Sverige är bra på mycket. Men att supporta i vått och torrt, tillhör inte vår starka sida. Vi gillar när det går bra, och då viftar vi med flaggor, och vi klär oss i gult och blått så långt det bara går. Patriotismen är då helt hundraprocentig.
MEN
Så fort det kärvar något för laget, då svalnar i viss mån den viktiga stöttningen. Det blir istället ett frågasättande i allt ifrån hur laget har valts ut, till hur värdelösa vissa spelare är. Listan kan göras hur lång som helst på saker som vi retar oss på, vilket gör att den fortsatta stöttningen inte längre får samma energi. Besvikelsen uppvisas med vissa (många) till och med slutar att stötta sitt lag. Det blir liksom straffet att ”nu får det vara nog”. Detta kan ju ske ganska snabbt, och det krävs inte många matcher tills supportrarna lägger halsduken på hyllan.
Fenomenet är även koncentrerat ner på Malmö-nivå. När det går bra för Malmö största fotbollslag, då viftar var och varannan medborgare med en ljusblå halsduk. Alla är, och blir då MFF-are på heltid. Tills spiralen vänder, det vill säga när laget börjar ta ”lite” stryk, då blir det snabbt en omvändning. Jag tror faktiskt att de flesta, vilket även gemene Malmöbon kan intyga, att Malmö är en medgångsstad när det kommer till idrott. Framförallt när det rör sig om Malmö FF. Vi Malmöbor vill gärna heja och stötta, men helst bara under framgång.
För visst minns jag när jag själv var en flitig besökare på Malmö Stadion i början av 1980-talet. Min första match såg jag 1982. Därefter följde jag laget från 14 års ålder, fram tills jag var 19 – 20 år. Mitt stöd avstannades på grund av att min egen karriär ökade i intensitet. Jag var en hängiven åskådare på den tiden nere på norra läktarens ståplats. Och jag kan säga att på den tiden var det inte många Malmöbor som stöttade ”sitt lag. Jag kan fortfarande höra speakern Einar Malmborg utropa på sitt säregna sätt, och med välformulerad skånsk dialekt: ”O dagens publiksiffra – 3674”. Så var det på den tiden. Flest åskådare kom det när MFF mötte änglarna (IFK Göteborg) efter deras triumfer i UEFA-cupen.
Går vi till den individuella idrotten så kan man även där få en viss känsla av samma fenomen. Fast givetvis inte i samma omfång som lagsporterna. Men, man kan även där se en tendens vem folk står bakom och höjer när personen ifråga har stora framgångar ute i världen. Då vill alla svenskar förknippas med den framgångsrika svensken. Men när det går mindre bra, då är det inte riktigt lika häftigt att stötta och förena sig med vederbörande atlet, utan då är han/hon som alla andra.
Svenskar är som sagt bra på mycket, men att stå bakom och hjälpa ett lag när det går trögt (eller vad som), tillhör inte medborgarnas starka sida. Vi vill liksom inte ha det för jobbigt. Varför heja på ett lag/idrottare när det går dåligt, när det finns andra lag man då kan heja på istället, och där det dessutom går betydligt bättre?
Det är väl bara att konstatera att vi svenska är inget ”flaggfolk”, både när det kommer till klubbflagga, eller till vår nationsflagga. Vi tycker det är ”lite” kul att vifta med den när det går bra, men annars är vi ganska återhållsamma med allt viftande. Vi har inga problem med att hänga in den i garderoben, och sedan plocka fram den när det går bra. Men när det går mindre bra, då stannar den hemma för lite vila.