För snart trettio år sedan fick jag möjligheten att brottas för en tysk förening. Jag skulle bli proffs. Ja, man kan väl kalla det för vad man vill, och på något sätt blev det ändå någons sorts ”proffsstämpel” på dessa Tysklandsmatcher. Året är 1997 och jag skulle tävla för en klubb i Frankfurt an der Oder, det vill säga i forna DDR. För att göra en lång historia kort, så blev det tyvärr inga matcher (den gången) av en rad olika anledningar. För er som är intresserades av mer fakta kring detta äventyr får/kan givetvis läsa mer ingående i min självbiografi: Gossen Ruda – Brottaren som försvann.
Men av någon konstig anledning hörde tyskarna av sig igen fyra år senare, och då var det en annan förening på östsidan som kontaktade mig – AW Markenaukirchen. De ville att jag skulle gå en slutspelsmatch för dem, vilket jag efter mycket om och men gick med på. Det blev slutligen en match i den tyska Bundesligan, och det skulle till och med bli fler. Efter den matchen skrev jag på ett kontrakt på ytterligare fyra matcher säsongen efter, vilket jag ångrade djupt direkt efter själva kontraktsskrivningen. Men jag tänkte där och då att det är långt till hösten. Hur gick då slutspelsmatchen? Jo den vann jag. Kommer inte håg motståndarens namn, men jag vann ganska komfortabelt.
Men varför ångrade jag mig?
Jag var vid denna tidpunkt 33 år gammal. Mitt driv att vara/tillhöra världens bästa brottare var inte lika självklar längre. Min lust och längtan var inte densamma som tidigare, vilket var/är helt normalt för en idrottare i just den åldern, och framförallt när det kommer till brottning. Jag hade vunnit tre mästerskapsmedaljer (3: a JEM, 2: a VM och självklart min europatitel), och en massa annat, och min aktiva karriär hade varit igång sedan år 1976.
Hösten kom, och jag gick mina fyra matcher som jag hade lovat tyskarna. Jag skulle inte bryta något avtal den här gången, utan jag hade bestämt att jag skulle gå mina matcher. Men alla som tävlat på en hög nivå vet att ett driv måste finnas för att kunna prestera mot internationellt motstånd. Jag skulle nu återigen möta brottare i yppersta elit. Jag tog tjuren vid hornen, och genomförde matcherna. Match ett. Förlust mot den tidigare världs och olympiamästare Maik Bullman. Gick en ganska bra match, och förlorade bara med 3 – 0 på hemmaplan. Match två var det hemmamöte igen i Markenaukirchen. Förlust återigen mot den före detta ungerska stjärnan, Janos Kismoni som hade ett VM-silver i bagaget. Den matchen hade jag vunnit om jag hade haft mitt tidigare driv. Förlust knappt med 2 – 0. Första bortamatchen därefter var mot en klubb som heter Rotation Greiz. Jag skulle nu möta en brottare som jag besegrade i andra omgången när jag tog brons i junior-EM 1988 i Polen. DDR-brottaren Tino Hempel. Hempel var vid den tiden brottande tränare för laget, och jag kände väl att den här matchen kommer jag fixa. Matchen blev väl inte den bästa jag genomfört i min karriär. Matchen stod 3 – 3 efter full tids brottning (6 minuter), och om jag minns rätt, så blev det någon typ av förlängning efter 6 minuter. Hempel lyckades då knipa ett poäng i denna förlängning, vilket resultera att han vann detta möte. Deras hemmapublik blev jublande glada, och vad jag kan minnas så lyftes taket en aning av hemmalagets exploderande segervrål. Jag brydde mig faktiskt inte så mycket, utan jag infann mig ganska snabbt i den rådande situationen. Jag visste att jag inte längre hade den kraft som tidigare var min styrka, och därför brydde jag mig inte nämnvärt längre. Känslan av att inte bry sig var så långt borta från den tidigare idrottare/brottare jag var, vilket var en känsla som absolut inte passade mig som person.
En match kvar i den tyska ligan, och nästintill även för min karriär. Hemmamöte för min tyska klubb, och jag minns faktiskt inte vilket lag vi mötte. Detta blev också, såvitt jag vet, den enda match där det finns ett fotobevis på att jag har deltagit i denna prestigefyllda liga. Min mors man Sven-Åke följde med mig ner, och han knäppte denna bild när jag vann mot bortalagets Andreas Fix. Jag fick iväg mitt specialgrepp (vill jag minnas), det vill säga ett enarmskryss, och det kändes riktigt bra i kroppen. Det blev ingen fallvinst, utan vad jag kan utläsa av tidigare skrift om matchen så slutade den med poängvinst med siffrorna 5 – 2. Laget förlorade matchen, men jag vann i alla fall min match vilket var viktigast. I alla fall för mig.
Totalt sätt gick jag alltså fem matcher i den tyska Bundesligan. Två vinster och tre förluster blev det, vilket resulterade i ett bevarat foto. Ett foto signerat av Sven-Åke.
P.S Det blev några få matcher till (tyvärr) i den svenska inhemska serie/Fyrstads-brottningen efter detta Tysklands-äventyr. Jag tror att det var år 2004 jag gick min sista match, och därefter hade jag aldrig någon tanke på att återuppta en aktiv karriär igen. Min tid var nu över som aktiv idrottsman efter nästan trettio år på brottarmattan.