Månad: augusti 2025

Jag är svag för personer som brinner för sitt gebit. Om det så gäller sport, teater, skådespeleri eller vilket annat yrke som helst. Det kan exempelvis vara en långtradarchaufför som backar sin flera ton tunga lastbil med släp, på en liten trång gata, och som gör detta med glans. Man ser passionen i ögonen på chauffören som inte uppvisar någon form av oro, utan vederbörande är hur cool som helst i sin yrkesvana roll. I min värld beror denna lugna känsla av att personen i fråga är passionerad av sitt arbete. Är man dedikerad över sitt arbete, sin hobby eller vad det nu än är, då kan man ta sig an vilken utmaning som helst.

En annan som brann för sitt arbete var artisten Robban Broberg (1940 – 2015). Denne fantastiska ordkonstnär, som bara med sin uppenbarelse kunde förtrolla vilken publik som helst. Jag själv kan inte sluta titta på klippet från år 2001, när han uppträder hos Lasse Berghagen på Skansen. Robban Broberg fångar hela publiken (och då menar jag hela) bara genom att äntra scenen med sin blåa gitarr. Musikerna som sitter bakom honom sitter och småmyser när Broberg kör igång, som tillsammans med åskådarna njuter av hans briljanta förmåga att hantera det svenska språket med både klass, humor, till väl passande gitarriff. Han gör det svåra enkelt, och det är detta som är så häftigt att se. Tänk att han under sin era fyllde Globen flertalet gånger om i slutet av 90-talet. Det var” bara” Broberg och hans blå gitarr.

Det är som sagt fascinerande när folk äger sin scen. Om det så är en chaufför som kan backa med en flera ton-stor lastbil. Eller en artist som kan vrida och vända på det svenska språket, så att det slutligen mynnar ut till fantastiska sånger. Båda är lika imponerande att skåda.

Man märker på direkten om där finns en passion i utövarens agerande. När detta inträffar, då blir det också ett slutresultat av högsta klass. Det vill säga ett resultat som sticker ut, och som är något mer än det alldagliga. Många personer kan köra lastbil, och många personer kan spela gitarr. Men alla gör det inte med en passionerad känsla, en känsla som sticker ut på ett helt annat sätt.  

Att se folk äga sin förmåga är som sagt fantastiskt att skåda. Eller varför inte en brottare som intar en brottarmatta med både pondus och stil, kombinerat med en blick som tydligt visar vem som innehar drivet, och den brinnande passionen.  

Jag hintade i förra inlägget om att jag under min karriär ibland upplevde att jag blev något åsidosatt (cancelled) i vissa sammanhang. Berättelsen i det senaste inlägget handlade om att jag aldrig fick min önskade tv-tid i dåtidens sportårskrönika, trots mina två mästerskapsmedaljer. Vill göra klart på direkten att det absolut inte finns någon bitterhet eller irritation när jag skriver sådana här inlägg, utan jag tycker bara det är så himla kul att skriva och reflektera över en lång idrottskarriär, en karriär som dessutom är min egen.

Jag har ju blivit bortkopplad från en del saker och sammanhang genom årens lopp, och detta är ju inte enbart baserat genom min egen magkänsla. Under min aktiva karriär upplevdes jag med all säkerhet som tvär, konstig, svår, och inte så där jättepratsam (alltid), och framförallt av dåtidens svenska journalistkår. Det tråkiga i allt detta var ju att många (inte bara journalister) inte kunde särskilja mig hur jag var som person när jag exempelvis förlorade, kontra hur jag var som idrottsman. Utan många gånger flöt allt samman till ett och samma koncept, där min personlighet som förlorande brottare, och mina övriga idrottsframgångar inte kunde hållas isär.

Början av 1930-talet delades det ut medalj till årets bästa idrottskåning, en medalj som på den tiden gick under namnet – Skånes Rundtursmedalj. Sedermera längre fram i tiden blev det – Skåneguldet. Medaljen upphördes därefter början av 00-talet. Att bli tilldelad medaljen på den tiden var oerhört prestigefyllt. I modern tid (från 70-talet) fick följande brottare Rundtursguldet: 1976 Lars-Erik Skiöld för sitt EM-guld. 1980 Benni Ljungbeck för sitt OS-brons. 1984 Roger Tallroth som delade medaljen med tennisspelaren Henrik Sundström. Tallroth fick sin del av medaljen för sitt EM-guld.

Skåne har fått fram tre mästerskapsguld sedan femtio år tillbaka i tiden när det handlar om herrbrottning. Skiöld, Tallroth och därefter jag. Det är vi tre som vunnit ett mästerskap (samtliga tre ett EM-guld) under dessa fem decennier. Det bevisar givetvis hur svårt det är att vinna ett mästerskapsguld, och det visar också vilken förståelse och respekt juryn hade för brottningssporten eftersom både Skiöld och Tallroth blev uppmärksammade för sina EM-guld, samt även Benni Ljungbeck för sitt OS-brons.

Tyvärr omvandlades aldrig mitt EM-guld till ett Rundtursguld. Anledningen var med all säkerhet mitt misslyckande från VM i Stockholm under hösten samma år, där jag i deras tycke inte följde juryns normer och ramar gällande hur man ska bete sig som människa och idrottsman när man förlorar. Rundturs-juryn visade tydligt att de var extremt missnöjda med mitt VM-avslut, vilket gjorde att mitt EM-guld och min EM-prestation devalverades avsevärt i deras bedömning år 1993.

Men vem ingick då i denna jury? Jo, det var ju såklart Skånes/Malmös journalister. Med tanke på texten ovan om min något märkliga relation till den då skrivande kåren, så var ju utslaget kanske inte sådär jättekonstigt.

Ännu en händelse i mitt idrottsliv som är både spännande att analysera, och väldigt rolig att skriva om. Känns extra värdefullt att dela till framtida unga idrottare som väljer att satsa helhjärtat på sin sport, och som kanske inte alltid passar in i den traditionella normen för hur en idrottspersonlighet ”bör” vara.

Rundtursmedaljörer mellan år 1976 – 1996

1976: Lars-Erik Skiöld, brottning

1977: Roy Andersson, fotboll

1978: Ragnar Skanåker, skytte

1979: Malmö FF, fotboll

1980: Benni Ljungbeck, brottning

1981: Tommy Persson, friidrott

1982: Ragnar Skanåker, skytte

1983: Ragnar Skanåker, skytte

1984: Roger Tallroth, brottning och Henrik Sundström, tennis

1985: Torbjörn Blomdahl, biljard

1986: Malmö FF, fotboll

1987: Annette Hagre, bowling

1988: Torbjörn Blomdahl, biljard

1989: Jörgen Persson, bordtennis

1990: Sten Sjögren, handboll

1991: Jörgen Persson, bordtennis

1992: Malmö IF, ishockey

1993: Annette Nilsson, orientering

1994: Roland Nilsson, fotboll

1995: Lim Qiaoqing, badminton

1996: Sven Nylander, friidrott

När jag var en ung grabb, tittade jag alltid med stora ögon på Tv-sportens årskrönikor. Jag minns speciellt vinjetten som bara den som väldigt inspirerande. När året skulle summeras var jag fast beslutsam om att även jag en dag skulle få en plats i detta framgångsrika sällskap. Intresset för dessa krönikor började runt 1980 – 1981, när jag var en 12 – 13 år. Det var många duktiga idrottare jag följde genom åren, för visst minns jag Gunde Svans framfart i längdspåren, och Tomas Gustafssons bländande skridskoskär, och givetvis många andra svenska storheter. Dessa hjältar var alltid stora inspiratörer. Min dröm var tidigt att jag själv en dag skulle få några sekunders publicitet i framtida års-program. Jag kunde givetvis se mig själv som jublande glad efter att ha blivit antingen världs – eller europamästare, och där min framgång sedermera skulle få en given plats i denna sport-krönika.

År 1991 var det nu äntligen dags. Jag hade under hösten vunnit ett VM-silver, och för mig skulle den medaljen ge mig en garanterad plats i årets sportårskrönika. Runt nyår sändes summeringen av dessa sporthändelser, och jag knäppte på tvn med stor lust, och med ett enormt självförtroende. Nu skulle jag äntligen få en plats tillsammans med andra stora svenska sporthjältar. Programmet inleddes såklart alltid med att sammanfatta vintersporterna som skidåkning och annat, och sedan skulle ju såklart fotbollen få sin beskärda del. Programmet började närma sig sitt slut, och brottningen hade ännu inte fått någon plats bland alla otaliga sport-klipp. Jag började bli lite smått orolig, tills jag helt plötsligt får se ett klipp från Marthin Kornbakks VM-final, det vill säga från samma VM där även jag vann mitt silver. Det var ju endast jag och Marthin som vann en VM-medalj de året av de svenska brottarna, och nu snart var det väl min tur? Men ack nej, så blev inte fallet. Det visade sig att det bara blev Marthins match som fick de åtråvärda sekunderna i 1991 års krönika. Eftersom han även vann ett EM-silver samma år, så blev det Marthin som fick vara ansiktet utåt för just brottningsporten. Jag blev faktiskt lite lätt snopen. Jag som hade följt så många krönikor tidigare under alla mina barn/ungdomsår, fick nu själv inte ens en omnämning för mitt fenomenala och lite smått bragdbetonade (vilket det var enligt många) VM-silver.

Efter denna krönika tappade jag faktiskt lite av intresset för framtida års-program. Jag vet inte ens om jag nämndes två år senare när blev europamästare. Troligtvis fick jag säkert inte någon sekund då heller, eftersom jag fyra månader efter EM-guldet slängde en trikå i en papperskorg under hemma-VM i Stockholm. Jag tror att Mikael Ljungberg fick all uppmärksamhet eftersom han blev VM-mästare för första gången, och jag själv blev totalt cancelled efter min kalsongpromenad i Globen. Rätt eller fel, den frågan kan ju alltid diskuteras?   

Jag blev alltså aldrig omnämnd i någon sportårskrönika under min karriär, trots att jag under min idrottsera vann två medaljer. Men idrottslivet är inte alltid så rättvist som man tycker att den ska vara. Fast den ”lilla” bagatellen att inte få ett omnämnande i en sportårskrönika, den detaljen har jag kunnat leva vidare med utan några större problem. Fast så här några decennier senare, är den i alla fall väldigt kul att skriva om.                

Idrott kan ibland nämnas som väldigt komplicerad. ”Förstå-sig-på – are” vill gärna förmedla den bokstavliga/fysiska idrotten i sig som invecklad och svår, vilket den egentligen inte är. Idrott handlar i stort om att under en viss period i ens liv hitta en väl fungerande struktur och modell som passar. Man måste kunna upprätthålla en energi och känsla, som gemensamt är kopplat till en extrem målmedvetenhet. För idrotten i sig är faktiskt ganska ”enkel” vad du än sysslar med rent träningsmässigt, om det så handlar om fotboll, bågskytte, brottning eller vad som. Det svåra med idrott är att vara dedikerad under sin idrottsera, och framförallt när det inte alltid ter sig som man vill. Att fortsätta sin satsning när man exempelvis blivit utslagen från en tävling, åkt på försmädlig förlust i en enskild match, eller om man på något sätt blir skadad. Dessa tillstånd är inte helt enkla att handskas med, och det är just i dessa lägen många ger upp. Få lyckas hålla kvar den positiva skärpan i dessa situationer, och det är just dessa momenten som är det svåra med idrott. Att träna varje dag, ta ut sig, vinna matcher, det är inte svårt alls. Utan det svåra är en fortsatt total hängivenhet till sin idrott när det inte alltid går som man vill.

Du måste som sagt (alltid) tro på dig själv, och inte på något sätt bli förtrollad av en värld som inte handlar om din satsning. Du ska vara orubblig med vad du vill, och ingen ska kunna få dig att ändra dina planer och målsättningar. När du väl lyckas nå delar av dina målsättningar, då gäller det samtidigt att inte bli allt för mätt, utan nu måste du upprätthålla din satsning, så att dina mål inte stannar vid ett delmål, för du vill ju mer med din idrott.

Det är just den delen som är det komplexa med idrott, och absolut inte den bokstavliga idrotten som handlar om träning. Att hela tiden hålla sin hjärna ajour med att tänka rätt, är den ”lilla” detaljen som är det svåra med idrott. Om man på något sätt lär sig hantera/sortera dessa tankar, då kan man bli hur bra som helst, och dessutom under lång tid framåt. Att vara smart i sitt tänk, vara ståndaktig med vad man vill och inte vill, lyssna på dem man vill, och givetvis vända rygg till dem som inte vill dig väl. Dessa mentala saker är det mest komplexa med idrott, och absolut den svåraste delen.

Du kan alltså själv göra idrotten ”enkel” om du på något sätt hittar din strategi hur du vill uppnå dina mål. Du måste som satsande idrottare vara nyfiken, lyhörd, och dessutom bestämd med vad du vill i din satsning, och framförallt aldrig ge upp.

Det är som sagt inte svårt att hoppa i en längdhoppsgrop, springa 100 meter rakt fram, driva en boll framför sig, slå en boll över ett nät med ett racket eller att brottas, utan det svåra med idrott är att lära sig att tänka rätt.   

SVT-play har köpt in en norsk dokumentär/realityserie som på norska går under namnet: Hodet i klemme. På svenska heter den: Svettas blod. Serien handlar om hur det norska brottningslandslaget förbereder sig inför olympiaden i Tokyo år 2021.

Min första tanke när jag såg att denna dokumentär fått en plats i det gedigna SVT-arkivet var – VARFÖR?

Min negativa reaktion grundar jag på för att serien uppvisar ett oerhört dysfunktionellt ledarskap som ingen svensk arbetsgivare/arbetsplats någonsin hade accepterat. Ledarskapet utmynnar i att den norska förbundskaptenen konstant delar ut nedlåtande kommentarer till sina adepter, och allt detta ”snyggt” inlindat med en massa svordomar och könsord. Rädslan ligger som en våt filt över samtliga involverade brottare, och så även ledare.  

Min första tanke när jag såg arkivets inköp var just varför SVT vill uppvisa denna typ av osunt ledarskap? Är andemeningen den att de ansvariga utgivarna på riktigt tycker att det är så här idrott ska förmedlas och bedrivas? Det vill säga med en tränare som på ett arrogant och kränkande sätt vill skapa undersåtar, som han kan styra bäst han vill.   

Efter många tankar och funderingar så tänkte jag faktiskt om. Dokumentären är faktiskt riktigt bra, om man ser den med rätta ögon. Och detta i ett rent utbildningssyfte. För det är kanske så att SVT är smartare än så. De kanske tänker som mig och många andra, och som dessutom har samma syn om en själv gällande hur idrott ska bedrivas, det vill säga på ett sunt sätt. Den norska dokumentären är kanske inköpt för att förmedla hur en osund ledarkultur kan te sig, och vad den i slutändan leder till? Fast oavsett tanke så smärtar det enormt i mitt idrottshjärta när man får se unga människor som satsar på sin idrott, och där idrottsmännens rädsla lyser rakt igenom tv-apparaten. Eftersom det övergripande syftet i serien handlar om att behaga en ledare som bara vill förverkliga sig själv och sina egna drömmar, så blir känslan än mer obehaglig.    

Givetvis gick det inte bra för dessa unga brottare. Stressen blev allt för stor att bära. Glädjen försvann, och tvivlet tog överhand, vilket resultera i att samtliga underprestera när det väl gällde.

Men jag hoppas som sagt att dokumentären kommer bli en bra ögonöppnare och vägledning för en ny generation ledare. Men även för ledare som redan är aktiva i någon form av idrottsligt sammanhang. Serien lär oss att rädsla aldrig kan bygga några framtida stjärnor. Att viljan att vilja bli bra måste komma från adepten själv, och inte genom ett negativt ledarskap. Stress ska så lite som möjligt vara förknippat med idrott, utan ledarskap ska alltid bygga uppåt. Idrottsmän/kvinnor ska alltid omges med ett lugn, och en tro på att allt är möjligt.

Med rätt ögon och inställning, så är dokumentären svettas blod en riktigt bra ögonöppnare för hela den svenska idrottsrörelsen. Det gäller bara att ta på sig det rätta glasögonen. Om inte, ja då kan det gå riktigt fel, precis som det gjorde för våra norska brottarvänner.