Det är ganska exakt 33 år sedan jag möttes upp på Malmö svävarterminal efter min EM-vinst. På plats fanns givetvis min mor, syster och hennes familj, men även några vänner och givetvis några journalister från tidningen. På den tiden var tidningen den stora trumman utåt mot omvärlden eftersom internet inte hade fått något större fäste under den tidpunkten. Jag minns mycket väl när jag stod och inväntade mitt bagage, vilket var tankar om vad som väntade mig när jag stegar ut genom ”tulldörrarna”. Medaljen hade jag givetvis i näven när jag tågade ut. Minns inte exakt alla som var på plats, men jag minns framförallt en gubbe vid namn Börje som arbetade för Adidas. Kommer ihåg när han stannade till med bilen och slängde en Adidas halsduk runt halsen på mig. På den tiden hade jag ett B-kontrakt när det kom till skor och idrottskläder, men efter EM-trumfen fick jag hämta ut en uppsättning kläder/skor utan att pröjsa något. Gentilt kan man tycka, eller kanske mer orättvist med tanke på vilka kontrakt många övriga idrottare hade på den tiden. Jag brydde mig faktiskt inte sådär jättemycket där och då, utan jag var helt uppslukad av min medalj, och vad jag hade åstadkommit.
Häromdagen var det dags igen. Fast denna gång var jag på andra sidan dörrarna. Trots denna omvända situation var mina tankar och känsla exakt densamma nu, som för över tre decennier sedan. Lika förväntansfull och exakt lika glädjefylld. Hugo Baff har gjort en enorm och mäktig bedrift i sin idrottskarriär. Han har vunnit något så stort som en EM-medalj i brottning. Det är tyvärr inte många utanför brottningskretsar som förstår innebörden av att vinna en medalj på ett mästerskap. Konkurrensen är enorm, och medaljer ”hämtas” inte hem på löpande band som det kan göras i många andra sporter. Senast Skåne vann en EM/VM-medalj (på herrsidan), var 11 år tidigare. Min glädje över Hugos brons är exakt lika glädjefylld nu som när jag själv en gång stod på samma arena. Att få följa en lite grabb från 11 års ålder, och då även få vara med och påverka och inspirera hans karriär är en väldig ynnest.
När Hugo stegade ut på flygplatsen med medaljen runt sin hals är ett minne som kommer leva kvar länge. Det kommer att levereras fler medaljer inom familjen Baff. När jag säger familjen Baff så menar jag givetvis även lillbrorsan Axel.
Jag är stolt och väldigt glad för Hugos skull, men även för klubbens räkning. För Hugos medalj visar att vi som klubb gör rätt i många saker, och att vi på något sätt har fått ihop vad som krävs för att prestera på topp i allt ifrån Gustav Freij Cup till yppersta internationella mästerskap. Det visar också att vi är en klubb med starkt engagerade ledare, tränare och andra betydelsefulla personer som finns inom klubbens fyra väggar. Vi (Limhamns Brottarklubb) har hittat en väg som är hållbar för alla, och inte bara för några få.
En ung pojkes dröm har blivit till verklighet oavsett om året var 1993, eller 2026
Grattis Hugo!