I stort sett varje dag, nu under sommartid, tar jag min cykel till Ribban för att ta mitt dagliga dopp. När jag är i då simmar jag och dyker i minst en tio minuter/en kvart, tills jag åter går upp för att sätta mig på en av bänkarna för att ägna mig åt lite filosofiska tankar. Hela denna procedur är en renande och skön känsla för både kropp och själ. När jag sitter och funderar så ser jag givetvis andra människor (inte alltid) som ska ner och ta sig ett dopp. Det som förundrar mig är att majoriteten som ska i och bada tycker sig att vattnet är för kallt. Detta visar sig genom att vederbörande badare står kvar på ett av trappstegen med vatten upp till linningen i väntan på att vattnet ska bli varmare. Som alla vet blir aldrig vattnet varmare hur länge man än står kvar, utan kylan upplevs istället än mer obehaglig. Efter mycket om och men väljer en del att slutligen förena sin kropp i vattenmassorna, vilket medföljer att det framförs genom mycket pust och stön, och med den slutliga repliken ”fan va kallt”. Oftast simmar (eller sprattlar) de snabbt tillbaka till bryggkanten för att snabbt som möjligt avlägsna sig från vattenmassorna. Deras bad är nu klart, och jag som åskådare kan inte få ihop det njutbara i deras dopp, eftersom allt bara handlade om just pust och stön. De tog liksom inte chansen att invänta en kommande värme.
Jag ska göra ett försök till en liknelse mellan den berömda nervositeten, och ett bad på exempelvis Ribban. Låt säga att vattnet är själva nervositeten. För allt handlar ju om att på något sätt förena sig med nervositeten i exempelvis en matchsituation. När man hoppar i vattnet så stämmer det att det känns kallt (ibland väldigt kallt) det allra första 20–30 sekunderna. Så fort man simmar runt lite och dyker på alla konstiga vis, så efter ett tag omfamnas man av en varm känsla, en känsla som förmedlar kraft, stark medvetenhet och faktiskt en glädje. Kroppen har alltså förenat sig med vattnet, vilket nu har övergått till en värmande känsla.
Man kan alltså inte få bort den obehagliga kylan genom att bara stå kvar i all oändlighet, utan man måste in i hetluften på direkten för att slutligen få uppleva den varma känslan. Likadant är det när man tävlar. Alla (små som stora) är nervösa när man väl ska prestera. Det går liksom inte att invänta en bättre känsla, utan nervositeten finns hela tiden i ens närvaro. Den sköna känslan infinner sig något senare. Det krävs lite tålamod helt enkelt.
Nervositet ska alltså omfamnas och inte motarbetas. Nervositet är en kraft man ska nyttja. Tänk så många drömmar som har släckts för att just nervositet har upplevts som en svaghet. Alla är nervösa. En 11-årig grabb som gör sin första brottningstävling är lika nervös som exempelvis en armenier som ska upp i sin tredje raka VM-final. Skillnaden är dock att armenierna har lärt sig att hantera sin nervositet, och därmed omvandlat den till en kraft. Medan 11-åringen tror att han är ensammast i världen med sin upplevda smått obehagliga nervositetskänsla.
Till syvende och sist. När du ska bada – hoppa i på studs. Avvakta inte, för vattnet kommer inte bli varmare ju längre du än väntar. Snabbt i – omfamna istället kylan tills den blir varm och förenlig med din kropp.
Kasta dig ut på brottningsmattan eller vilken tävlingsarena du än befinner dig på. Det kommer givetvis alltid vara nervöst i den inledande fasen, men värmen kommer. När värmen väl infinner sig njuter man som mest. Nervositet är en styrka, och absolut ingen svaghet. Det gäller bara att hantera den på rätt sätt, oavsett om det handlar om att ta ett dopp i havet, eller när det kommer till att prestera i idrottsliga sammanhang.