Fredrik Skavlan har nyligen startat upp ett nytt intervjuprogram på SVT. Idag är programmet mer som en paneldebatt än som det var tidigare då varje gäst fick sin egen tid i strålkastarljuset. Björn Borg var gäst i detta program och han fick en egen halvtimme (med all rätt) när han kommenterade sin nyskrivna bok. Björn Borg och hans medverkan skulle jag vilja återkomma till vid ett annat tillfälle.
Det som jag vill kommentera är gästerna som anlände efter Björn Borg. Ämnet som skulle diskuteras var bredd vs elit. Gästerna var b.la. kocken Per Morberg som en gång i tiden även var duktig i judo. Fotbollsspelaren John Guidetti. Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson som även tränat simning i unga år, samt sportjournalisten Patrik Brenning som skrivit boken ”Så vinner vi igen”, en bok som handlar om den negativa utveckling som sker och har skett, eftersom för tidig specialisering sjunker allt längre ner i åldrarna.
Detta gäng hade herr Skavlan samlat på sig. Det tråkiga i allt detta var att Brenning var helt ensam i sin åsikt kring den negativa elitsatsning som råder för många barn ute i vårt samhälle. Guidetti fick som inledande fråga: ”är du en produkt av en för tidig elitsatsning?” varpå han svarade – JA, på direkten.
För att få någon typ av balans i en studiodebatt, så kan/får det inte vara en tre mot en situation, utan en balans måste råda om det ska bli någon typ av effekt i samtalet. Hos Skavlan var det till och med fyra mot en (inklusive Skavlan själv). Morberg och Guidetti var oerhört glada för att tala om sig själv i första hand, och ägnade inte mycket tid åt Brennings försök att göra sig hörd, eller för den delen bry sig om Brennings syn och argument i den heta frågan. Brenning blev överkörd på direkten, främst av Guidetti, fast även i viss mån av Per Morberg. Morberg framställde sig själv som om han varit en judomästare av högsta rang, och Andersson som elitsimmare.
Hela diskussionen om den negativa utvecklingen kring elitidrott för barn gick förlorad, just för att Skavlan var lite nonchalant gentemot Brenning och hans superviktiga arbete kring den heta frågan i ämnet. Brenning blev trängd på ett (mycket) tråkigt sätt, eftersom Morberg bara ville tala om sig själv och hans ”enastående” talangfullhet för Judo, och där Andersson undvek ämnet, eftersom hon själv en gång i tiden också medverkat i en elitsatsning för barn.
John Guidetti hyllade sin far, som han uppmålade som hetsig och påtvingande i Johns val och träning, vilket givetvis får stå för honom. Men att säga att den är modellen som han blev utsatt för är en modell som krävs för att bli bäst i sin genre, den irriterar mig något så fruktansvärt. Som Brenning sa (när han väl fick ordet), att den modellen fungerade för John Guidetti, men den fungerar långtifrån för alla. Många vet att det finns barn inom svensk idrott som blir överkörda och far illa av hetsiga pappor, vilket inte är någon nyhet alls. Guidetti gavs sig inte utan han menade på att föräldrar ska sätta press på sina barn. Som han själv förklarat för sin egen son ”vill du spela i Real Madrid, då måste du träna 6 timmar om dagen”. Återigen ren rappakalja, och något som är taget från luften just för att det ska låta fräckt med att säga att man tränar 6 timmar om dagen.
Jag skulle som sagt kunnat skriva hur mycket som helst kring denna debatt, en debatt som tyvärr inte blev någon debatt på grund av den ojämna fördelningen av programmets gäster och dess åsikter. Det blev en innehållslös debatt, där Brenning med stöd av forskning i ämnet inte fick en syl i vädret. Guidetti och Morberg hade någon typ av överdriven hybris för sig själv och sin karriär, och partiledare Andersson höll sig på en armlängds avstånd från den heta frågan. Skavlan ville mest bara vara en skön kille som inte riktigt tog frågan på allvar.