Månad: maj 2026

Fotboll. En stor och folklig sport där det konstant pumpas in pengar. Näringslivet står i kö för att sponsra de största fotbollsklubbarna och kommunerna runt om i landet vill inget hellre än att det ska gå så bra som möjligt för ”deras” lag. Tidningarna skriver ständigt om fotboll. Här nere i Malmö känns det som att tidningen Sydsvenskan är Malmö FF:s egen klubbtidning. I stort sett varje dag får klubben ett mittuppslag om det så handlar om spelare, tränare, ledare eller precis vad/vem som. Om det inte är ett mittuppslag är det en krönika där klubben med dess spelare analyseras in i minsta detalj.  

Men trots pengar och gigantisk uppmärksamhet går ”lilla” Mjällby och vinner förra årets allsvenska. Deras pengakassa är inte är i närheten av Malmös rikedom. I år är det ett annat lågbudgetlag, Sirius som har börjat bäst, och som leder efter ex antal spelade omgångar, och man kan givetvis ställa sig frågan – hur är det möjligt?

När Hugo Baff vann sin bragdbetonade EM-bronsmedalj för lite mer än en månad sedan, får jag som ledare/tränare skriva några rader till tidningen (SDS) via ett mejl för att uppmärksamma att det pågår ett Europamästerskap i brottning. Eftersom jag hintade om att det var dags för bronsmatch, en match som han dessutom vann, kom det en artikel dagen efter. När han för ett år sedan skulle gå bronsmatch i U23-EM skrev jag även då några rader till SDS-redaktionen. Svaret jag fick – han måste vinna en medalj, först då skulle de skriva något. Det krävdes alltså en medalj för att han skulle få några rader i en skånsk morgontidning? Där och då blev det slutligen en femteplats (förlust i bronsmatchen), och noll rader i tidningen.

Jag fick till mig häromdagen att genomsnittslönen för en allsvensk fotbollsspelare är 141,000 kronor i månaden. Att redan som ung oerfaren spelare, tjäna dessa gigantiska summor, kan ju inte vara bra någonstans. Det finns liksom ingenting att längta till efter en sådan utbetalning, eftersom unga spelare tjänar i paritet med vad en svensk femtioplus-minister tjänar. Jag upplever att målet för varje enskild spelare handlar inte längre om att vinna titlar eller vinna med laget, utan första prio har blivit att göra sig ekonomiskt oberoende i så ung ålder som det bara är möjligt. De unga spelarnas (så även vissa föräldrars) fokus blir istället att tjäna så mycket som möjligt, och så snabbt det bara går. Lyssnade till en känd svensk ungdomstränare (fotboll) som satt och raljerade hur många spelare han hade lotsat fram genom alla år. Tittar man noga på spelarna som han nämnde, och deras idrottsliga meriter, så var det i stor sett lika med noll. Hans mätning grundades enbart efter hur mycket pengar de hade tjänat.

Till syvende och sist tror jag att det rentav är för mycket pengar i vissa idrotter, och givetvis för lite i andra. Detta skrivs inte med någon bitterhet eller avundsjuka utan det är bara ett rent konstaterande. Jag tror att fotbollsspelarna tjänar för mycket pengar i en allt för tidig ålder. De blir tidigt mättade av deras ekonomiska situation. Den idrottsliga vinsten blir inte lika viktig längre, utan prion blir istället ”bara” pengar, och inte en längtan av att vinna matcher/titlar tillsammans. Idrottaren som tjänar noll hamnar i en annan typ av kris, där det finns en tendens att inte få vardagen till att gå ihop rent ekonomiskt.  

Ordspråket hungrig varg jagar bäst stämmer faktiskt väldigt bra, vilket en del fotbollsspelare inte kan relatera till. De visar en tidig mättnad helt enkelt. En brottare däremot, är en hungrig varg. Fast det viktigaste för brottaren är att inte bli alltför hungrig, utan det måste alltid finnas några krafter kvar så att de kan fortsätta sitt jagande.              

Under årens lopp har jag fått en hel del brev till mig på grund av min brottarkarriär. Jag kan väl ödmjukt säga att det inte varit några direkta beundrarbrev som jag fått till mig, utan det har till etthundra procent handlat om att inhämta min namnteckning. Detta är ju från den tiden då mobiltelefoner inte fanns, och när internet fortfarande var en ”fluga”. Främst var det tyska autografsamlare som visade sitt intresse, och även svenska autografjägare som hörde av sig ibland, eller rentav kom till olika tävlingar. Rutinerade samlare hade ju såklart även förberett med ett frankerat svarskuvert, samt medskickade små tomlappar som jag då skulle sätta min namnteckning på. Detta var väldigt vanligt på 90-talet. Idag är ju autografen i stort sett helt utdöd, och numera är det i stort bara selfie som gäller.

Såg ett klipp med fotbollsspelaren Christiano Ronaldo, när han var på ett besök på ett fik någonstans i Europa. Varje gång någon gick fram till honom och hans sällskap, så markerades filmen med en liten ikon, samtidigt som det plingade till. På fem minuter kom det fram personer var femte sekund för att ta en selfie, eller bara för att säga några väl valda ord. Man kan väl lugnt säga att hans kaffestund blev allt annat än en avslappnande fikapaus. Fast i allt detta måste man givetvis berömma Ronaldo för hans tålmodighet, för han var väldigt trevlig mot alla som kom fram. Nu var ju detta ett helt vanligt youtube-klipp, och jag kan tyvärr inte dementera sanningshalten i denna sekvens, men den kändes äkta.

Selfie är som sagt det ”nya” sedan en tid tillbaka. Väldigt kul faktiskt, men det måste vara mer omständigt för dagens kändisar oavsett bransch. Förr när autografen var på tapeten så hade ju inte gemene man en penna och block i byxfickan, utan det krävdes lite mer förberedelser för att få sin autograf. Sedan många år tillbaka har ju alla människor en kamera i bakfickan, vilket underlättar jakten på kändisar på ett helt annat sätt. Samtidigt innebär det också att den berörda kändisen blir alltmer tillgänglig.  

När jag var barn då jagade även jag sportkändisar till mitt kartotek. Jag kunde själv sända iväg frankerade svarsbrev precis som mina tysk/svenska autografjägare gjorde till mig. Jag kommer ihåg att jag fick svar från Thomas Wassberg, Gunde Svan, Thomas Gustafsson (skridsko) samt svenska hockeylandslaget, och vi snackar då om början/mitten av 80-talet. Jag kommer även ihåg när IK Spartas massör, Bo Hedlund, fixade Björn Borgs namnteckning till mig. Även min fina mormor såg till att jag fick Frank Anderssons autograf, när han under tidigt 80-tal stod i en av Malmös butiker för att dela ut någon sponsorgrej (tror att det var på Tempo på Triangeln – eller som man säger på malmöitiska ”Triangelen”). Fast Franks autograf fick jag själv till mig ett par gånger under hans karriär, där en av gångerna (som jag skrivit om tidigare) var när Sparta arrangerade SM 1979 i Baltiskan hallen.      

Nu hade jag själv inga större bekymmer med att folk stoppade mig på Malmös gator under mina glansdagar, såsom Ronaldo har det när han exempelvis sitter på ett fik i Lissabon, utan jag fick lugnt nöja mig med några autografjägare som skickade brev ett par gånger om året för att få min namnteckning på ett tomt vitt papper.          

Ibland blir idrotten, med alla dess målsättningar, analyser och resultat, ganska sekundär i jämförelse med mycket annat i livet. Idrottsstjärnor målas upp som starka, tuffa och oerhört tålmodiga i deras prestationsbaserade låtsasvärld som omger deras nischade idrott, och de får idel lovord för att de är duktiga och strukturerade. Vi som är involverade inom idrotten glömmer ofta bort det vanliga livet som pågår där ute, där de flesta människor lever sina liv långt utanför hockeyrinkar, brottarmattor eller fotbollsplaner. Ett liv som inte handlar om vem som hoppar längst, högst, eller vem som blir uttagen till en stundande VM-trupp.

Mina döttrars nästkusin Max, han var en kämpe som levde långt utanför idrottens ramverk. Han presterade inte för att vinna stora tunga medaljer, utan han kämpade för något helt annat, det vill säga livet. Max föddes som hjärtebarn. Redan som liten fick Max och hans familj uppvisa hela sitt kämparegister, där deras mentala styrkor och tålmodighet oftast sattes på prov. Trots Max tidiga sjukdomshistorik, så upplevde man aldrig honom som sjuk när han var liten. Istället såg man en liten pigg kille som bland annat älskade att bada i sin mormor och morfars pool i trädgården. Vattnet var hans forum och där kunde han befinna sig i timmar, och han ville aldrig gå upp.

Första gången jag insåg att Max var sjuk var när jag fick se hans rullstol som han skulle använda när skolstarten nalkades. Jag ställde frågan – varför, han är ju hur pigg som helst? – Han kommer inte orka hela skoldagar med att springa och gå, utan den kommer vara behövd, fick jag som svar. Jag var nog inte ensam om att inte förstå Max allvarliga tillstånd, utan jag med många såg bara en liten kille som lekte och sprang precis som alla andra. Han lurade oss okunniga med sin uthållighet, genom att klara av en massa saker som han egentligen inte borde ha mäktat med.   

Jag kan inte säga att jag kände Max väl när han blev äldre, utan det blev som i många andra släkter när kusinskaran växer och familjerna blir större. Tillfällena när man träffas blir mer sporadiska av förklarliga skäl. Även om vi inte träffades så mycket följde jag och min fru Max och hans familjs liv genom samtal med hans mormor och morfar under årens lopp.

För något år sedan var det dags för Max att få ett nytt hjärta. Hans gamla hjärta orkade inte längre, och han var redo för en tuff transplantation. Tänk er den matchen både fysiskt och mentalt, med att genomgå en sådan gigantisk operation. En mental styrka som överträffar vilken idrottsprestation som helst, och där målet inte är en pallplats, utan ett mål som handlar om hälsa och överlevnad. Om där hade funnits någon typ av formel där man räknar ut vilja och tålmodighet, då hade Max vunnit över vilken världsmästare som helst oavsett sport. Ingen hade kunnat mäta sig med honom och hans inre kraft, utan han hade stått i en klass för sig.

Tiden efter transplantationen var givetvis svår och tung, men Max återhämtade sig med tiden. Efter operation och konvalescens lyckades Max bland annat ta sitt efterlängtade körkort, vilket är en prestation som vilken bragdjury som helst hade blivit imponerad av. Lyckan var enorm, och Max älskade friheten med att köra bil.    

Efter en tid stötte kroppen bort hans nya hjärta, och till slut orkade hans kropp inte längre. Fyra månader efter sin 20-årsdag stannade Max hjärta. Sorgen och förlusten för nära och kära efter att ha förlorat sitt barn, en bror, barnbarn, systerson, kusin och kompis är givetvis total bottenlös. En sorg som inga ord kan beskriva. Max närvaro och liv har påverkat många positivt. Hans livskraft har varit en stor inspiration genom alla år, och så även när livet varit som allra svårast.

Efter en tid kommer vi alla återgå till våra obetydliga målsättningar som exempelvis idrotten bjuder på. Vi kommer med all rätt att fortsätta beundra dem som simmar fortast, hoppar högst och som blir uttagna till olika uppdrag. För människan och livet behöver de där småaktiga sakerna som exempelvis idrotten bjuder på. Vi behöver ”hitte-på-grejor” för att vi ska orka överleva som människor. Men något som kan vara bra att ha med sig när idrotten eller många andra saker i våra liv blir alltför allvarliga, och som även ibland tappar perspektiv, då är det viktigt att påminnas om Max kämpaglöd och hans enorma vilja som handlade om allt annat än att vinna några glittriga medaljer.   

Mina varmaste tankar går till Max föräldrar, hans bror och alla övriga familjemedlemmar som stod honom närmast.

Att vinna medalj på ett EM, VM eller OS är få förunnat. Det är givetvis mer vanligt att aldrig vinna en medalj, än att hemföra en medalj. Vissa vinner flera medaljer under sin karriär, medan andra ”bara” lyckas vinna en. Fast oavsett en eller flera så är känslan densamma, det vill säga en känsla som aldrig kan beskrivas fullt ut, utan den måste själv upplevas. Men eftersom gemene man aldrig vinner någon/några medaljer, då måste det till en förklaring på något sätt, vilket inte är helt lätt att återberätta.

Men vad är då själva värdet i att vinna en internationell medalj?

Medaljens värde rent material/pengamässigt är i stort lika med noll. En OS-medalj på Tradera kanske är värd några extra kronor, men det är absolut inga astronomiska summor. Värdet i sig är alltså inte den bokstavliga medaljen man får, utan värdet är själva bedriften som ligger bakom. Att man som idrottare har lyckats med något så svårt, att först och främst ha nästlat sig in i den yppersta eliten, och därefter även levererat en medalj. Medaljens utseende spelar heller ingen roll, utan det är framgången bakom som är det mest primära. Att köpa sig en medalj ger ju ingen effekt, utan effekten får du när du har gjort jobbet, och när du väl står på pallen.

Bedriften att vinna en internationell medalj är alltså väldigt svår. Förutom tekniska kunskaper, fysisk/mental styrka, så är medaljen bara ett kvitto på själva bedriften. Att leverera resultat under press är alltså inte helt enkel, och det är just den delen som skiljer yppersta elit, med övrig elit. Det är en svårighetsgrad som heter duga och som inte är någon självklarhet. De flesta idrottare ger upp, just för att pressen blir för stor, och för att det inte finns något tålamod med att invänta sin tid. Först måste det till en enorm träningsintensitet i en satsning, och den uppoffringen är det inte många som mäktar med. För även om du gör alla rätt rent träningsmässigt så ger det ingen garanti för framtida idrottsmedaljer på högsta nivå. Det är inte som vilken formell utbildning som helst där du efter 4 – 5 års studier innehar en titel som du pluggat till. Idrotten är inte lika enkel, utan en satsning på sin idrott är en chansning som i bästa fall kan leda till en EM, VM eller OS-medalj, men för det flesta blir det noll utdelning.  

Du kan alltså inte köpa eller hitta några andra genvägar för att nå EM, VM eller OS-medaljer. ”Ja, men det finns ju vissa som dopar sig, det är väl fusk?” Absolut, det är det grövsta sveket en idrottare kan utsätta sig för, genom att stoppa i sig otillåtna preparat för att nå framgång. Fast oavsett preparat, så ger ju dessa substanser ingen garanterad medalj heller, utan den fuskande idrottaren måste trots detta göra jobbet med att träna och tävla. Låt säga att en idrottare fuskar sig till sina medaljer. Han/hon lyckas vinna både EM, VM eller till och med OS-medaljer, och just där kan man då ställa frågan var själva värdet finns i en sådan medalj? Om en fuskare har noll när det kommer till rent samvete, och dessutom lider av mytomani, då kan väl personen i fråga vara någorlunda stolt över sin/a fuskande medalj/er. Men om en person är någorlunda normalt funtad, då kommer det inte finnas något värde i en fuskande medalj, utan det enda värdet kommer bli det sammanlagda skrotvärdet av de inhämtade medaljerna. Själva bedriften bakom kommer tappa allt sitt värde.   

Kontentan av det hela är att prestationen bakom är själva värdet i en medalj på ett mästerskap, och inte den bokstavliga medaljen i sig, och framförallt inte framgång genom fusk. Att förlita sig på fusk är ingen bra strategi att luta sig mot. Fusket kommer inte kunna bidra till något gott i framtiden, utan känslan kommer bara vara tom och väldigt eländig.

Diplomet skrevs och delades ut för nästan på dagen femtio år sedan. En av alla de unga brottarna i IK Spartas träningsgrupp som fick ett A5-diplom, det var jag. Jag tror att jag började träna brottning i början av året, dvs januari/februari 1976, och platsen var Videdals sporthall. Jag bodde tillsammans med min mor och stora-syster Annette i området som låg jämte, nämligen Gula Höja. Jag och min mor gick alltid genom Videdalsparken för att komma till träningen i en av IK Spartas filialer. Videdals-sektionen blev en stor trygghet för både mig och så även min mamma. Jag trivdes omgående med att tillhöra en klubb, och brottningen blev genast en stor passion för mig. Varje träning gjorde jag med precision och stor noggrannhet. Jag kunde givetvis inte allt på en gång, men jag lärde mig, och jag gav aldrig upp. Brottningsgymnastiken stod mig väldigt nära, och så även alla styrkeövningarna. Jag tyckte om att känna känslan av att hela tiden bli bättre, och jag kunde till och med få en styrka av när vissa av mina träningskompisar inte orkade fullt ut, då fick jag ännu mer energi. En del kunde gnälla när det var lite jobbiga övningar, medan jag istället kände mig ännu mer inspirerad.

Man kan väl med lätthet säga att jag var en träningsprodukt. När jag sedan efter någon tid fick lära mig olika bakåtkast, då öppnades ytterligare en dörr, och då kände jag än mer att brottningen var min sport. Jag älskade att dra iväg krysstag när jag var liten (så även i vuxen ålder). Jag blev också riktigt bra på det, och jag var totalt hängiven bakåtkastens mystik. För mig var det ”snygg” brottning att vinna matcher med att ha dragit iväg ett bakåtkast.

Som sagt, jag älskade Videdals sektionen och dess människor som fanns i min omgivning. Tränare, ledare, föräldrar och alla brottare, som exempelvis Kent och Britt-Marie Berglund, Gert Jönsson, Bo Jönsson, Kaj Ekholst, Seved Brandt och Christer Andersson. Dessa människor var min trygghet som barn, och det var de som såg mig, och som bidrog till att brottningen blev mitt stora intresse.

Min första avslutning vårterminen 1976. Alla barnen var samlade och jag och alla övriga barn fick ett diplom, och även en medalj. Vårterminsvslutningen 1976 var ett faktum, och jag var givetvis helt bestämd att jag skulle komma tillbaka till höstens termin samma år. Jag var fast i sporten, och då var jag som sagt bara sju och ett halvt (nästan) när jag fick det åtråvärda diplomet.

Hösten kom och jag var givetvis på tårna. Min dagmammas son som jag började tillsammans med ville inte fortsätta, så jag bestämde mig för att fortsätta på egen hand. Sonen och jag var inte de bästa kompisar, och det var faktiskt en liten befrielse när han inte ville mer. Terminen gick och mitt intresse blev bara större och större. Min noggrannhet när det kom till träning vek aldrig ner sig, utan jag var hela tiden på hugget för att lära mig mer. Aldrig att jag skapade egna pauser med att springa på toaletten stup i kvarten (som vissa gjorde), utan jag deltog frekvent under hela träningen. Ingen sekund fick missas på mattan. Jag såg även till att jag heller aldrig fick någon ”vila” under träningen när det var ojämnt manskap, utan jag såg alltid till att jag hade en träningskompis. Det fanns alltid andra som ville ha den där extra vilan under träningen, och den bjöd jag på alla dar i veckan för jag skulle minsann inte vila.

Höstens termin närmade sig sitt slut, och nya A5-diplom skulle delas ut. Jag hade nu fyllt 8 år. Terminsavslutning i Videdals brottarlokal med ett flertal förväntansfulla barn. Jag satt givetvis på golvet med övriga knattebrottare, när Spartas konsulent Bo Jönsson skulle dela ut ett extra pris till en av oss alla. När han inför hela gruppen med barn och föräldrar säger några väl valda ord om träningsflit och annat, så visar han därefter upp en liten blå glasbit med ett brottningsmotiv med inskriptionen: Bo Jönssons H-pr (hederspris).

När mitt namn nämns, får jag resa mig upp inför hela gruppen för att ta emot det värdefulla brottningspriset. Jag minns det mycket väl, och jag var givetvis himla stolt. Spartas konsulent Bo Jönsson hade tillsammans med klubbens tränare sett mig och min träningsflit, och de ville med denna lilla glasbit visa sin uppskattning. Man kan väl lugnt säga att de lyckades.

Femtio år senare och glasbiten har fortfarande en värdefull plats i mitt prisskåp på jobbet. Bo Jönsson lever kvar i mitt minne, tillsammans med dåtidens övriga ledare som såg den lille grabben som älskade sin sport så otroligt mycket.