Wilmer X. Detta oslagbara band finns nu som dokumentär på SVT-play där de presenteras i en stark Malmöskildring. Deras kärlek för musiken, staden Malmö och givetvis för varandra, är något som kommer mig väldigt nära. Jag känner igen mig i så mycket som när exempelvis Nisse Hellberg talar varmt om staden, vilket jag känner med i vartenda ord. Han är ärlig när han säger att Malmö blommat upp, gentemot hur den en gång var när man själv växte upp. Han har rätt i sin beskrivning om att staden på den tiden (80-talet) bara hade två uteserveringar. Malmö var grått, tråkigt, men ändå var staden ens tempel. Malmö har det senaste trettio åren växt rejält. Den har gått från ”tradig”, till att bli helt fantastiskt. Känslan för staden Malmö (enligt Nisses beskrivning) är helt förenlig med hur jag själv upplever den, det vill säga helt fantastisk.
Wilmer X har ju alltid funnits runt omkring en på ett eller annat sätt. Deras musik är ens uppväxt från tidig ungdom, till där man är idag. Framförallt gillar jag deras ärliga vänskap, och deras gemensamma kärlek till musiken. Att även få se och ta del av Nisse Hellbergs ångest inför en spelning, är så otroligt likt hur man själv kände och tänkte som idrottsman. Ångest, scenskräck finns i alla former när det kommer till att man ska prestera. Skildringen är så bra, och man känner med honom innan han precis ska in på ett gig (som de säger). Efter den oerhörda ångestkänslan vänder allt till något positivt. Helt plötsligt äger Nisse scenen med sina övriga bandmedlemmar, och han och bandet njuter för fullt av sin spelning. Den beskrivningen, och den nerven känner man av när man tar del av dokumentären. Det är precis som när man själv tävlade. Ångest inför match, som omvandlades till kraft och energi så fort domarsignalen ljöd.
Att älska det man gör kan också ibland ställa till det ibland. Som i Wilmers fall har det ibland uppstått olika sätt att se på saker och ting mellan bandmedlemmarna, vilket har skapat splittring under vissa perioder. Det är inte alltid rosa fluffiga moln, utan ibland uppstår meningsskiljaktigheter. Men det fina i allt detta är att många av bandmedlemmarna hittat tillbaka till varandra, trots att de var ifrån varandra under en viss tid. Vänskapen har segrat, och med ålderns rätt så har förståelsen också fått en helt annan innebörd. Prestigen har liksom försvunnit mellan varandra, och istället har all tid lagts på att de ska få göra sin grej, utan att på något sätt gå in och störa varandras kunskaper och profession.
Musik och idrott har många likheter, vilket man bevisligen får se och känna av i denna träffande tv-produktion. Jag känner som sagt lika mycket för Malmö-stad, som Nisse, och jag känner lika mycket för min sport brottning, såsom Nisse och bandet känner för sitt arbete som musiker. Det är inget arbete, utan ren och skär passion. En glädje och tacksamhet över att man får jobba med sin hobby, en hobby som man haft sedan tidig ålder.