Kunde inte låta bli att titta på dokumentären om Frank Andersson igen. Har sett den ett par gånger tidigare, och jag blir lika fascinerad varje gång över hans enorma karisma. För det är ändå så att vissa idrottare har det där ”lilla” extra. Det går liksom inte att förklara, utan det bara finns där. Frank var absolut inte ordens man, så det var inte där han gjorde någon större succé. Utan det var hans närvaro som gjorde folk förtrollade. Man har hört många gånger att det behövs en ”Frank-typ” för att brottningen ska blomstra igen. En ”Frank-typ” som gör väsen av sig, och som inte alltid följer den raka linjen som man bör/ska göra. Men riktigt så enkelt är det inte. Bara för att en brottare/idrottare skulle börja leva som Frank gjorde, så betyder inte det per automatik att, WOW, nu har vi en stjärna som det kommer skrivas om. Det är en massa andra faktorer som krävs för att en person ska slå/gå genom rutan som man brukar säga. Att vara en dålig kopia är inget som säljer.

Stjärnor som har det där lilla extra är egentligen upp till åskådaren att bedöma, men i min värld så finns där några stycken som har det där lilla extra som inte många andra har. En varumärkeskänsla. David Beckham, Zlatan, Björn Borg och då även Frank, är några av mina kandidater.

Fast Franks öde var egentligen väldigt tragisk. Tänk att där finns inte en enda medalj kvar från hans enastående karriär. Medaljer som hade varit självklara för ett museum om Frank. Tre olympiader hann han med, trots att det ”bara” blev en slutlig bronsmedalj från hans sista OS 1984. Medaljen därifrån har en taxichaufför i Los Angeles, istället för att vi (svenska folket) kan se den på ett museum. Tre uppsättningar med OS-kläder, brottningsmedaljer, storys kring Frank, bilder, affischer och allt annat som hade varit av ett stort värde idag för ett museum, det finns inte.

Om alla dessa saker skulle funnits idag, då hade Frank behövt en god man som hade tagit hand om allt kring hans framfart. Men vem hade orkat med detta? Hans mamma försökte så länge hon var i livet, men därefter rasade allt. Han hade inte själv förmågan, viljan eller intresset att lägga ner någon energi kring hans attiraljer i allt från medaljer till precis allt som rörde hans brottarkarriär. För han var det noll värde i alla dessa saker.  

Som sagt det här med stjärnstatus går inte att kopiera på något sätt, utan vissa bara har det. Jag frågade en gammal motståndare till Frank härförleden hur det vara att möta honom på mattan, hur känslan var. Det första svaret jag fick är att han upplevdes så mycket större (rent kroppsligt) på mattan, än vad han var utanför. Och jag kan tänka mig att det var så. Han var överallt på mattan, och han var totalt orädd i sina aktioner. Varje aktion trodde han på fullt ut, och därav så vågade han det där lilla extra medan andra tänker både en och två gånger för mycket innan beslut tas.

Franks liv var kaos (enligt bilden av dokumentären). Där han trivdes bäst var på träningsmattan, och framförallt i tävlingssituationer. Där visste han hur han skulle agera och vara som människa. Där fanns tydliga riktlinjer, tidsangivelser, en domare, poängspadar, poängsställ. Där var han som tryggast, och där visste han hur han skulle bete sig. Livet utanför brottarmattan var inte lika lätt för honom. Där fanns ingen domare, inga poängbedömningar och inga tidsangivelser, och det livet var betydligt svårare för honom.  

Frank Andersson föddes 1956 och han dog 2018

Man har ju mött många motståndare genom alla år när man var aktiv på tävlingsmattan. Från slutet av 70-talet, fram till början av 00-talet blev det en hel del matcher. Som ung pojkbrottare var där vissa motståndare man konstant mötte varje tävlingslördag. Det blev väldigt många tillfällen mot vissa motståndare när man slår ihop antalet matcher under årens lopp. Det var motståndare man hade lätt för, vissa något svårare, och de som man aldrig rådde på. En mix av allt helt enkelt. Ju äldre man blev ändrades också ens vikt. Vissa av ungdomsmotståndarna stannade kvar i de lägre vikterna, medan jag själv tog steget upp mot den tyngre halvan.

Det finns fortfarande gamla kombattanter från pojk-tiden som gärna skryter om att de har besegrat mig, vilket också är en sanning. Den tycker jag är extra kul att bjuda på, och jag tar själv gärna upp det när jag träffar på någon ”gammal” motståndare från den tiden. För just så ser barn/ungdomsidrotten ut, att på vägen upp både vinner och förlorar man. Fanns vissa motståndare man följde hela vägen från runt 30-kilo, upp till den seniora brottningen när man tävlade i de tunga vikterna, vilket innebar att det blev många möten mot vissa motståndare.   

När jag nådde landslagsnivå, vilket jag gjorde runt slutet av 80-talet, då är det en fördel att ”välja” rätt tillfällen att både vinna och förlora. Nu kan man ju såklart inte styra detta, utan man vill ju vid varje tävling prestera på sin allra högsta nivå.

Det finns en hel del brottare som under sin karriär vann över mästerskapsmedaljörer på olika tävlingar som inte var ett mästerskap, men som själv aldrig vann en EM, VM eller OS-medalj. De vann som sagt vid ”fel” tillfällen. Visst kan de stoltsera med att ha vunnit över exempelvis en EM-bronsmedaljör, VM-silverman eller vad som, men i slutändan gäller det att vinna vid rätt tillfälle, om man nu på något sätt vill få in segern på sitt framtida CV.

Jag själv exempelvis vann över några OS-medaljörer under min aktiva period, men jag kan tyvärr inte själv inskriva mig i det olympiska historieböckerna, utan jag får lugnt förhålla mig till att jag endast besegrat några stycken på vägen, alltså vid fel tillfälle. När det gäller mina egna olympiska referenser kan jag endast säga att jag varit en OS-deltagare.   

Men vad är rätt, och vad är fel?

Så här ser idrotten ut, och det är just detta som är charmen med idrott. Tänk på Frank Andersson som vann både EM (4ggr) som VM (3ggr), men som tyvärr aldrig fick bestiga den översta pallplatsen på ett OS. Det blev visserligen en bronspeng för honom (1984), men glädjen över den medaljen när man vunnit så många VM/EM-guld, väger inte upp det egentliga värdet.

Det finns som sagt nerver i all idrott. Från begynnelsen när du inleder din karriär blir du varse om vilken nervpress idrotten går under, och speciellt inom brottningsporten. Det gäller alltså att förvalta sin anspänning på bästa sätt, och hitta en god relation till just nervositeten. När man blir medveten om att det ingår ett nervspel i allt tävlande och när man lär sig behärska den, då blir det betydligt lättare att fortskrida sin karriär mot högre mål. För nervpressen ändrar sin karaktär under resans gång. En nervositet när du är liten knattebrottare, en när du ska börja etablera dig bland de stora, en när du ska behålla din position, en nationell nervpress, en internationell nervositet, en mästerskapsnervositet, och sist den berömda OS-nerven.  

Jag själv lyckades som sagt aldrig med konststycket att vinna en OS-medalj. Det blev i för sig ex antal vinster mot några OS-medaljörer under min egen karriär. Fast oavsett dessa vinster kan jag aldrig inskriva mig i de olympiska historieböckerna som en svensk OS-medaljör.  

OS-medaljörer som jag besegrade under min karriär:

Josef Terteij Jugoslavien – OS-brons 1984 (100kg)

Atanas Komtjev Bulgarien – OS-guld 1988 (90kg)

Harri Koskela Finland – OS-silver 1988 (90kg)

Dennis Koslowski USA – OS-brons 1988, OS-silver 1992 (100kg)

Hakki Basar Turkiet – OS-silver 1992 (90kg)

Mikael Ljungberg Sverige – OS-brons 1996, OS-guld 2000 (100kg)

FOTO/BILDBYRÅN: EM i Köpenhamn 1992. Förlorar mot ungraren Sando Major med poängen 2 – 0

Strax över tjugo år har jag nu varit tränare inom brottningsbranschen. Allt började med ett samtal från en förening nere i Ystad-trakten (Svarte) för lite mer än tjugo år sedan, och sedan dess (2004) är jag kvar i rollen som brottningstränare, fast dock ej längre i Ystad.

Men vad innebär det egentligen med att vara en tränare?

Att vara tränare handlar inte bara om att delge en massa olika övningar, lära ut tekniska detaljer, utan rollen som tränare är så mycket mer. Nu riktar jag mig såklart till tävlingsidrotten, och inte till motionsidrotten som är något helt annat. Min tränargärning handlar till etthundra procent om att lära ut kunskap kring själva tävlingsmomentet. Jag hade exempelvis aldrig kunnat arbeta som någon typ av PT (personlig tränare) för motionsidrottare, utan för mig handlar allt om att få individen att hitta känslan och glädjen på tävlingsmattan, och sedan därifrån få adepten att prestera sitt yttersta. Det är självklart fritt för var och en att träna på den nivå man så önskar, men för min del brinner jag för den elitinriktade tävlingsidrotten.

Elitidrott är som sagt inget för barn, det vill säga träna i en och samma idrott flera dagar i veckan, utan elitidrott ska först introduceras kring en ålder av 13 – 14 år. Först då kan man börja snegla mot elitidrotten. Innan dess är allt bara en introduktion inför vad som komma skall.

Jag kom till Marsvinsholms IF som 35 årig förde detta brottare. En brottare/idrottsman som hade tränat extremt hårt, och där jag dessutom levt med titeln – elitidrottare under många år. Nu skulle jag förvalta min långa karriär med att inspirera andra till att satsa på brottningen. Jag förstod ganska tidigt att det inte bara handlade om att ”sätta igång” en träning, utan jag blev varse ganska snabbt om att den mentala coachningen var nästintill den viktigaste delen i rollen som instruktör. Som aktiv brottare tänkte man inte alltid på hur viktig det mentala var, utan oftast tänkte man bara i fysiska termer. Detta slog mig än mer när jag nu själv stod där som tränare för ett gäng unga brottare. För hur tänkte/tänker man egentligen? Tänk vilken utbildningen och erfarenhet jag hade införskaffat mig genom alla år. En aktiv karriär på nästan trettio år där jag dessutom hade tävlat extremt mycket som ung brottare, med både med och motgångar. Därefter en nationell och internationell karriär. Det som var bra med min brottarutbildning var den att jag även hade upplevt en hel del bottennapp under min karriär. Dessa bottennapp tog jag nu med mig, och förvalta till en rik erfarenhet. Det betydde att jag kunde sätta mig in i alla situationer som en elitbrottare kan utsättas för under ett långt idrottsliv.  

Jag tog fasta vid detta och inledde ett långt förhållande med klubben Marsvinsholms IF. Framförallt inspirerade jag adepten Alexander Jersgren som då var 13 år gammal när jag kom till klubben 2004. Han blev min första adept som nådde egna fina framgångar. Det blev många resor fram och tillbaka, och jag var med honom (och givetvis många andra i klubben), när vi var iväg på ett flertal tävlingar runt om i landet under ett decennium. SM-medaljer både som ungdom, junior och senior. Internationella framgångar med olika landslagsuppdrag, med både medalj och poängplaceringar på U20-EM och VM. Man kan säga att det blev en lång relation mellan mig och klubben. Jag fick lära ut den brottning som jag trodde/tror på, och jag insåg än mer hur viktigt det är att lära ut det mentala tänket.

När jag avslutade min tid i Marsvinsholm var det givetvis med en stor sorg. Både från min egen sida, och även från adepternas. Tårarna flödade när jag meddelade mitt beslut. Det var som sagt väldigt svårt, men också helt rätt i tiden. Nu skulle jag möta en ny utmaning där andra skulle få ta del av min tränarerfarenhet, som nu hade omvandlats till en tio-årig lång och framgångsrik tränarkarriär.

Därför vill jag avsluta detta inlägg med Alexander Jersgrens fina ord när han recenserade mig som tränare och person. För nu skulle han själv bli tränare, och just därför blev han intervjuad av tidningen Ystads allehanda för något år sedan. Meningen som pryder detta inlägg är jag både stolt, glad och tacksam över, och jag säger tack Alexander för att du och klubben tog emot mig med öppna armar en höstdag för lite mer än tjugo år sedan.

Fotnot: Som tränare i Marsvinsholms IF fick jag vara delaktig i 19 SM-medaljer (ungdom, junior som senior). Min tid i Marsvinsholm började hösten 2004, och varade fram till och med maj 2014. Därefter inledde jag mitt arbete som tränare/konsulent i Limhamns Brottarklubb.        

Vad är en stor viktig del när man satsar på sin idrott? Jo, trygghet. Att få bo och leva där man vill, att få vara nära sina nära och kära. Trygghet är själva grundbulten i en satsning. Jag har skrivit om det tidigare (och jag gör det igen), det vill säga att vi som land inte kan/ska kopiera exempelvis ett östeuropeiskt levnadssätt och mönster, där deras idrottare bor på olika institutioner i form av gigantiska idrottskomplex. Vi kan som sagt inte bara kopiera detta tillvägagångssätt, och tro att vi själva ska leverera mängder av framtida medaljer enligt deras koncept.

Friidrottaren Julia Henriksson testade på alternativet att bo på ett ställe där hon inte kände sig hemma, det vill säga långt borta från sin familj, vänner och andra människor som hon känner sig trygg med.

Men, hon hade ju fullgoda träningskamrater i form av internationella mästerskapssprinters med en rad medaljer i fickan, räcker inte detta?

Nej det räcker faktiskt inte utan det krävs mer i en satsning om man ska lyckas nå framgång. Du måste som sagt först och främst trivas på den plats där du ska verka, bo och träna. Du måste ha personer i din omgivning som tror på dig, och att du befinner dig på ett ställe där du bevisligen känner dig trygg. Nu finns där ju dem som väljer att flytta till annan stad för att söka lyckan, och som till och med trivs med detta, och det är ju såklart inte fel någonstans. Men allt ska vara självvalt. Du får som idrottare inte bli påtvingad att exempelvis flytta 100 mil från hemmet (eller mer), och där du gång på gång får till dig att ”om du inte gör denna flytt, då kommer det inte bli något av din karriär”. En ledare, tränare eller vem som får aldrig utrycka sig så på det viset. Idrottaren måste alltid själv få välja genom inspiration och glädje, och inte av någon som pekar med hela handen och säger ”det här måste du göra”.

När jag var ung brottare, en brottare som var på väg mot den yttersta eliten fick jag ofta till mig att jag inte kunde vinna några större medaljer om jag stannande kvar på hemmaplan. Det var ett evigt ifrågasättande, både från journalister, samt andra ledare/tränare som var aktiva på den tiden. Jag gjorde ”fel” helt enkelt att stanna i Malmö (enligt vissa). Men Malmö var min bas. Där hade jag min mor, mormor och syster, det vill säga den skara av människor som jag ville ha i min närhet. Jag hade även min tränare Leif som jag trivdes med, och jag hade självfallet staden Malmö i ryggen, en stad som jag älskar.

Jag tog istället tag i min situation och jagade sparring på egen hand när inte min egen klubb kunde leverera några träningskamrater. Jag hade min bil som jag åkte runt i där jag ofta besökte olika skånska brottarföreningar i allt från sydliga Trelleborg/Ystad, upp till Broby i norra Skåne. På den tiden var vi även en 6 – 7 klubbar i Malmö, och jag var en flitig träningsgäst i dessa föreningar. Klubbarna tyckte givetvis att det var kul när jag anslöt till deras träning, för då visste de att jag alltid ville köra tuffa och hårda pass, vilket inspirerade resten av träningsgruppen. Folk som inte trodde på mig och min boendesituation hade givetvis fel i sin analys om mig och mitt satsande. Jag var en av få brottare nere i Skåne som lyckades på den tiden, fastän jag valde min egen väg, och inte någon annans. Jag trodde på mitt koncept till etthundra procent, vilket också bevisades med tanke på hur min karriär yttrade sig.

Därför är jag helt säker på att Julia Henriksson kommer göra densamma. Hon kommer inom kort att snart vinna sin första EM/VM-medalj, just på grund av att hon har valt sin egen väg. Väljer man sin egen väg, och om man följer den noggrant, då kommer också resultaten. Man måste bara vara bestämd i det man gör. Aldrig svikta, tveka eller tänka ”gör jag nu rätt”. Nä, man måste tro på sig själv och sina beslut fullt ut, och inte på något sätt bjuda in ordet tvekan i sin satsning.

Jag blir glad när jag läster storys/artiklar som Julia Henrikssons. En person som vågar utmana med att gå sin egen väg, och som samtidigt vet vad som krävs i hennes liv för att hon ska lyckas nå sina högt ställda mål, nämligen en trygg känsla.  

Blir faktiskt lika förvånad varje gång som jag får frågan. Igår lördag var det tävling i Mikael Ljungbergs anda, när cupen i hans namn arrangerades i vanlig ordning i Varberg. Mikael Ljungberg, brottaren som bland annat vann dubbla EM och VM-guld, samt OS-guld, och som tragiskt och väldigt sorgligt valde att avsluta sitt liv fyra år efter det berömda OS-guldet i Sydney.

Träffade du Mikael någon gång, och mötte du honom på mattan?

En självklarhet för mig att veta storyn mellan oss, men givetvis inte för andra. Åren har ju liksom tickat på, och det är i dags dato (ganska exakt) 21 år sedan Micke dog, och nästan 40 år sedan vi träffade på varandra för första gången i en hall i Malmö. Så mitt stående svar är alltid att jag och Mikael kamperade ihop i landslaget mellan åren 1989 – 1995, och både innan och efter träffade vi också på varandra. Vi möttes ett flertal tillfällen, och JA, jag har även besegrat honom.    

Jag tänkte rada upp de gånger som jag mötte honom på mattan. Vi möttes 11 gånger, och jag vann 4 av dessa möten (se nedan när vi möttes)

Första gången jag såg honom, och första gången vi möttes på mattan var en januaridag år 1987. Tävlingen var Kulladalaren cup i Malmö, och jag hade precis fyllt 18 år en månad tidigare i december. I finalen i juniorernas 74 kilo skulle jag nu möta en lång gänglig grabb från Göteborgs stadslag, en brottare som jag hade noll koll på. Mikael var född 1970, och jag sent 1968. Den matchen vann jag, och jag minns att jag fick kämpa rejält. Minns inte poängen, men jag tror att det var 2, eller 3 – 0 till min fördel.

Andra gången var två år senare, det vill säga september 1989. Platsen var Staffanstorp, som på den tiden under några år arrangerade en senior-tävling med riktigt hög kvalité. I finalen i 90 kilo var det nytt möte mellan mig och Göteborgs lovande talang, Mikael Ljungberg. Sedan förra mötet mellan oss två, var vi nu uppe i våra rätta viktklasser, och Micke hade nu även lämnat Mölndal för storklubben Örgryte IS. Finalmatchen vann jag med siffrorna 3 – 0.

Tredje mötet var en månad senare när Cup Tusen skulle avgöras uppe i Lidköping. Vi båda visste att en landslagsplats stod på spel. Jag var på väg mot mina 21 år, och i finalen möttes vi, och jag hade på vägen till finalen bland annat vunnit över den regerande svenske mästaren Benni Stridh med överlägsna siffror som 5 – 0. Nu hade jag ”bara” Ljungberg kvar i den återstående finalen. Matchen blev tajtare än den i Staffanstorp, och jag vann precis med siffrorna 3 – 2.

Fjärde mötet var i Finland någon vecka senare. Finlandia Open hade vi båda blivit uttagna till, och jag hade precis gått min första landskamp dagen innan turneringen. En landskamp som jag förlorade knappt mot Finlands regerande OS-silvermedaljör, Harri Koskela (besegrade honom något år senare). Nu var det upp till bevis igen, men den här gången vann Micke klart med poängen 5 – 0.

Femte mötet var Vättercupen i början av 1990, och vi möttes återigen i en final. Jag hade som tur var återhämtat mig från Finlands-äventyret, och jag var riktigt laddad för ett nytt möte. Jag vann finalen med poängen 2 – 0.

Sjätte mötet var en match, ett möte mellan oss som tog mig väldigt hårt. Vårt möte var Cup Klippan en månad senare, och jag hade precis gjort en fantastisk landskampsmatch mot den då regerande VM-mästaren Maik Bullman i ett möte på Limhamn några dagar tidigare. Första matchen i Klippan mötte jag Bullman igen, och den förlorade jag klart med poängen 5–0. Jag kände mig alltså inte helt hundra denna lördag, men jag spelade på och gjorde trots detta vad jag kunde. I andra matchen skulle jag då möta Micke. Han var full av revansch, medan jag helst ville vara någon annanstans. När den känslan infinner sig, då blir det aldrig riktigt bra. Det var Mickes match från början till slut, och han vann på tekniskt fall efter några minuters match. Jag var helt knäckt, och valde därför att lämna tävlingen i rusande fart, vilket jag också gjorde. Det blev sedermera också ett något hett rubriksstoff i tidningarna på den tiden.

November 1990, möte nummer sju. Möttes återigen i finalen i Lidköpings stora seniortävling, Cup Tusen. Finalen i 90 kilo. När det står 2 – 2 mellan oss i matchen, skriker Leif ”slå Jörgen!”, vilket jag gjorde, och då fick Micke in en parad (som jag gick ifrån), vilket gjorde att han vann finalmatchen med 4 – 2. Vill absolut inte skylla förlusten på Leif, utan jag hade mandat själv att dra iväg, eller avvakta, men jag gick på hans rekommendation.  

Möte nummer åtta var i Vättercupen sju år senare. Januari 1997 möttes vi i semifinalen i klassiska Vättercupen. Han var vid den tiden stor stjärna med exempelvis dubbla VM-titlar, och jag var vid den tidpunkten en brottare som hade dragit sig tillbaka från landslagsuppdrag. Jag stod upp bra i den stående brottningen, och han fick verkligen kämpa på. I parterren fick han därefter ett lyft och en rullning och matchen slutade med seger på poäng för Mickes del (6 – 0). Jag blev därefter bronsman i viktklassen efter en mycket bra genomförd tävling. Vann över Benni Stridh Lidköping vid två tillfällen (reglerna var så på den tiden att man kunde mötas två gånger).    

Möte nummer nio blev det SM-finalmatch i Kalmar år 1997. Återigen stod vid ansikte mot ansikte, och Micke var då världens bästa brottare i viktklassen. Micke vägde på den tiden en bra bit över 100 kilo vid normala fall, och han fick nu banta ner sig till dåtidens 97 kilo. Jag vägde mina traditionella 93 – 94 kilo. Det blev en bra match, och jag stod upp bättre än vad jag gjorde i Vättercupen ett par månader tidigare. Finalmatchen slutade 4 – 0 till Ljungberg, och jag var faktiskt riktigt nöjd med min match, trots att jag förlorade.

Möte nummer tio var SM året efter i Boden år 1998. Jag och Micke kom i samma pool. Finalmatchen var egentligen mellan oss i poolen, för vi var de klart bästa i viktklassen. Hans övriga matcher (inklusive finalen) vann han på fall efter runda minutens brottning. Vi möttes i en semifinal (kan man säga), och Micke vann med poängen 6 – 0. Det roliga vara att han verkligen fick kämpa sig till sina 6 poäng, vilket gladde mig lite extra. Det blev brons för min del, och jag vann bronsmatchen mot Osbys Bo Nordqvist vilket också blev SM:ets snabbaste fallseger, 14 sekunder.

Möte nummer elva, vilket också blev vårt sista möte på tävlingsmattan. SM-final i Kronprinsens tennishall i Malmö år 1999. Vi båda hade vunnit våra respektive pooler med klar marginal. Micke hade vunnit sina på fall, respektive tekniskt fall, och jag var väl också någorlunda överlägsen fram till själva finalmötet. Micke var som sagt väldigt i ropet vid denna tidpunkt, och han hade en gedigen medaljsamling bakom sig. Vad vi inte visste då, var att han året efter skulle bli Sveriges näste olympiske mästare efter nästintill femtio års väntan. Jag gick upp på mattan med gott självförtroende, men jag visste också min plats, och var jag stod på den tiden. Jag hade inte brottats ett internationellt mästerskap på fem år. Efter nära full tids brottning (sex minuter), kunde Mickes arm höjas efter vinst mot mig med teknisk överlägsenhet. Jag var nöjd, och jag kände att min karriär var på väg mot sitt slut (skulle fylla 31 samma år). Det blev förvisso ett SM-silver till året efter, men det är en helt annan historia. Mitt sista möte med/mot Mikael, och mitt sista samtal med honom blev när vi lämnade hallen. Han stoppade mig i korridoren och sa ”när fan ska du sluta Jörgen, för jag blir så jäkla nervös varje gång jag ska möta dig”. Det var sista gången som vi träffades, och sista gången som vi språkade med varandra.

Foto: Från Istanbul när vi båda tävlade i EM år 1993

Förra veckan var jag ledare för LBK:s duktiga brottare när Sveriges största ungdomstävling arrangerades uppe i Västerås, nämligen Mälarcupen. Jag tänker inte skriva om ungdomarnas individuella prestationer, utan jag vill mer skriva om mina egna år från denna tävling. I början av 1980-talet var jag med för första gången. Jag minns inte helt, men det kan hända att jag deltog redan som 13–14-åring, det vill säga som pojkbrottare (som det hette under den eran). De flesta gånger fick jag åka hem tomhänt (utan någon placering/medalj), eftersom jag blev utslagen redan efter ett par förluster. Jobbigt och tungt såklart, men aldrig att jag ägnade en tanke på att ge upp. Jag var med fram till och med 17 års ålder i denna tävling som på den tiden gick under namnet Lilla Mälarcupen. Som bäst placering vann jag en silvermedalj i ungdomskategorin (16–17 år). Det var stort för mig att få inhämta denna värdefulla medalj, eftersom Lilla Mälarcupen redan då var en stor svensk ungdomstävling där landets bästa ungdomar samlades. Tävlingshallen låg på den tiden mitt inne i stan, i en hall som revs därefter i början av 90-talet (tror jag att det var).

När jag blev äldre (som seniorbrottare) anlände jag till åter till Västerås, och till den då nybyggda arenan som gick under namnet Västerås-hallen. På den tiden var Mälarcupen uppdelad i två tävlingar. En ungdomsvariant – Lilla Mälarcupen, och sedan Mälarcupen – en internationell seniortävling med flera nationer på plats. Att vinna en medalj på den tiden i stora Mälarcupen var väldigt meriterande. Tävlingen gick under namnet ”lilla VM” på grund av den tuffa konkurrens som härjade på den tiden. Som bäst vann jag bronsmedalj (tidigt 90-tal), där jag exempelvis i en av matcherna var på vippen att vinna över den tvåfaldige OS-mästaren Andrzej Wronski från Polen (OS-guld 1988 samt 1996). Enligt många som var på plats, så skulle matchen varit min. Det blev tyvärr några tveksamma domarbeslut, vilket gjorde att jag förlorade matchen med 5 – 3. Men jag reste mig, och därefter besegrade jag bland annat ungraren Sandor Major som hade ett flertal internationella mästerskapsmedaljer på sitt CV. Fast det var inte medaljen som var det mest primära i just den här turneringen för min del, utan det var sättet som jag brottades och vann på. Jag fick briljera med mitt favorit-grepp enarmkrysss till åskådarnas belåtenhet, och jag fick även pris för bästa insats i denna turnering.

Men, jag har även fått känna på en smärtsam sorti i denna arena. Året är 1993 och jag brottas som en gud även detta år. Jag vinner match efter match, och jag skulle nu i semifinalen ”bara” manövrera ut koreanen Jin-Han Ueom för att ta mig till den åtråvärda finalen. Pang sa det efter några minuters brottning när jag för övrigt ledde matchen med 2 – 0, när jag i parterrunderläge helt plötsligt inte kunde kämpa emot koreanens rullningsattack. Armbågen/underarmen vek sig och gick ur led, och det blev istället ilfart till sjukhuset i Västerås. Detta blev min sista start som tävlande i denna klassiska turnering.

Fast jag kom givetvis tillbaka efter skadan för så lätt gav jag inte upp. Jag var bara 25 år gammal på den tiden, och jag hade mycket kvar att bevisa inom sporten. Skadan läkte efterhand, och jag skötte rehaben till etthundra procent. Skadan i Västeråshallen var i februari, och därefter var det som sagt rehab fullt ut. Jag körde oerhört mycket löpning och skivstång och annan alternativ träning, och det smått otroliga var att jag tre månader efter denna händelse blev europamästare i Turkiet.

Efter min aktiva karriär har jag nu varit ledare/tränare i tävlingen i ganska exakt 20 år. Jag har som ledare upplevt genombrott, vinster, förluster, trevliga samtal, koder som knäckts och mycket annat. Fast trots att jag har besökt tävlingen i fyrtio år, så är jag helt förvirrad när det kommer till att orientera mig runt i själva staden Västerås. Fast, jag har inte åkt till Västerås för att rundvandra och lära känna staden, utan allt har givetvis handlat om min passion, det vill säga själva brottningen.    

Idrotten har sedan många år tillbaka jagat fuskande idrottare. Under en viss era var det dessutom tillåtet att fuska sig till medaljer genom att använda otillåtna medel. Framförallt på 70-talet var det som värst, eftersom det fanns en tillåtelse på den tiden. Fusket var utbrett i alla former. Nu vill jag inte på något sätt peka ut alla 70-tals atleter som fuskare, men det var ju tillåtet att exempelvis använda steroider fram till förbudet i mitten av 70-talet. Det var inte många som visste vad det var för något ”intressant” som idrottarna stoppade i sig, eller vetskapen om vilka försökskaniner idrottarna var under denna epok. När förbudet infördes började det bli någon ordning i ledet (sån tur var). Den ene efter den andra blev slutligen avslöjad med påföljande avstängning. Maskineriet var nu igång, och alla dopade idrottare blev jagade med blåslampa. Många resultatlistor blev även omändrade i efterhand, och resultat började gå tillbaka inom vissa idrotter.

Vissa tog ändå risken att fortsätta tävla med förbjudna medel i kroppen efter förbudets intåg, för de visste inget annat. Dopningen med otillåtna medel hade blivit som en viss liten snuttefilt för många aktörer. Medaljen var så pass viktig, att de var beredda att offra sin framtida hälsa, för ingen hade någon hum om de negativa bieffekterna som steroiderna förde med sig. Bieffekterna var ju inte bara små utslag som infann sig, eller lite hosta, utan den största biverkningen var livet som insats.

Idag, och sedan många år tillbaka jagas fuskare på ett helt annat sätt, vilket vi ska vara glada och tacksamma över. Fusk hör inte hemma någonstans, och absolut inte när det kommer till idrott. Ren idrott är oerhört viktigt, och vi får hoppas att arbetet med att jaga fuskare alltid kommer ha högsta prio, annars kommer idrotten haverera totalt.  

”Dopningen” har nu även nått skriftens forum. Nu är det ju inte lika allvarligt som det idrottsliga fusket, men dock ett ”fusk” som idag är tillåtet. Det är absolut inte med livet som insats, utan det är givetvis på en helt annan nivå. ”Fusket” idag heter ChatGPT. Folk skriver texter till höger och vänster. Först måste jag säga att ChatGPT är ett fantastiskt hjälpmedel, fast den används inte alltid som ett hjälpmedel, utan den används fullt ut till att forma b.la. ”egna” texter såsom textförfattaren vill ha den, vilket blir lite lurigt. Är det fusk?  Vissa/många tror ju på riktigt att de har skrivit texten själv, och att det är deras text, när chatten precis har gjort allt.

”Chatten” är som sagt bra till mycket, och framförallt när det kommer till formella texter som inte är, eller ska vara personliga. Ett (mycket) bra hjälpmedel helt enkelt i vissa lägen. Men jag vet också att Sveriges lärarkår runt om i landet har stora bekymmer med elever som använder ChatGPT till precis allt. Är det en bra utveckling?

Jag tror att längre fram kommer det bli en massa restriktioner gällande hur skrift och annat ska skrivas och publiceras oavsett sammanhang. Precis som inom idrotten så kommer det finnas vissa framtida förbud, gällande hur ”chatten” – AI får användas och nyttjas. Som en ordbok, lexikon, hjälp med stavning, meningsuppbyggnad (i viss mån) är AI ett bra hjälpmedel, men inte för att exempelvis skriva böcker eller egna personliga texter full ut.  

Men som sagt, inga jämförelser i övrigt mellan ChatGPT-användare och idrottens allvarliga dopningsproblem, utan det är bara en intressant liknelse. Dopning inom idrotten är givetvis betydligt allvarligare än att folk gömmer sig bakom en text som de själva tror att de har byggt upp.

Mina texter är i alla fall inte ”dopade”. Det blir givetvis fel ibland, både med meningsuppbyggnad och annat. Ord/meningar följer inte alltid det akademiska mönstret, men jag är heller ingen akademiker. Jag är en skrivande före detta brottare som utrycker mina åsikter, synpunkter och mina tankar kring idrott, ungdomar och livet genom mina egna författade texter. Tyvärr vill ungdomar idag inte göra några fel, utan allt måste vara rätt och perfekt redan från början. Idrott och skrivandet är ganska snarlikt. Det handlar om att våga utrycka sig på sitt sätt och att vara kreativ, och inte genom att följa något mekaniskt som hjälper dig till etthundra procent.

Till syvende och sist kan vi konstatera att det fanns/finns inget positivt med idrottslig dopning i form av otillåtna medel. Det är fusk rakt av, och den ska beivras med kraftfulla avstängningar. Texternas ”dopning” är något helt annat, och inte något genomgående fusk. Det behövs nog bara en lite utbildning och en läran om en viss förståelse i hur man ska hantera och använda verktyget, annars finns det risk att det inte blir någon äkthet i slutändan. Och just äktheten/trovärdigheten är viktig oavsett vad vi än tar oss för.

Varför tappar svensk fotboll mer och mer, både när det kommer till klubbfotboll, som landslag? Det märkliga i allt detta är att vi idag har allt från tidig specialisering, akademier, höga spelarlöner, fler proffsspelare ute i Europa, precis allt som folk gapar efter, och som de säger är ett ”måste” för att lyckas? Men helt ärligt, har svensk fotboll blivit bättre?

MFF-aren Pontus Jansson hade sin analys klar i lördagens SDS-tidning när han skrev att spelarna idag har blivit för individualiserade både på plan, som utanför. Jaget går före laget, vilket är ett big no no när det kommer till just lagidrott. Som individuell idrottare, som exempelvis för oss brottare, där är det otroligt viktigt att vara just individuell så långt det bara går inom rimlighetens gränser. Lagidrottare måste däremot hitta sin plats i laget och göra den så bra som möjligt ihop med övriga spelare och lagkamrater. Om du så sitter på bänken så är du fullt delaktig i lagets prestationer, vilket är något en lagspelare måste förhålla sig till. 

Tidig specialisering går idag allt längre ner i alla åldrarna oavsett vilken idrott det än handlar om. Vi har samma problem inom brottningen där ett flertal högljudda röster förespråkar tidig satsning, mer träning, längre träningar, tävla mycket (fastän vi redan tävlar mycket), och gärna så ska barnen också tävla utanför Sveriges gränser. Kontentan av detta hårdförande tränings/tävlingsupplägg som delges till våra unga individer gör att vi tappar våra pojkar/flickor i tidig ålder. Många av dessa ungdomar har då redan blivit mätta och utbrända som barn, vilket leder till att de aldrig blir några junior eller senior-brottare, eftersom den organiserade idrotten påbörjades i en allt för tidig ålder.

Ett av fotbollens största bekymmer (tror jag) är att många spelare tjänar (för) stora pengar allt längre ner i åldrarna. Det viktigaste för spelarna idag (samt för deras föräldrar) blir först och främst att hitta proffskontrakt som ser till att de blir ekonomiskt oberoende så tidigt som möjligt i deras karriär. Man glömmer liksom bort varför man idrottar – som i det här fallet spela fotboll. Utan huvudmålet blir i stort att tjäna så mycket pengar som det är möjligt, och gärna så tidigt som det bara går. Prestera, medaljer, vinna titlar är inget man kan köpa för pengar, oavsett hur mycket en spelare än tjänar. Och det är väl tur att det är så. Det finns ett talspråk som lyder – hungrig varg jagar bäst. Det har tyvärr blivit så för många stora föreningar inom den svenska fotbollen, och framförallt för vårt svenska landslag, att där finns inte någon hunger längre att arbeta för laget. De är redan så mätta av alla ekonomiska framgångar, att viljan att jobba vidare för titlar/medaljer har avstannat.

Därför var det glädjande när jag läste att svensk fotboll nu har som mål att spela en mer fysisk fotboll framledes. Fysisk idrott (om det så är fotboll eller vad som) utför man om man vill sin idrott på riktigt. Då är man beredd att göra det där lilla extra, ta smällen, offra sig för laget, göra den lilla extra vågade utmaningen etc. Du måste våga för att kunna vinna, men då måste du också kunna ge järnet när det kommer till träning. Svensk fotboll måste sluta mäta framgångar i antalet kronor. För det är just den debatten som pågått under många år, där Sveriges fotbollsframgångar har mätts i antalet miljoner klubbarna/spelarna har på sina konton.

Svensk fotboll måste nu få in spelare som är beredda att kämpa för sin plats i det svenska landslaget. Spelarna måste alla dar i veckan välja bort sin arbetsgivare (klubblaget). Om så spelaren tillhör ett lag i Sverige eller utomlands, så måste landslagsspel alltid vara prio ett. Att spela för laget, lära sig släppa sin egen persona. Just detta måste en lagspelare göra, oavsett om det handlar om fotboll, hockey eller annan lagidrott. Om inte får Sveriges lagidrottare i så fall skola om sig till att bli en individuell idrottare, där man absolut ska sätta sig själv i främsta rummet, och där ens persona är ens varumärke både på spelplanen, som utanför. Det är en gigantisk skillnad att vara lagidrottare kontra individuell.

Mjällby AIF har fattat hela den här lag-grejen, och det är därför som de TILLSAMMANS snart kan jubla över sitt första SM-guld. Grovjobb, fysisk idrott, göra det tillsammans, inte sätta själv i främsta rummet, jobba för varandra, inte ge upp. Detta är bara några få detaljer som Mjällby har förstått gällande vad som krävs för att ett lag ska vinna exempelvis ett SM-guld i fotboll.    

Jag har skrivit om det flertalet gånger tidigare – nervositeten. Vad vi än gör kommer vi aldrig ifrån den. Den kommer alltid finnas med en när vi på något sätt ska prestera. Om det så är inom sport, civilt arbete, söka jobb, hålla ett anförande etc. så kommer den alltid vara närvarande. Ibland kan man höra folk som säger – tänk så skönt det hade varit om man inte hade blivit/varit nervös som exempelvis inför en tävling. Min gamle tränare Leif Freij sa till mig en gång under en bilfärd när vi var på väg upp till en tävling – ”Det du känner nu Jörgen, den känslan kommer du sakna den dagen du slutar tävla”. Han såg på mig att jag var nervös, att jag hade en hög anspänning i kroppen, därav hans direkta ord till mig. Fast någonstans fanns där en ådra av välbefinnande i mig, det vill säga att jag hade lärt mig under alla mina tävlingsår att nervositet är något som faktiskt är bra, viktigt och något som krävs för att kunna prestera på topp. Jag trivdes (på något konstigt sätt) med att känna den där höga dosen av anspänning, trots att jag stundtals även hatade den. Och Leif hade givetvis rätt i det han sa.  

För vem är det som fortsätter inom sportens värld efter en viss ålder? Vem orkar hålla på att träna och tävla på en hög nivå om det så handlar om brottning, skidor eller fäktning? Jo, den som kan omfamna sin nervositet, och därefter omvandla den till något gott. För jag vet idag, att om jag inte hade haft en hög anspänning av nervositet när jag exempelvis skulle gå mina två mästerskapsfinaler (EM och VM), då hade jag underpresterat. Nu vann jag visserligen inte VM-finalen för snart 35 år sedan, fast trots denna ”guldmiss”, som jag egentligen inte vill kallade det för, så hade jag inte gjort en sådan kanonmatch som jag gjorde om inte nervositeten hade varit så påtaglig. Jag hade heller aldrig uppskattat mitt EM-guld om jag flera dagar/veckor innan inte känt någon anspänning inför vad som komma skulle, utan jag hade troligtvis varit ganska likgiltig över mitt EM-guld.  

Barn/ungdomar förstå ju inte vikten av nervositetens viktiga innebörd, utan för dem är nervositeten bara något ont som vill en illa. I deras värld tror de unga individerna att det bara är de som är nervösa, och att övriga är hur lugna som helst i sitt inre. Just därför måste vi vuxna lära våra unga utövare om att en anspänning behövs i en idrottares liv. Nervositeten försvinner inte med åldern heller, utan den kvarstår, och kanske till och med förstärks. Den som går vidare i idrottens tjänst rent åldersmässigt och sportsligt, lär sig hantera sin anspänning på ett positivt sätt.

Tyvärr är det många som tror att nervositet är något fel. De orkar inte gå vidare och utmana sig själv, för att just nervositeten har tagit över helt på ett negativt sätt. Vissa ledare, tränare eller för den delen även föräldrar bara negligerar bort känslan, och gör det till en löjlig grej när barnen/ungdomarna förmedlar sin nervösa hållning. Man ska inte på något sätt försöka få/göra barnen ”nervös-fria” när de tävlar, eller oavsett vad de ska prestera i. Utan vi ska istället lära våra unga utövare att förvalta sin nervositet till något positivt, så att nervositeten blir till en ren och skär styrka.

Nervositet/anspänning är alltså på något sätt en superkraft som man inte ska plocka bort, eller göra sig av med. Därför gäller det att omvandla sin nervositet till en kraft, istället för att se det som en svaghet.