Är idrott en livsstil?
Visst är det så. Och man kan med lätthet säga att det krävs en viss livsstil för att nå den absoluta toppen oavsett om det handlar om brottning eller vilken sport som helst. Tid för träning måste alltid komma i första hand, där allt annat blir prio två. Men det sagt behöver man absolut inte leva något tillbakadraget liv för att man satsar, utan det handlar mer om att träning och tävling alltid ligger först.
Jag vet med mig själv att jag i början av min karriär (fram tills jag var 22 – 23 år) var alldeles för extrem. Jag levde brottning 24/7, och jag hade inte mycket annat i livet som fyllde mina dagar. Det blev för mycket helt enkelt, och framförallt när karriären inte alltid gick som man ville. För att orka ett helt idrottsliv, låt säga upp till och med runt trettio-sträcket, då måste man kunna ta in ”vanliga” grejor i sitt liv som umgänge med kompisar, privata resor, andra hobbys etc. Jag vill till och med säga att det är ett måste. Det måste finnas något annat än bara träning och tävling och fullt fokus mot högsta toppen. En balans är alltid bra oavsett vad vi gör, annars blir det extrema för extremt.
Träning och satsning på toppnivå är oerhört extremt. Både kropp och själ behöver ibland ta sig ner på en helt vanlig nivå för att man ska orka i längden. Livsstilen grundar sig i att träning alltid kommer först. Det går liksom inte att ha en tid och passa när man ska iväg och träna, utan tid för träning är egentligen tidlös. Om träning sker under stress, det vill säga om man har en tid att passa, då har man oftast fokus på något helt annat. Kropp och knopp måste vara med när man väl befinner sig på träningsmattan, eftersom det inte bara är fysiken som tränas, utan även den mentala balansen och inställningen.
Inte lätt för alla att förstå, och framförallt inte för dem som aldrig sysslat med elitidrott. Men det är just här som det brister för många. Finns en del som tror sig satsa, medan de i själva verket bara tränar för att, och inte för något större syfte alls. Syftet hos en elitidrottare är alltid att bli bättre, men även genom att hitta den där goa känslan och rytmen som bara elitidrottare på toppnivå kan uppleva. Där allting stämmer, och där varenda steg, ryck och rörelse är synkat genom hela kroppen. Från tårna upp till hjärnan. När den känslan infinner sig, då är det stor lycka.
Jag själv minns vissa matcher mer än andra. En del matcher har bara avverkats genom åren som aktiv, där intresset av att befinna sig på tävlingsmattan nästan bara varit ett måste. Man ville liksom avverka sin motståndare snabbast möjligt, så att tiden på mattan blev så lite som möjligt. Den känslan, den inställningen ska man givetvis inte bygga vidare på. Utan istället ska känslan vara att man aldrig vill gå av tävlingsmattan. Man tänker inte i sekunder eller minuter, utan man tänker känsla. För visst minns jag matcherna som jag aldrig ville skulle ta slut. Där man från första sekund var nummer ”ett på bollen”. Just i den känslan vill man befinna sig i. I slutändan är vinsten egentligen bara det slutgiltiga kvittot. Det verkliga värdet finns i allt däremellan. Känslan, euforin och allt annat positivt som idrottslivet för med sig. Att kunna njuta av idrottslivet, och inte bara fokusera på den slutgiltiga medaljen.