Som barn växte jag upp med en rad olika förebilder inom idrottens värld. På den tiden kallade man dessa förebilder för idoler, och dessa placerades oftast på väggarna i barnen/ungdomarnas sovrum, i form utav olika planscher. Att våra unga idag har planscher på väggarna på sina idoler, är kanske inte fullt lika vanligt som det var under min uppväxt på 70–80-talen, vilket är helt förståeligt, eftersom välden ser något annorlunda ut idag.
Men det fanns ju även andra viktiga förebilder och idoler, som var mer betydande än de som satt uppsatta på väggen.
Manliga respektive kvinnliga förebilder har man alltid sagt är viktiga för våra unga individer, och jag är benägen att hålla med. Jag växte upp med tre kvinnor – min mor, min mormor och min storasyster. Min manliga förebild förvann ganska tidigt som barn, det vill säga min far, som lämnade hemmet när jag var 6 år, och där relationen mellan oss tog slut några år senare när jag var runt 13/14 år. Då sa jag pappa för sista gången, och därefter tappade vi kontakten helt. Om man ska vara klassisk och dela in i kvinnligt och manligt, så fick jag det kvinnliga flera gånger om under min uppväxt av mina tre ledstjärnor – mor, mormor och min syster Annette. Jag fick kärlek och värmen av dessa tre. Men någonstans var jag ju också ”tvingad” att hitta förebilder inom det manliga planet, eftersom min närmsta och självklara kandidat för manlighet, alltså min far, försvann när jag som mest kanske behövde honom.
Redan i tidig ålder hade jag ju bestämt mig för vad jag ville med mitt liv. Under min idrottsväg så införskaffade jag själv ett flertal manliga förebilder som jag såg upp till på en massa olika sätt och vis. Jag har nu på äldre dar förstått hur många män som har påverkat mig positivt under hela min uppväxt, som min frånvarande far aldrig kunde konkurrera med. Jag lärde mig tidigt att idolskap/förebilder aldrig ska kopieras rakt av, för då blir man bara en dålig kopia och man tappar då sin egen personlighet. Utan jag tog det bästa från var och en av alla män som fanns under min uppväxt, som exempelvis inhämta jag några procents ”manlig snällhet” av mina två morbröder Jonny och Tommy. Mina ledare i IK Sparta när jag började brottas betydde väldigt mycket för mig. Kaj Ekholst, Bo Ekelund, Bo Jönsson och Christer ”Kicke” Andersson (där fanns fler) som berörde mig under min uppväxt på ett positivt och lärorikt sätt. Några procent här, och några procent där från en rad olika personligheter som jag såg upp till, tog jag givetvis med mig till den kommande vuxenvärlden. Procent som i slutändan har påverkat mig till den person jag blev och är idag, både på brottarmattan, som utanför. Att jag kunde nå stora medaljer, och att jag kunde lyckas, där hade jag min tränare Leif Freij som hade stor påverkan på det idrottsliga, eftersom jag tidigt såg upp till hans meriterande karriär. Kan han, då ska väl även jag kunna. Han såg till att det var greppbart. Hans egen karriär kom så nära, vilket gjorde att jag aldrig kände att medalj på mästerskap var ljusår bort, utan jag fick tidigt en känsla av att detta skulle även jag kunna klara av, vilket han påtala på sitt eget speciella vis.
Men i slutändan var mina absoluta förebilder som barn/ungdom min mamma, min syster och min mormor. Det var dessa tre som trodde på mig, och som gav mig kärlek men framförallt den viktiga grundtryggheten. Dessa var min bas. Med hjälp av denna bas kunde jag sedan navigera mig rätt genom barn till ungdomsår, och därefter in i vuxenvärlden, givetvis med stor hjälp av mina manliga ”procentsförebilder”.
Behövs då förebilder?
Givetvis behövs det bra människor i ett barns uppväxt, och även efter detta. Det behöver som sagt inte betyda att man har vederbörande ”idol” på en plansch hemma i pojkrummet, eller att de finns i ens direkta närhet, utan förebilder/idoler kan yttra sig på en massa olika sätt. Förebilder har ingen ålder, utan förebilder kan man ha hela livet. Inte bara en, utan det kan vara hur många som helst.
Bild: Jag som liten pojke, sittande i vårt trapphus väntandes på en av de största förebilderna i mitt liv – min mormor, som är på väg hem till oss.