Varje gång som jag beger mig ut till vår vackra innegård i fastigheten där jag och min familj bor för att grilla, så infinner sig en viss typ av mönster, en ritual helt enkelt. I min värld är det ren och skär terapi när jag gör i ordning vår kolgrill med allt vad som måste göras inför en grillning. Plocka undan gammal kol, tvätta/rensa grillgaller, mata grillstartaren, tända på, avvakta tills man får en bra glödbädd etc. När alla dessa moment har genomförts, då är man framme vid själva testet, det vill säga själva grillningen. Varje moment är oerhört viktig för att grillningen ska bli så bra som möjligt, och ritualen får aldrig på något sätt negligeras.
De flesta idrottsmän/kvinnor har nog någon form av ritualsystem när det kommer till elitidrott på högsta nivå. Man har sina egenskaper, sina mönster som man vill känna en trygghet med. Själv tror jag att ritualer är bra för just själva grundtryggheten i sitt idrottande, såvida man inte blandar in andra i sitt ritualsystem. Faran är om man som sagt måste involvera andra personer i sina märkliga egenskaper. Som exempelvis olika tennisspelare brukar berätta och tala om där vissa spelare måste gå sist in på banan, eller sätta sig först på sin stol etc. När man skapar den typen av ritual, där man liksom ”tävlar” mot den andra med en massa konstiga saker innan själva tävlingen (den riktiga) har börjat, då tror jag att ritualen istället blir till något negativt och stressigt.
Jag hade även mina egna tics när jag tävlade, och dessa fanns med mig under hela min karriär. Från tidiga ålder fram till vuxen ålder. Visserligen skedde en viss förändring i mina ritualer under årens lopp, där jag kunde göra vissa justeringar. Jag minns att jag alltid skulle spotta i papperskorgen som stod intill coachstolen. Små hoppande steg efter att jag tagit motståndaren i hand. Viss ritual i min uppvärmning var också väldigt vanlig. Fast den kunde ändra sig från tävling till tävling, vilket kändes tryggt och bra. Det var ex antal hopp som skulle göras, eller vissa uppvärmningsövningar som skulle genomföras.
Som sagt, ritualer kan vara väldigt bra, men det kan även få en negativ effekt för utövaren. När ritualerna tar över hand, eller som jag skrev inledningsvis att man måste blanda in andra i sitt tänk, då finns det en viss risk att ritualerna övergår till rena rama tvångstankar, och det är inte sunt någonstans. Idrottare är ett märkligt folk i många avseende, speciellt när vi snackar om högsta elit. Åskådaren eller betraktaren av elitidrottarna märker nog inte av dessa beteenden, om nu inte idrottaren själv berättar om sina konstigheter. Oftast blir det efter sin karriär, som idrottaren kan öppna sitt hjärta och berätta vad som rörde sig på insidan. Man vill ju inte på något sätt berätta om sina märkligheter när man väl är i ropet, för då blir man ju avslöjad, och det vill man ju inte. Ritualerna skall göras, men ingen ska helst kännas vid det.
Alla idrottare behöver sin typ av ”snuttefilt”. Hur den ”snuttefilten” gestaltar sig, det vill säga på vilket/vilka sätt, är alltid upp till var och en. Hos vissa ser man det mer tydligt, och hos andra är det betydligt svårare att upptäcka. En ritual som jag alltid gjorde innan match, och som syntes tydligt när jag skulle matcha, var att jag alltid korsa trikåbanden på min tävlingstrikå. Vet faktiskt inte exakt varför jag gjorde så. Men det var väl min typ av ”snuttefilt” som jag troligen behövde för att känna mig trygg.
FOTO: BILDBYRÅN. Semifinalvinst mot turken Basar under EM i Istanbul 1993