Under lördagen höll jag ett föredrag på nästan en timme när svensk brottning arrangerade Tränarforum i Malmö. Ett hundratal tränare och ledare var på plats i en av Arena hotells konferenslokaler. Jag fick presentera min nyskrivna föreläsning som går under namnet – Hur mår du egentligen? Det handlar om vad idrotten i stort ofta glömmer bort i all hets och stress, nämligen vikten av att lära sig att tänka rätt. Hur förhåller vi oss exempelvis till nervositet? Är det bra att vara nervös, eller är det bara en svaghet för en hårt satsande idrottsman? En stor del av anförandet handlade givetvis också om ledarskapets negativa effekt, samt även den positiva som att man ibland ställer frågan – Hur mår du egentligen?
Responsen blev hundraprocentig, och jag fick fina lovord från många av åhörarna vilket verkligen uppskattades. Det är alltid lika kul att få göra en reflektion i hur jag en gång fungerade i såväl brister som styrkor. Vad saknade jag i min karriär, och vad hade jag behövt för att jag inte skulle krascha såsom jag gjorde vid ett par tillfällen. Det var en annan tid på 90-talet. Mentalträning var bara något flummigt och inget man arbetade och tog till sig under den eran.
Istället för föreläsare vill jag egentligen kalla mig för en berättare, en talare. Jag gillar berättelser och har alltid så gjort. För när man tycker saker och ting är roligt, och när man känner passion för området, då blir det oftast också riktigt bra. Jag är tacksam för att jag fick hundra procents närvaro av hela åhörarsalen, vilket verkligen gladde mig. Bättre betyg kan man inte få. När sedan ett flertal även kommer fram och tar min hand, då känns det givetvis ännu bättre.
Hela storyn/föreläsningen utgick från Barcelona OS 1992. Allt följdes sedan av olika stopp och nedslag i min karriär (bra som mindre bra), och allt knöts samman med min efterföljande tränarkarriär. Det var en reflektion från ett långt liv inom idrottens tjänst, men som inte på något sätt bara handlade om brottning, resultat och medaljer, utan föreställningen är mer riktad mot idrottsmannens egentliga mående. Jag var aktiv brottare i 28 år, och därefter har jag agerat tränare sedan 22 år tillbaka. Totalt sett blir detta 50 år i idrottens tjänst. Jag började våren 1976 i IK Spartas lokal i Videdals sporthall i Malmö som 8-årig knatte.
Jag är tacksam för all god respons som jag fick. Min tanke och förhoppning är att föredraget – Hur mår du egentligen ska fortsätta leva och presenteras även till andra förbund, organisationer, företag och kommuner. Vi får se vad nästa stopp blir.
Jag har som sagt inte bråttom, vilket jag även nämner i mitt anförande. Bråttom är ingen bra känsla att utgå ifrån, utan jag har all tid i världen. Jag jagar aldrig något. Jag vet vad jag kan, och jag vet mitt värde och jag kan min berättelse. Jag är också i en ålder där jag vågar blotta mina egna svagheter som styrkor, vilket jag tror är en stor bidragande orsak till att föredraget blir än mer intressant. Berättelsen utgår givetvis från min idrottsera, men det kunde lika gärna handlat om något helt annat än just idrott. För allt bottnar i – känslor, tankar, ångest, glädje, förhoppningar, besvikelser, eufori och en väldans massa annat.