Ibland räcker det faktiskt att man får till sig den meningen på ett eller annat sätt, för att man ska orka gå vidare i vad man nu än håller på med. Om vi tar den inhemska svenska idrotten som ett exempel, så är det många gånger denna enkla mening som saknas när vi ska få fram unga adepter att fortsätta med sin idrott. Vi glömmer ofta bort att ett enkelt ”va bra du är!” är fullt tillräckligt. Man behöver givetvis inte lägga till en svordom som jag gjorde i rubriken. Men det är faktiskt så att svensk idrott och dess ledare måste bli bättre på att lyfta landets ungdomar med uppmuntrande ord, istället för att hela tiden hitta felaktigheter. Vad jag menar är att vi enskilt måste lyfta våra adepter, och inte göra det enkelt för oss med att endast dela ut ett kollektivt: ”Va bra ni e!”
Jag ser, läser och upplever i alla möjliga sammanhang att svenska ledare är oerhört vaksamma på att kritisera och hitta fel. Ledarna gör mycket sällan (aldrig) någon utvärdering av sig själv om hur deras ledaregenskaper tas emot, utan all utvärdering ligger oftast på den enskilda individen. När adepten gör vad ledaren kräver och vill, då kan det i bästa fall bli ett ”Bra!”, och inget mer. Min upplevelse är att det ibland känns som att vissa ledare vill att deras adepter ska träna för ledarens/ledarnas skull, och inte för sin egen.
Ni som läser denna blogg, vet att jag vänder och vrider på min egen karriär i alla dess former och vinklingar. Jag utvärderar b.la. mina egna brister/styrkor som jag hade som idrottare (och även som ledare), och så även personer som fanns i min omgivning. Jag kan med lätthet säga att jag mycket sällan fick höra från både ledare och tränare meningar som: Fan va du e bra Jörgen, det där gjorde du riktigt bra!” Om jag någon gång fick beröm från ledare/tränare, så var det oftast (alltid) via andra. Om jag hade, och jag säger detta med ett riktigt stort OM, fått till mig (när jag såklart var förtjänt av det), ett stort ”Fan va du e bra Jörgen!” då tror jag att jag hade orkat satsat ett tag till, i alla fall internationellt. Den lilla meningen hade faktiskt gjort hur mycket som helst.
Jag hade som aktiv ung idrottare aldrig några problem med att träna själv, lägga upp egna träningsprogram, ta mig till träning, driva mig själv etc. utan det jag hade behövt under dessa år, var just ett ”fan va du e bra Jörgen!” Då hade jag blivit sedd och hörd på ett helt annat sätt. En människa behöver synliggöras för att orka, och detta gäller inte bara inom idrotten. Ledare/föräldrar måste börja släppa den kritiska ådran med ett konstant klagande, där de hela tiden söker efter fel. Att som satsande ung brottare är det sjukt jobbigt när ledare hela tiden tittar på en med kritiska ögon. När adepten därefter aldrig får till sig något som ett enkelt ”VA BRA”, då blir det väldigt tungrott. De kritiska ögonen bygger inga världsstjärnor, utan istället trycks adeptens självförtroende bara ner mer och mer.
Nu menar jag inte att man stup i kvarten ska skrika ”Fan va du e bra!”, utan det handlar mer om att hitta en substans i ett beröm, och framförallt så ska reaktionen/berömmet vara ärligt. Du får aldrig ljuga och säga att något är bra, när adepten själv vet att något inte alls var som han/hon hade velat. Men det du måste göra som ledare, och som även är din plikt, är att hitta det ”braiga” i en situation som din adept upplevde som katastrofalt.
Inget barn, ingen ungdom och absolut ingen vuxen har blivit förstörd av för mycket beröm. Kontentan av hela detta inlägg handlar om: Klaga mindre och beröm mer, först då kan vi bygga idrottsstjärnor.