Några dagar innan årets slut fick jag ett sms om att min far låg för döden.
Min halvbror som sände smset gällande min fars tillstånd har jag bara träffat ett fåtal gånger, och detta i början av 1980-talet när han var en liten grabb, vilket i för sig jag också var. Därefter tog kontakten slut med både far, samt mina två halvsyskon (har även en halvsyster). Skilsmässan mellan far och mor skedde när jag var runt 6 år gammal då han abrupt lämnade vårt hem. Tiden efter skilsmässan besökte jag och min syster honom varannan helg. Runt 13–14 års ålder försvann kontakten helt mellan mig och pappa. Detta har givetvis präglat mig på många sätt genom alla år, och säkert mer än jag trott. Efter 13 – 14 års ålder stötte jag på honom vid ett par tre tillfällen. Det var korta (väldigt korta) tillfällen, under mer än fyrtio års tid. Det blev en vana att växa upp utan en pappa, och jag ska villigt erkänna att jag inte direkt kände någon saknad. Tankarna har kommit först på senare år.
Förutom min fars frånvaro i livet gick min syster bort i väldigt ung ålder. 33 år gammal (en månad innan sin 34-års dag). Jag själv hade precis fyllt 30 år någon månad tidigare. Det blev en väldigt konstig situation när min far kontaktade mig direkt efter hennes bortgång. Först kände jag mig som tio år igen i början av samtalet, och saknaden efter honom blev på något sätt väldigt påtaglig. Efter samtal två (efter Annettes begravning) var han tillbaka på ruta ett igen i vår så kallade relation. Han ansåg sig inte ha någon skuld alls, utan han redogjorde istället ett antal märkliga teorier gällande hans osynlighet. Detta blev vårt sista samtal, och detta var år 1999, dvs för 27 år sedan. Jag kände där och då att jag inte kan ha kontakt med någon (trots att det var min far) som inte ser något ansvar i att ha vänt ryggen åt sina barn. Efter detta samtal varken såg, eller hörde jag av honom igen.
Sedan kom det där smset om att min far låg på dödsbädden. I smset kom även en fråga om jag ville säga några sista ord till honom medan det fanns tid. I några sekunder fanns där en tanke, men ganska direkt försvann den lika snabbt. Det fanns liksom ingenting att säga, utan jag kände att det som varit har varit. Jag önskade genom min halvbror att vår far fick somna in lugnt och stilla, och en önskan om att han hade personer runt om sig som stod honom närmst.
Den 1 januari somnade han in, 80 år gammal. Givetvis deltog jag inte på den efterföljande begravningen heller, utan mitt avsked hade jag som sagt gjort långt tidigare.
Vad minns jag av min far?
Jag kommer ihåg min kärlek till honom när jag var liten. Jag minns när jag som grabb höll i hans stora hand. Jag minns även hur trygg och säker jag kände mig i hans närvaro. Han var brandman till yrket på den tiden, vilket jag var väldigt stolt över. Jag fick hans gamla brandhjälm när jag var en 7 – 8 år, och den var jag himla glad för. Än mer överraskad och ledsen blev jag när han efter ett tid ville ha tillbaka den. Jag vägrade såklart att återlämna den, för den var ju min. Hjälmen finns givetvis kvar i mina gömmor, och det är väl i stort det enda minne jag har efter honom när det kommer till prylar.
Jag skrev till min halvbror (som är tio år yngre än mig) och frågade i smset om min pappa någon gång hade frågat efter mig. Svaret jag fick löd – ”han har pratat om dig vid tillfällen, och ofta i samband med din brottarkarriär, vilket han var extremt stolt över”.
Livet kan ibland te sig märkligt. En självklar sak för många, blev något helt annat för mig. Jag fick aldrig uppleva någon far och son-relation i mitt liv, men en tröst i allt detta är att jag har fått en massa annat som inte heller alltid är en självklarhet. Jag fick en trygg uppväxt med en mycket omhändertagande mor, vilket jag är oerhört tacksam för. Sen är det ju ändå en liten skön känsla att min far trots allt var lite stolt över mig, även om han aldrig sa det till mig.