Förra veckan var jag ledare för LBK:s duktiga brottare när Sveriges största ungdomstävling arrangerades uppe i Västerås, nämligen Mälarcupen. Jag tänker inte skriva om ungdomarnas individuella prestationer, utan jag vill mer skriva om mina egna år från denna tävling. I början av 1980-talet var jag med för första gången. Jag minns inte helt, men det kan hända att jag deltog redan som 13–14-åring, det vill säga som pojkbrottare (som det hette under den eran). De flesta gånger fick jag åka hem tomhänt (utan någon placering/medalj), eftersom jag blev utslagen redan efter ett par förluster. Jobbigt och tungt såklart, men aldrig att jag ägnade en tanke på att ge upp. Jag var med fram till och med 17 års ålder i denna tävling som på den tiden gick under namnet Lilla Mälarcupen. Som bäst placering vann jag en silvermedalj i ungdomskategorin (16–17 år). Det var stort för mig att få inhämta denna värdefulla medalj, eftersom Lilla Mälarcupen redan då var en stor svensk ungdomstävling där landets bästa ungdomar samlades. Tävlingshallen låg på den tiden mitt inne i stan, i en hall som revs därefter i början av 90-talet (tror jag att det var).
När jag blev äldre (som seniorbrottare) anlände jag till åter till Västerås, och till den då nybyggda arenan som gick under namnet Västerås-hallen. På den tiden var Mälarcupen uppdelad i två tävlingar. En ungdomsvariant – Lilla Mälarcupen, och sedan Mälarcupen – en internationell seniortävling med flera nationer på plats. Att vinna en medalj på den tiden i stora Mälarcupen var väldigt meriterande. Tävlingen gick under namnet ”lilla VM” på grund av den tuffa konkurrens som härjade på den tiden. Som bäst vann jag bronsmedalj (tidigt 90-tal), där jag exempelvis i en av matcherna var på vippen att vinna över den tvåfaldige OS-mästaren Andrzej Wronski från Polen (OS-guld 1988 samt 1996). Enligt många som var på plats, så skulle matchen varit min. Det blev tyvärr några tveksamma domarbeslut, vilket gjorde att jag förlorade matchen med 5 – 3. Men jag reste mig, och därefter besegrade jag bland annat ungraren Sandor Major som hade ett flertal internationella mästerskapsmedaljer på sitt CV. Fast det var inte medaljen som var det mest primära i just den här turneringen för min del, utan det var sättet som jag brottades och vann på. Jag fick briljera med mitt favorit-grepp enarmkrysss till åskådarnas belåtenhet, och jag fick även pris för bästa insats i denna turnering.
Men, jag har även fått känna på en smärtsam sorti i denna arena. Året är 1993 och jag brottas som en gud även detta år. Jag vinner match efter match, och jag skulle nu i semifinalen ”bara” manövrera ut koreanen Jin-Han Ueom för att ta mig till den åtråvärda finalen. Pang sa det efter några minuters brottning när jag för övrigt ledde matchen med 2 – 0, när jag i parterrunderläge helt plötsligt inte kunde kämpa emot koreanens rullningsattack. Armbågen/underarmen vek sig och gick ur led, och det blev istället ilfart till sjukhuset i Västerås. Detta blev min sista start som tävlande i denna klassiska turnering.
Fast jag kom givetvis tillbaka efter skadan för så lätt gav jag inte upp. Jag var bara 25 år gammal på den tiden, och jag hade mycket kvar att bevisa inom sporten. Skadan läkte efterhand, och jag skötte rehaben till etthundra procent. Skadan i Västeråshallen var i februari, och därefter var det som sagt rehab fullt ut. Jag körde oerhört mycket löpning och skivstång och annan alternativ träning, och det smått otroliga var att jag tre månader efter denna händelse blev europamästare i Turkiet.
Efter min aktiva karriär har jag nu varit ledare/tränare i tävlingen i ganska exakt 20 år. Jag har som ledare upplevt genombrott, vinster, förluster, trevliga samtal, koder som knäckts och mycket annat. Fast trots att jag har besökt tävlingen i fyrtio år, så är jag helt förvirrad när det kommer till att orientera mig runt i själva staden Västerås. Fast, jag har inte åkt till Västerås för att rundvandra och lära känna staden, utan allt har givetvis handlat om min passion, det vill säga själva brottningen.