Meningen kommer från simdrottningen Sara Sjöström efter hennes besök i TV-programmet Renés brygga. Frågan löd: vad är det som gör att du orkar satsa vidare, trots att du har vunnit så mycket? Hennes svar är helt fantastiskt, och så självklar. Hon är också väl medveten om att hennes kropp en dag inte är lika explosiv längre, där hundradelar snabbt kan övergå till sekunder i ren långsamhet. Men fram till dess ska hon njuta lite till, och det tycker jag att hon gör rätt i. För så länge man känner sig motiverad att satsa och prestera på hög nivå, då ska man givetvis fortsätta sin karriär. Man får som idrottsman/kvinna hitta olika smarta sätt att träna på, så att det blir hållbart även efter trettio-sträcket. Jag vill påstå att det går, och det finns en del som visat att det fungerar. Vissa sporter är givetvis något enklare att stanna kvar i lite högre ålder, medan andra sporter är det något svårare.

Brottning är svår att tävla i när man nått en viss ålder, i alla fall på en hög mästerskapsnivå. Visst, det är lite skillnad även i sportens olika viktklasser som exempelvis en 130 kilosbrottare, kontra en 77 kilos. En tungviktare har en klar fördel, eftersom deras viktklass inte är lika snabb och explosiv som övriga viktklasser. Sporten har exempelvis tungviktaren Lopez från Kuba som i somras vann sitt unika femte raka OS-guld som 40-åring (dessutom över 40). Att exempelvis en 77 kilos brottare skulle vinna fem OS-guld är i stort en omöjlighet, och att dessutom göra det som 40-åring är otänkbart. Dock vill jag inte på något sätt förringa tungvikten eller Lopez, men det är en viss skillnad vilket alla kan hålla med om.

Men motivationen spelar stor roll om man vill tävla på äldre dar (oavsett sport). Det krävs som sagt att man säger/tänker en mening som Sara Sjöströms ordval, och sedan hålla sig till den fullt ut. Du måste verkligen förhålla dig kvar i din tävlingspersona, likväl som att du någonstans även måste hitta en så kallad ”vanlig” livsstil, en normal vardag helt enkelt. Familj, jobb (för de som inte kan leva på sin idrott), vänner etc. är något du måste förhandla med på äldre dar som idrottare. När du är ung och hungrig, då finns ju bara du själv. Du behöver inte förhandla med någon, utan du har bara dig själv att ta hänsyn till.

Jag själv avslutade min internationella satsning vid ungefär 28 års ålder, men jag fortsatte att tävla på hög nationell nivå fram tills jag var 32 år. Efter 28 års ålder blev det placeringar på SM-tävlingar, samt ett flertal vinster i svenska GP turneringar som fanns på den tiden. Vättercupen, Cup Klippan (dessa två är de enda som finns kvar), samt segrar i andra GP-tävlingar som fanns på ställen som: Falkenberg, Vinslöv, Göteborg samt Lidköping. Jag tävlade faktiskt frekvent efter min avslutade internationella karriär, och någonstans där och då hade jag fått tillbaka en viss tävlingslängtan som jag inte riktigt hade haft min sista satsande internationella säsong (1995/96).

Därför gör Sjöström helt rätt. För allt handlar om att tänka rätt. Att rensa sitt huvud, och bygga upp något stort som är hållbart för en 30 plussare som Sara är. Det går, men det krävs som sagt mycket av en själv. Nu tillhör ju Sjöström en grupp idrottare som varit exceptionellt framgångsrika : Ingemar Stenmark, Björn Borg, Gunde Svan, Frank Andersson, JO-Waldner etc. En intressant detalj är tennislegenden Björn Borg. Han avslutade sitt tävlande på hög nivå redan vid 26 års ålder, och då hade han vunnit allt (nästintill) man kan vinna som tennisspelare. Han försökte därefter göra comeback vid 35 års ålder (9 år senare), men då hade han varit borta från sporten alldeles för länge. Det blev inget bra, utan om man ska tävla som 30 plussare, då måste man hålla sig kvar i den yttersta toppen och inte göra någon större tävlingspaus. Pausar man för länge, då tappar man känslan, viljan och modet, och mod krävs för att kunna vinna de riktigt stora mästerskapen. Som jag sagt och skrivit om tidigare: motivation slår klass i alla sammanhang.

Häromdagen gick jag förbi Mariedals konstgräsplan som ligger i trakten där jag bor. Det var kallt, blåsigt och till och med lite snöigt. Inne på konstgräset ser jag en pappa som lagt ut ex antal små koner som markering för en fotbollsövning. Övningen var riktad till sin fotbollsspelande son, och sonen var inte mer än 6–7 år gammal. Bilden jag fick se är något av det mest provocerande jag kan uppleva inom idrottsrörelsen, nämligen när en pappa (vilket det oftast är) ska ”specialträna” sin son som bara är ett litet barn. Att föräldrar tränar sina barn inom klubbrörelsens olika konstellationer som brottning, fotboll, hockey eller vad som är inga konstigheter, utan så ser föreningslivet ut i Sverige, dvs föräldrar som hjälper till med tränarsysslor. Utan min irritation riktar sig mer till när barn ska ”specialtränas”.

Varför då denna irritation från min sida?

Finns en del som säkert tycker: men han är ju bara en snäll förälder som vill sitt barn väl? Tyvärr ser jag inte pappans ”snällhet” på det viset, utan jag fattar (och vet) att pappans upplägg inte handlar om att skapa/presentera idrottsglädje, eller lära sitt barn äkta förståelse för sin idrott, utan allt handlar om prestation och resultat från pappans sida. Dessa drivande pappor går oftast efter mottot: ju tidigare, desto bättre. Tyvärr är det också så att det inte är barnen som efterfrågar dessa ”träningsläger” utan det är papporna som skapar och regisserar dessa träningar i tron om att deras barn ska ligga i framkant gentemot övriga barn som ”bara” tränar två dagar i veckan. Det är även dessa föräldrar som blir oerhört förvånade när barnen sen växer upp och blir ungdomar, och då säger till sin träningshysteriska fader att: pappa jag vill sluta, jag vill inte mer. Oftast kommer aldrig själva meningen på tal rent bokstavligt, utan dessa barn fasar ut sig själva på en massa andra olika sätt. Men oavsett tillvägagångsätt så blir dessa pappor alltid lika överraskade när barnen/ungdomen inte vill träna längre.

Hockeyspelaren Mats Sundin har skrivit en bok. Läste ett reportage i SDS (Sydsvenskan) härförleden där han b.la. tog upp vikten av att träna en massa olika saker som barn, och att hans föräldrar aldrig pressade honom, eller agerade tränare. Han fick träna efter sin egen vilja, och han fick själv knäcka koden och ta reda på vad som krävdes för att uppnå sina mål. Där fanns ingen pappa som ställde ut en massa koner för intervallträning, utan hans pappa var en sådan pappa såsom man ska vara, dvs en berömmande fader som inte genererade någon som helst press, utan bara förmedla en sund stöttning. En av många anledningar varför hans karriär blev så lång och framgångsrik, tror han själv beror på att det var just noll press hemifrån.

Men dessa föräldrar (som exempelvis han på Mariedalsplanen) lär sig tyvärr aldrig, utan de bara kör på. De viker inte sin åsikt, utan deras övertygelse står fast att barnen ska tränas hårt och mycket fastän deras telning bara är en liten varelse som inte vet vad träning och idrott har för egentligt syfte. De har ingen aning om den långa process som idrott innefattar, utan deras barndom är kantad av träning, träning och åter träning.

Men jag blir alltid lika glad när jag läser reportage som exempelvis Mats Sundins bakgrund och story, med tanke på hans meriterade och storartade karriär. För den kan aldrig en drivande förälder ifrågasätta med att säga: Jag tror faktiskt att du har fel Mats!              

Jag tror att alla människor gör någon typ av reflektion när året nalkar mot sitt slut. Var och en har sin agenda, och sina minnen. Slutet på året innebär också att man ser fram emot vad som komma skall med olika mål och förväntningar.

Mitt 2024 har varit både glädje och sorg. Sorgen är givetvis förlusten av min mor som gick bort i julimånad efter en tids sjukdom. Det är alltid tufft att mista sin förälder, oavsett vilken ålder man befinner sig. Det är många minnen som snurrar förbi vilket blir till en stor saknad. En person som varit med en ett helt liv, och som kan en innan och utantill. En person som stöttat och hjälp så mycket hon kunnat, och som dessutom varit ensam i sin roll som förälder. Förlusten av sin dotter år 1999 präglade henne enormt, och så även mig som den lillebror jag var. Jag saknar givetvis min mor, men som jag sa i begravningstalet, att jag är väldigt tacksam över att jag fick ha min mamma vid min sida i nästan 56 år, vilket inte alltid är en självklarhet

Glädjen under 2024 var att jag blev väldigt uppmärksammad som person inom idrottsrörelsen. Det är med stolthet som jag kan summera året med att både ha erhållit VM-klubbens stipendium, samt inskrift i Malmö Stads Walk of Fame. Båda dessa utmärkelser är för mig enormt stort, och jag är väldigt tacksam över dessa priser. Det började när Limhamns BK arrangerade U20-SM i sporthallen i början av april. Då fick jag till mig av VM-klubbens ordförande, Adrian Berg von Linde, om att jag skulle bli tilldelad deras prestigefyllda stipendium/pris för mina ledarinsatser. Fint, och väldigt hedrande

I augusti fick jag samtal från Fritidsnämndens ordförande om att jag var årets pristagare till att få en gjuten platta med mitt namn/sport ingraverat, och som placerades på stadiontorget i Malmö. Den 4 oktober blev det ceremoni med efterföljande föreningsgala, där jag även fick en platta i miniatyr, samt blommor och diplom. Det var en stor kväll, och jag blev verkligen uppmärksammad för mina idrottsinsatser, både som aktiv, och som ledare. Redan innan ceremonin ute på stadiontorget var det först intervju med kaffe och kaka i mästarrummet. När jag var på väg till mästarrummet fick jag se en glasmonter där både min gamle trikå och landslagsoverall fanns med, samt några enstaka priser. Staden hade även tryckt ut stora mässväggar med både text och bilder från min karriär, som för mig kändes väldigt hedrande. Det var verkligen flott

Priser i all ära, men snart är det dags för ett nytt spännande år. Året kanske inte resulterar i nya egna priser, men där finns så mycket annat som jag vill följa och vara delaktig i. Både genom mitt arbete i det idrottsliga, som det privata. Jag har fortfarande många mål att se fram emot, där jag kanske inte alltid är den som spelar den största huvudrollen. Men att vara en del i en stor produktion som idrotten är, räcker mer än väl. Det ska bli kul att följa klubbens adepter där vissa kommit väldigt långt i sin karriär, medan andra fortfarande är i en begynnande fas. Det är kul vilket som, för alla har sina egna individuella målsättningar

Med dessa rader (som blir mitt 225:e inlägg i denna blogg) vill jag önska Er alla ett Gott Slut, och ett riktigt Gott Nytt år!

Det har varit fullt upp nu så här inför julen, därav något senare publicering av veckans inlägg. Avslutning på klubben med planering och genomförande av julfest med 160 barn/vuxna. Hjälp med flytt för äldsta dottern och hennes familj under två dagar. Många tycker säkert att planering och genomförande av dessa grejor är jobbiga, tråkiga och framförallt enformiga. För mig får jag konstigt nog energi av sådana grejor. Man kan väl säga att jag drivs av det monotona mönstret

Tittar man riktigt noga så är idrott över lag väldigt monotont. Man tränar/upprepar samma saker dagligen, allt för att skapa sig förutsättningar till att bli bättre i sin specifika idrottsgren. Man gör det inte bara en dag, utan det är åratal av enahanda träning som måste till om man nu har som mål att vilja bli lyckosam i sin idrott. Att säga att man tycker om att göra samma saker om och om igen låter inte särskilt modernt eller uppmuntrande, men ser man helt krasst på det, så är faktiskt idrotten väldigt enkelriktad. En tennisspelare slår antingen backhand eller forehand om och om igen. En simmare simmar fram och tillbaka oavbrutet. Skidåkaren maler mil efter mil på exakt samma sätt. Det går liksom inte att göra på något annat sätt, utan verkligheten för en idrottare är precis så, även om man i viss mån försöker att variera sin träning

Eftersom jag själv har drivits av detta idrottsliga och monotona upplägg, så ser jag en bohags-flytt från punkten A till B inte som något jobbigt utan istället tvärtom. När jag exempelvis tar på mig uppdraget att tömma ett källarförråd, då får jag energi av att forsla bort grej efter grej. Min drivkraft blir att jag ser fria ytor växa fram av mitt genomförande, och jag ser helt enkelt ett resultat som byggs upp på grund av min energi. Jag stänger liksom av när jag går där och bär grej efter grej. Varje moment i en flytt ser jag som olika delmål

Precis så var det när jag en gång tränade för att bli en mästare i brottning. När andra suckade när tränaren sa att vi skulle göra armhävningar om och om igen, kände jag istället tvärtom. Att repetera brottningsgrepp blev en drivkraft som jag älskade. Jag kunde i eget sällskap, tillsammans med dockan * Bill, dra iväg kast hur länge som helst. Min trygghet blev då att jag kände att jag hela tiden blev starkare och kvickare, vilket gav mig ännu mer självförtroende inför framtiden. Träning är enformigt, och man måste tycka om det enformiga om man vill nå toppen i sin idrott. I min värld är det egentligen inte enformigt, utan istället känner jag en tillfredställelse av att bli starkare, smidigare, kvickare och ännu mer oslagbar av att jag gör det enformiga roligt och nyttigt. För mig är detta extremt rogivande

Dotterns flytt blev alltså ett tänk inom det idrottsliga. Jag byggde hela tiden delmål under flyttens gång. Istället för att tappa energi, blev jag istället starkare och starkare för varje timme som gick. Jag vek aldrig ner mig. Jag brukar säga att jag i vissa lägen inte förhandlar med mig själv vad som ska göras eller inte göras, utan jag bara gör det. Det kan gälla en idrottssatsning, eller bara en helt enkel flytt

*Dockan Bill är en brottardocka som brottaren tränar på, och då framförallt bakåtkast. Detta gör man i rasande tempo, och i olika intervallformer. Ett otroligt nyttigt träningsredskap som skapat många mästare genom alla tider

Under ens karriär, från liten knatte till vuxen, så händer en massa grejor på vägens gång som man egentligen inte reflekterar över förrän långt efter. Det är möten, matcher, vinster, förluster, platser man besökt, tävlingar, träningar etc. Det fina i allt detta är att många saker på vägen har skapat en sorts länk, en länk som har/haft en väldigt stor betydelse

För en månad sedan plockade jag fram alla mina gamla idrottspriser som jag förvarat i ex antal lådor i källaren. En gammal Billy bokhylla fick vara platsen som jag fyllde upp med alla mina priser, och allt detta placerades i mitt kontor. Varenda medalj, varenda liten pokal/pryl fick sin egen plats. Det är inte många millimetrar som syns av hyllplanen, utan varje del är belamrad med pokaler, medaljer och andra typer av priser. Jag tyckte att det var väldigt kul att tävla, men samtidigt också väldigt nervöst. Mitt stora driv var ju givetvis att vinna priser. Jag brydde mig inte nämnvärt (som barn) om det blev guld, silver eller brons, utan det viktigaste i allt detta var själva medaljen/pokalen. Som barn (och även som vuxen idrottsman) var jag en brottare som gillade att dra iväg kast, och då gärna spektakulära bakåtkast. På brottningsspråk heter greppet krysstag, eller bara kryss. Man häver/kastar sin motståndare (rent bokstavligt) rakt över sig själv, där kopplingen på motståndaren är runt midjan (rakt framifrån) med en arm kopplad. Jag älskade att vinna matcher med ett fint slaget krysstag. Fick jag chansen, ja då drog jag iväg på direkten. Kastet blev synonymt med mig, och man kan säga att greppet prägla min karriär hur jag var som brottare. Greppet är som sagt väldigt spektakulärt, och för åskådare är det väldigt kul att titta på. Som brottare är det också väldigt kul att utföra

På många tävlingar delas det ut priser till tävlingens bästa brottare. Idag är det alltid en brottare som vunnit sin viktklass som får detta pris. Man tittar i stort bara på antalet vinster, och man glömmer oftast bort att titta på hur de unga brottarna leker fram sin brottning. För brottning är ju en lek som vilken idrott som helst. Man kan säga att jag lekte min sport när jag var barn. Jag älskade som sagt att slå kast, och gärna då krysstaget. En tävling i Svarte för ganska exakt 46 år sedan. Jag är 10 år gammal och jag tävlar i knatte-kategorin som det hette på den tiden. Oklart vilken viktklass, men skulle tro att det var runt 34-35 kg. Mina matcher hinner knappt börja förrän jag gör allt i min makt med att dra iväg ett kryss på min motståndare. Jag vinner alla mina matcher med just ett kryss, men jag kommer även ihåg att jag förlorade en match, vilket innebar att jag hamnade på en slutlig bronsplats. Trots att jag på den tiden inte blev klassegrare, fick jag priset som tävlingens bästa brottare. Idag är det i stort sett otänkbart att dela ut ett bästa brottar-pris till en brottare som inte ens vinner sin viktklass. Det hade faktiskt blivit ett ramaskri bland ledare och föräldrar, för att idag räknas bara vinster när barn erhålls sådana priser. Hur barnen brottas, spelar i stort ingen roll, bara de vinner. Det fina när jag fick priset var att domare och arrangör såg en liten kille som verkligen ville brottas, och som bjöd på sig själv med att konstant utföra detta grepp. Jag blev sedd helt enkelt för min brottningsstil, och inte enbart efter resultat. Vinster är inte allt, utan glädjen är en viktig del att premiera när det kommer till barn som idrottar, vilket vi oftast glömmer bort idag

Att satsa på sin idrott handlar också om att det ingår att resa både nationellt som internationellt. I Sverige har jag tävlat på många ställen från Ystad upp till Kiruna ett flertal gånger. Vissa städer/orter har jag givetvis besökt mer än andra. Men tänk ändå vad idrotten stärker, där både resor, platser och möten ger idrottaren en tidig och viktig erfarenhet

När jag som barn växte upp under 70-talet så var det inte helt självklart att familjer reste utomlands, eller ens reste någonstans i vårt avlånga land. Det var mer eller mindre lyx på den tiden när familjer satte sig på ett flygplan eller tåg. De flesta familjer var hemma under sommarperioden, och det var liksom bara de som hade det bäst ställt som kunde resa med hela sin familj. Där jag växte upp var det väldigt sällsynt att någon bokade flyg eller tåg för att resa. De flesta av gårdens ungar var hemma hela sommaren, och det var faktiskt inget man reflektera över på den tiden. När min mor och far skiljde sig under 70-talets mitt, så ”bjöd” faktiskt min far mig och min syster Annette på tre resor utomlands. En gång var vi i Tunisien. Sommaren efter var det Aten, och sista resan var till Costa Brava i Spanien. När jag blev äldre blev jag varse om att dessa ”bjudresor” inte i första hand var till för mig och min syster, utan mer för att visa min mor att han minsann hade råd med dessa resor, eftersom min mor inte hade ekonomiska möjligheter att bjuda oss barn på denna lyx

Resor var som sagt inte prio för många familjer på den tiden, utan det var andra saker som var av större värde under den eran. Mina bästa och viktigaste resor som barn bestod istället av att min mor var väldigt närvarande när jag som 7-åring började brottas. Hon fanns alltid med mig om det så var träning eller tävling under mina första år fram till jag fyllde ungefär 14–15 år. Hon följde med på tävling om det så var till Helsingborg, Vinslöv eller Söderkullahallen i Malmö. Därför uppskattade jag mer min mors närvaro när jag tränade/tävlade som barn, än att min far försedde oss med dessa tre bjudresor

När jag blev äldre, och när jag som 20-åring kom med i landslaget, då började resorna mer och mer ta vid. När jag nu ser tillbaka så har jag varit i ett tjugotal länder under min aktiva karriär. Jag har varit på ställen/platser som jag aldrig hade besökt om jag inte tillhört idrotten. Att resa med idrotten på egen hand är en stor lärdom, och något man växer av som människa, och framförallt inget man ska ta för given. Det går inte att jämföra dessa idrottsresor med exempelvis chartrade all-inklusive resor till Mallorca, utan resor med idrotten är något helt annat

Ungern, Polen, Tjeckien, Spanien, Grekland, Israel, USA, Sydkorea, forna Sovjet etc. är bara några av alla dessa platser man besökt. Att resa som idrottsman lär en att ta seden dit man kommer, och man lär sig att inte bli bortskämd när det kommer till rumstyper, mat, hotell etc. Man lär sig anpassa sig, och man hittar olika strategier att klara sig i tillvaron, för det enda man har i sitt huvud är koncentrerat till prestation

Att resa som idrottare är som sagt otroligt nyttigt, bildande, kul, intressant och väldigt erfarenhetsrikt

Bild: På väg till Atlanta/USA år 1995. Bredvid mig sitter Isaak Theodoridis och bakom mig Peter Stjernberg

Då var det dags igen, det vill säga ett nytt fall där enskilda idrottare ska tvingas ingå i ett centraliserat system mot sin vilja. Jag har haft denna diskussion ända sedan brottningen införde sitt eget centraliseringssystem (damer), där deras modell/tanke var att alla dambrottare som satsade, skulle ta sitt pick och pack och dra ner till Malmö och bo där under hela sin vuxna idrottskarriär, vilket i bästa fall kan vara i ungefär 10 – 15 år. I min värld låter det helt absurt, och jag är faktiskt inte ensam i mitt tyckande. För att kunna satsa på sin idrott, och dessutom också må bra (vilket är en förutsättning), då måste man själv få välja vart man vill bo och leva. Idrott får aldrig vara någon tvångshandling i en demokratisk värld, utan man tränar och tävlar för att man själv vill, och inte genom någon annans vilja. Att införa centraliserade idrottsinstitutioner i ett land som Sverige är inget gott tecken alls, och absolut inget vi ska sträva efter. Men trots detta så envisas vissa idrotter om att en centralisering är bra för satsande idrottare, och att detta system ska leda till större och bättre framgångar.

För ett par år sedan var det Johanna Magnusson (Badminton) som blev drabbad, när hon inte ville bo och leva i Uppsala som är hennes sports centrala näste. Hon ville bo hemma, det vill säga i Malmö, men det fick hon bevisligen inte vilket föranleddes till att hon i stort blev utfryst av landslagsledningen. Den här gången är det gymnastiken som hamnat i blickfånget, och den drabbade heter Tonya Paulsson. Gymnastikens centrala bas ligger i Eskilstuna, och just där vill inte Paulsson bo och leva i av olika anledningar. För att göra en lång historia kort, så väljer Paulsson istället att byta medborgarskap/land, det vill säga hon väljer att fortsättningsvis tävla för sin mors födelseland Taiwan, just för att förbundet tvingar henna att vara i Eskilstuna mer än vad hon vill och orkar.

Jag kan inte begripa att vissa svenska idrotter strävar efter ett så förlegat koncept, som att återinföra idrottsskolor där unga lovande individer ska tvingas bo och leva under hela sin idrottskarriär. DDR (forna Östtyskland) hade dessa idrottsskolor på sin tid (och givetvis andra östeuropeiska länder), men är det verkligen denna miljö, detta koncept som vi vill eftersträva? Ska inte svensk idrott vara fri? En fri rörelse där vi lär våra idrottande adepter eget ansvar, eget tänk och egen kreativitet. Diverse förbund ska väl istället fokusera på att hitta individuella smarta lösningar som passar våra enskilda individer, och inte fösa in dem i ett och samma mönster.

Jag hoppas verkligen att gymnasten Paulsson får ro i sin själ, och att hon slutligen får idrotta efter sina villkor och önskemål. Svensk idrott ska inte släcka några ljus och drömmar för unga satsande människor, utan vi ska istället tända en glöd. Tvång, hets, press och härskarteknik hör inte hemma någonstans, och framförallt inte i en idrottsmiljö där unga individer ska växa och förädlas.

Jag har några matcher i min karriär som haft en stor betydelse och inverkan för min karriär. Det handlar faktiskt inte om några mästerskapsmatcher, utan det handlar mer om motståndare man besegrat på vägen dit, matcher som haft en stor inverkan inför vad som senare skulle komma.   

Den matchen med stort D som jag känner betytt väldigt mycket är en helt vanlig seriematch på Limhamn för snart fyrtio år sedan. Jag är 17 år gammal och jag tävlar i 68 kilos-klassen. De senaste två åren hade jag gått upp ett flertal kilo i vikt eftersom jag växte som ett skott under denna period. Både 57 kilo samt 62 kilo sprang jag igenom, och det skulle visa sig att jag senare även skulle springa igenom lättvikten (68 kilo), och weltervikten (74 kilo). Men just denna onsdagkväll tävlade jag i 68 kilo. Året är 1986 och Limhamns BK ska möta Gärds BK från Tollarp. Det är januarimånad och jag hade månaden innan precis fyllt 17 år. Klubbens tränare Leif Freij har bytt laguppställning med Gärds ledare när jag då får se att jag ska möta deras bäste brottare, Dariusz Jamrowski. Dariusz hade året innan tagit sig till SM-final i 62 kilo där han mötte den regerande OS-silvermedaljören från 1984, Kent-Olle Johansson. Jamrowski slutade på silverplats, och nu skulle jag, 17 bast gammal ta mig an denne silverman som dessutom var 7 år äldre än mig. Jag minns inte så mycket av själva matchen i sig, mer än att jag stod som vinnare efter 6 minuters brottning. Poängtavlan visade fem till mig, och tre till Jamrowski. Det var väldigt stort för mig att vinna över Jamrowski, och jag kan absolut kalla matchen för en viss vändpunkt i min karriär. Det är alltid den matchen som kommer upp i mitt huvud när jag tänker tillbaka på matcher som haft en viss genombrotts-känsla för min del.

Ett annat genombrott, och en annan match som också betydde väldigt mycket var en lördag i Lidköping för ganska exakt trettiofem år sedan. Året är 1989 och jag ska någon månad senare fylla 21 år. Jag gjorde min militärtjänstgöring i Ystad vilket betydde att jag fick söka permis för att få tävla i den prestigefyllda turneringen Cup Tusen. Hela Sveriges brottarelit var på plats, och tävlingen var likställt som ett renodlat svenskt mästerskap. Jag hade gått från 82 kilo upp till 90 kilo och jag skulle nu i min första match möta den regerande svenske mästaren i klassen, Benni Stridh från hemmaklubben Lidköping. Totalt orädd och utan några negativa tankar alls, så utklassade jag Stridh med siffrorna 5 – 0. Det fanns inga orosmoment alls i matchen, utan det var min match från början till slut. Turneringen igenom brottas jag också som en gud, och efter fem matcher (finalvinst över Micke Ljungberg) blev jag klassegrare, och jag kunde även kvittera ut en landslagsbiljett till Finland någon vecka senare.

Dessa matcher har varit någon form av en nyckelöppnare i min karriär. Det är alltid dessa två matcher som kommer upp när jag ska recensera och bedöma vilka matcher som betytt något extra. Det roliga och intressanta med denna analys är att man inte kan göra en sådan gradering förrän långt efter sin karriär. För när man väl är i sin karriär, så blir dessa matcher bara en av väldigt många.    

Svårare än så är det faktiskt inte, oavsett om det handlar om idrott, arbete eller andra saker i livet. Den som vågar har alltid en större chans att nå sina mål, än den som aldrig vågar. Det är inte bara inom idrotten som det tävlas och där man måste våga, utan livet i stort är faktiskt en enda stor tävling. Det konkurreras om civila arbeten där just din ansökan måste sticka ut, och där du måste våga ta för dig på ett effektivt sätt. Av hundratals ansökningar så är det just din ansökan som ska få det där jobbet. Relationer är också en typ av tävling (kanske fel ord egentligen) på ett eller annat sätt. Du måste i alla fall våga ta ett första steg för att få kontakt, en kontakt som kanske till och med kan leda till en långvarig relation. Jaga bostad är också en kamp där man måste våga. Att våga ligga på för att få den där hyres/bostadsrätten som man så villigt vill hyra, eller köpa.

Idrott handlar väldigt mycket om (nästintill allt) att våga. Våga satsa, våga ta för sig, våga tävla, våga gå sin egen väg osv. Om det blir en fullskalig idrottskarriär, det vill säga om man slutligen når mål som SM-guld och internationella mästerskapsmedaljer, då handlar inte detta oftast om att ens tekniska färdigheter har varit hundraprocentiga, utan mycket handlar om att man våga ta sig an sina mål genom att just våga. Du vågade tävla, du vågade möta motståndare, och du vågade att misslyckas. För att lyckas så måste du faktiskt misslyckas på vägen, och den meningen säger mer än så mycket annat. Om man hela tiden spelar safe, och där man konstant säger till sig själv ”jag väntar med att tävla tills jag känner mig starkare”, då kommer det aldrig bli något. För oavsett när man ska tävla så känner man sig väldigt sällan helt hundra på sin sak, utan det kommer alltid finnas en viss tvekan. Det gäller bara att se till att tvekan aldrig får ett överläge, utan man måste istället framhäva vågligheten och få den att ligga i framkant. För om man viker ner sig och därmed låter tvekan ta över, då blir det ingen karriär oavsett hur mycket teknik och kunskap du införskaffat dig på vägen.

Kondition, styrka, smartness, glädje, våglighet, mod, vilja, aldrig vika sig där har du några egenskaper som är otroligt viktiga i en idrottssatsning. Våga är inte att chansa, utan våga handlar om att man tar en viss risk. Det finns som sagt risker i allt. Men för att nå exempelvis SM-guld eller EM, VM eller OS-medaljer då kan man inte konstant göra en riskanalys.  

Den som vågar har alltså alltid en chans att vinna, än den som aldrig vågar. Rent krasst så uteblir till och med chansen att kunna vinna om du aldrig vågar. Jag upplever många i dagens yngre generationen som har väldigt svårt för att bemöta en förlust. Det handlar inte enbart om att man blir arg eller besviken efter en förlust, utan det handlar mer om skam eller förnedring.

Men oavsett vilket beslut du än tar, så kan du aldrig bli en vinnare om du aldrig utsätter dig för förlustens fara.            

Det blev inget inlägg förra söndagen för min del just för att det har varit väldigt mycket tävlingar nu på sistone. Förra helgen tävling i Västerås, en tävling med över 700 brottare, och nu igår lördag (9/11) tävling i Svedala.

Debatten kring tävling och tävlingshets är en ständigt pågående diskussion. Jag har nu varit ute på tävlingar sedan mitten av 70-talet (snart femtio år) när jag själv började som liten knattebrottare. För visst kan jag komma ihåg även från den tiden att tränare, ledare och vissa föräldrar manade på sina adepter/söner (fanns inga flickor på den tiden som brottades) på ett osunt sätt. Jag kan ibland tänka på om jag själv under min aktiva period hade haft en osunt drivande pappa, och hur min karriär då hade blivit. Om det nu ens hade blivit någon karriär vilket jag inte tror. Nu var kanske inte mitt alternativ det bästa heller. Jag hade visserligen en pappa, men han visade noll intresse både för mig och min brottning. Men jag hade en underbar mamma som gjorde allt för mig, och som aldrig hetsade eller la sig i varken min träning eller tävling. Hon ville bara att jag skulle ha det kul, och hon älskade när hon såg att jag trivdes med tillvaron.

Artikel i lördagens SDS-tidning om att barn blivit rädda för att tävla. Jag kan på direkten skriva under denna rad, och jag har själv nämnt det ett otal gånger i en rad olika sammanhang. Barn/ungdomar vill inte bli ”förnedrade” idag vilket det känner att de blir när de förlorar oavsett sport. Allt (tror jag) handlar om att introducera barnen rätt i deras begynnande idrottsliv. Att man som ledare informerar ärligt vad tävling egentligen handlar om. Att man som ledare/föräldrar inte utrycker sig slarvigt med att bara nämna fördelarna med att tävla, utan att man även tar upp det negativa. För det är ju det negativa som barnen/ungdomarna är ”rädda” för och som måste bearbetas, och då måste man som ledare/förälder även diskutera det obehagliga som tävlingsmomentet omfattas av.  

Att tävla innebär att man som individ måste bemöta och handskas med väldigt svåra känslor. Är man då endast 7 – 8 år när man börjar med sin idrott och inte får den hjälp som behövs, då blir individens karriär väldigt kortvarig. Att bemöta vinstens känslor är inga svårigheter alls, för den kan vem som helst hantera och gå vidare med. Utan det handlar om att lära sig bemästra förlustens smärta. Att förlora gör väldigt ont mentalt. Att man lär barnen/ungdomarna i tidig ålder vad en förlust innebär. Vi kan inte som ledare/föräldrar bara lägga locket på och hålla tummarna och hoppas att allt ska lösa sig, utan vi måste någonstans ta upp detta i återkommande diskussioner.

Tvång är aldrig en bra utgångspunkt inom idrottens värld, oavsett om det handlar om träning eller tävling. Vi måste alltid först få fram glädjen över att träna och tävla och utgå från denna känsla. Därefter bygger man vidare och talar om träningens/tävlingens fördelar och dessa underbara känslor som tävlings/träningsmomentet framkallar. MEN vi måste även nämna det negativa. För att uppnå den härliga och häftiga känsla som idrott och tävling kan erbjuda, då måste vi också lära våra unga adepter att våga. Att våga tävla, att våga bemöta känslor, att våga stå upp för sig själv, att våga strunta i vad andra tycker och säger, att våga gå vidare, att våga ha kvar sina mål.

Vi måste som sagt lära våra barn/ungdomar att förlora ”rätt”, för att de därefter ska förstå tävlingsmomentets tjusning.