Att slå igenom, eller som man brukar säga brejka i sin idrott är en väldigt speciell känsla. Det är ju den stunden man vill åt när man som ung idrottare startar sin karriär oavsett vilken sport det än handlar om. Alla känner givetvis inte så, men de som vill lite mer med sin idrott vet precis vad jag menar när jag säger ordet brejka. Tillfredsställelsen är enorm när man vinner just den matchen, eller den turneringen. Välbehaget och känslan blir då – precis här vill jag befinna mig, och här vill jag stanna.
Och när man brejkat går ju allting på räls, eller?
När man slagit igenom så tillkommer en ny typ av press. Både från en själv, och även utifrån. Du blir på något sätt en person som kommer granskas in i minsta detalj, och en massa personer kommer ha åsikter och synpunkter om dig och dina prestationer (både på gott och ont) framöver så länger du idrottar. Vissa är mer vågliga med att ge feedback än andra, och då gäller det att vara vaken och kunna svara för sig, framförallt om den är negativ. Att svara när man får något positivt till sig är ju inte speciellt svårt. Då räcker det med att säga tack, sen behövs det inte så mycket mer. Den svåra är som sagt det negativa. Det kan vara alltifrån miner, attityder, skriverier, eller om du blir verbalt påhoppad. Då gäller det att vara stark mentalt. För blir du riktigt bra i din idrott, då kommer du få gliringar eller andra tråkiga attityder när det inte alltid går din väg. Just därför ska du aldrig ge någon chans att krypa in under ditt skinn, för att där på något sätt ge dem chansen att påverka dig, eller ingjuta dig med negativa tankar. Du vet vad du kan, och du ska fortsätta träna och tävla efter dina utstakade mål, oavsett vad folk tycker och menar.
Men det är ju precis här man vill vara som idrottare. Man vill tävla under press, för det är just detta som är hela grejen med idrottsliga framgångar. Man vill att det ska diskuteras, och man vill befinna sig i detta centrum. Titta på judo-tjejen Tara Babulfath. Omskriven och upplyft efter förra årets OS-brons, och hon är endast 18 år gammal. Efter olympiaden har det gått knackigt. Nu gäller det för henne att inte inlinda sig själv i något slags självtvivel, utan nu måste hon hitta tillbaka till den njutning som hon hade när hon slog igenom under OS. Det kommer bli tuffare att träna, men samtidigt ska den rådande situationen bli till en drivkraft. Att ha drivkraft när det går bra är inte speciellt svårt. Utan det svåra är att behålla och förvalta sin drivkraft när det inte alltid går som man vill. Fixar man detta, då kan man nå hur långt som helst.
Titta på den tidigare brottarstjärnan Frank Andersson. Han gick många gånger (alltid) sin egen väg, och tänk vilken press han konstant levde med. Det diskuterades hej vilt om honom i en rad olika sammanhang, och allt detta omvandlade Frankie boy till ren och skär styrka. Han njöt av att vara i fokus, och han var som bäst när folk gnällde som mest. När Frank brejka som tjugoåring vid senior – EM i Leningrad år 1976, då blev han per automatik allas egendom. En press som han på direkten omvandlade till styrka och som fram till hans sista mästerskap år 1985 i norska Kolbotn innefatta 3 VM-guld, 4 EM-guld, 2 VM-silver, 3 EM-silver samt 1 OS-brons. Snacka om att leverera under press. Men kan Frank, så kan även andra. Det gäller ”bara” att inse hur jäkla bra man är, och inte bara idag, utan alltid.