Jag har skrivit om det flertalet gånger tidigare – nervositeten. Vad vi än gör kommer vi aldrig ifrån den. Den kommer alltid finnas med en när vi på något sätt ska prestera. Om det så är inom sport, civilt arbete, söka jobb, hålla ett anförande etc. så kommer den alltid vara närvarande. Ibland kan man höra folk som säger – tänk så skönt det hade varit om man inte hade blivit/varit nervös som exempelvis inför en tävling. Min gamle tränare Leif Freij sa till mig en gång under en bilfärd när vi var på väg upp till en tävling – ”Det du känner nu Jörgen, den känslan kommer du sakna den dagen du slutar tävla”. Han såg på mig att jag var nervös, att jag hade en hög anspänning i kroppen, därav hans direkta ord till mig. Fast någonstans fanns där en ådra av välbefinnande i mig, det vill säga att jag hade lärt mig under alla mina tävlingsår att nervositet är något som faktiskt är bra, viktigt och något som krävs för att kunna prestera på topp. Jag trivdes (på något konstigt sätt) med att känna den där höga dosen av anspänning, trots att jag stundtals även hatade den. Och Leif hade givetvis rätt i det han sa.
För vem är det som fortsätter inom sportens värld efter en viss ålder? Vem orkar hålla på att träna och tävla på en hög nivå om det så handlar om brottning, skidor eller fäktning? Jo, den som kan omfamna sin nervositet, och därefter omvandla den till något gott. För jag vet idag, att om jag inte hade haft en hög anspänning av nervositet när jag exempelvis skulle gå mina två mästerskapsfinaler (EM och VM), då hade jag underpresterat. Nu vann jag visserligen inte VM-finalen för snart 35 år sedan, fast trots denna ”guldmiss”, som jag egentligen inte vill kallade det för, så hade jag inte gjort en sådan kanonmatch som jag gjorde om inte nervositeten hade varit så påtaglig. Jag hade heller aldrig uppskattat mitt EM-guld om jag flera dagar/veckor innan inte känt någon anspänning inför vad som komma skulle, utan jag hade troligtvis varit ganska likgiltig över mitt EM-guld.
Barn/ungdomar förstå ju inte vikten av nervositetens viktiga innebörd, utan för dem är nervositeten bara något ont som vill en illa. I deras värld tror de unga individerna att det bara är de som är nervösa, och att övriga är hur lugna som helst i sitt inre. Just därför måste vi vuxna lära våra unga utövare om att en anspänning behövs i en idrottares liv. Nervositeten försvinner inte med åldern heller, utan den kvarstår, och kanske till och med förstärks. Den som går vidare i idrottens tjänst rent åldersmässigt och sportsligt, lär sig hantera sin anspänning på ett positivt sätt.
Tyvärr är det många som tror att nervositet är något fel. De orkar inte gå vidare och utmana sig själv, för att just nervositeten har tagit över helt på ett negativt sätt. Vissa ledare, tränare eller för den delen även föräldrar bara negligerar bort känslan, och gör det till en löjlig grej när barnen/ungdomarna förmedlar sin nervösa hållning. Man ska inte på något sätt försöka få/göra barnen ”nervös-fria” när de tävlar, eller oavsett vad de ska prestera i. Utan vi ska istället lära våra unga utövare att förvalta sin nervositet till något positivt, så att nervositeten blir till en ren och skär styrka.
Nervositet/anspänning är alltså på något sätt en superkraft som man inte ska plocka bort, eller göra sig av med. Därför gäller det att omvandla sin nervositet till en kraft, istället för att se det som en svaghet.