Nu under OS-veckorna var höjdhoppslegenden Patrik Sjöberg gäst i kanal 5:s OS-studio. Denne store mästare som jag anser som en av de största inom svensk friidrott faktiskt. Tre olympiska medaljer, under tre raka OS är väldigt imponerande. Lägg därtill VM-guldet 1987 i Rom, samt världsrekordet som han tog samma år med höjden 2.42 på Stockholms stadion. En uppsjö av inomhus-medaljer finns också med på hans digra meritlista.

Men det är inte medaljerna eller hans rekord som jag skulle vilja ta upp, utan det är mer hans närvaro och personlighet. Man kan tycka mycket gällande vår höjdhoppsstjärna. Hans leverne har inte varit det bästa vilket han själv påtalat i många intervjuer. Hans kropp har tagit emot en hel del stryk genom åren. Men oavsett hans livsföring och stil, så är det något som är befriande när man vet att Patrik Sjöberg ska göra ett uttalande. Man vill höra och ta del av hans åsikter. Där finns ingen korrekthet eller något förutsägbart i det han förväntas säga, utan allt är på riktigt. Man får svar som ibland även kan vara smått obekväma. Även om jag inte håller med allt som Sjöberg säger och gör, så tycker jag i alla fall att han är smått befriande att lyssna på.

För många gånger när man hör nya som gamla idrottsprofiler bli intervjuade, så finns där ingen personlig touch i deras uttalanden. Alla meningar är inövade, och som åskådare får man aldrig reda på den riktiga sanningen. Nä, fram med fler idrottsutövare som vågar stå för vad de tycker, vågar ta plats, och våga berätta hur de känner. Folk är trötta på trista inövade meningar, som dessutom rabblas i ett mantra. Det är intetsägande och riktigt tradigt.

Fram med fler idrottsprofiler som vågar säga vad de tycker och tror på, istället för ett regisserat rabblande som ingen egentligen lyssnar på, eller bryr sig om.   

Att vinna en medalj kan ibland vara ganska tudelad. Men jag tjatar ju alltid om hur roligt och skönt det är att vinna en medalj, hur går då denna ekvation ihop? Sveriges damer visade häromdagen (med all rätt) upp sin oerhörda besvikelse efter sitt förlorade OS-guld. En normal person som aldrig varit uppe i dessa nivåer och tävlat, kan inte förstå denna extrema besvikelse som laget uppvisade. Det blev ju i alla fall ett OS-silver, och det är väl inte fy skam?

En medalj har alltid ett visst osynligt värde. Värdet sätts genom att prestera och vinna matcher oavsett idrott, och värdet ökar också i vad det är för tävling. Det största man kan vinna som idrottsman är ju ett OS, VM eller EM-guld. Man vill ju inte ha en medalj till skänks, dvs få en medalj utan att ha presterat. För då kan man lika gärna beställa en medalj i första bästa affär som säljer idrottspriser, och sedan hänga upp den på väggen. Nä, medaljen måste förtjänas genom sin idrottsliga prestation. Medaljen är bara en indikation för ens prestation, ett betyg, ett bevis.

Om fotbollslaget aldrig tidigare hade vunnit en OS-medalj, då hade inte besvikelsen varit lika stor. Förra olympiaden i Rio 2016 vann damlaget en silvermedalj, och detta år förlorade man ett guld. Första gången jag var i en mästerskapsfinal, då vann jag ett VM-silver trots min finalförlust. Två år senare gick jag min andra mästerskapsfinal i ett EM, ett EM som jag slutligen vann. Om jag hade förlorat den finalen, då hade jag gråtit lika mycket som Sveriges damer gjorde över mitt förlorade EM-guld. För har man väl fått smak på guldets sötma, då nöjer man sig inte med ett silver eller brons, utan då har man stegrat upp sina mål.  

Men ibland så kan faktiskt valören spela mindre roll, trots att personen tidigare vunnit ett guld i sin karriär. Har man som idrottsman genomgått tex en tuff skadeperiod som Sara Sjöström i simningen. Då helt plötsligt ändrar idrottsmannen sina medaljvärderingar, och kan helt plötsligt visa upp en oerhörd glädje för ett vunnit silver eller brons. Mycket handlar alltså om rådande omständigheter, och mående. En idrottsman är känslostyrd till hundra procent. Gymnasten Simone Biles från USA som varit totalt dominerande under många år, och som vunnit massvis av VM-guld och OS-guld tidigare i sin karriär. I år blev hon oerhört glad över ett vunnet brons i grenen bom. Glädjen var enorm, och värdet i den bronspengen var oersättlig, trots alla tidigare VM och OS-guld. Måendet för en idrottsman spelar alltså en viktig roll, och styr mångt och mycket värdet av en medalj.

Förlusten kommer alltid vara bitterljuv för Sveriges damlag. I alla fall för de spelare som fick inkassera sitt andra raka OS-silver. För dem som inte var med 2016, tror jag redan nu känner en enorm glädje över deras hemförda silverpeng. Deras besvikelse är inte lika stor, utan deras medalj innehar ett helt annat värde. En medalj har alltså ett osynligt värde som bara du själv kan relatera till och ingen annan. Även om ett guld är guld, så kan ibland även en bronspeng vara guld värd.      

Sveriges OS-äventyr är nu slut för brottarnas del. Tre brottare hade kvalificerat sig till detta OS (Alex Kessidis, Henna Johansson och Sofia Mattsson), och samtliga blev utslagna tidigt i turneringen. Sist ut var Sofia Mattsson, som nu skulle försöka sig på att försvara, eller uppgradera sin bronsmedalj från Rio 2016, vilket tyvärr inte blev fallet. Förlust i första matchen mot indiskan Vinesh, och ingen chans till återkval då Vinesh förlorade sin nästa match i ”kvarten” mot belarusiskan Kaladzinskaya. Närmst medaljmatch kom Henna Johansson med en vunnen match, men förlust i återkvalsmatchen i kampen om bronset.

Det betyder att brottarna kommer lämna detta OS utan någon medalj, vilket endast hänt tre gånger tidigare i den olympiska brottningshistorien. 1968 i México city, 1976 i Montreal och 2008 i Peking (Abrahamian vann där visserligen en bronspeng, men fråntogs senare sin placering pga. sin protest).

Medaljer kan aldrig beställas eller säkras upp på något sätt, men oavsett detta, så måste svensk brottning rannsaka sig själva efter detta resultat. Dels för att vi endast fick med tre brottare i både dam och herrklassen ger en viss markering på vart vi befinner oss i den internationella toppen. Sverige ligger efter, och vi har tappat mark till den yppersta toppen, det är bara att konstatera. Det finns givetvis en massa olika anledningar varför svensk brottning tappar, och varför Sverige får så få brottare med till ett OS. Men oavsett, så måste svensk brottning ta sig en funderare, och inte bara säga ”att nu måste vi hem och slicka såren och komma igen”.

Svensk brottning behöver ett tydligt ledarskap, och en tydlig filosofi. Idag finns alldeles för många personer som gissar sig till hur sporten ska bedrivas. Deras gissningar har blivit till en sanning, och där deras sanning sedan sprider sig genom hela brottarsverige. Brottning, och så även andra sporter, kräver oerhörd struktur och ren järnvilja. En brottare kan aldrig frånta sig den hårda och intensiva träning som måste till för att sedan kunna konkurrera mot internationellt motstånd. Det finns inga genvägar. Känns idag som att svensk brottning inte har någon egen brottningsfilosofi, utan vi bara ”höftar” och gissar oss till, och så lyssnar vi på dem personerna som skriker högst.

Tre OS-platser av tolv viktklasser (6 herr och 6 dam) är inget bra facit. Men som jag skrivit tidigare så är konkurrensen inom sporten oerhörd tuff. Men även om detta är ett faktum, så har Sverige kapacitet att vara bättre än så. Därför så hoppas jag att svensk brottning (både klubbar och förbund) tar till sig av den kritik som finns, och att man på något sätt tar sig samman och samlar sitt manskap för att hitta en strategi som fungerar. När man gjort detta, då finns där en uppsjö av hungriga framtida OS-kandidater som är beredda att göra allt för att lyckas. Jag säger inte att det är lätt, men det går. Det krävs ”bara” ett tydligt ledarskap, ärlighet, samt ett hårt arbete. Tanken måste vara: ”vi är lika bra som dem, om inte bättre”.

Meningen har liksom etsat sig fast i mitt huvud, även om det snart har gått trettio år sedan den var aktuell. ”De måste väl vara kul för dig att åka till ett OS!” Första tanken som infann sig direkt efter den obehagligt jobbiga frågan var: är jag konstig på något sätt som inte känner den känslan som frågeställaren förväntar sig att jag ska känna, det vill säga att det ska vara fantastiskt kul? I sanningens namn så var det ju jäkligt kul precis när man fick beskedet om en OS-plats, eller rättare sagt, när man kvalade in. Känslan var obeskrivlig, och man liksom svävade på moln. ”Jag ska vara med i ett OS, så häftigt!”

Men ju närmre mästerskapet man kom, desto mer låg ångesten som ett mörkt täcke över en. I ärlighetens namn tänkte jag många gånger: ”är det bara jag som känner sådana här märkliga tankar?” Självklart så var jag ju inte ensam i dessa märkliga tankar, utan det var ett helt normalt ”OS-tillstånd” så många med mig kan relatera till. Simmaren och tillika den olympiske mästaren från Sydney-OS 2000 Lars Frölander, han skildrade samma olustiga känsla i OS-sändningen för någon dag sedan. Han beskrev känslan när man som simmare sitter i väntrummet innan start. Hans beskrev sina tankar som mörka, och där han tänkte för sig själv: ”varför utsätter jag mig för detta?” Han beskrev känslan som enormt ångestladdat. För just så är det med elitidrottare. En elitidrottare känner en viss typ av hat/kärlek till själva tävlandet, framförallt när man kommer upp i mästerskapsnivå, och tävlar i EM, VM eller OS. Jag tror, och som även Frölander sa, att om man inte känner den olustiga känslan, då är man inte engagerad eller laddad inför sin uppgift. För lika tung som en tanke kan vara inför ett mästerskap, lika lätt är den när man väl lyckas med sin prestation. Då finns bara ljus, och ingen koppling alls till några dystra funderingar. Men detta är idrott, och detta är en del av den idrottsliga charmen. Att bolla med dessa känslor är liksom hela poängen med idrottandet. Vissa klarar av det, med många hoppar av och väljer en annan väg än idrottens ojämna känslobana. En OS-resa blir antingen ljus, eller mörk. Om personen ifråga anser att resan var lite gråmulen, då har man missat hela poängen vad ett OS handlar om. Ett OS är ingen semesterresa, utan det är ett spel där man vill vinna medalj och göra bra ifrån sig, allt annat är bara lögn. I alla fall om du frågar mig. Men även om denna hat/kärlek är ständigt närvarande, så är denna känsla något som du med all säkerhet kommer sakna den dagen du slutar med din idrott. Mitt tips till dig är att ändå få till en njutning i allt denna känslomässiga berg o dalbana som idrotten trots allt besitter. För att tävla är fantastiskt kul, och nervositeten är en drivkraft och ett måste som ingår i hela tävlingskonceptet.  

Henna Johansson har nu gjort sitt intåg i Tokyo, i hennes nu tredje olympiastart. Vinst i första matchen mot tunisiskan Marwa Amri (poäng 5–1), men tyvärr förlust i ”kvarten” mot japanskan Kawai med siffrorna 2 – 10. Kawai gick sedan hela vägen fram till final, vilket innebar att Henna Johansson fick en chans till återkval, och då en möjlighet att nå en bronsmatch. Det blev dock även där en poängförlust (7 – 8) med minsta möjliga marginal mot ryskan Ovcharova. Äventyret är nu över för Henna Johansson, och i natt (natten till torsdag) träder hennes landslagskompis, Sofia Mattsson in i den olympiska brottningsarenan för att försvara sitt brons från 2016, eller kanske till och med uppgradera det till en guldmatch. Indiskan Vinesh står för motståndet i hennes första match, och som även är regerande VM-silvermedaljör i viktklassen. Vi håller våra tummar för en svensk brottarmedalj.                

När vi inom brottningssporten ska kommentera eller reflektera någon/några matcher så gör vi detta på ett mycket underligt tillvägagångsätt. Allt som oftast hör man – turken ska möta rumänen, och vinner rumänen möter han japanen, och sedan blir det japanen eller rumänen mot ryssen i finalen. Du hör själv vilket tråkigt och intetsägande sätt dessa brottare presenteras på. Finns ingen annan sport där deltagarna presenteras på detta undermåliga sätt. I andra sporter nämns utövarna med regelrätta namn, och sedan därefter med deras nationalitet. Den brottande turken har ett namn, och likaså rumänen. Som åskådare får man en helt annan bild om namnet uttalas, även om det inte alltid är med korrekt uttal. Brottarna/idrottsmännen får en identitet som de så väl förtjänar. Nä, vi har en förmåga att förminska sportens hjältar med dessa slarviga uttalanden. Gemene brottarentusiast måste ta sig i kragen och göra det bättre. Men framförallt dem som befinner sig i media (TV, radio eller andra forum), där måste det ske en förbättring. För om vi vill lyfta sporten, så krävs det mer noggrannhet från vår sida, och då kan vi alla fall börja med att namnge våra brottare (svensk som utländsk) på ett värdigt sätt.

Det blev tyvärr endast en match för Sveriges enda manliga OS-brottare, Alex Kessidis. Azeren Huseynov blev för svår, och med knappast möjliga marginal vann slutligen regerande europamästaren Huseynov med siffrorna 1 – 1 (vinst eftersom Huseynov tog sista poängen). Detta är den olympiska spelens baksida, och den otäcka känsla som drabbar de flesta deltagarna, nämligen att bli utslagen och medaljlös. Nu gäller det för Kessidis att tänka om, och fortsätta sin satsning mot nya medaljer. Det går liksom inte att fastna i detta, utan nya tag måste utformas, och nya mål måste ritas upp i ens inre tankar.

Natten mot tisdag är det då dags för en av Sveriges två kvinnliga brottare att äntra den olympiska brottarmattan, Henna Johansson. Henna som är en av svensk dambrottnings stora stjärnor, med b.la. ett EM-guld från 2012 gör nu sin tredje olympiad. Hon möter regerande bronsmedaljören från Rio (58 kilo) tunisiskan Marwa Amri nu i viktklass 62 kilo. Kan hända att det blir Henna Johansson som vinner Sveriges första dam-guld, vem vet? Dam-brottningen gjorde sin entré först vid olympiaden i Athen 2004.

Sveriges andra kvinnliga brottare, den regerande bronsmedaljören, Sofia Mattson, hon träder in natten till torsdag.          

OS är igång, och natten till måndagen går en av Sveriges deltagare upp på den olympiska brottarmattan, nämligen Alex Kessidis. OS, denna tävling, turnering, mästerskap som har knäckt så många förhandsfavoriter genom hela dess historia. Självklara guld-kandidater som ”bara” ska hämta hem ”sitt guld” har dessvärre fått lämna turneringen utan vare sig guld, silver eller brons. Vart fjärde år ska du vara på topp. Inte bara fysiskt, utan även mentalt, och då tåla den nervpress som tävlingen innefattar. Jag själv fixade det inte för snart trettio år sedan. Jag var en av favoriterna i den lätta tungviktsklassen hundra kilo. Kanske inte till guldet, men väl en medalj. Jag var regerande VM-silvermedaljör året innan, och nu skulle detta silver förvaltas till en olympisk medalj året senare. Nervpressen blev för hög, och jag kunde inte få till mig den energi som man måste omge sig med för att lyckas denna magiska OS-dag. Men jag är inte ensam om detta som idrottsman, utan det är fler som har misslyckats i ett OS, och på den punkten är jag långt ifrån ensam. Istället tänker jag nu på äldre dar att jag är en av få svenskar som faktiskt deltagit på ett OS. För om man ska vara ärlig, så är det fler svenskar som inte deltagit på ett OS, än de som varit med, eller hur? Och den känslan tycker jag idag sådär trettio år senare ändå är helt okej. Men visst hade det varit kul att få ha en OS-medalj i sitt prisskåp. Den tanken kan jag aldrig komma ifrån. Jag var ju trots allt en tävlingsmänniska en gång i tiden, och då är det medaljer som räknas, och inte att man ”enbart” har deltagit.

Nu ska i alla fall Alex Kessidis göra sin olympiska debut. Mästerskapet för Kessidis kan gå precis hur som helst. Det kan bli förlust i första matchen, men det kan även bli till en guldmatch, och där sedan till ett guld. Kessidis är en humör och chansbrottare. Han spar inte på krutet, utan han tävlar efter mottot ” det får bära eller brista”. Han har ingen snål brottningsstil där handleder eller andra defensiva tilltag utmärks, utan han går in för att slå kast vilket är befriande och väldigt kul att se. Första matchen möter han en brottare vid namn Huseynov från Azerbajdzjan. Huseynov är en meriterad herre med ett flertal medaljer från EM och VM, men främst då i den icke olympiska viktklassen 80 – 82-kilo. Två jämbördiga brottare som nu ska visa vem som är starkast mentalt.

Sverige har även två dambrottare som ska in i hetluften och det är Sofia Mattsson i 53 kilo, och Henna Johansson i 62 kilo. Henna går in natten till tisdag, och Sofia natten till torsdag (mer om dessa två brottare längre fram).

Men hur är det egentligen med den olympiska brottarhistoriken? Det sägs alltid att brottarna ”fixar” medalj till höger och vänster. Brottningen ligger visserligen i topp gällande flest antal medaljer i de olympiska sommarspelen över samtliga sporter, men vi glömmer ofta bort att det är från 50-talet och tidigare som denna statistiken är god. Från 60-talet fram till nu, har brottarna haft det tufft att vinna OS-medaljer (se lista nedan räknat från 1960 i Rom). Svårare har det blivit då det 1992 i Barcelona infördes ett internationellt kval för att få delta på OS. Tidigare kunde tex Sverige skicka en brottare i varje viktklass (tio viktklasser på den tiden), där Sveriges olympiska kommitté var det ända hindret från ett deltagande. Sedan 1992 måste en brottare nå en viss placering på världsmästerskapet året innan för att få delta på kommande OS, och gör man inte detta får man chansen genom olika OS-kvaltävlingar. Kvaltävlingarna är enormt svåra att ta sig igenom. Svårare idag att nå en olympiad mot vad det en gång var. Konkurrensen är benhård både på mattan och att nå en OS-plats. Sveriges tre deltagare på detta OS visar verkligen hur tufft det är att bara komma dit. Men brottarsverige håller tummarna allt vad de kan för våra tre brottarstjärnor som lyckats ta sig hela vägen bort till Tokyo, och att de nu kan förvalta sina drömmar till en efterlängtad olympisk medalj.

1960 Rom                           Gustav Freij (brons)

1964 Tokyo                         Per Svensson (silver) och Bertil Nyström (brons)

1968 México city                INGEN MEDALJ                  

1972 München                   Jan Karlsson (brons grek/romersk och silver i den fria stilen)

1976 Montreal                INGEN MEDALJ   

1980 Moskva                      Benni Ljungbeck (brons) och Lars-Erik Skiöld (brons)

1984 Los Angeles               Roger Tallroth (silver), Kent-Olle Johansson (silver), Frank Andersson (brons) och Sören Claesson (brons)

1988 Seoul                         Tomas Johansson (brons)

1992 Barcelona                  Torbjörn Kornbakk (brons) och Tomas Johansson (silver)

1996 Atlanta                      Mikael Ljungberg (brons)

2000 Sydney                       Mikael Ljungberg (guld)

2004 Athen                        Ara Abrahamian (silver)

2008 Peking                        INGEN MEDALJ (Ara Abrahamian diskvalificerad från sitt brons)

2012 London                      Jimmy Lidberg (brons) och Johan Eurén (brons)

2016 Rio                             Sofia Mattsson (brons) och Jenny Fransson (brons)

Bloggen tar lite semester. Tillbaka igen vecka 31

Ha en fortsatt fin sommar!

Varför slåss vissa människor? Varför vill en del människor skapa bråk? Varför väljer en del ungdomar att följa en kriminell bana?

Svåra frågor som oftast resulterar i en massa olika svar. Det finns givetvis inte bara ett alternativ som är rätt och riktig, utan där finns en ström olika anledningar. Men allt börjar med ett litet barn. Barn väljer inte sina föräldrar eller uppväxtmiljö. Barn blir ”tilldelad en eller två föräldrar, där sedan föräldrarnas värderingar sätter riktlinjen för hur livet sedan ska bemötas. Barn ärver föräldrarnas syn på människovärde, respekt gentemot andra människor, livsstil, språk och en massa andra egenskaper. När barnen sedan växer upp, kan föräldrarnas syn och värderingar fortskrida och planteras vidare, eller rentav brytas och omvandlas där barnen istället väljer ett helt annat syn- och levnadssätt som vuxen.

Om inte föräldrarna är den drivande kraften finns det stor risk/chans att det blir den närmsta kompiskretsen som kommer bli den troliga förebilden. Alla barn, alla ungdomar vill få beröm/bekräftelse på ett eller annat vis. Brist på positiv bekräftelse i hemmet kan i vissa fall te sig så långt att den istället söks inom en kriminell miljö. Där får barnen/ungdomarna en identitet och en plats som gör att de blir sedda. Kompismiljön har därför en stor betydelse i barnens uppväxt. Barn som hamnar snett i början av sin ungdom, kan oftast dra sig ur den negativa kompismiljön innan det är för sent. En del stannar kvar och utvecklar sin kriminella ådra fram i vuxen ålder. Istället för en dröm, blir livet en mardröm för dem som väljer att stanna kvar i det kriminella.

Barn som växer upp i en dysfunktionell tillvaro med föräldrar som inte tar ansvar, uppväxtmiljö som ständigt innehåller bråk, skrik och våld, kompisar som vill fel saker, negativa förebilder o.s.v., dessa barn blir givetvis negativt påverkade. Därför har idrottsrörelsen en extra stor positiv påverkan för dessa barns utsatthet. Många barn har blivit räddade av sin idrott. Ett hem som varit fyllt av tråkigheter och med en negativ omgivning, har stundtals kunnat bytas ut till en frisk och sund tillvaro när dessa barn besökt idrottens kretsar. Barnen/ungdomarna har fått en scen där bekräftelse får en helt annan innebörd. Barnen har blivit sedda på ett sunt vis. Livssyn och värderingar ändras, och helt plötsligt vill barnen/ungdomarna bryta sig loss och byta livsstil. Man vill inte längre vara ett jagat byte, utan man vill vara fri. Föreningslivet har fostrat många barn, där ledare, tränare och andra vuxna blivit många barns förebilder.   

Därför måste politiker ta sitt ansvar och satsa ännu mer på idrottsrörelsen. Föreningar/idrotter måste få mer stöd och hjälp, och inte enbart förlita sig på idrottens ideella krafter. Epoken är förbi när varje förening hade ett flertal ideella krafter som ställde upp och hjälpte till i vått och torrt. Föreningsmänniskorna börjar sakta men säker försvinna bort (ett fåtal finns kvar), därför behöver idrottssverige se över och hitta andra nya lösningar. Idrotten behöver personal/förebilder som kan ta sig an alla barn/ungdomar som söker sig till stadens alla aktiviteter. Vi kan inte längre förlita oss på att någon förälder ska ta på sig ansvaret och ”bära” upp dessa föreningar år ut och år in, och dessutom obetalt. Idrotten måste professionaliseras. Idrotten måste hitta långvariga alternativ som håller, och inte en massa projekt där slutresultatet många gånger blir lika med noll.

Idrotten kan rädda fler barn innan det är för sent. Idrottsrörelsen måste vara först med att rekrytera dessa barn, och inte låta negativa konstellationer hinna före. Så vakna upp politiker, makthavare, förtroendevalda, företagare och alla andra som sitter på dessa ansvarsstolar, det är nu dags att hitta nya moderna vägar i idrottens tecken.

En ung människas idrottsresa har nu tagit sig sin början. En dröm har blivit till en sanning, och den ska snart förverkligas. En dröm om att få bära landets färger och med det hedrande namnet på ryggen – Sverige. Känslan över av att vara utvald, och dessutom vara hundra procent förtjänt av den åtråvärda platsen, den känslan är makalös. Att vara den enda som får delta från ens eget land, i sin viktklass, den tanken är enorm och går egentligen inte att beskriva.

Grabben är engagerad, träningsvillig, ambitiös, ja det finns så många ord som jag skulle kunna överösa honom med, men jag väljer ett enda ord – enastående. Hans första dröm har nu blivit besannad, att bli uttagen till sitt första internationella mästerskap. Ett mästerskap för ungdomar som i framtiden kommer uppgraderas till junior, och slutligen senior. Hans väg är utstakad. Hans beslutsamhet har tagit dit honom där han är idag, och han kommer aldrig ge upp sina drömmar förrän han har uppnått dem. Som min tränare en gång sa till mig – ”Jörgen, vill man ta en medalj, så gör man det”. Även denna grabb vill så otroligt mycket.

Mästerskapet går av stapeln i ett annat land. Han är taggad, han är orädd och han är förberedd. Han är inte bara fysiskt stark, fysiskt tränad, utan han innehar en mental styrka som få unga idrottsutövare besitter. Han går sin egna väg, han följer sina egna beslut. Ingen får komma in i hans sfär, såvida han inte ber om det. Han är säkerheten själv.

Tävlingen nalkas snart. Det kommer bli möten mot ryssar, bulgarer, uzbeker, amerikanare, ungrare och ett flertal andra nationer. Tävlingen börjar redan vid själva invägningen. Alla ska där mötas för första gången, i alla fall se varandra i ögonen. Redan där börjar den mentala matchen. Vem har självförtroendet att möta sina motståndare med rätt blick, rätt kroppsspråk och rätt attityd. Balansen är inte helt lätt att hitta, men grabben har det i sig. Han vet exakt hur mycket, och hur lite han ska agera innan tävling. Han kommer inte luras av någon i denna invägningsceremoni.

Tävlingsdags, lottning och flyt med allt runt omkring. Allt kan man inte påverka själv, men man kan minimera riskerna. Oavsett vem han möter i sin första match, så kommer han vara beredd. Självklart kommer där finnas en nervositet, men den kommer med all sannolikhet förvandlas till något positivt. Det gäller att komma in i tävlingen. Första matchen är oerhört viktig. Den sätter kursen på hur hela tävlingen ska gestalta sig. Men som sagt, det gäller att inte ”fastna” i tankar, domslut, ledare som vrålar, ledare som gör allt för att påverka domare eller dig negativt, utan det gäller att vara skärpt. Inte stressa iväg, och inte tänka för långt fram. En gammal klyscha är att ta en match i taget, och den klyschan stämmer mer än väl. Ens liv sträcker sig fram till den match som man har framför sig, och inte längre. För att nå tex en ren final måste man ta sig igenom en massa andra finaler. Först sextondelsfinal, åttondels, kvarts och sedan semifinal. Alla dessa matcher har lika mycket värde. Värdet höjs visserligen efter varje match, men varje match, varje motståndare ska mötas med största respekt.

Många kommer följa dig genom ditt första mästerskap. Många hyllar dig, och många ger dig kraft. Låt inte de negativa krafterna få störa dig. För även om människor vill dig väl, så kan de ibland uttala sig slarvigt kring dig, din brottning och dina prestationer. Låt inte dessa slarviga uttalanden få något fäste på dig, utan vänd allt till din fördel.

Som sagt vi är många som tror på dig. Oavsett om det blir guld, silver, brons eller ingen placering alls, så står jag och många med mig bakom dig i din satsning. Att vi i klubben får följa dig, vägleda dig, och att vi får vara delaktig i dina drömmar och mål, är en ren och skär ynnest. Du är en förebild som påverkar många andra med din vilja och din höga målsättning. Du har nu chansen, men glöm inte att du kommer få fler chanser i ditt framtida idrottsliv. Hugo Baff – din resa har nu börjat.

För någon vecka sedan stötte jag på en av brottarklubbens tidigare adepter. Han var på väg hem från skolan. Just denna termin hade han slutat hos oss, just för att hans föräldrar tyckte att vi tränade för lite, dvs vi hade för få träningstillfälle att erbjuda under veckorna. Killen är tio år gammal, och vi som förening erbjuder träning två dagar i veckan för den åldersgruppen. Att införa elitträning för barn, tycker inte vi som förening känns lämpligt, utan det är något som kommer senare med åldern. Trötta ut, och köra på för hårt i allt för tidig ålder är både skadligt, och väldigt fel (tycker vi).

När jag mötte honom säger jag givetvis hej och ställer frågan hur det är med honom. Det första han säger, utan att säga hej, är att han tränar fem dagar i veckan i sin ”nygamla” idrott. Inget hej, utan bara en tidsangivelse på hur mycket han tränar. Det enda jag svarar och frågar tillbaka är om han saknar oss och sina kompisar inom brottningen. Jag fick som svar ett direkt ja. Tiden, antalet timmar är oerhört viktigt för många.

Jag blir arg, ledsen, och väldigt orolig när föräldrar sätter upp villkoren på hur mycket ett barn ska träna. Även om vissa föräldrar själv haft en bakgrund från idrottens värld, så kan jag ändå bli orolig över deras tänk gällande barnidrott. Många sporter idag, tröttar ut barnen pga. att klubbarna/sporterna erbjuder (tvingar) det unga utövarna träningstillfällen allt för ofta, vilket gör att barnen börjar elitidrotta i alldeles för tidig ålder. Klubbarna/sporterna undrar därefter varför barnen/ungdomarna sedan slutar vid 15 – 16 års ålder. Svaret är ganska enkelt, för att barnen är slutkörda helt enkelt.

Idrott ska vara lustfyllt. Elitidrott kommer med åren. Låt barnen få träna och hitta sin egna kreativa ådra, och där glädjen ska vara det primära. Visst, det ska vara disciplinerat och strukturerat, men inte träning för många gånger i veckan i klubbens regi. Barnen kan/ska (i bästa fall) absolut röra på sig varje dag på olika sätt, men inte med riktad träning från en och samma sport. Låt barnen få testa på en massa saker, innan det övergår till specialisering i deras respektive idrott.

Den legendariska brottaren Janne Karlsson som var flerfaldig medaljör i både EM, VM och OS under 60–70-talen sa en väldigt klok grej. Noterbart är att Karlsson var aktiv under många år. När han var nästan fyrtio år gammal, vann han sitt sista SM-guld (sitt 28:e). Han sa följande mening i slutet av sin karriär: ” Eftersom jag gjorde tävlingsdebut så sent som vid fjorton års ålder, så brände jag inte ut min kropp som ungdom”. Även om det är över fyrtio år sedan som Janne Karlsson var i ropet, så tror jag ändå att denna mening är lika aktuell nu, som då. För många sporter bränner ut sina barn i allt för tidig ålder, vilket är en sanning och inte ett eget påhitt.

När det egna drivet och viljan eskalerar när de är i fjorton – femton års ålder, då är det på riktigt, och då kan det bli något riktigt bra. Drivet, glädjen måste finnas där när väl den tuffa ungdomsperioden börjar närma sig. Vi måste ta ansvar och vara försiktiga med att träna/matcha barnen för hårt när de är i åldern 7 – 12 år. Allt har sin tid, och därför vill jag förmedla en rad som ofta återkommer i mina texter: ”skynda långsamt”. Den är alltid lika aktuell, och framförallt väldigt hälsosam. Barn ska ha kul, och lära sig att hitta sin egna glädje. Inte en glädje som gör andra glada, dvs klubb, föräldrar eller andra närstående. Nä, glädjen måste komma inifrån de själva. Janne Karlsson är ett lysande exempel som lyckades med att förhålla sig till meningen: skynda långsamt. Det blev en lång och framgångsrik karriär, med medaljer i alla valörer, vilket med all säkerhet kan härledas till de två ovannämnda orden.