Oavsett idrott kan man ofta höra tråkiga ordval som kötta, kriga, strida, aggressiv, döda etc. Tråkiga ordval helt enkelt som absolut inte hör hemma i idrottsvärlden, men som tyvärr har blivit vardagsord. En idrottare (oavsett sport) ska aldrig kriga. Trots detta skriks det hej vilt om blod och diverse krigsord i alla dess sammanhang. Fast vissa sporter är faktiskt helt förskonade från dessa obehagliga kommentarer, och det måste ju vara helt underbart. Jag tror aldrig att en kanotist får höra inför ett lopp att han/hon ska in och kriga, eller ”kötta” ner sin motståndare. Eller en orienterare som får höra ett mantra om att vara aggressiva i sin löpning.
Nä, vissa sporter känns helt enkelt väldigt kloka i sitt sätt och heja och att förmedla budskap. I andra idrotter (tyvärr de flesta) känns det futtigt när det kommer till hur man hejar, stöttar eller förbereder sina adepter. Brottning är tyvärr en av dessa sporter som ofta associeras av krigsbudskap. För visst har man hört dessa ord genom årens gång, och det är precis som att dessa ord måste ingå, annars är det inte på riktigt. Idag ska idrottare vara coola och tuffa, där sättet hur man beter sig mot motståndare/medtävlare inte alltid upplevs som stilfullt och korrekt. Personerna står givetvis sig själv närmast, och det bryr sig inte om hur de upplevs så länge de är tuffa, hårda och ger ett sken av att vara oantastliga. Det är ju som sagt bara rent skådespeleri, och det säger egentligen inget om hur personen är på riktigt.
Tittade på en fotbollsmatch här om dagen vilket inte hör till vanligheterna från min sida. På plan såg jag 22 personer som var mitt uppe i sig själva. Det fanns inte mycket ödmjukhet och idrottsanda på den gräsmattan. Troligtvis har de fått höra sedan tidig ålder att de ska vara aggressiva, coola och tuffa, och att de ska ”kriga” (eller ännu värre) ”kötta” i varje närkamp.
Idrottsutövning ska vara bestämt på många sätt, men inom idrotten ska det aldrig krigas. En idrottsarena är inget slagfält där någon ska dödas. En motståndare ska besegras med stil och respekt, och ingenting annat. Men när vi lär våra barn i tidig ålder att idrott ska vara brutalt genom tråkiga ordval, då bygger vi en arena med en massa små soldater. En ung idrottare i sin utbildningsväg mot vuxen idrottare ska absolut lära sig att ta för sig. De ska lära sig att kapsla in sin rädsla. Lära sig att våga, samt även misslyckas. Skapa en pondus som man är bekväm med, och som inte har något som helst att göra med motståndaren. Vara förberedd för sitt uppdrag, genom att ha tränat såsom man måste göra. Vara noggrann och strukturerad. Men framförallt känna sig ett med sin idrott där den innersta glädjen för idrott är den som driver dig framåt. Idrott ska aldrig presenteras genom ett hat som vill få det till att vederbörande ska förgöra sin motståndare.
Hat är inget bra utgångsläge oavsett vad du håller på med. Hat är något negativt och inget som bygger stabilitet inför kommande idrottsframtid. Just därför måste ledare, tränare eller andra människor som rör sig runt våra unga idrottare vara noga med hur man säljer in idrottens budskap. Det sista våra unga ska få till sig är att de ska ut i krig. Idrott är som sagt inget slagfält där man slåss, utan idrott är en arena som ska förmedla lust, vilja och godhet, och där krafter mäts genom teknik, styrka och uthållighet.
Det är som sagt mer vanligt än ovanligt att ledare refererar till krigstermer inom olika idrotter, vilket är väldigt sorgligt att uppleva. Detta har jag sett under många år, och även de (få) gånger jag tittar på idrott på tv. Ledare, idrottare som utrycker sig väldigt förenklat, där krigsord finns med på ett väldigt aggressivt och tråkigt sätt i såväl intervjusituationer, eller precis var som.
Idrott är väldigt hårt, tufft och svårt (på många sätt). Men låt oss (vi som är vid sidan av) istället förklara sporterna på ett betydligt bättre sätt, än att göra det med primitiva uttryck som härleder till krigets slagfält.