Pingisen har verkligen fått stor uppmärksamhet (med all rätt) efter Truls Möregårdhs fantastiska OS-silver. Pingisföreningarna runt om i landet kan nu med all säkerhet invänta sig ett uppsving efter dessa fina resultat.

Om vi håller oss till Möregårdhs silvermedalj i singel, och där kikar lite extra på varför det stannade vid just ett silver och inte blev till ett guld, kan ju alltid vara lite intressant. Först och främst ställdes han mot en spelare från en världsnation i pingis, dvs Kina. Pingis i Kina är landets nationalsport alla kategorier. Jag hörde till och med att Kina har runt 15 miljoner licenserade spelare, vilket i så fall är helt otroligt. Men oavsett hur många eller hur lite, så kan dessa spelare ändå besegras, vilket många spelare i Sverige har bevisat. Waldner, Persson, Appelgren och så även Möregårdh själv har ju besegrat kineser under deras karriärer.  Möregårdh besegrade även deras världsetta i den inledande OS-rundan.

Men om vi tittar på Truls finalmatch mot Fan Zhendong, som inför matchen var regerande VM-mästare, och givetvis skyhög favorit att vinna detta OS-guld. Min teori om varför det ”bara” blev ett silver började redan ta snurr efter Truls semifinalvinst mot brasilianaren Calderano. Det sägs att man inte ska fira, eller bli för glad efter en semifinalvinst eftersom matchen med stor M är kvar att spela. Min upplevelse är/var att Möregårdh var så otroligt glad över sin semifinalvinst (vilket han skulle vara), men där själva finalmatchen blev något bortglömd i hans värld. Han upplevdes lite för nöjd enligt min tolkning, och då blir det svårt att ladda om rent mentalt för ytterligare en match.

Men oavsett rätt eller fel så gick han in i finalmatchen med full kraft, och han bjöd VM-mästaren Fan Zhendong på tuffast tänkbara motstånd genom att exempelvis vinna första set. Men därefter tog det stopp. Något Möregårdh måste börja jobba med rent mentalt, är hans agerande när han förlorar jämna bolldueller. Jag som åskådare tycker mig se en viss uppgivenhet vid vissa förlustbollar, vilket jag upplever ger onödigt mycket kraft till motståndaren. Varje gång som Möregårdhs ansikte/kroppsspråk var negativt tilltalande, så ingav Möregårdhs uppgivenhet ännu mer bränsle till kinesen. När kinesen själv tappade jämna bolldueller, så infann sig aldrig samma typ av uppgivenhet, utan man kände/såg mer att han blev ännu mer beslutsam inför nästa boll.

Jag kan faktiskt med egna känslor sätta mig in i dessa tankar, eftersom jag själv befunnit mig i likvärdiga situationer. Jag kunde på min tid agera exakt som Truls, dvs visa med min kropp, min röst att jag var missnöjd när något gick emot mig. Jag kan nu 20 – 30 år efter min egen karriär ställa mig frågan om det någon gång hjälpt mig, gett mig någon fördel? Det enkla svaret är: NEJ. Jag kan nu med facit i hand konstatera att ett sviktande humör, uppgivenhet, onödigt snack aldrig resulterar till någon fördel för en själv, utan istället stärker man sin motståndares självförtroende med ännu mer kraft.  Det bästa man kan uppvisa är ett ansikte, ett kroppsspråk som visar lugn och behärskning, och framförallt i situationer när man tappar poäng, eller befinner sig i ett svåra läge under en match. Att visa med sitt yttre att man är lugn och behärskad inger en osäkerhet hos sin motståndare. En motståndare livnär sig på dina tillkortakommanden som att du exempelvis tappar ditt humör, visar uppgivenhet. Dessa företeelser bygger upp din motståndares mentala styrka, vilket ger han/hon extra kraft och mer självförtroende att våga mer. För idrott handlar om att våga. Våga ta den där bollen, våga se sig starkare än sin motståndare, våga se sig själv som den guldmedaljör man egentligen är.

Jag är som sagt ingen psykolog eller någon pingisexpert, men eftersom jag själv befunnit mig i dessa mästerskapssituationer så har jag ett visst öga, en viss vetskap om hur det känns och upplevs i en mästerskapsfinal. Min sport var brottning, och detta inlägg handlar om pingis. Men oavsett sport, så ska man alltid tänka på att inte ge näring och kraft till sina motståndare. För idrott handlar inte bara om teknik, styrka och kondition, utan mycket handlar om det mentala spelet.

Truls Möregårdh kommer med all säkerhet bli en mästare en dag (vilket han egentligen redan är). Hans två OS-silver (singel och lag) kommer ge honom mersmak inför framtiden, och han kommer vara en stor stjärna under lång tid framöver. Hans rutin kommer bara bli bättre, säkrare och stabilare, och hans mentala kynne kommer sättas på prov otaliga gånger framöver på en massa olika sätt. Och frågan blir då hur han fortsättningsvis kommer agera när han nästa gång når en EM, VM eller OS-final.     

Något som jag har väldigt svårt att förstå, och även acceptera, är ledare som konstant agerar negativt mot sina adepter. En ledare ska givetvis få lov att ge kritik, men då måste kritiken alltid vara konstruktiv. Jag brukar säga/skriva att en idrottare är världens mest sköra person, i alla fall i idrottarens begynnande karriär. Varje kommentar som en ”vuxen” säger/hävdar, kan sätta sig som ett ok i deras inre mentala värld. Framförallt negativa kommentar biter sig fast på ett helt annat sätt än tio positiva, och just därför är det viktigt vad vi ”vuxna” säger och gör. När idrottaren därefter når en viss position i sin karriär, då biter de negativa personerna/kommentarerna allt mindre, i alla fall kommentarer från de som befinner sig utanför vänkretsen.  

Eftersom det just nu är OS-tider (snart över) så kan jag inte förstå diskus-kastaren Daniel Ståhls före detta tränares uttalande inför Ståhls OS-start. Han säger följande till tidningarna: ”När jag ser honom kasta, ser jag bara tomhet”. Uttalandet är så oerhört onödigt, och speciellt när det kommer från en person som levt honom nära under flera år, och som dessutom varit hans tränare. Att journalister eller andra personer kan ha negativa åsikter är något man som idrottare får leva med. Men när åsikten kommer från en nära vän eller f.d. tränare då är det absolut inte okej, och just då spelar det ingen roll om man både ha varit världsmästare, eller olympisk mästare tidigare i sin karriär. Även om Ståhl kommenterade sin före detta tränares negativa åsikt med att säga till tidningarna ”att var och en får ha sin egen åsikt gällande min karriär”, så kan jag tänka mig att just detta uttalande kröp in som ett ”spöke”, och påverkade hans prestation negativt.

De människor som idrottaren tror och lyssnar på, måste vara väldigt försiktiga med hur/vad de säger till sina adepter. Jag kan som sagt inte förstå att en före detta vän, tränare utrycker sig så plumpt om en adept som varit en så nära. Han kan ju givetvis tycka sin negativa bild för sig själv, men han om någon borde veta att just hans ord/uttalande kommer påverka sin före detta adept negativt inför dennes tävling/mästerskap, just för att Ståhls haft en sådan stor tillit för honom och hans kunskaper.

Jag ser och hör detta fenomen även i min egen idrott brottning, och jag vet inte vad det beror på egentligen. Men om jag får gissa hejvilt, så är min erfarenhet att dessa uttalanden oftast kommer från personer som inte varit helt nöjda med sin egen aktiva karriärer en gång i tiden. Det kan vara allt från ”missade” mästerskapsmedaljer, dvs de har varit riktigt nära en EM, VM eller OS-medalj en gång i tiden, till ingen karriär alls. Däremot så upplever jag att tränare som själv haft en ”lyckad” karriär bakom sig med medaljer (oavsett antal) på antingen EM, VM eller OS, att dessa är betydligt mindre bedömande mot sina adepter, och inger även mer förståelse för sina adepters idrottsresa oavsett sport.

Nu finns det ju såklart tränare som inte har någon/några egna aktiva medaljer alls, men som är helt fantastiska tränare/ledare, och så finns det givetvis före detta EM/VM och OS-medaljörer/mästare som är hur plumpa som helst mot sina aktiva. Men i det stora hela så kan jag faktiskt uppleva ovannämnda påstående som ett klart mönster inom många idrotter.

Läste precis en artikel där simmaren Therese Alshammar hade åsikter kring uttrycket: viljan av att vilja vinna. Hon hänvisade till den tidigare friidrottaren på 100 meter Usain Bolt, om att han vid något tillfälle hade sagt ” att han ville vinna mer än någon annan i den finalen, och det var därför han vann”. Jag själv har skrivit ett flertal gånger om just den meningen, men vad menar jag egentligen? Med det sagt så menar jag absolut inte att någon är född till en vinnare, utan jag menar tvärtom, att det handlar om att bygga upp ett tankesätt som är hållbart. Du måste vilja vinna om du ska orka träna din idrott år efter år. Det räcker inte (som jag också brukar säga/skriva) att säga till sig själv två gånger, jag vill vinna, jag vill vinna, utan det handlar om att ställa in sin kropp på att träna så pass mycket som det krävs, och att man är beredd att lägga ner den tid som behövs, om man nu vill nå de stora mästerskapen som EM, VM och OS.

Alshammar blir till och med arg och ledsen och säger: ”för vem i hela välden tror du inte vill vinna?” Personligen tycker jag mer att hennes argument om att genetiken spelar större roll i ett vinnande koncept är mer provocerat, än viljan av att vilja vinna. Jag tror själv inte att alla som har stora fötter hade blivit exceptionellt duktiga simmare bara för att de just har stora fötter, eller att alla de som är runt två meter långa hade blivit duktiga basketspelare. Visst är det en fördel om du nu väljer att satsa på simning och du dessutom har storlek 52 i skostorlek. Eller om du känner att du älskar basket och därmed väljer att träna den sporten frenetiskt, och så är du dessutom 2.07 på köpet, såklart att du då har en viss fördel. Men om du nu ”bara” har skostorlek 43 (som kille) och du vill bli simmare, eller om nu du bara är drygt 1.80 över havets yta och vill satsa på basket, då kan du trots denna ”felaktiga” genetik lyckas med din sport. För till syvende och sist så handlar det om din vilja, din så kallade vinnarskalle. Att öva upp en vilja av att vilja det tillräckligt mycket både fysiskt och mentalt. Det kan handla om en medalj eller ett flertal medaljer. Det kan handla om SM-medalj/er, eller stora internationella medaljer. Valet är alltid ditt, det vill säga vad du väljer att träna inför.

Alshammar säger också att man ska ha tur och tajming i sin satsning, och där håller jag med henne fullständigt. Ofta skriver jag att man måste ha tur för att lyckas, och framförallt när man tävlar på hög nivå. Det är så mycket som spelar roll just den dagen, den timmen, den matchen. Det finns domare, publik, utrustning, väderförhållanden, inre tankar med mera som kan påverka en både negativt, och givetvis även positivt. Fast om du tränar både fysiskt och mentalt enligt den modell som krävs för just din idrott, då kommer du närmre den känslan som Ingemar Stenmark en gång sa ”att ju mer jag tränar, desto mer tur får jag”.  Den meningen är klassisk, och den säger väldigt mycket. När du tränar hårt, och när du väl har bestämt dig för att lyckas möta dina framtida mål, då krävs det att du har viljan av att vilja vinna.

Kanske är det så att jag har misstolkat Alshammars syn på det hela. Det är ju trots allt en tidningsartikel som jag fått dessa uppgifter från, och ur en sådan kan allt vridas och vändas till precis vad som. Men jag vidhåller ändå med att påstå att om man vill lyckas med sin sport (oavsett vilken), så krävs det en oerhörd vilja av att vilja vinna betydligt mer än att inneha ”rätt” genetiska förutsättningar.         

Det största man kan vinna är ett OS. Men, det är faktiskt stort att bara ta sig till en olympisk start. Visst, i slutändan handlar det ju inte bara om att delta, utan om man väl är med på ett OS så vill man ju också prestera på topp. Min egen OS-start för ganska exakt 32 år sedan blev allt annat än en topprestation. Fast jag visste hur hela kalaset skulle sluta innan det ens hann börja, för vi idrottare är absolut inga ”dumhuven”. Vi vet oftast hur allt ska spegla sig långt innan allt hinner börja, för vi vet hur viktig den psykiska styrkan är i dessa sammanhang. Därför gäller det att långt i förväg träna upp sin mentala styrka, om man nu har som ambition att vilja prestera på topp. Det flesta som åker till ett OS misslyckas, det vill säga det vinner ingen olympisk medalj. För vissa är till och med en medalj som inte innehar valören guld ett stort misslyckande. Tänk om Armand Duplantis ”bara” vinner en bronspeng, skulle han eller hans omgivning bli nöjda?

Vissa har som sagt mer press på sig än andra, där bara guld räknas som en fullträff, eller rättare sagt en träff. Det finns ingen fullträff, utan det är bara träffar som finns i deras (och andras) värld. Simmerskan Sara Sjöström kan väl också räknas in i denna unika skara. Men det är ju i för sig inte konstigt, för vinner man så pass mycket som dessa stjärnor har gjort, då vill man inte nöja sig med ”enbart” en bronspeng, utan då är det första platsen som gäller och inget annat. Inte nog med att de själva tävlar under denna enorma press, utan deras omgivningen kräver också guld. Detta är liksom själva tjusningen med sport att man själv kan försätta sig i denna enorma press, och därefter göra allt i sin makt för att gång på gång lyckas med dessa bravader. Vissa klarar det (inte många), men vi har ett fåtal i Sverige som lyckats prestera på topp under lång tid. 

Att bygga upp denna gigantiska mentala styrka kräver sitt arbete. Ingen vet rent specifikt hur man gör för att bygga upp denna trygghet, utan det är väldigt individuellt. Ingen idrottare kan på direkten sätta fingret på hur man gör, tänker, agerar i dessa situationer, utan det är som sagt väldigt individuellt. Men styrka mentalt behövs på alla plan, men den kan som sagt se olika ut. Ta Frank Andersson som ett exempel. Han vann under sin karriär tre VM-guld, samt fyra EM-guld vilket är otroligt stort. Men vid hans tre olympiska starter blev det slutligen ”bara” en bronsmedalj. Så även om Frank var en oerhört stark person mentalt sätt när han tävlade i EM och VM, så räckte den tyvärr inte hela vägen fram när det väl kom till ett OS. Det finns fler toppnamn som har tappat sin inre kraft när det väl kommit till att prestera under ett olympiskt spel.

Det är som sagt den som är starkast mentalt som vinner en internationell medalj, och framförallt en OS-medalj. Man kan som sagt inte att bara åka iväg och tro att det är vilken tävling som helst, och att allt löser, utan det krävs en hel del extra för att lyckas under just dessa OS-veckor. Och jag vet att man kan. Även om jag själv aldrig vann en olympisk medalj, så vet jag idag hur jag skulle ha tänkt, gjort och agerat om jag hade fått spola tillbaka till år 1992 igen. Jag hade varit en urstark medaljkandidat i mina egna tankar, och jag hade med all säkerhet också vunnit en OS-medalj. Kanske inte ett guld, men i alla fall ett silver eller brons. Det handlar oftast bara om små justeringar, och inga yviga större rörelser. Det handlar enbart om tankar, inre styrka, och inte om att träna annorlunda eller bättre rent fysiskt.

För alla som deltar på ett OS vet hur man tränar hårt fysiskt, men bara ett fåtal vet hur man tänker rätt just där och då. 

På SVT play kan man nu ta del av dokumentären som heter – Barnen som pressas att bli elitidrottare. Innehållet i dokumentären styrker verkligen den tes som jag under många år har skrivit och diskuterat om, det vill säga att elitidrott för barn är skadligt och ohälsosamt såväl fysiskt som psykiskt.

I dokumentären uttalar sig flertalet idrottsutövare (kända som okända), forskare och ledare. Dokumentären är från Frankrike, och den tar upp precis den problematik som jag påpekat och skrivit om under ganska många år, det vill säga att barn INTE ska träna elitinriktat för många dagar i veckan i en och samma idrott. Trots denna forskning så fortsätter idrotten hej vilt att skapa b.la. idrottsskolor som byggs i kommun efter kommun. Man fortsätter även globalt med att arbeta efter tesen ”ju tidigare desto bättre”, och man lär sig aldrig av forskarnas material om att för tidig elitsatsning är skadlig såväl fysiskt som psykiskt. Jag själv diskuterar denna fråga säsong efter säsong med både föräldrar, förbund eller andra ledare om denna osunda idrottskultur som blivit allt mer vanlig. För tidig elitsatsning handlar alltså om barn från tidig ålder (4 – 5 år) som börjar satsa elitiskt med träning flera dagar i veckan i en och samma idrott.

Sverige har givetvis samma problematik där barn uppmanas att träna mer och mer allt längre ner i åldrarna. Man kan väl lugnt säga att det saknas en viss självrannsakan och förståelse från många håll och kanter inom idrottsrörelsen, där man med lätthet kan utvärdera och se att många sporter/föreningar i vårt land arbetar efter exakt samma negativa mönster som denna SVT-dokumentär uppvisar. Återkommande träningsläger, sommarlov som i stort sett har varit ett två månader långt träningsläger, tidiga morgonträningar innan skola, förslitningsskador där barn har fått uppsöka exempelvis naprapat/sjukgymnast etc. Det finns fler horribla exempel, och detta är bara några få.

Varför fortsätter då idrotten förespråka att pressa barn med för tidig elitsatsning, när vi har svart på vitt att det är skadligt?

Jo, för att det handlar om okunskap, och framförallt handlar det om pengar. Många som sätter agendan och förespråkar att elitidrott för barn är viktigt, är oftast personer som själv inte haft några större egna idrottsframgångar. Trots deras egna minimala resultat, så vet dessa personligheter (konstigt nog) hur idrott ska presenteras för våra barn/ungdomar.

Det byggs skolor/akademier på flera håll i landet, och det krymper allt längre ner i årskurserna. Idag finns det idrottsskolor från årskurs 7, och det är bara en tidsfråga tills det byggs idrottsskolor som börjar redan i första klass (kanske till och med tidigare). Jag hoppas givetvis att detta inte kommer att ske, utan förhoppningsvis kommer Sverige/idrotten vakna upp innan dess där man istället tar till sig den forskning som visar att elitidrott för barn är skadligt. Men jag har förstått att det handlar inte längre om barnen och deras framtid, utan det är pengarna som styr dessa verksamheter, och just därför får detta fortgå år efter år. Elitidrott för barn kommer tyvärr fortsätta. Okunniga ledare kommer fortsätta att sätta ”sin” träningsagenda, och fler barn kommer bränna ut sig i tidig ålder vilket leder till att de slutar med idrott innan de ens hunnit börja. Fler idrottsskolor kommer byggas, och fler barn kommer exkluderas från idrottsrörelsen.

Men, vi kan väl någonstans hoppas att SVT-dokumentären och dess forskning får någon/några att lyfta på ögonbrynen med att säga: STOPP, nu får det räcka! 

Det har inte blivit så mycket bloggande den senaste tiden, och det finns ju såklart en anledning. Jag brukar kontinuerligt lägga in någon text varje söndag, men nu det senaste söndagarna har det inte blivit så mycket av den varan. Man kan väl säga att livet kom emellan, där nerskrivna texter om idrott, brottning eller andra saker som ligger mig varm om hjärtat helt plötsligt blev sekundärt. Allt detta beroende på att min älskade mor somnade in natten mellan söndag/måndag den 8 juli. Jag har skrivit om min mor ett flertal gånger i dessa blogginlägg, eftersom hon alltid varit en stor del i mitt liv, och så även i min brottningskarriär. Mor har alltid varit min största supporter. Jag minns när jag som ung spoling tränade i IK Spartas lokaler där hon alltid var närvarande, och så även när jag var ute och tävlade. Fastän hon inte såg så mycket av själva matchen, så kunde jag ibland höra hennes stämma (kom igen Jörgen!) när hon sprang in och ut i hallen under matchens gång. Hon var alltid jättenervös. Hon såg nog aldrig en hel brottningsmatch, utan det var alltid bara korta sekvenser. Till och med när jag blev äldre hade hon svårt att följa matcherna på plats. Det blev något bättre med tiden, men hennes nervositet tog alltid överhand. När jag blev europamästare var min mor och syster hemma hos min mormor och morfar för att höra finalmatchen i direktsänd radio. Även där kunde hon inte lyssna klart, utan hon stod mestadels i mormor/morfars klädkammare och gömde sig. Emellanåt stack hon ut huvudet lite nyfiket för att kolla läget.   

Min mor var alltid väldigt stolt över mig. Hon hade det tufft i livet med en uppslitande skilsmässa från min far i mitten av 70-talet, och som dessutom ledde till en vårdnadstvist. Min syster Annettes bortgång i slutet av 90-talet var såklart väldigt smärtsamt. Allt detta tog hon sig igenom, och hon vägrade att vika ner sig. Jag är så tacksam att jag fick ha min mor i mitt liv i nästan 56 år. Jag var nära att förlora henne i början av 90-talet, då hon fick en väldigt aggressiv cancerdiagnos, men som opererades på direkten, med efterföljande strålbehandling. Hon fixade den kampen, och hon beklagade sig aldrig över sin situation. Hon var så otroligt stark, och så tacksam.   

Men ingenting i livet varar för evigt. Hennes kropp började tappa sin styrka det sista åren, och sjukhusbesöken blev tätare och tätare. Hon kämpade in i det sista, och hon vägrade att ge sig. Natten mellan söndag/måndag den 8 juli slutade hennes hjärta att slå. Jag fanns vid hennes sida hennes sista vecka på sjukhuset. Under den veckan hade vi fantastiska samtal om livet, döden, efter döden, begravning, brottning och allt annat som man kan tänka sig. Vi talade om allt, utom om sjukdomar. Hennes man Sven-Åke var också där, och även mina barn och min fina systerdotter Frida. Vi satt och vakade vid hennes sida, och vi gjorde allt vi kunde för att hon skulle få ett så fint avslut som möjligt, både för henne, och även för oss. Hon var inte längre rädd, utan hon var faktiskt redo.  

Så tack än en gång min fina mamma, mor eller mojan som jag sedan en tid tillbaka alltid kallade henne för. Tack för att du var du. Du kommer vara saknad av många, och jag kommer bland annat sakna dina upplyftande sms, som när jag till exempel publicerade blogginlägg eller andra skrifter. Då kunde jag oftast få till mig ett sms ”så bra skrivit Jörgen. Jag fattar inte hur du kan, och var får du allt ifrån!”

Tack min fina moja för all din kärlek och stöttning!

BILD: Fikastund på Hörby marknad för något år sedan. Jag, mor och barnbarnen Ida och Liv.

Idag sitter han äntligen på flygplanet mot sitt första stora mål. Ett mål som han med all säkerhet under lång tid haft i sina tankar, oavsett vad han gjort i sin vardag. Tanken har alltid funnits där. För hans liv handlar just nu om idrott till ett hundra procent. Han vill mycket, och han vill framförallt visa för sig själv att han kan. 17 år gammal reser han till ett helt annat land, ett land som ligger ett par hundra mil från sitt hemland. Nu vill han som sagt leverera på topp. Han vill åt den där medaljen, en medalj som antingen ger honom titeln bronsmedaljör eller silver, eller i bästa fall BÄST I EUROPA.

Alla vet att han kan, och så även han själv. Allting ska nu ”bara” klaffa på en och samma dag, och allt han har tränat inför ska nu sitta som ett smäck när han bestiger tävlingsmattan i arrangörslandets näst största stad. Han kommer vara ensam på mattan. Styrkan och självförtroendet finns där, och redan efter landning börjar den psykologiska uppladdningen. Han trivs i den rollen, det vill säga rollen som förhandsfavorit, och medaljkandidat. Hela hans upplägg med träning och tävlingsförberedelser är något han gärna befinner sig i. Han vill, och han kan. Han känner inga måsten, för han vet att ordet måste bara signalerar oro och onödig ångest. Det finns inga måsten i hans väg mot medaljer, utan bara en enorm glädje och lust inför hans stora internationella uppgift.

En match i taget kommer han fokusera på, och han kommer njuta varje sekund som han befinner sig på brottarmattan, och även utanför. Han vet att han är både större, starkare och även smartare än sina motståndare. Han har alltid vetat vad som krävs för att nå sina drömmar, och just den vetskapen stärker honom när han väl tar sin motståndare i handen inför sina mästerskapsmatcher. Varje motståndare ska avverkas en efter en, men de ska som sagt mötas en i taget, och därför är det viktigt att fokusera på just en match i taget.

Medaljdrömmar är något fint, och alldeles speciellt. Att få sin dröm uppfylld med att åka hem med en medalj runt sin hals från landet som inte heter Sverige, gör känslan ännu mer fantastisk. Den flygresan vill man aldrig ersätta med/mot något annat, utan den vill man uppleva. Men först gäller inkvartering, lite mat, och därefter träning och invägning. Redan vid invägningen möter man sina kommande motståndare. Blicken, sättet att röra sig bland sina kombattanter är superviktig. Det psykologiska skådespelet börjar redan där (till och med lite tidigare), och det gäller att inte vika ner sig på något sätt.

Men jag som tränare vet att han är redo. Jag vet att hans driv är enormt, och jag vet att han har all kapacitet att leverera på topp. Hans skicklighet ska nu blandas med den gnutta tur som man som idrottsman behöver vid dessa evenemang. Men turen har han också varit med och påverkat eftersom han är extremt bra tränad.  Han vågar bli trött, han vet sina styrkor, och han vet vad som krävs. Och även jag med många vet att Axel Baff är redo för sitt första EM-äventyr.   

Så brukar det heta när man ska förklara hur en idrottsman/kvinna koncentrerar sig inför sina uppgifter. Men hur är det egentligen, och vad innebär det att befinna sig i en idrottsbubbla?

Det finns givetvis en massa olika skillnader, teorier och tillstånd, där aktiva inte alls känner likadant. Men trots detta så är vikten av själva idrottsbubblan ändå väldigt viktig, oavsett hur vi lever, eller hur vi förvaltar den. Jag själv kunde stundtals vara lite för mycket i min idrottsbubbla. Jag kunde glömma bort att njuta fullt ut, kliva ur och leva ”normalt”, vilket gjorde att det många gånger infann sig en viss negativ stress, både när resultaten var på topp, och även när jag mötte det omvända. Idrottsbubblan ska vara ditt forum, din värld. Ingen ska nå dig med tråkig och nedvärderande attityd. Du ska vara stark i din bubbla, och hela tiden hålla den i någorlunda jämn balans. Det är nästan som att man ska kunna se och känna bubblan runt omkring sig. När jag klev in på mattan, träning som tävling, då skulle jag vara helt säker på mig, och mina kunskaper. Min kropp blev själva instrumentet som följde varje ton jag spela. Den härliga känslan av att vara helt oangripbar. Man känner varje höftrörelse, ryck i nacken, armdrag, eller indyk mot motståndarens kropp. Det blir som en dans, en underbar dans där rytmen hela tiden bär en framåt. Du blir aldrig trött, för din kropp, ditt sinne vill bara ha mer och mer. 

Men ibland måste man som sagt också titta ut från bubblan. Möta den ”vanliga” världen. Den mentala styrkan ska du ta med dig även när du kliver ur, och den känslan får aldrig svika dig. Den som kan hålla kvar den positiva känslan bäst, blir också en mästare. Bli inte för snäv i ditt tänk, utan våga ta ut just dina svängar, och våga visa vem du är, och framförallt så måste du ibland våga kliva ur.

Låt aldrig någon ta kraft från dig genom att vara mottaglig för negativ och tråkig feedback. Absolut ska man kunna bemöta konstruktiv kritik, men det ska vara från människor som står dig nära, människor som vill dig väl. Aldrig från klety och plety som bara finns där för att såra, utan håll dig undan från dessa negativa människor. All beröm du får, ska du ta in och konservera i just din idrottsbubbla. Den styrkan ska du sedan portionera fram i lagom doser när du ska ut och prestera.

Idrottsbubblan är rolig, intressant och enormt härlig att befinna sig i. Håll kvar känslan så länge du kan, och låt ingen ta hål på den. Det är bara du själv som sedan kan/ska ta hål på bubblan, men då ska det vara ditt beslut, och efter dina villkor. Man kan vara i en idrottsbubbla under väldigt lång tid i ens karriär. Ett bra exempel är simmerskan Sara Sjöström som gång på gång levererar toppresultat. Hela tiden nya medaljer efter så många år i den internationella toppen. Hon har lärt sig att hantera just sin idrottsbubbla på ett sätt som passar just henne. Nu gäller det bara för dig att hitta just ditt sätt, din idrottsbubbla.

Jag tror nog att varje toppidrottare har sina mönster och ritualer när de tävlar. I allt från att ta på sig exempelvis höger skon först, gå in på banan/planen först/sist, en viss typ av material på sina kläder, äta något speciellt precis innan match, favoritkalsonger osv. Detta ”tvångssyndrom” tror jag nog finns hos alla som tränar och tävlar på hög nivå. Vissa gör det mer tydligt där vi som åskådare kan se och följa detta ”tvångssyndrom” på nära håll. Jag kommer exempelvis ihåg tennisspelaren Ivan Lendl som under 80-talet tillhörde världens bästa, och han var även världsetta med ett flertal Grand-slam vinster i bagaget. En av hans favoritturneringar var öppna franska mästerskapet vilket han också vann vid några tillfällen (3 titlar). Men han vann också både Wimbledon, US-open och australiska som ingår i denna grand-slamserie. Men åter till Lendls tvångssyndrom. När han spelade i franska mästerskapen som är på grus, då blir det en viss ansamling av just grus på tennisspelarnas skor. Precis innan exempelvis sin serve, så brukade Lendl slå till med sitt racket på sulans utsida på tennisskon, just för att få bort grus som fastnat. Han var expert på detta, och han gjorde detta titt som tätt. Men det roliga med detta är att han gjorde detta även när han spelade på andra underlag som gräs och annat hårt underlag där inget kunde fastna. Det blev liksom en fixidé, en ritual för Lendl som följde honom under hans karriär vilket jag kan minnas.

Många idrottare har alla möjliga ritualer. Men det viktiga i allt detta är att ritualerna inte får ta för mycket plats, så att det blir till en börda. Den ska ge kraft och trygghet, och inte framkalla någon stress. Jag har sett både och under mina år som aktiv och ledare i min sport brottning. I allt från att springa in på mattan i maxfart, konstiga ritualer innan domaren blåser igång, märkliga och konstlade och även invecklade segergester. Och en massa annat som jag personligen bara tycker ser jobbigt och ansträngande ut för vederbörande.  

Men, hur var jag själv då?

Jodå, jag hade också mina tics. De var speciella strumpor, kalsonger/badbyxor under trikån, ”rätt” väska till tävling, trikå där hängselbanden skulle korsas, spottade i papperskorgen innan match, gjorde ett litet upphopp innan domaren blåste igång matchen, återkommande uppvärmningsritualer etc. Men jag kommer ihåg att jag aldrig var beroende av andra när dessa ritualer skulle ske. Jag hade full kontroll på dem, och det blev min trygghet och faktiskt inte till en börda. Visst, jag fick vara extremt noga med exempelvis min packning, så att jag inte glömde mina favoritstrumpor eller kalsonger. Jag kan bli väldigt bekymrad när jag hör idrottsmän som blir beroende av andra i sina ritualer. Att överlåta ”tvångssyndromet” till andra är ju direkt ”livsfarligt” för en idrottsman, vilket inte alls är bra i det långa loppet.   

Om ni har några ritualer, tänk på att ha koll på dem så att det inte blir till någon börda. Bygg inte på mönstret mer och mer, vilket medför att det istället för kraft, blir till ens svagaste länk. Ritualer kan vara bra och tryggt, om man kan hålla det i schack. Att korsa en trikå kan inte bli fel, så heller inte att fortsätta slå bort grus på sina skor fastän man inte längre spelar på just grus.      

Satt och läste gamla insändare som jag skrivit genom åren, i allt från text till sydsvenskan eller i andra sammanhang. Och fasiken va bra texter jag skrivit genom åren (om jag får säga det själv). Att tycka om det man själv gör, det är väl inget fel, eller? Men, som svensk måste man ju vara lite försiktig med att berömma sig själv, för annars uppfattas man lätt som lite märklig och framförallt något skrytig. Att berömma sig själv är väl egentligen väldigt bra, eftersom beröm av gemene man (generellt) inte tillhör det mest vanliga i vår vardag. Folk tycker en massa saker (både bra och dåliga), men vi säger inget, utan vi håller det oftast för oss själva.

Man måste ju tycka om sig själv innan man kan tycka om andra, det är väl en fras som stämmer väldigt väl? Är du nöjd med dig själv, då har du lättare att bemöta andra med en positiv respons. Jag minns när jag var aktiv under min brottarkarriär. Jag var ung, och jag satsade stenhårt. Många gånger fick jag oftast fler negativa meningar/kommentarer till mig än positiva, konstigt eller hur? Mycket sällan fick man beröm för sina bedrifter och framgångar, och då menar jag utanför min familjekonstellation. Min mor, mormor, syster och alla övriga familjemedlemmar var alltid positiva och berömmande MEN, jag upplevde att gemene man var väldigt sparsam med sina positiva yttranden. Jag kunde i för sig känna att folk kunde vara väldigt imponerad när man ”uppträde” på mattorna, och oftast var det deras blick som sa något positivt, men däremot inte deras röst. Att berömma sina adepter (och även andra för den delen) är som sagt inte fel. Är du ledare, tränare eller annan person som leder barn/ungdomar i något sammanhang, håll inte igen med din röst utan beröm. Man kan aldrig berömma för mycket, och det är ingen som tagit skada av för mycket beröm. Givetvis ska berömmet vara relevant och sanningsenligt, men håll inte igen. Den äldre generationen (ledare från min brottartid) trodde på riktigt att beröm var något farligt och skadligt. Det trodde att barn/ungdomar skulle sväva iväg och bli skrytiga och uppstudsiga av för mycket beröm, därför höll man istället ner på den varan, för att istället ge mer utrymme till negativ ”feedback”, det vill säga kritik. Kritiken fick hur mycket utrymme som helst, för i deras värld kunde aldrig kritik ta skada. Man trodde på riktigt att enbart kritik fick barn/ungdomar att växa.

Givetvis ska det finnas balans i det mesta. Beröm när du ska berömma, och kritisera när du ska kritisera. Men glöm inte bort att när du väl kritiserar, gör det sakligt, och absolut inte för att såra.

Så visst får jag lov att skumma igenom gamla texter som jag författat genom åren och tycka ”fasiken va jag e bra!” För man ska vara stolt över det man gjort, och det man gör. Jag upplever mig själv ha en förhållandevis god självkännedom, och jag är väl medveten om mina styrkor, kontra svagheter. Och just därför får jag lov att klappa mig själv på axeln och säga ”Fasiken va du e bra Jörgen!”