Att bygga upp och skriva träningsprogram, kan likställas som att komponera musik. Man vill som tränare hitta en rytm i programmet, vilket således även musikern vill hitta i sina kompositioner. Idrott är som en dans (vilket jag ofta säger). Målet är alltid att försöka nå en rytm i sin idrott. I allt från sporter som stavhopp, fotboll, eller som i min värld – brottning. Det gäller alltid att hitta en viss taktkänsla. Ett flyt helt enkelt. När takten väl sitter, då kan du dansa i oändlighet. Finns (tyvärr) många idag som vill göra idrotten mekanisk och robotiserad. Mycket handlar istället om att först försöka hitta själva grundsteget i sporten, och därefter utveckla dessa steg så att det slutligen blir lätta och följsamma. Att hitta den följsamheten i sin idrott är oerhört förlösande. När du som idrottare når/finner denna känsla, då kan du besegra precis vem som helst. Det handlar som sagt inte om antalet pass, hur mycket eller hur lite, utan det handlar (alltid) om att hitta sin stil, sin känsla och sina egna steg.
En tränare ska komponera träningsprogram så att adepten når ut sin fulla potential. Att få adepten att våga bli trött, våga ta för sig, och att våga bli en mästare. Detta kan en tränare komponera och få fram genom sina program. Ett program måste därefter inte alltid följas till punkt och pricka, utan ibland under passets gång måste man som tränare göra vissa omprioriteringar. Just dessa omändringar har adepten ingen kännedom av, utan de ska trots detta bara känna av att där finns en rytm i passet. Det vet ingenting om vilka antal/tidsangivelser som står i programmet, utan det ska bara känna av att där finns en viss rytm.
Som lyssnare av en låt (vilken som) vet man aldrig hur grundmaterialet har sett ut (råmaterialet) från början. Lyssnaren får alltid bara den färdiga versionen. Likaså gäller för idrottaren. Grunden är givetvis utstakad och planerad sedan tidigare, men den färdiga ”låten” får du först reda på under passets gång.
En tränare som strikt följer sitt manus rakt av, kan aldrig lära ut en feeling till sina adepter. Känslan kan bara skapas och läras ut, om du som tränare ibland gör vissa omändringar, vilket man ibland måste göra som instruktör.
En tränare kan man lugnt påstå är en sorts kompositör. Vi skriver, dikterar, byter, ändrar, höjer och sänker takten etc. Det enda adepten ska göra under träningens gång är att följa rytmen, och lära sig förstå vad tränaren menar med taktkänsla. När adepten väl hittar sin egen taktkänsla, då kommer idrotten bli än mer rolig och fantastisk, och man vill då som idrottare aldrig att musiken/dansen någonsin ska ta slut.