Detta blir alltså mitt 250:e inlägg i denna blogg. Första inlägget var den 21 mars 2021, och sen har det bara rullat på. Läste precis om tvillingarna Kallur (Jenny och Sanna) som lämnat allt som heter friidrott bakom sig. Båda hade stora framgångar med både EM och VM-medaljer under sina respektive karriärer, och Sanna innehöll dessutom ett världsrekord. Idag har de båda som sagt lämnat allt bakom sig, det vill säga allt som handlar om friidrott. De har riktat in sig på något helt annat långt utanför friidrottens ljussken. Men varför fortsätter jag som (snart) 57-årig man med att jobba med brottning i alla dess former. Skriva om allt som rör idrott från min egen karriär, till andras karriärer, hur man tänker, hur andra tänker, framgångar, nederlag osv?
Jag tittar mycket sällan på idrott på tv. Jag är ganska ointresserad av idrott rent generellt, eftersom jag i stort aldrig slår mig ner i tv-soffan för att ”offra” en hel söndag för att glo på idrott. Jag är ganska ointresserad av resultat. Däremot läser jag mycket idrott, och jag tycker att vägen mot resultaten är oerhört intressanta. Hur idrottare tränar, förbereder sig, och framförallt hur de tänker.
Genom alla mina år, och då framförallt som tränare det senaste två decennierna har jag läst, forskat (på mitt sätt), reflekterat, frågat, läst artiklar etc. om varför vissa blir framgångsrika inom idrotten, och andra inte. Det är som sagt ingen raketforskning, utan mycket handlar slutligen om att tro på sig fullt ut i alla lägen. Att aldrig lämna sina inre målsättningar oavsett hur det går för stunden, och att aldrig vika ner sig. Tålamod har jag skrivit ändlösa rader om. Tålamodet är själva kärnan i jakten mot stora medaljer. Man får som sagt aldrig lämna sin plan A. För lämnar man sin plan A, och börjar snegla på plan B istället, då har man lämnat sin vision.
Jag träffade härförleden en gammal bekant, fotbollsspelaren Tore Cervin. Han kallades för jokern under sin karriär under 70-talet och en bit in på 80-talet. Tore gjorde även ett par landskamper under sin karriär, men främst är han känd för snömålet när MFF besegrade Wisla Krakow på Malmö stadion år 1979 när MFF gick hela vägen till final i Europacupen samma år. ”Du hade ibland problem med ditt psyke Jörgen, precis som Lasse Skiöld!” sa Tore när vi snackade. Lasse Skiöld, Sveriges främsta tekniker (enligt många) som både blev EM-mästare, silver på VM samt OS-bronsmedaljör under sin era på 70 – 80-talet. ”Absolut”, sa jag, det kan jag inte förneka, och detta har jag påtalat till journalister på äldre dar (när tidningar intervjuat mig efter min karriär), och jag har skrivit om det under flera år i olika sammanhang. Men både jag och Lasse hade stunder när vi trodde på oss själva fullt ut. Den ack så viktiga mentala styrkan då vi också vann stora medaljer. Konsten är givetvis att kunna upprätthålla detta tankesätt under lång tid, och inte bara stundtals. Som jag sa till Tore, och som jag sagt till både reportrar och på diverse föredrag, att om jag hade tänkt såsom jag vet idag, då hade jag med lätthet vunnit ett par tre medaljer till (om inte fler) under min karriär.
Men återigen det handlar inte om antal, hur mycket, eller hur lite. Jag vann ett EM-guld, och jag blev tvåa på ett VM vilket är stort i min sport. Om jag nu under min egen karriär hade vetat exakt hur jag skulle tänka (alltid), då hade jag kanske inte arbetat med sporten idag. Jag hade kanske tagit allting för givet, och inte haft en aning om vad idrott egentligen handlar om. Förståelsen hade kanske inte varit likvärdig som den är idag, och jag hade kanske inte arbetat med att leda och träna andra brottare. Min styrka som ledare har alltid varit att jag både varit på botten, och den absoluta toppen. Jag kan referera till båda världarna, och det är detta jag förmedlar idag i min roll som mentor och tränare. Jag vill att de som satsar ska uppleva en behagligare resa rent mentalt än vad gick igenom. Dipparna ska inte få samma utrymme, och inte få kosta lika mycket energi som den gjorde för mig, och så även för Lasse Skiöld. Målet är att försöka etablera en bra lägstanivå under sin karriär, så att karriären blir så njutbar som möjligt, och där adepten själv kan styra mångt om mycket genom ett smart agerande, och med ett rätt tankesätt.
Genom egna analyser, porträtt av olika idrottare, egna upplevelser, statistik etc. så kan jag med stor portion ödmjukhet säga vad/hur man ska agera för att nå sina respektive mål/medaljer. Man kan som sagt inte plugga sig till detta, utan kunskapen bygger på lång erfarenhet och ett enormt intresse. När jag själv var grabb fanns det ingen som kunde förmedla dessa känslor till mig, utan jag fick själv lotsa mig fram i dessa känslospår. Just därför blev också min karriär något svajig. Ibland var jag världens bästa, medan jag i andra stunder degradera mig själv till en nivå som var väldigt tuff att resa sig från.
Inlägg nummer 250 handlar givetvis om exakt samma som övriga 249 jag skrivit.
Bild: Från min bok ”Gossen Ruda – Brottaren som försvann”. Lasse Skiöld gratta mig när jag 1991 blev tvåa på VM i bulgariska Varna där han var med som assisterande tränare. Lasse gick bort år 2017 endast 65 år gammal.