade inom idrotten glömmer ofta bort det vanliga livet som pågår där ute, där de flesta människor lever sina liv långt utanför hockeyrinkar, brottarmattor eller fotbollsplaner. Ett liv som inte handlar om vem som hoppar längst, högst, eller vem som blir uttagen till en stundande VM-trupp.

Mina döttrars nästkusin Max, han var en kämpe som levde långt utanför idrottens ramverk. Han presterade inte för att vinna stora tunga medaljer, utan han kämpade för något helt annat, det vill säga livet. Max föddes som hjärtebarn. Redan som liten fick Max och hans familj uppvisa hela sitt kämparegister, där deras mentala styrkor och tålmodighet oftast sattes på prov. Trots Max tidiga sjukdomshistorik, så upplevde man aldrig honom som sjuk när han var liten. Istället såg man en liten pigg kille som bland annat älskade att bada i sin mormor och morfars pool i trädgården. Vattnet var hans forum och där kunde han befinna sig i timmar, och han ville aldrig gå upp.

Första gången jag insåg att Max var sjuk var när jag fick se hans rullstol som han skulle använda när skolstarten nalkades. Jag ställde frågan – varför, han är ju hur pigg som helst? – Han kommer inte orka hela skoldagar med att springa och gå, utan den kommer vara behövd, fick jag som svar. Jag var nog inte ensam om att inte förstå Max allvarliga tillstånd, utan jag med många såg bara en liten kille som lekte och sprang precis som alla andra. Han lurade oss okunniga med sin uthållighet, genom att klara av en massa saker som han egentligen inte borde ha mäktat med.   

Jag kan inte säga att jag kände Max väl när han blev äldre, utan det blev som i många andra släkter när kusinskaran växer och familjerna blir större. Tillfällena när man träffas blir mer sporadiska av förklarliga skäl. Även om vi inte träffades så mycket följde jag och min fru Max och hans familjs liv genom samtal med hans mormor och morfar under årens lopp.

För något år sedan var det dags för Max att få ett nytt hjärta. Hans gamla hjärta orkade inte längre, och han var redo för en tuff transplantation. Tänk er den matchen både fysiskt och mentalt, med att genomgå en sådan gigantisk operation. En mental styrka som överträffar vilken idrottsprestation som helst, och där målet inte är en pallplats, utan ett mål som handlar om hälsa och överlevnad. Om där hade funnits någon typ av formel där man räknar ut vilja och tålmodighet, då hade Max vunnit över vilken världsmästare som helst oavsett sport. Ingen hade kunnat mäta sig med honom och hans inre kraft, utan han hade stått i en klass för sig.

Tiden efter transplantationen var givetvis svår och tung, men Max återhämtade sig med tiden. Efter operation och konvalescens lyckades Max bland annat ta sitt efterlängtade körkort, vilket är en prestation som vilken bragdjury som helst hade blivit imponerad av. Lyckan var enorm, och Max älskade friheten med att köra bil.    

Efter en tid stötte kroppen bort hans nya hjärta, och till slut orkade hans kropp inte längre. Fyra månader efter sin 20-årsdag stannade Max hjärta. Sorgen och förlusten för nära och kära efter att ha förlorat sitt barn, en bror, barnbarn, systerson, kusin och kompis är givetvis total bottenlös. En sorg som inga ord kan beskriva. Max närvaro och liv har påverkat många positivt. Hans livskraft har varit en stor inspiration genom alla år, och så även när livet varit som allra svårast.

Efter en tid kommer vi alla återgå till våra obetydliga målsättningar som exempelvis idrotten bjuder på. Vi kommer med all rätt att fortsätta beundra dem som simmar fortast, hoppar högst och som blir uttagna till olika uppdrag. För människan och livet behöver de där småaktiga sakerna som exempelvis idrotten bjuder på. Vi behöver ”hitte-på-grejor” för att vi ska orka överleva som människor. Men något som kan vara bra att ha med sig när idrotten eller många andra saker i våra liv blir alltför allvarliga, och som även ibland tappar perspektiv, då är det viktigt att påminnas om Max kämpaglöd och hans enorma vilja som handlade om allt annat än att vinna några glittriga medaljer.   

Mina varmaste tankar går till Max föräldrar, hans bror och alla övriga familjemedlemmar som stod honom närmast.

Att vinna medalj på ett EM, VM eller OS är få förunnat. Det är givetvis mer vanligt att aldrig vinna en medalj, än att hemföra en medalj. Vissa vinner flera medaljer under sin karriär, medan andra ”bara” lyckas vinna en. Fast oavsett en eller flera så är känslan densamma, det vill säga en känsla som aldrig kan beskrivas fullt ut, utan den måste själv upplevas. Men eftersom gemene man aldrig vinner någon/några medaljer, då måste det till en förklaring på något sätt, vilket inte är helt lätt att återberätta.

Men vad är då själva värdet i att vinna en internationell medalj?

Medaljens värde rent material/pengamässigt är i stort lika med noll. En OS-medalj på Tradera kanske är värd några extra kronor, men det är absolut inga astronomiska summor. Värdet i sig är alltså inte den bokstavliga medaljen man får, utan värdet är själva bedriften som ligger bakom. Att man som idrottare har lyckats med något så svårt, att först och främst ha nästlat sig in i den yppersta eliten, och därefter även levererat en medalj. Medaljens utseende spelar heller ingen roll, utan det är framgången bakom som är det mest primära. Att köpa sig en medalj ger ju ingen effekt, utan effekten får du när du har gjort jobbet, och när du väl står på pallen.

Bedriften att vinna en internationell medalj är alltså väldigt svår. Förutom tekniska kunskaper, fysisk/mental styrka, så är medaljen bara ett kvitto på själva bedriften. Att leverera resultat under press är alltså inte helt enkel, och det är just den delen som skiljer yppersta elit, med övrig elit. Det är en svårighetsgrad som heter duga och som inte är någon självklarhet. De flesta idrottare ger upp, just för att pressen blir för stor, och för att det inte finns något tålamod med att invänta sin tid. Först måste det till en enorm träningsintensitet i en satsning, och den uppoffringen är det inte många som mäktar med. För även om du gör alla rätt rent träningsmässigt så ger det ingen garanti för framtida idrottsmedaljer på högsta nivå. Det är inte som vilken formell utbildning som helst där du efter 4 – 5 års studier innehar en titel som du pluggat till. Idrotten är inte lika enkel, utan en satsning på sin idrott är en chansning som i bästa fall kan leda till en EM, VM eller OS-medalj, men för det flesta blir det noll utdelning.  

Du kan alltså inte köpa eller hitta några andra genvägar för att nå EM, VM eller OS-medaljer. ”Ja, men det finns ju vissa som dopar sig, det är väl fusk?” Absolut, det är det grövsta sveket en idrottare kan utsätta sig för, genom att stoppa i sig otillåtna preparat för att nå framgång. Fast oavsett preparat, så ger ju dessa substanser ingen garanterad medalj heller, utan den fuskande idrottaren måste trots detta göra jobbet med att träna och tävla. Låt säga att en idrottare fuskar sig till sina medaljer. Han/hon lyckas vinna både EM, VM eller till och med OS-medaljer, och just där kan man då ställa frågan var själva värdet finns i en sådan medalj? Om en fuskare har noll när det kommer till rent samvete, och dessutom lider av mytomani, då kan väl personen i fråga vara någorlunda stolt över sin/a fuskande medalj/er. Men om en person är någorlunda normalt funtad, då kommer det inte finnas något värde i en fuskande medalj, utan det enda värdet kommer bli det sammanlagda skrotvärdet av de inhämtade medaljerna. Själva bedriften bakom kommer tappa allt sitt värde.   

Kontentan av det hela är att prestationen bakom är själva värdet i en medalj på ett mästerskap, och inte den bokstavliga medaljen i sig, och framförallt inte framgång genom fusk. Att förlita sig på fusk är ingen bra strategi att luta sig mot. Fusket kommer inte kunna bidra till något gott i framtiden, utan känslan kommer bara vara tom och väldigt eländig.

Diplomet skrevs och delades ut för nästan på dagen femtio år sedan. En av alla de unga brottarna i IK Spartas träningsgrupp som fick ett A5-diplom, det var jag. Jag tror att jag började träna brottning i början av året, dvs januari/februari 1976, och platsen var Videdals sporthall. Jag bodde tillsammans med min mor och stora-syster Annette i området som låg jämte, nämligen Gula Höja. Jag och min mor gick alltid genom Videdalsparken för att komma till träningen i en av IK Spartas filialer. Videdals-sektionen blev en stor trygghet för både mig och så även min mamma. Jag trivdes omgående med att tillhöra en klubb, och brottningen blev genast en stor passion för mig. Varje träning gjorde jag med precision och stor noggrannhet. Jag kunde givetvis inte allt på en gång, men jag lärde mig, och jag gav aldrig upp. Brottningsgymnastiken stod mig väldigt nära, och så även alla styrkeövningarna. Jag tyckte om att känna känslan av att hela tiden bli bättre, och jag kunde till och med få en styrka av när vissa av mina träningskompisar inte orkade fullt ut, då fick jag ännu mer energi. En del kunde gnälla när det var lite jobbiga övningar, medan jag istället kände mig ännu mer inspirerad.

Man kan väl med lätthet säga att jag var en träningsprodukt. När jag sedan efter någon tid fick lära mig olika bakåtkast, då öppnades ytterligare en dörr, och då kände jag än mer att brottningen var min sport. Jag älskade att dra iväg krysstag när jag var liten (så även i vuxen ålder). Jag blev också riktigt bra på det, och jag var totalt hängiven bakåtkastens mystik. För mig var det ”snygg” brottning att vinna matcher med att ha dragit iväg ett bakåtkast.

Som sagt, jag älskade Videdals sektionen och dess människor som fanns i min omgivning. Tränare, ledare, föräldrar och alla brottare, som exempelvis Kent och Britt-Marie Berglund, Gert Jönsson, Bo Jönsson, Kaj Ekholst, Seved Brandt och Christer Andersson. Dessa människor var min trygghet som barn, och det var de som såg mig, och som bidrog till att brottningen blev mitt stora intresse.

Min första avslutning vårterminen 1976. Alla barnen var samlade och jag och alla övriga barn fick ett diplom, och även en medalj. Vårterminsvslutningen 1976 var ett faktum, och jag var givetvis helt bestämd att jag skulle komma tillbaka till höstens termin samma år. Jag var fast i sporten, och då var jag som sagt bara sju och ett halvt (nästan) när jag fick det åtråvärda diplomet.

Hösten kom och jag var givetvis på tårna. Min dagmammas son som jag började tillsammans med ville inte fortsätta, så jag bestämde mig för att fortsätta på egen hand. Sonen och jag var inte de bästa kompisar, och det var faktiskt en liten befrielse när han inte ville mer. Terminen gick och mitt intresse blev bara större och större. Min noggrannhet när det kom till träning vek aldrig ner sig, utan jag var hela tiden på hugget för att lära mig mer. Aldrig att jag skapade egna pauser med att springa på toaletten stup i kvarten (som vissa gjorde), utan jag deltog frekvent under hela träningen. Ingen sekund fick missas på mattan. Jag såg även till att jag heller aldrig fick någon ”vila” under träningen när det var ojämnt manskap, utan jag såg alltid till att jag hade en träningskompis. Det fanns alltid andra som ville ha den där extra vilan under träningen, och den bjöd jag på alla dar i veckan för jag skulle minsann inte vila.

Höstens termin närmade sig sitt slut, och nya A5-diplom skulle delas ut. Jag hade nu fyllt 8 år. Terminsavslutning i Videdals brottarlokal med ett flertal förväntansfulla barn. Jag satt givetvis på golvet med övriga knattebrottare, när Spartas konsulent Bo Jönsson skulle dela ut ett extra pris till en av oss alla. När han inför hela gruppen med barn och föräldrar säger några väl valda ord om träningsflit och annat, så visar han därefter upp en liten blå glasbit med ett brottningsmotiv med inskriptionen: Bo Jönssons H-pr (hederspris).

När mitt namn nämns, får jag resa mig upp inför hela gruppen för att ta emot det värdefulla brottningspriset. Jag minns det mycket väl, och jag var givetvis himla stolt. Spartas konsulent Bo Jönsson hade tillsammans med klubbens tränare sett mig och min träningsflit, och de ville med denna lilla glasbit visa sin uppskattning. Man kan väl lugnt säga att de lyckades.

Femtio år senare och glasbiten har fortfarande en värdefull plats i mitt prisskåp på jobbet. Bo Jönsson lever kvar i mitt minne, tillsammans med dåtidens övriga ledare som såg den lille grabben som älskade sin sport så otroligt mycket.      

Det är ganska exakt 33 år sedan jag möttes upp på Malmö svävarterminal efter min EM-vinst. På plats fanns givetvis min mor, syster och hennes familj, men även några vänner och givetvis några journalister från tidningen. På den tiden var tidningen den stora trumman utåt mot omvärlden eftersom internet inte hade fått något större fäste under den tidpunkten. Jag minns mycket väl när jag stod och inväntade mitt bagage, vilket var tankar om vad som väntade mig när jag stegar ut genom ”tulldörrarna”. Medaljen hade jag givetvis i näven när jag tågade ut. Minns inte exakt alla som var på plats, men jag minns framförallt en gubbe vid namn Börje som arbetade för Adidas. Kommer ihåg när han stannade till med bilen och slängde en Adidas halsduk runt halsen på mig. På den tiden hade jag ett B-kontrakt när det kom till skor och idrottskläder, men efter EM-trumfen fick jag hämta ut en uppsättning kläder/skor utan att pröjsa något. Gentilt kan man tycka, eller kanske mer orättvist med tanke på vilka kontrakt många övriga idrottare hade på den tiden. Jag brydde mig faktiskt inte sådär jättemycket där och då, utan jag var helt uppslukad av min medalj, och vad jag hade åstadkommit.

Häromdagen var det dags igen. Fast denna gång var jag på andra sidan dörrarna. Trots denna omvända situation var mina tankar och känsla exakt densamma nu, som för över tre decennier sedan. Lika förväntansfull och exakt lika glädjefylld. Hugo Baff har gjort en enorm och mäktig bedrift i sin idrottskarriär. Han har vunnit något så stort som en EM-medalj i brottning. Det är tyvärr inte många utanför brottningskretsar som förstår innebörden av att vinna en medalj på ett mästerskap. Konkurrensen är enorm, och medaljer ”hämtas” inte hem på löpande band som det kan göras i många andra sporter. Senast Skåne vann en EM/VM-medalj (på herrsidan), var 11 år tidigare. Min glädje över Hugos brons är exakt lika glädjefylld nu som när jag själv en gång stod på samma arena. Att få följa en lite grabb från 11 års ålder, och då även få vara med och påverka och inspirera hans karriär är en väldig ynnest.

När Hugo stegade ut på flygplatsen med medaljen runt sin hals är ett minne som kommer leva kvar länge. Det kommer att levereras fler medaljer inom familjen Baff. När jag säger familjen Baff så menar jag givetvis även lillbrorsan Axel.

Jag är stolt och väldigt glad för Hugos skull, men även för klubbens räkning. För Hugos medalj visar att vi som klubb gör rätt i många saker, och att vi på något sätt har fått ihop vad som krävs för att prestera på topp i allt ifrån Gustav Freij Cup till yppersta internationella mästerskap. Det visar också att vi är en klubb med starkt engagerade ledare, tränare och andra betydelsefulla personer som finns inom klubbens fyra väggar. Vi (Limhamns Brottarklubb) har hittat en väg som är hållbar för alla, och inte bara för några få.

En ung pojkes dröm har blivit till verklighet oavsett om året var 1993, eller 2026

Grattis Hugo!   

Oavsett idrott kan man ofta höra tråkiga ordval som kötta, kriga, strida, aggressiv, döda etc. Tråkiga ordval helt enkelt som absolut inte hör hemma i idrottsvärlden, men som tyvärr har blivit vardagsord. En idrottare (oavsett sport) ska aldrig kriga. Trots detta skriks det hej vilt om blod och diverse krigsord i alla dess sammanhang. Fast vissa sporter är faktiskt helt förskonade från dessa obehagliga kommentarer, och det måste ju vara helt underbart. Jag tror aldrig att en kanotist får höra inför ett lopp att han/hon ska in och kriga, eller ”kötta” ner sin motståndare. Eller en orienterare som får höra ett mantra om att vara aggressiva i sin löpning.

Nä, vissa sporter känns helt enkelt väldigt kloka i sitt sätt och heja och att förmedla budskap. I andra idrotter (tyvärr de flesta) känns det futtigt när det kommer till hur man hejar, stöttar eller förbereder sina adepter. Brottning är tyvärr en av dessa sporter som ofta associeras av krigsbudskap. För visst har man hört dessa ord genom årens gång, och det är precis som att dessa ord måste ingå, annars är det inte på riktigt. Idag ska idrottare vara coola och tuffa, där sättet hur man beter sig mot motståndare/medtävlare inte alltid upplevs som stilfullt och korrekt. Personerna står givetvis sig själv närmast, och det bryr sig inte om hur de upplevs så länge de är tuffa, hårda och ger ett sken av att vara oantastliga. Det är ju som sagt bara rent skådespeleri, och det säger egentligen inget om hur personen är på riktigt.  

Tittade på en fotbollsmatch här om dagen vilket inte hör till vanligheterna från min sida. På plan såg jag 22 personer som var mitt uppe i sig själva. Det fanns inte mycket ödmjukhet och idrottsanda på den gräsmattan. Troligtvis har de fått höra sedan tidig ålder att de ska vara aggressiva, coola och tuffa, och att de ska ”kriga” (eller ännu värre) ”kötta” i varje närkamp.

Idrottsutövning ska vara bestämt på många sätt, men inom idrotten ska det aldrig krigas. En idrottsarena är inget slagfält där någon ska dödas. En motståndare ska besegras med stil och respekt, och ingenting annat. Men när vi lär våra barn i tidig ålder att idrott ska vara brutalt genom tråkiga ordval, då bygger vi en arena med en massa små soldater. En ung idrottare i sin utbildningsväg mot vuxen idrottare ska absolut lära sig att ta för sig. De ska lära sig att kapsla in sin rädsla. Lära sig att våga, samt även misslyckas. Skapa en pondus som man är bekväm med, och som inte har något som helst att göra med motståndaren. Vara förberedd för sitt uppdrag, genom att ha tränat såsom man måste göra. Vara noggrann och strukturerad. Men framförallt känna sig ett med sin idrott där den innersta glädjen för idrott är den som driver dig framåt. Idrott ska aldrig presenteras genom ett hat som vill få det till att vederbörande ska förgöra sin motståndare.

Hat är inget bra utgångsläge oavsett vad du håller på med. Hat är något negativt och inget som bygger stabilitet inför kommande idrottsframtid. Just därför måste ledare, tränare eller andra människor som rör sig runt våra unga idrottare vara noga med hur man säljer in idrottens budskap. Det sista våra unga ska få till sig är att de ska ut i krig. Idrott är som sagt inget slagfält där man slåss, utan idrott är en arena som ska förmedla lust, vilja och godhet, och där krafter mäts genom teknik, styrka och uthållighet.  

Det är som sagt mer vanligt än ovanligt att ledare refererar till krigstermer inom olika idrotter, vilket är väldigt sorgligt att uppleva. Detta har jag sett under många år, och även de (få) gånger jag tittar på idrott på tv. Ledare, idrottare som utrycker sig väldigt förenklat, där krigsord finns med på ett väldigt aggressivt och tråkigt sätt i såväl intervjusituationer, eller precis var som.

Idrott är väldigt hårt, tufft och svårt (på många sätt). Men låt oss (vi som är vid sidan av) istället förklara sporterna på ett betydligt bättre sätt, än att göra det med primitiva uttryck som härleder till krigets slagfält.

Några dagar innan årets slut fick jag ett sms om att min far låg för döden.

Min halvbror som sände smset gällande min fars tillstånd har jag bara träffat ett fåtal gånger, och detta i början av 1980-talet när han var en liten grabb, vilket i för sig jag också var. Därefter tog kontakten slut med både far, samt mina två halvsyskon (har även en halvsyster). Skilsmässan mellan far och mor skedde när jag var runt 6 år gammal då han abrupt lämnade vårt hem. Tiden efter skilsmässan besökte jag och min syster honom varannan helg. Runt 13–14 års ålder försvann kontakten helt mellan mig och pappa. Detta har givetvis präglat mig på många sätt genom alla år, och säkert mer än jag trott. Efter 13 – 14 års ålder stötte jag på honom vid ett par tre tillfällen. Det var korta (väldigt korta) tillfällen, under mer än fyrtio års tid. Det blev en vana att växa upp utan en pappa, och jag ska villigt erkänna att jag inte direkt kände någon saknad. Tankarna har kommit först på senare år.  

Förutom min fars frånvaro i livet gick min syster bort i väldigt ung ålder. 33 år gammal (en månad innan sin 34-års dag). Jag själv hade precis fyllt 30 år någon månad tidigare. Det blev en väldigt konstig situation när min far kontaktade mig direkt efter hennes bortgång. Först kände jag mig som tio år igen i början av samtalet, och saknaden efter honom blev på något sätt väldigt påtaglig. Efter samtal två (efter Annettes begravning) var han tillbaka på ruta ett igen i vår så kallade relation. Han ansåg sig inte ha någon skuld alls, utan han redogjorde istället ett antal märkliga teorier gällande hans osynlighet. Detta blev vårt sista samtal, och detta var år 1999, dvs för 27 år sedan. Jag kände där och då att jag inte kan ha kontakt med någon (trots att det var min far) som inte ser något ansvar i att ha vänt ryggen åt sina barn. Efter detta samtal varken såg, eller hörde jag av honom igen.  

Sedan kom det där smset om att min far låg på dödsbädden. I smset kom även en fråga om jag ville säga några sista ord till honom medan det fanns tid. I några sekunder fanns där en tanke, men ganska direkt försvann den lika snabbt. Det fanns liksom ingenting att säga, utan jag kände att det som varit har varit. Jag önskade genom min halvbror att vår far fick somna in lugnt och stilla, och en önskan om att han hade personer runt om sig som stod honom närmst.

Den 1 januari somnade han in, 80 år gammal. Givetvis deltog jag inte på den efterföljande begravningen heller, utan mitt avsked hade jag som sagt gjort långt tidigare.

Vad minns jag av min far?

Jag kommer ihåg min kärlek till honom när jag var liten. Jag minns när jag som grabb höll i hans stora hand. Jag minns även hur trygg och säker jag kände mig i hans närvaro. Han var brandman till yrket på den tiden, vilket jag var väldigt stolt över. Jag fick hans gamla brandhjälm när jag var en 7 – 8 år, och den var jag himla glad för. Än mer överraskad och ledsen blev jag när han efter ett tid ville ha tillbaka den. Jag vägrade såklart att återlämna den, för den var ju min. Hjälmen finns givetvis kvar i mina gömmor, och det är väl i stort det enda minne jag har efter honom när det kommer till prylar.

Jag skrev till min halvbror (som är tio år yngre än mig) och frågade i smset om min pappa någon gång hade frågat efter mig. Svaret jag fick löd – ”han har pratat om dig vid tillfällen, och ofta i samband med din brottarkarriär, vilket han var extremt stolt över”.

Livet kan ibland te sig märkligt. En självklar sak för många, blev något helt annat för mig. Jag fick aldrig uppleva någon far och son-relation i mitt liv, men en tröst i allt detta är att jag har fått en massa annat som inte heller alltid är en självklarhet. Jag fick en trygg uppväxt med en mycket omhändertagande mor, vilket jag är oerhört tacksam för. Sen är det ju ändå en liten skön känsla att min far trots allt var lite stolt över mig, även om han aldrig sa det till mig.