Månad: augusti 2026

En stor drivkraft när det kommer till min karriär inom brottningen var min stora längtan efter medaljer. Jag kunde drömma om medaljer, och då snackar vi om EM, VM eller OS-medaljer, så kallade stora medaljer. Även i dags dato tycker jag det är himla kul med dessa metallbitar. För mig är det oerhört stort, och jag kan än idag tycka om att se och hålla den i min hand. Som när LBK:s Hugo Baff nu nyligen vann en EM-medalj. Att bara få hålla den i ens hand, det är stort. Jag tror faktiskt på riktigt att man någonstans måste ha den rätta kärleken för dessa medaljer, om man någonsin ska ha en chans att kunna vinna en. En av drivkrafterna måste vara att vilja ha dessa medaljer i sin ägo.

Framåt vårkanten 2017 får jag ett samtal från sjukhuset i Trelleborg. Samtalet handlade om den tidigare stjärnbrottaren Lars-Erik Skiöld som låg på dödsbädden. Han hade bett en av sköterskorna att kontakta mig i sitt slutskede. Kändes väldigt konstigt måste jag säga, men jag blev givetvis väldigt hedrad när jag fick höra hans budskap. Det visade sig att han hade skrivit i begravningsbyråns vita arkiv om ett önskemål om att jag personligen skulle ta hand om hans medaljskörd efter hans bortgång. EM-bronset, EM-guldet, VM-silvret samt OS-bronset från olympiaden 1980. Samtliga medaljer (och några till) var inramade snyggt och fint i en tavelram. Jag blev väldigt hedrad, och jag sa naturligtvis ja på den frågan. Lasse visste att jag hade vårdat hans medaljer på ett bra sätt genom att bland annat visa dem i olika utställningar som jag hade anordnat, vilket jag vet att han hade uppskattat och varit väldigt stolt över. Han visste mitt stora intresse för sporten.   

Någon månad senare dog Lasse. Efterföljande blev det begravning där jag var en av alla gäster. Efter begravningsakten var det kaffe på Hantverksgården i Limhamn. På plats på ett av borden fanns ett foto på Skiöld, samt även hans värdefulla medaljtavla.

Tyvärr blev utgången den att jag aldrig fick förvalta hans fina medaljskörd. Det blev helt tyst kring vem/vilka som skulle ta hand om hans skatt efter hans bortgång, och jag blev aldrig kontaktad. Ledsamt såklart, för jag vet (och även Lasse) att vi (klubben) hade visat hans medaljer titt som tätt som inspiration för blivande stjärnbrottare. Lasse medaljer och prestationer lever såklart ändå vidare i alla historieböcker, fast medaljskörden hade liksom varit pricken över i:et för ett mer visuellt intryck.

Om allt hade varit riktigt rätt, då hade Malmö stad haft ett idrottsmuseum. Och just där skulle Lasse Skiölds digra medaljsamling haft första parkett. Jag hoppas och tror att ett idrottsmuseum öppnas upp (igen) i vår stad. För något år sedan fanns det ett museum i en av Baltiskans korridorer, men det lades ner efter något år. Jag vet att säkerheten inte var den bästa på den tiden, då det tyvärr försvann vissa medaljer. Men om ett nytt skulle uppstå, då skulle det vara något helt annat. Jag hoppas och tror att det kommer ett nytt inom snar framtid, så att historierna, prestationerna inte bara finns i bokform. För att en stad ska vara komplett, då måste historiken få en given plats, och så även den idrottsliga.   

BILD: Lars-Erik Skiölds medaljsamling (19 mars 1952 – 21 maj 2017)

Under lördagen höll jag ett föredrag på nästan en timme när svensk brottning arrangerade Tränarforum i Malmö. Ett hundratal tränare och ledare var på plats i en av Arena hotells konferenslokaler. Jag fick presentera min nyskrivna föreläsning som går under namnet – Hur mår du egentligen? Det handlar om vad idrotten i stort ofta glömmer bort i all hets och stress, nämligen vikten av att lära sig att tänka rätt. Hur förhåller vi oss exempelvis till nervositet? Är det bra att vara nervös, eller är det bara en svaghet för en hårt satsande idrottsman? En stor del av anförandet handlade givetvis också om ledarskapets negativa effekt, samt även den positiva som att man ibland ställer frågan – Hur mår du egentligen?

Responsen blev hundraprocentig, och jag fick fina lovord från många av åhörarna vilket verkligen uppskattades. Det är alltid lika kul att få göra en reflektion i hur jag en gång fungerade i såväl brister som styrkor. Vad saknade jag i min karriär, och vad hade jag behövt för att jag inte skulle krascha såsom jag gjorde vid ett par tillfällen. Det var en annan tid på 90-talet. Mentalträning var bara något flummigt och inget man arbetade och tog till sig under den eran.

Istället för föreläsare vill jag egentligen kalla mig för en berättare, en talare. Jag gillar berättelser och har alltid så gjort. För när man tycker saker och ting är roligt, och när man känner passion för området, då blir det oftast också riktigt bra. Jag är tacksam för att jag fick hundra procents närvaro av hela åhörarsalen, vilket verkligen gladde mig. Bättre betyg kan man inte få. När sedan ett flertal även kommer fram och tar min hand, då känns det givetvis ännu bättre.

Hela storyn/föreläsningen utgick från Barcelona OS 1992. Allt följdes sedan av olika stopp och nedslag i min karriär (bra som mindre bra), och allt knöts samman med min efterföljande tränarkarriär. Det var en reflektion från ett långt liv inom idrottens tjänst, men som inte på något sätt bara handlade om brottning, resultat och medaljer, utan föreställningen är mer riktad mot idrottsmannens egentliga mående. Jag var aktiv brottare i 28 år, och därefter har jag agerat tränare sedan 22 år tillbaka. Totalt sett blir detta 50 år i idrottens tjänst. Jag började våren 1976 i IK Spartas lokal i Videdals sporthall i Malmö som 8-årig knatte.

Jag är tacksam för all god respons som jag fick. Min tanke och förhoppning är att föredraget – Hur mår du egentligen ska fortsätta leva och presenteras även till andra förbund, organisationer, företag och kommuner. Vi får se vad nästa stopp blir.

Jag har som sagt inte bråttom, vilket jag även nämner i mitt anförande. Bråttom är ingen bra känsla att utgå ifrån, utan jag har all tid i världen. Jag jagar aldrig något. Jag vet vad jag kan, och jag vet mitt värde och jag kan min berättelse. Jag är också i en ålder där jag vågar blotta mina egna svagheter som styrkor, vilket jag tror är en stor bidragande orsak till att föredraget blir än mer intressant. Berättelsen utgår givetvis från min idrottsera, men det kunde lika gärna handlat om något helt annat än just idrott. För allt bottnar i – känslor, tankar, ångest, glädje, förhoppningar, besvikelser, eufori och en väldans massa annat.

I stort sett varje dag, nu under sommartid, tar jag min cykel till Ribban för att ta mitt dagliga dopp. När jag är i då simmar jag och dyker i minst en tio minuter/en kvart, tills jag åter går upp för att sätta mig på en av bänkarna för att ägna mig åt lite filosofiska tankar. Hela denna procedur är en renande och skön känsla för både kropp och själ. När jag sitter och funderar så ser jag givetvis andra människor (inte alltid) som ska ner och ta sig ett dopp. Det som förundrar mig är att majoriteten som ska i och bada tycker sig att vattnet är för kallt. Detta visar sig genom att vederbörande badare står kvar på ett av trappstegen med vatten upp till linningen i väntan på att vattnet ska bli varmare. Som alla vet blir aldrig vattnet varmare hur länge man än står kvar, utan kylan upplevs istället än mer obehaglig. Efter mycket om och men väljer en del att slutligen förena sin kropp i vattenmassorna, vilket medföljer att det framförs genom mycket pust och stön, och med den slutliga repliken ”fan va kallt”. Oftast simmar (eller sprattlar) de snabbt tillbaka till bryggkanten för att snabbt som möjligt avlägsna sig från vattenmassorna. Deras bad är nu klart, och jag som åskådare kan inte få ihop det njutbara i deras dopp, eftersom allt bara handlade om just pust och stön. De tog liksom inte chansen att invänta en kommande värme.

Jag ska göra ett försök till en liknelse mellan den berömda nervositeten, och ett bad på exempelvis Ribban. Låt säga att vattnet är själva nervositeten. För allt handlar ju om att på något sätt förena sig med nervositeten i exempelvis en matchsituation. När man hoppar i vattnet så stämmer det att det känns kallt (ibland väldigt kallt) det allra första 20–30 sekunderna. Så fort man simmar runt lite och dyker på alla konstiga vis, så efter ett tag omfamnas man av en varm känsla, en känsla som förmedlar kraft, stark medvetenhet och faktiskt en glädje. Kroppen har alltså förenat sig med vattnet, vilket nu har övergått till en värmande känsla.   

Man kan alltså inte få bort den obehagliga kylan genom att bara stå kvar i all oändlighet, utan man måste in i hetluften på direkten för att slutligen få uppleva den varma känslan. Likadant är det när man tävlar. Alla (små som stora) är nervösa när man väl ska prestera. Det går liksom inte att invänta en bättre känsla, utan nervositeten finns hela tiden i ens närvaro. Den sköna känslan infinner sig något senare. Det krävs lite tålamod helt enkelt.   

Nervositet ska alltså omfamnas och inte motarbetas. Nervositet är en kraft man ska nyttja. Tänk så många drömmar som har släckts för att just nervositet har upplevts som en svaghet. Alla är nervösa. En 11-årig grabb som gör sin första brottningstävling är lika nervös som exempelvis en armenier som ska upp i sin tredje raka VM-final. Skillnaden är dock att armenierna har lärt sig att hantera sin nervositet, och därmed omvandlat den till en kraft. Medan 11-åringen tror att han är ensammast i världen med sin upplevda smått obehagliga nervositetskänsla.

Till syvende och sist. När du ska bada – hoppa i på studs. Avvakta inte, för vattnet kommer inte bli varmare ju längre du än väntar. Snabbt i – omfamna istället kylan tills den blir varm och förenlig med din kropp.

Kasta dig ut på brottningsmattan eller vilken tävlingsarena du än befinner dig på. Det kommer givetvis alltid vara nervöst i den inledande fasen, men värmen kommer. När värmen väl infinner sig njuter man som mest. Nervositet är en styrka, och absolut ingen svaghet. Det gäller bara att hantera den på rätt sätt, oavsett om det handlar om att ta ett dopp i havet, eller när det kommer till att prestera i idrottsliga sammanhang.                       

Ju äldre man blir desto mer förstår man begreppet – att ta vara på tiden. När man var något yngre tänkte man kanske inte på fenomenet på samma sätt, utan tiden var bara något som tog en framåt. Man trodde helt enkelt att allt var för evigt. Jag minns när jag besökte min mor, och framförallt när jag besökte hennes fina sommarstuga som hon hade tillsammans med sin man Sven-Åke. Stugan var hennes allt. Där fick hon ro, och där mådde hon som bäst. Hon ”rotade i joren” som hon sa på ren skånska, dvs planterade blommor i jorden. Stugan/trädgården var hennes terapiplats, och det var där hon njöt av livet.

Varje gång jag kom på besök (runt lunchtid) så hade hon alltid fixat med fika av något slag. Detta avnjöts givetvis ute i trädgården, eller vid en regnig dag i deras lilla uterum. När kaffet serverades och hälldes upp var det precis som att tiden stannade av för ett slag. Jag och min mor kunde då under denna avstannande tid diskutera och prata om det mesta. När kaffet i koppen började ta slut, då var mor där på direkten och fyllde upp med nytt friskt kaffe vilket gjorde att tiden åter stoppades för några minuter framåt, och samtalet kunde åter fortskridas.

Fotot som pryder detta inlägg är en bild som jag tog när jag insåg att vyn och den rådande kaffestunden från min mors verandan inte kommer vara för evigt. Det kommer ett slut en dag, och det kommer en tid när denna stund inte längre finns med mig. Jag försökte alltid insupa så mycket det bara gick av deras trädgård, kaffet, härliga samtal, god mat och deras närvaro. Att leva i nuet är en klyscha som ofta nämns, men som absolut inte ska förringas på något sätt, utan den är så sann som den bara kan bli. Jag tog faktiskt tillvara på tiden när jag besökte min mor och Sven-Åke. Om man hade någon typ av stress i kroppen när man dök upp, då försvann den på direkten när man öppnade trädgårdsgrinden till Oxelgången 77 i Jägershills sommarstad.

Att göra en liknelse med idrotten är kanske inte helt lätt. Men någonstans måste man ändå leva med sin satsning på bästa sätt, och absolut inte ta den för given. Att man alltid ska försöka njuta av allt från träningar, träningsläger, resor, tävlingsmoment, vinster, kamratskap, möten och mycket annat, även när det känns tungt och jobbigt. Att inte ta sin karriär förgiven, och inte påskynda på processen. Om man lever efter dessa ”enkla” knep, då tror jag den idrottsliga livslängden ökas markant. Att inte se för långt fram i karriären, utan att man (som jag ofta säger) tar en match i taget.  

Många människor tar idag mångt om mycket många saker för given. Allt ska ske så snabbt det bara går. Inom idrotten glömmer man stanna upp och njuta i allt från platser man besöker, människor man möter och vinster som hemförs. Finns ingen tid för reflektion, utan en ny resa är oftast påbörjad innan den första knappt hunnit avslutats.

För att en elitidrottskarriär ska hålla på sikt, det vill säga under lång tid framåt, då vet jag av erfarenhet att det krävs att man inte ser för långt fram i tiden. Man måste på något sätt leva i nuet. Om man gör det, då finns det förutsättningar att bibehålla hungern, viljan och drivet även högt upp i idrottslig ålder.

Kaffet som min mor hällde upp i deras fina mysiga sommarstuga får symbolisera bilden av att göra allt man kan för att njuta av den rådande stunden. Njut av din karriär, njut av dina resor, njut av det dagliga träningarna, njut av dina framgångar men framförallt, njut av nuet.

Min mor gick bort den 8 juli 2024 (79 år gammal) och hennes man Sven-Åke lämnade 13 april 2026 (83 år gammal). Båda givetvis väldigt saknade.