Det gick många rykten om legendaren Frank Andersson under hans livstid, som även till viss del var till en sanning. Denne stora mästare vann i alla fall 3 VM-guld och 4 EM-guld under sin epok. Vi som är i sporten vet hur imponerande denna meritlista är, och hur svårt det är att bara vinna en medalj i denna historiska sport. Det är lite mer än 20 år sedan som någon herrbrottare vunnit ett mästerskapsguld (Martin Lidberg VM-guld 2003), så statistiken säger det mesta om svårighetsgraden.

Fick till mig en intervju på you tube för ett tag sedan. Det är från ett underhållningsprogram från mitten av 90-talet, ett program som hette Centralen och som leddes av programledaren Pernilla Månsson. Frank är vid detta tillfälle runt 40 år, och han är i sina glans dagar. Han hade givetvis avslutat sin brottarkarriär, men han var trots detta i sitt esse. Intervjun handlade mestadels om att det var ordtjafs inom svenska brottningsförbundet (vilket inte var/är ovanligt), och just vid denna tidpunkt var det schism mellan dåtidens förbundskapten Leo Mylläri och förbundsbasen Pelle Svensson. Bråket kallades för det stora skobråket. För att göra en lång historia kort, så var det Micke Ljungberg som var huvudpersonen i detta bråk, och där det handlade om att Micke ville tävla i ett skomärke, medan förbundet hade avtal med ett annat. Man kan tycka vad man vill om den delen, och det är inte av den anledningen som jag skriver detta inlägg, utan min reflektion handlar om något helt annat.

Programledare Månsson nämner att Frank under detta tjafs (skobråk) nämnts som efterträdare till att ta över förbundskaptensjobbet för sporten, vilket han ifrågasättes för, och speciellt då av programledaren. Med all rätt kan man tycka, eftersom det hände en hel del under hans karriär (både på gott och ont), och så även efter. Men det vi icke får förglömma var Franks ovärderliga kunskap om hur man vinner medaljer, och vad man skall göra för att nå dit. Frank ville på direkten förklara att han inte vill bli förbundskapten på något sätt, utan han ville istället hjälpa till från ett annat håll. Programledaren ville såklart inte lyssna på det argumentet, utan istället skulle det nystas upp hur svår Frank var som person, där han i stort sett gjorde som han ville under sin brottarkarriär. Frank ville föra en saklig och seriös diskussion om vad han kunde bistå landslaget med i form av att han har varit där (vunnit medaljer),och att han då visste hur man skulle tänka/agera i dessa komplexa situationer som det blir när man vill försöka sig på att vinna brottningsmedaljer, och just den hjälpen ville han bidra med. Återigen togs inte hans ord på allvar, utan han fick istället frågan om han själv tyckte sig vara en lämplig förebild för detta ändamål, med tanke på hans dåliga rykte. Hans sidoaktiviteter fick alltid första prioritet, medan hans brottningskunskaper negligerades och kom i andra hand.

Nu blev det ju såklart inte så. Franks kunskaper nyttjades aldrig för att föra svensk brottning framåt, utan han glömdes/valdes helt enkelt bara bort. Nu ska man såklart inte använda ordet OM, men jag kan ändå inte låta bli. För tänk OM svensk brottning hade tagit tillvara på Franks enorma kunskap, och hans känsla för hur man når EM, VM och OS-medaljer. Det hade aldrig varit en gissning, utan svensk brottning hade haft ett facit. Frank hade fått många unga lovande brottare att växa, tänka rätt, och han hade fått dem att våga satsa. Det hade med all sannolikhet varit skavanker på vägen, men Frank behövde också någon som trodde på honom. Men det skulle som sagt alltid raljeras om vad han hade gjort och inte gjort, istället för att fokusera på vad han kunnat bidra med för att stärka brottningens tillväxt.

FOTO: Bild tagen från en uppvisningsturnering i Limhamns sporthall under mitten av 80-talet. Bilden är tagen av LBK-medlemmen Per-Olof Bengtsson (tror jag). Frank var givetvis det stora affischnamnet. Frank dog år 2018, endast 62 år gammal.

Läste i dagens tidning (7/1) om att Malmöpriset fortfarande delas ut genom Nöjesguidens försorg. Det är allt från bästa krog, konst/form, teater/scen, mode och media. Denna utdelning har pågått sedan debuten 1992, alltså med start för 32 år sedan.

Jag minns det (nästan) som igår när jag fick hem en folder i brevlådan om att jag var nominerad för 1993: års prestation. Det var jag, MFF:s damlag samt Limhamns Griffins (spelar amerikansk fotboll). På den tiden fanns nämligen även kategori sport med. Prisutdelning var den 5 januari 1994 för ganska exakt trettio år sedan, på det välkända Malmöstället Slagthuset. Jag gick givetvis dit för jag visste att jag skulle vinna priset. Om inte, då hade jag nog tappat allt hopp om hur man resonerar kring idrott, det vill säga vad väger mest/tyngst, ett EM-guld i brottning eller att bli svensk mästare i fotboll/amerikansk fotboll? Det hade varit grovt tjänstefel om inte jag hade fått beträda den stora scenen inför en fullsatt publik, så jag var ganska säker på att min nominering skulle omvandlas till ett pris.   

Vid min sida denna galakväll hade jag min storasyster Annette, vilket jag idag är himla glad för. Det kändes fint att hon var med, för jag visste hur stolt hon var över sin lillebror. Det var fullt med folk, och jag minns att vi satt ganska långt fram mot scenen. Pristagare efter pristagare äntrade den stora scenen, och jag minns ju såklart inte vem/vilka som var där, förutom en. Malmös stolthet på den tiden (så även idag) var Malmöbandet Wilmer X. Wilmer X var ett av banden som var nominerade i kategorin – årets musikartist. Det jag minns klart är när konferenciern ställer frågan till bandets sångare, den välkände Nisse Hellberg, med typ frågan ”hur känns det”? Nisse Hellberg utstrålade ett väldigt lugn, där han tackade Nöjesguiden för priset, samt för att det är en prisvärd tidning (Nöjesguiden är en gratistidning). Den meningen minns jag så väl.

Fast mitt allra största minne är givetvis att jag själv fick gå upp på den stora scenen inför en jublande publik, och motta priset som Malmös glädjespridare inom kategorin sport. Jag minns inte vad jag sa, men säkert något vettigt. Det finaste idag, när jag tänker tillbaka, är att min syster Annette var med mig.

Efter prisutdelning var det lite fotografering och bilder som skulle tas, och därefter en liten intervju med någon av ”guidens” journalister. Kvällen därefter blev inte så lång, utan jag tror att vi gick hem ganska så tidigt eftersom jag inte är/var så ”minglig” av mig. Men jag/sporten blev i alla fall positivt uppmärksammad en kväll som denna, vilket inte alltid är en självklarhet. Speciellt inte efter den höst som hade utspelat sig i huvudstaden fyra månader tidigare för min del. Men Malmöfolket var med mig, och stod bakom vilket kändes väldigt fint faktiskt. Jag fick det fina diplomet, som jag dessutom har kvar. Diplomet sitter fint på väggen på mitt kontor, som en liten hint om att jag en gång var Malmös glädjespridare som ung målmedveten idrottsman , och inte bara en ”skandalbrottare”.           

Jag brukar ofta dela in idrottare i två kategorier. Individuella idrottare är egna företagare och lagidrottare går under benämningen anställd. Liknelsen är den att en individuell idrottare måste träna och satsa efter eget huvud, precis som en egen företagare, och lagidrottaren måste följa företagets gemensamma mål.

En egen företagare måste hitta sina egna kreativa lösningar för att sy ihop sin verksamhet. De kan inte helt hundra lita på andra, utan de måste gå sin väg för att lyckas. Visst ska de lyssna på andra, och ta till sig råd, men i slutänden måste de själva ta det slutgiltiga beslutet om vad som skall göras, och vilken väg de ska vandra. Om en egen företagare väljer att enbart följer andras råd och rekommendationer, då blir ju inte deras rörelse unik, utan den egna företagaren hamnar i någons sorts ”förklädd” anställning. En anställd däremot följer företagets mål och vilja. Det finns klara strukturer om vad som ska följas, och vad deras gemensamma mål är. Målen möter man tillsammans, och inte var och en för sig. De som leder laget (företaget) måste ju också få med sig spelarna (personalen) så att de drar mot samma riktning och mål, och se till att där finns en gemensam glädje för att uppnå målen tillsammans, genom att få till en god harmoni i lagsamarbetet.

En individuell idrottare (egen företagare) måste hitta sin egen stil för att lyckas. Man kan/får inte hänga upp sin karriär på att följa andra, utan viljan, målen, disciplinen måste man själv äga. Du äger din värld, din satsning och din målbild. Givetvis ska/måste du lyssna på andra, men det är hela tiden du själv som avgör vad som blir/känns rätt för just dig. Tyvärr har det idag blivit så att i många individuella sporter (även brottning) att det egna tänket har fråntagits, och den individuella idrottaren har istället låtit andra hålla taktpinnen och bestämma allt för mycket. Den individuella idrottaren har blivit klonad och fråntagen sin egen rätt att tänka och planera. När en brottare/individuell idrottare inte längre får planera sin egen träning, sin egen målbild, då försvinner också mystiken kring den enskilda idrottaren. En enskild idrottare behöver sina egna rum för att kunna nå sina högt ställda mål. Den enskilde idrottaren behöver som jag skrev inledningsvis både hjälp och stöttning i alla dess former. Att vi som står vid sidan av talar om vad som krävs, och vad som är viktigt i en satsning.

En egen företagare måste vara oerhört disciplinerad för att nå framgång. Likaså gäller det förstås för den enskilda idrottaren. Hade Nils van der Poel blivit så stor som han blev, om han enbart skulle följt andras huvud och inte sitt eget? Hade Frank Andersson uppnått sin mästerliga brottningskarriär om han tummat på sin personlighet, och enbart följt andra människors tips och råd? Hade Patrik Sjöberg nått världsrekord i höjdhopp, om han tvingats fållas in i ett mönster bland en massa andra friidrottare?

Det enskilda idrottare/egna företagare behöver är en tro på deras satsning och mål. Tyvärr blir det istället att de får till sig att de gör fel, följer inget mönster, gör som de vill, är bortskämda etc. Ett fotbollslag har sina fotbollssupportrar. Tänk om den enskilda idrottsutövaren fått den hjälp och stöttning som exempelvis ett fotbollslag får? Supporterskaran i många av landets lagidrotter stöttar och hjälper oavsett om det går bra, eller mindre bra, medan den enskilde idrottaren mestadels blir bortglömd.  

Trots denna bristvara av stöttning på en massa olika sätt, så finns där en hel del som vågar och vill satsa på att bli en individuell idrottsstjärna. Mitt tips och råd är att du ska fortsätta känna dig speciell i din gren. Våga gå din väg och tro på dig själv och allt vad du kan. Låt inte negativa åsikter och kommentarer få dig att tveka i din satsning. För tvekan är din största motståndare (som jag skrivit om i tidigare inlägg). Du ska fortsätta vara unik i din satsning. Dina mål är av högsta prioritet, oavsett vad andra tycker och tänker. För när du väl står där överst på prispallen, då vet du att du valde rätt. Du gick din väg, och ingen annans.

Under hela min uppväxt så har fotbollsspelaren Bosse Larsson, denne mytomspunne man varit en del i mitt, och många andras liv. Jag själv har aldrig sett honom spela, aldrig ens träffat honom, men trots detta så visste jag med många vem Bosse var. Det känns ibland som om vissa människor bara finns med en, nästintill som att man känner dem på något vis. Det kan vara idrottare, skådespelare, politiker eller vad som, där vissa kommer en lite närmre konstigt nog. Bosse var en av dem. Jag själv har som sagt aldrig sett honom spela, men ändå vet jag att han var den störste av dem alla. Man har alltid fått höra att ”Bosse, ja han kan spela på alla positioner, i allt från försvar till anfall, ja han kunde till och med stå i buren”.

Vad som fascinerar mig var inte Bosses självklara roll som en outstanding spelare, utan det var mer hans persona. Hans framtoning kändes verkligen äkta vara. Han ville absolut inte synas i stora mediala sammanhang, utan han ville bara vara ifred. För tänk som det är idag, där folk är beredda att göra vad som helst för att synas, trots att det ibland är brist på någon typ av kompetens från vederbörande. För en del människor (idag) är mottot att synas till vilket pris som helst. Tänk att Bosse stod emot detta ”smörgåsbord” av bekräftelse, beundran, idolskap, pengar, status och så mycket mer. Det gör honom unik i sitt sammanhang, och så genuint äkta, och det är väl just därför som många beundrade Bosse Larsson. Inte bara för att han var en förträfflig fotbollsspelare, utan mycket på grund av hans enkla personlighet.      

Jag fick till mig 40 år gamla brottningsfilmer för en tid sedan, där jag själv deltog som 15 åring. Seriematch i den skånska seriebrottningen. I en av matcherna möter vi (IK Sparta) BK Trim från Bjärnum inför ett femtiotal åskådare. Jag själv tävlade i 52 kilos klassen, så jag var just då en liten parvel i början av min brottningskarriär. Men en rolig grej med denna film/match, är att kameran under seriematchens gång, zoomade in den lilla skara av åskådare som befann sig i Videdals sporthall år 1983. Döm av min förvåning så var Bosse Larsson en av åskådarna denna höstkväll för exakt fyrtio år sedan. Han stod där helt sonika rätt upp och ner, och det var ingen som uppmärksammade att Bosse var där. Det var som sagt en annan tid, där idoldyrkan inte var lika hajpad och påtaglig som den är idag. Tror med all säkerhet att många av åskådarskaran gav honom en liten nick eller ett leende när det var på väg ut, som ett litet tecken på att ”vi gillar dig Bosse”, men mer än så var det inte under 80-talets början. Det fanns ingen som började filma eller ta foto (fanns inga mobiler), utan han fick stå där och titta på brottning i lugn och ro, precis såsom han med all säkerhet ville.

Det finns otaliga texter/berättelser om denne legendar, och jag tror att allt som är nerskrivet om Bosse är sant till ett hundra procent. Ingenting är ”hitte-på”, eller efterhandskonstruerat, utan all story kring fotbollsspelaren Bosse är sanning. Bosse Larsson kommer leva vidare i MFF, och Malmö stadshistoria under många år framöver, och hans namn kommer alltid vara förknippat med respekt och stor beundran.   

Bo ”Bosse” Larsson avled den 19 december 2023. Han blev 79 år gammal.

Bild: Förstasidan från boken om Bosse av b.la. lagkamraten Staffan Tapper 

Läste häromdagen en krönika i Expressen som var skriven av journalisten/författaren Jens Liljestrand med rubriken ”Först nu vet jag att folk inte gillar mig”. Artikeln handlade om att han ofta uppfattas som illa omtyckt, skrytig och arrogant, vilket föranlett att han därmed fått känslan av att folk i allmänhet inte gillar honom. Jag själv vet inte så mycket om honom, mer än att han skrivit ett flertal böcker, och att hans bakgrund är journalistik. Men oavsett hur mycket/lite jag vet om honom, så var artikeln väldigt kittlande, mest beroende på att den kom mig själv väldigt nära. Nu vill jag inte på något sätt säga att jag känner mig icke omtyckt av min omgivning, utan jag skulle istället vilja formulera om den något till: ”Först nu vet jag att folk kan uppfatta mig som väldigt svår”.

Jag har till och med skrivit om det i min självbiografi (Gossen Ruda – Brottaren som försvann), om att människor kan uppfatta mig som lite märklig och konstig. Liljestrand hänvisar bland annat till sin barndom, och minns att han som barn aldrig blev bjuden på kalas. Han kände sig aldrig mobbad på något sätt, men trots detta fick han aldrig någon inbjudan. När jag läste detta så kände jag igen mig på direkten. Jag ställde mig själv samma fråga, det vill säga hur många kalas man själv varit inbjuden till när man var barn. Jag frågade min mor om hon kunde minnas om jag någonsin varit bjuden till ett kalas som liten pojk, men hon kunde inte minnas att hon köpt någon present som jag skulle lämna vidare till exempelvis en skolkamrat. Själv kommer jag ihåg ett enda tillfälle, och jag kan väl ha varit en 8 – 9 år. Jag var på kalas hemma hos en Pelle som gick i samma klass som mig på lågstadiet, men det var nog den enda gången vad jag kan minnas. Nu måste vi ju även vara ärliga med att kalasutbudet under 70–80-talen var något mer sparsamma än vad det är i dags dato (tror jag), då barn idag springer på kalas titt som tätt.

Men, varför är det då så att Liljestrand känner sig som icke omtyckt, och varför upplever jag mig själv som svår?

Jag känner inte personen Liljestrand, och han känner inte mig, men det lustiga i allt detta är att han och jag fyller år samma dag, samma månad, det vill säga den 18 december. Har den här reflektionen något att göra med att vi (sena) decemberbarn alltid känt oss något udda? Eftersom vi är födda sent på året, så får jag känslan att vi alltid behövt kämpa något mer för att bevisa saker och ting. Vi decemberbarn alltid varit yngst, och känt oss yngst, om det så har varit i skolan, eller inom idrottens väggar. Jag tror att vi decemberbarn varit tvungna att skapa någon sorts lynnighet, gå vår-egen-väg-mentalitet för att ta oss vidare i livet.  

Som konstnären Charlotte Gyllenhammar skriver, och som fyller år den 16 december: ”jag beskrevs ofta som egensinnig och avig som barn. Jag sa nej till allt, utom de saker jag själv ville göra, så stör mig inte”.

Kontentan av det hela är att vi sena decemberbarn egentligen inte är ogillade eller icke omtyckta på något sätt, men att vi däremot kan upplevas som svåra. Denna upplevda svårighetskänsla har tyvärr framkallat att det ibland har ”slarvats” bort en och annan inbjudan på vägen, men det har vi fått lära oss att leva med.

Precis den meningen sa Börje Salming till sin dotter Bianca i SVT:s dokumentärserie Salminggenen. En dokumentär som handlar om relationen mellan far och dotter, och där dottern frågar efter tips på hur/vad hon ska göra för att bli bäst i världen i sin sport friidrott. Börje som vi alla vet var stor ”over there” och som spelade många år i den tuffa hockeyligan NHL för sitt lag Toronto Maple Leafs. Det fina i detta, och som jag skrivit om tidigare, är att Börje Salming absolut inte var Sveriges mest meriterade hockeyspelare någonsin. Jag har skrivit att man inte behöver vara bäst, för att bli den största, utan ibland handlar det om andra saker som gör att personer gör större avtryck än andra, trots att meritlistan inte alltid behöver innehålla en massa medaljer.

För Börjes del var det två SM-guld, och ett VM-brons/silver som han hade i sin prissamling. Han vann aldrig en Stanley cup buckla i USA/Kanada, men trots detta är han ändå en av våra mest kända hockeyspelare/idrottare. Vi tror ofta att vi måste vinna mest för att bli störst, men Börje visade något helt annat. Varför han blev så stor tror jag beror på hans oerhörda lojalitet till sin förening Maple Leafs i Toronto. 16 år i en och samma förening, där han offrade sig i varje tackling, varje situation under denna period. Just därför fick han stående ovationer under Canada Cup 1976 från den canadensiska publiken under de årets Canada Cup. Han hade på den tiden bara spelat några år i ligan, men redan då kunde anhängarna se att han gjorde allt för sitt lag vilket medförde att dem tog honom till sina hjärtan. Jag tycker Salming-sagan är helt fantastisk, och jag tycker också att det är oerhört befriande att den bästa inte alltid behöver bli den största. Man kan göra avtryck på så många sätt, och Börje gjorde det på sitt sätt utan att göra sig till, eller göra sig större än andra utanför rinken. Det kändes som att Börje var en genuin och äkta själ, och som verkligen gjorde det han tyckte var kul, nämligen att spela hockey. Man kan väl säga att han uppvisade en svensk sisu-mentalitet, dvs Sveriges motsvarighet till den finska sisun.

Dottern vill bli bäst i världen, och hon ställer då frågan till sin framgångsrike far, som en gång tillhörde toppskiktet i sin genre. Han funderar, och han svarar inte sin dotter på direkten, men till sist säger han ”tänk inte för mycket på teknik när du hoppar, utan tänk istället att du bara ska över ribbjäveln”. Meningen för mig är befriande, och jag håller med honom fullständigt. Idrott idag lägger för mycket fokus på att tekniken ska vara hundra procent fulländad. Vi glömmer bort den finska sisun (fysiska viljan, envisheten/ihärdigheten) i all den tekniska träningen, och vi glömmer bort att ha kul. För till syvende och sist så handlar det om din inre kampvilja om du vill nå det stora medaljerna EM, VM eller OS. Teknik är givetvis viktig, men i slutändan handlar det om din inre vilja om du ska kunna ta dig över exempelvis en höjdhoppsribba.

Idrott är ingen raketforskning. Börje var en av dem som visade vägen att idrott handlar om engagemang och hjärta. Han kunde åka skridsko, han hade klubbteknik, han visade spelförståelse och tajming, men det största av allt i hans otroliga karriär var inte mängden av medaljer och utmärkelser, utan hans storhet var kämpaglöd, vilja, lojalitet och ett stort hjärta för sitt lag, och sin idrott. Och just därför är/var Börje Salming en av det största genom alla tider i sin sport, och hans råd till dottern är befriande rätt. Knyt näven i fickan och hoppa över den där jävla ribban, men glöm inte att ha kul på vägen.         

Förra inlägget skrev jag om känslan av att vara totalt överlägsen. Matcher man styrde från början till slut, och cuper/tävlingar där man visste att vinsten var ett faktum. Men idrott handlar ju som sagt inte alltid bara om framgång. Det är väldigt enkelt att skriva om framgång, och det är även väldigt lätt att romantisera en idrottskarriär, MEN. Jag minns också de gånger när segerns sötma kändes väldigt långt borta. Tillfällen när man tog tag i en motståndare, och där man med alla sinnen visste om att ”det här kommer inte sluta bra”. Säkert så har den mentala övertygelsen gjort att man där och då inte utmanade den negativa tanken, utan man vek ner sig, och tog förlusten som den negativa tanken redan hade förutbestämt.

Europamästerskapen 1991 i tyska Aschaffenburg. I fjärde matchen skulle jag möta sovjeten Sergej Demjasjkevitj. Han hade vunnit VM året innan, och han skulle nu även vinna sitt första EM-guld (av två). Matchen mellan oss två tar slut redan efter 33 sekunder. Under dessa 33 sekunder hinner jag tänka (faktiskt), att det här är ju inte så farligt, detta löser jag. Innan jag vet ordet av, så flyger jag i ett nacksving (tror jag det var), och pang så var fallet ett faktum. Jag minns hur lätt han kändes när jag tog tag i honom, nästintill svag, trots sina hundra kilo (tävlade då i 100-kilos klassen). Men allt var ju bara en täckmantel. För just i det explosiva ögonblicket var sovjeten allt annat än svag.

Matchen mot Micke Ljungberg i Cup Klippan år 1990, den ligger också kvar i min minnesbank. Ljungberg och jag möttes hela 10 gånger under våra karriärer. Av dessa tio möten vann jag fyra gånger. Ett av våra många tillfällen var i Klippan en februaridag för snart 34 år sedan. Tävlingen ligger som ett mörkt minne, men som jag absolut inte vill vara utan (i alla fall inte idag). Där och då var det en fruktansvärd upplevelse. Jag känner redan när matchen startar upp, att det kommer gå rent åt skogen. Redan efter 1.30 minuters brottning, ligger jag under med 0 – 9. Den tekniska överlägsenheten ligger väldigt nära, vilket gör att jag chanskastar. Såklart så går min chansning inte igenom, utan paraden/fallsegern kommer som ett brev på posten. Fallseger till Ljungbergs fördel efter c: a tre minuters brottning. Man kan väl säga att jag därefter var mer explosiv efter matchen, än vad jag var på mattan. Jag lämnade allt i rasande fart, och bestämde mig där och då för att lämna tävlingen med omedelbar verkan. Det blev givetvis en massa tyckande från den stora massan, men framförallt en massa skriverier i dåtidens tidningar. Man kan väl säga att jag som person fick till mig en negativ stämpel efter den förlustmatchen. Man kan lätt tro att jag bar mig illa åt mot både tränare, ledare eller publik när man läste tidningen på den tiden, men det enda jag gjorde var att åka därifrån. Jag sa inte så mycket (ingenting faktiskt), utan jag bara stack. Jag säger inte att det var rätt, men det var faktiskt inte mer än så.  

Jag skulle kunna rabbla upp fler händelser där förlustmatcher spelat en viss roll. Många har väldigt lätt för att glömma sina förlustmatcher, vilket föranleder att de istället målar upp sig själva och sin karriär som nästintill oövervinnerliga. Vi alla som har idrottat vill såklart inte komma ihåg förlustens smärta, men nu när man blivit äldre så är det inte lika smärtsamt längre. Istället ser jag det som en jättelik erfarenhet. Jag kan som sagt rent mentalt gå in i många situationer som jag upplevde från min aktiva period (både vinster och förluster), och båda dessa innehar ett stort värde. Jag kan förhålla mig till båda känslorna. Jag vet exakt hur det känns att bli världsmästare (nästan), och jag kan även relatera till förlustens enorma tomhet och svärta.

Igår lördag arrangerade Limhamns Brottarklubb årets DM (Skånska mästerskap). Ett brottnings-DM som i år nästintill kunde uppvisa fornstora dagar rent antalsmässigt (nästan 200 brottare). Går man tillbaka till 1940 – 50-talen, var titeln skånsk mästare i brottning likvärdigt med att bli svensk mästare. Alla stjärnor (nästan) på den tiden tillhörde/representerade en skånsk förening. Efter ett tag började övriga klubbar i Sverige närma sig Skåne mer och mer, och Skånes dominans började sakteligen avta. Under min tid (1980 – 90-talen) höll DM fortfarande en ganska bra klass. Många i den svenska eliten var på plats, och man fick verkligen kämpa sig till ett DM-guld. Mitt första DM-guld (som senior) vann jag som tjugoåring 1989 i Åstorp. Det var stort, och jag var jublande glad när jag vann 82-kilos finalen över antagonisten Joakim Andersson. Sammanlagt vann jag 7 DM-guld som senior, men det skulle egentligen varit betydligt fler. Vid ett par tre tillfällen var jag ute på landslagsuppdrag, vilket gjorde att jag då fick stå över vissa mästerskap.

Men, det jag vill förmedla i denna text är egentligen inte själva vinsten av ett DM. Utan jag vill berätta om en mycket speciell känsla när jag vann DM för ganska exakt trettio år sedan. De årets DM gick av stapeln i Bjuv, och jag var i ruggigt bra form. Allt som oftast var man alltid lite smått nervös inför matcher, oavsett vem/vilka man skulle möta. Det kunde vara allt ifrån en enkel seriematch, till matcher i EM/VM sammanhang. Nervositeten fanns alltid med på ett hörn. Men just denna tävling, det vill säga DM år 1993 var något helt annat. Jag var så oerhört överlägsen, och jag kände mig så otroligt säker. Jag gick sammanlagt sex matcher i viktklass 90, och dessa sex matcher avverkade jag på en sammanlagd tid av 6 minuter och 31 sekunder. Jag kan fortfarande komma ihåg den mäktiga känsla som jag kände där och då. Allt man gjorde kändes så rätt, och så himla enkelt.

Varför kunde man då inte alltid förhålla sig till denna känsla?

Det är just detta som är det svåra med idrott, och då framförallt när det handlar om elitidrott på hög nivå. Att ha en bra fysik, internationell gångbar teknik, och en drivkraft till att träna är inte allt. Ditt mentala sinnelag måste också tränas kontinuerligt. Du måste i alla lägen tror på dig själv och din kraft, och du får som sagt aldrig tveka, varken på mattan, eller i ditt huvud. Tvekan är idrottarens svåraste och värsta motståndare. Att hålla en hög lägstanivå är något man som idrottare ska försöka träna sig till på alla sätt och vis. Att hålla sig på en viss nivå, utan att dippa totalt. Just den delen är väldigt svår att efterfölja, och det är just där många brister. Jag själv kunde stundtals hålla mig kvar i yttersta toppskiktet under tid, men ibland stötte jag på den ordentliga dippen. Resan tillbaka blev då alltid väldigt lång och jobbig, men jag löste det på mitt sätt. Men om jag i början av min elitkarriär hade fått rätt hjälp med många av mina tankar, då hade jag med all säkerhet vunnit ett par medaljer till (EM/VM-medaljer). Jag var så pass bra rent brottningsmässigt, och min fysik var i sådan toppklass. Jag kan som sagt komma ihåg de gånger jag var totalt oantastlig som idrottsman. Vissa landskamper, turneringsvinster, svenska mästerskap, mitt EM-guld etc. där jag visste utgången av matcherna på direkten. DM 1993 var just en sådan tävling. Jag tror att hela jag utstrålade omåttligt självförtroende, och alla motståndare som jag tog mig an, visste på direkten hur det skulle sluta. Det är just detta som är så häftigt med idrott, att när man tränat/tävlat på en hög nivå, då kan man med lätthet komma ihåg många av idrottens detaljer, och framförallt förstå dem.

Därför är det så viktigt att man inte bara tränar fysisk styrka och teknik, utan att man hela tiden som ung idrottare förvaltar sina inre tankar på ett klokt sätt. Träna ditt mentala inre med olika målbilder, och lär dig få ut max i varje del. Idrott är som sagt inte bara kropp och träning, utan huvudet spelar en stor och viktig roll om du vill nå de stora medaljerna. Därför ska du aldrig negligera mindre tävlingar, cuper eller enstaka matcher, utan dessa är många gånger själva grundfundamentet till ditt fortsatta tävlande. För min del var DM i Bjuv en sådan tävling/mästerskap, och den känslan kan jag fortfarande relatera till och förstå värdet av.                  

Många människor tror fortfarande att idrott är statisk. Det vill säga man tror att om man bara lär sig de tekniska detaljerna en gång, så kommer allt lösa sig själv. Ta det här med formell utbildning som ett exempel. Du pluggar, läser en utbildning i låt oss säga tre år. Därefter tror man på riktigt att man kan yrket på sina fem fingrar på direkten. Det krävs mer än en tre års utbildning (eller mer) för att bli riktigt bra på någonting. Du måste efter din utbildning träna dagligen för att hitta din känsla i det du nu ska ta dig för som exempelvis arbete som sjuksköterska, långtradarchaufför, läkare, rörläggare etc. Du måste efter utbildning träna upp din känsla för just ditt yrke, skaffa dig värdefull erfarenhet om du nu vill bli riktigt bra på just din grej. Du är absolut inte en fullfjädrad toppläkare efter din formella utbildning, utan det krävs mer än så.

I idrottens värld tror många på riktigt att det räcker med att träna teknik vid några enstaka tillfällen. Verkligheten säger givetvis något helt annat. Dans är en bra jämförelse, och något jag ofta använder som argument när jag ska förklara idrottens budskap. För att bli en bra dansare, så räcker det inte med att du kan stegen perfekt. Dansen måste ju bli rytmisk och smidig (om du vill kalla det för dans), och då måste du träna om och om igen för att hitta känslan. Upprepningens mönster är som sagt ett måste. Dansen får inte vara statisk och stel, utan rytmen måste tränas fram. Just den känslan kan du endast få fram genom hårt upprepande arbete under långt tid.

Om jag då tar brottningen som ett annat exempel, eftersom det är där jag känner mig mest hemma, så tror många att det räcker med att träna teknik en eller två gånger för att därefter kamma hem framgång. Man glömmer bort den nötande och enformiga processen, där samma övning ska upprepas gång efter gång. Man vill liksom frångå det hårda och långrandiga arbete. Brottning (och mycket annat) är ingen raketforskning, utan det är hårt pannben som gäller och stort tålamod som är av högsta prioritet.   

När du kan ”dansa” fram din idrott, då har du kommit långt. Dansen, rytmen är en viktig faktor oavsett idrott. Höjdhopparen ska vara smidig när han svävar upp över höjdhoppsribban, och skridskoåkaren ska bemöta kurvorna med en enorm smidighet och balans som bara kan nås med hjälp av träningens nötande mönster. Slalomåkarens mjuka höftrörelser måste gång på gång upprepas och tränas för att minimera tiondelar, så att det inte blir till sekunder.

Till syvende och sist måste du tycka att det är kul om du vill orka ta dig an upprepningens mönster, det vill säga träningen. Det räcker inte med att nöta, utan du måste hitta förklarliga skäl till att du vill göra samma sak om och om igen, en meningsfullhet i det du gör. När glädjen finns, då finns inga begräsningar till att leva upprepningens mönster till fullo. För då vet du anledningen, och då blir dina framtida mål mycket lättare att ta sig an.              

Det smattrar mot rutorna. Regnet har slagit sig loss, och det är nu dags att ge sig ut i det blöta. Många förbannar sig över eländet, och ser absolut ingen charm över vattenmassorna som ramlar ner från himlavalvet. Regn och åter regn. Vi svenskar lever ju i en del av jordklotet där regnet finns med som ett brev på posten, och något vi absolut inte kan påverka. Det regnar på våren, sommaren ja under alla våra fyra årstider som vi lever med. Vi kommer liksom inte undan. I folkmun snackas det mest om regn under sommarmånaderna, eftersom juni, juli och augusti helst önskas vara regnfria.

Men är regn egentligen så hemskt?

För mig är regn en väldigt befriande känsla. Jag känner mig lugn och fri när regnet ramlar ner, och jag känner ingen begränsning alls att röra mig ute under dessa våta dagar, så länge jag är rätt klädd. Jag känner även ett välbehag när jag är inomhus, och när regnet smattrar mot rutorna när jag exempelvis sitter och skriver. Det är avstressande. Regnets påverkan skapar mig ett lugn, och den begränsar mig absolut inte. Som jag skrivit tidigare så cyklar jag väldigt mycket i staden. Och det är just under dessa resor som jag känner lite extra för regnet. Jag har inga problem alls med att klä mig ordentligt, så att resan inte ska bli till någon plåga. Man vill ju inte komma fram helt dyngsur. Att promenera i regnet är också helt underbart. Framförallt att gå längs med vattnet, eller i skog och mark.  

Visst jag håller med, det låter lite knäppt, men då får jag uppfattas som lite märklig. Men jag hade samma relation till träning under min aktiva period som idrottsman/brottare, likt den jag har till regnets mystik. Ju hårdare träning jag utsatte mig för, desto mer tog jag till mig av träningen. När jag var yngre och när träningen spetsades till, det vill säga när den blev hårdare och tuffare, då hängde inte alla med, utan då försökte delar av gruppens aktiva hitta möjligheter att fuska, något som absolut inte fanns i min värld.

Att gilla regn och hård träning kan ju lätt uppfattas som helt olikt, men för mig finns där en viss liknelse.

Som tränare vill jag förmedla ut det viktiga i att kunna pressa sig maximalt som satsande idrottare. Att aldrig vika sig, och att alltid våga. När vi vågar pressa vår kropp i form av så kallad tuff träning, då vågar vi också möta de bästa. Man skapar en inre trygghet genom att visa för sig själv att man kan, vilket gör att tvivlet minskas. Jag skapade mig en trygghet i unga år när träningens intensitet ökades. Jag tog aldrig ett steg tillbaka, utan jag lärde mig att tycka om något som många tyvärr försökte undvika.

Visst, jag vill såklart inte alltid ha regn. Jag ville inte heller att träningen alltid skulle ligga på en hög intensitet, utan ibland ville man ha lite uppehåll. Stillhet, lugnare träning. Många gånger kan detta vara rena medicinen för en satsande idrottare. Tänk då på att ta tillfället i akt, med att ge er ut i regnets befriande mystik. Hitta din inre styrka. Lugnet hittar du som lättast om du exempelvis ger dig ut en regnig promenad.