Ibland får jag frågan från olika föräldrar: hur mycket ska man stötta sina barn inom idrottens värld? Jag har ju givetvis inget facit, och mina ord och tankar är ju inte heller lagen själv. Det som gör att jag har ganska mycket på mina ”fötter” är min långa erfarenhet inom ”branschen”. Jag har snart varit involverad i sporten i snart femtio år, och det är inte många sekunder som jag varit borta från sporten. Jag har sett och upplevt många föräldrar genom alla mina år, och då givetvis både bra, och mindre bra. Jag har sett föräldrar som brutit ner sina barn på olika sätt och vis, och då sakta men säkert ”dödat” barnens intresse med ett evigt ältande. Jag har även upplevt föräldrar som sett till att barnen fått den där sista lilla ”kicken” för att kunna göra det där lilla extra.

Det viktigaste (tycker jag) är att barnen tycker att det är kul att åka till sin veckoträning. När jag säger kul, så menar jag inte att barnen måste ha ett stort och brett leende på läpparna när det är träningsdags, utan jag menar att det ska finnas en sund tillfredsställelse att vilja ta sig till sin träning. För mig som förälder är detta det mest primära Jag själv är pappa till en 11-årig brottande tjej, och hon tränar två dagar i veckan. Varje vecka springer hon med glädjeskutt för att träffa sina träningskompisar, och hon tycker det är mysigt (hennes egna ord) att komma in i lokalen, och beträda själva brottarmattan. Just denna biten är den viktigaste, dvs att hon vill ta sig dit av egen fri vilja. Jag som pappa hade kunnat ”dödat” hennes intresse ganska snabbt och omgående, om jag vid varje bilfärd hem, eller vid frukostbordet dagen efter, ältat och ältat om tex tekniska brottningsdetaljer om vad hon skulle kunna ha gjort bättre osv. Detta ältande hade inte hjälpt min dotter ett dugg. Idrott handlar i stora drag om tålamod. En idrottsman måste ha tålamod att träna hårt, och därmed invänta sin tid. Träning ger färdighet, och som man brukar säga ”Rom byggdes inte på en dag”. Ibland tror jag faktiskt inte att det är barnen som brister i tålamodet, utan det är föräldrarna. Vi föräldrar ser ju givetvis en massa tekniska fel som barnen gör konstant. I min sport behöver man inte inneha sådär jättemycket brottningskunskap, utan även en novis förälder kan se och uppleva tekniska fel som barnen gör (hela tiden). Men snälla föräldrar, låt barnen göra fel!

Det jag vill säga med denna text, är en uppmaning till alla föräldrar oavsett sporttillhörighet att HA TÅLAMOD. ”Döda” inte intresset med att hela tiden förklara och påvisa vad som är fel. Alla barn innehar olika personligheter och läggning. Barn utvecklas olika. Vissa barn är ”stentuffa” i sitt sätt att vara och bete sig i en väldigt tidig ålder. Då menar jag inte barn som spottar och svär, utan barn som innehar en framtoning som är väldigt självsäker och rätt fram. Andra barn har lite svårare med själva inställningsbiten. Lite rädda, blyga och försynta. Deras ”tuffhet” kommer inte förrän i senare ålder.

Barn har olika startsträckor i livet. Så mitt svar på frågan hur man ska stötta och hjälpa sitt barn, så är det med beröm och givetvis befogad kritik som tex när dom inte kämpar och tar i. När man vet att barnen kan bättre, då kan vi som förälder givetvis påpeka detta: ”Kom igen nu, jag vet vad du kan”. Men undvik allt ältande och analyserande. ”Döda” inte intresset med att hela tiden vara på, genom att förklara olika detaljer in absurdum. Viljan, glädjen, och intresset tycker jag är det viktigaste pusselbitarna i barnens idrott, i alla fall om du frågar mig.  

Den gamle fotbollshjälten Jonas Thern har varit lite på tapeten den senaste tiden. Kul att läsa om personer som inte ständigt jagar publicitet. Det är inte många idag som har den integriteten som Jonas Thern uppvisar, i en värld där det jagas bekräftelse, lajks och dylikt.  Det är smått befriande att läsa om en man som i stort sätt tackar nej till allt, som exempelvis Lets dance, mästarnas mästare och en massa annat. Han har liksom inget behov av att visa upp sig, utan han vet vad han kan, och vad han har gjort. Detta är ingen självklarhet idag, utan faktiskt något väldigt unikt om man ska vara helt ärlig.

Thern är en spelare som spelat ute i den stora fotbollsvärlden. Han har vunnit medaljer, titlar, matcher i både landslag, svenska/utländska lag. Han är alltså en mycket välmeriterad herre. Men oavsett bakgrund, så får inte Thern agera huvudtränare i de högsta divisionerna. Det finns alltså en ”fotbolls-lag” om att en tränare måste genomgå ex antal tränarutbildningar, så kallade UEFA-utbildningar för att få lov att vara huvudtränare. Detta är för mig helt barockt. En spelare som Thern får alltså inte lov att ledsaga och inspirera unga fotbollsutövare i det högsta divisionerna, som då huvudtränare, utan endast som andretränare?

För mig är detta bara ren och skär yta. Där finns alltså tränare idag som genomgått dessa utbildningar, där deras erfarenhet/bakgrund inte på något vis kan jämföras med Therns enorma meritlista. Det är alltså viktigast vad som finns på papper, och inte vad man kan/har uppvisat. Detta fenomen är ju inte specifikt inom fotbollen/idrotten, utan detta är något som finns i alla möjliga sammanhang såsom arbetsliv/föreningsliv eller dylikt. Jonas Thern vägrar alltså att gå dessa utbildningar. Kontentan blir då att han endast får agera andretränare i de högsta divisionerna. Man kan se detta som en onödig tjurskallighet, där man kan tänka ”bara gör det, så blir allt frid och fröjd”. Eller så tänker man som Thern, dvs motsätter sig hela etablissemanget för att göra sin grej. Jag kan faktiskt tycka att det är sunt, att någon vill och vågar göra på detta vis. Att man på något sätt säger ifrån att ”jag vill inte detta”. Personen ifråga har ju mer att förlora genom att inta denna tjurskallighet, än vad där finns att vinna.

Men återigen, personer som Thern visar att man inte kan ”köpas” för pengar, och där man är tydlig med att efterleva och följa sina egna filosofier, visioner och mål, och inte genom andras. Och detta är ju inte en ren självklarhet idag, där yta, pengar och egoism styr många med järnhand.

Ett brottnings-VM är nu avslutat (snart). Sverige har genom alla tider endast fått fram ett tjugotal herrvärldsmästare, och fyra damvärldsmästare. Ett fåtal har fått bestiga översta VM-pallen mer än en gång. Ernst Nilsson (2ggr), Olle Anderberg (3ggr), Bertil Antonsson (3 ggr), Pelle Svensson (2 ggr), Frank Andersson (3 ggr), Mikael Ljungberg (2 ggr) och Ara Abrahamian (2 ggr). Av damerna så är det endast Sara Eriksson-Dikanda som lyckats erövra mer än ett VM guld under sin karriär (2 ggr).

Det är som sagt svårt, men man får aldrig se det som en omöjlighet. Men eftersom det är svårt att nå detta översta skikt, och där merparten av alla dessa guldmedaljörer endast vann en gång under sin karriär, då är det verkligen extra viktigt att ta vara på stunden när man väl är där. Defileringen in mot pallen, speakern ropar upp ens namn på alla konstiga språk, känslan, atmosfären, medaljen fästes runt halsen, nationalsången. Det är som sagt mycket man ska insupa under detta korta ögonblick, men som sagt, glöm inte bort att njuta lite extra. Känslan kommer att bevaras inom dig för alltid, och den kommer aldrig att suddas ut.

Ingen av våra nu deltagande svenska brottare, förutom VM-bronsmedaljören Johanna Mattsson (2 EM-titlar) har stått överst i ett seniormästerskap. Världstoppen är bred och gigantisk, och där finns många kandidater på vägen. Där finns inga lätta matcher, utan allt handlar om att vara mentalt stark just vid detta tillfälle. Alla som är med har gjort grunden, dvs tränat oerhört hårt och varit hundraprocent fokuserad. Har man inte gjort grovjobbet, ja då blir det stört omöjligt att nå någon högre placering, och då hjälper inte heller din mentala styrka. Att endast fokusera på tur, det ger dig inga pallplatser.

När man är förberedd och tränad, och uppvisar ett starkt självförtroende, då brukar man allt som oftast ha den där lilla ”turen” som behövs i ett mästerskap, och i själva matcherna. Men grovjobbet måste som sagt först vara färdigt och fast förankrat. Klyschan säger allt som oftast ”det finns inga genvägar”, och den meningen stämmer till hundra procent. Många potentiella VM-mästare har nu varit i Oslo för att kämpa om det största man kan bli titulerad, dvs bäst i världen. Vissa gick från potentiell mästare till att bli en mästare på riktigt. De flesta fick/får tyvärr åka därifrån som den potentiella mästaren.    

En gång världsmästare, alltid världsmästare, och den meningen stämmer alltid. Ge aldrig upp dina tankar och mål om att vinna ett mästerskap. Det kanske blir ett VM, EM, eller rentav ett OS-guld till slut. Eller så kanske det lutar åt en medalj i valören silver eller brons, vem vet. Det viktigaste i alla fall är att du aldrig ger upp dina drömmar. Ger du upp, då kan du glömma att även titulera dig som den potentiella mästaren. 

Varje vecka tittar jag och min 11-åriga dotter på ett program som heter Lego masters. Det är en tävling som går ut på att bygga med just lego-klossar i en Tv-studio. Deltagarna jobbar i par, och deras uppgift är att ta sig an olika uppdrag, och därefter bygga efter produktionens önskemål. Kan det bli mer nördigt, vuxna människor som bygger lego? För mig är det en befrielse att få se dessa skulptörer, som helt och fast har ”nördat” in sig i dessa legobitar. För mig är ”nördighet” en egenskap som jag tycker är helt fantastisk, och som jag står bakom fullt och fast.
Dessa fantastiska personer har hittat sitt gebit i alla dessa klossar och brickor. Man får se och uppleva kreationer som är vackra, fantasifulla, otroliga och helt makalösa. Man kan inte för någon peng få ihop hur de lyckas med sina utmaningar. Så både jag och min dotter är helt förstummade av dessa fantastiska konstnärer.

Men det jag vill ha sagt med denna text är inte själva byggandet i sig, utan något helt annat. Eftersom programmet är just en tävling, så skickas ett par hem varje vecka efter domarens slutgiltiga bedömning. Samtidigt som ett par skickas hem (blir utslagna), så har varje program en vinnare som domaren bedömer har gjort bäst ifrån sig. Inget konstigt i sig, med tanke på att det är just en tävling. Men det jag har uppmärksammat är den sorg som det utslagna laget (paret) upplever när beslutet kommer att de tyvärr måste lämna tävlingen. Det är en befrielse att få se och uppleva vuxna män, kvinnor som nästan gråter, och ibland faktiskt till och med gör det för att de inte får fortsätta sin resa. Det betyder så ofantligt mycket för dessa personer, att deras besvikelse inte går att hejda. Känslostormarna blir för påtagliga.

Om jag ska jämföra deras besvikelse med hur jag en gång upplevde mina besvikelser som aktiv brottare, så var det exakt på samma sätt. Det var inte så mycket pga. att man inte skulle/kunde vinna längre, utan känslan var mer att man inte längre fick vara kvar i turneringen. Man var helt enkelt utslagen. Jag känner även igen mig att jag som stor och stark brottare inte heller kunde hejda mina känslor, vilket gjorde att även jag grät till ett flertal gånger som ”vuxen” brottare. Som barn var det ju självfallet tillåtet att gråta när man förlorade, men som vuxen skulle man ju mer hålla inne sina känslor. Jag kunde tyvärr inte hålla mig efter detta ”regelverk”, utan även jag som stor och stark brottare kunde gråta när man insåg att man inte längre var kvar i exempelvis ett EM, VM eller OS, eller någon annan turnering. Smärtan gjorde så ont, att man nästan gick i sönder inombords.

Så precis som dessa ”legomänniskor” blev även jag lika ledsen som dem vid en utslagning, men även lika glad om jag gick vidare. Känslan, euforin är också något som man inte kan förklara när man vinner, utan den känslan är enorm och obeskrivbar. Med denna text vill jag beskriva och förklara att om man som person ”nördar” in sig fullständigt i något som uppfyller stora delar av sitt liv, då blir också besvikelsen och glädjen lite mer tydlig. Den blir något starkare. Så oavsett om ”nörderiet” heter lego, brottning eller något helt annat, så får man lov att visa sina känslor på alla sätt. Sorgen och glädjen är det som gör att man håller fast vid sitt område, och där ingen kan rubba ens tankar till att göra något annat. Så kontentan av denna text är: självfallet har lego och brottning en del likheter, i alla fall när det kommer till vinster och förluster. Det är även okej att skvätta en tår, fastän det ”bara” handlar om brottning eller just lego.

Som jag skrev för något inlägg sedan, där jag med viss antydan skrev att mitt fokus på idrottskarriären hade tappat sig en aning när jag var runt 27 år. Jag var inte lika girig efter segrar längre, utan jag hade fått ”lite” annat att tänka på. Jag tror ju fullt och fast att om man ska lyckas med sin idrott, då måste man vara egoistisk 24/7. Du ska kunna åka ut till skogen och springa när du känner för det. Aldrig behöva rådfråga eller ta hänsyn till någon, eller be om lov att få träna. Det ska vara du och dina tankar som formar din väg. Ingen annan ska få styra och sätta riktlinjerna. Ingen ska få påverka dig. Jag vill också påstå att vi som sysslar med individuella sporter, vi är nog lite mer egocentriska än vad tex lagsportare är. Men jag tror att det är ett måste för att kunna nå den absoluta toppen i vår genre.

År1994 träffade jag min fru. Helt plötsligt hade jag en person att ta hänsyn till, och brottningen blev inte längre prio ett längre. Mitt fokus var nu inte bara inställt på mig själv, utan detta skulle nu delas vilket var en väldigt ovan situation för mig. Att satsa, åka iväg, träna som en vettvilling, förbereda sig för matcher, allt detta hade nu börjat svikta en aning. Att fokusera på två saker – träning/tävling och sambo – den var tuff.

”Menar du att man inte kan ha en flick/pojkvän när man satsar?” Såklart man kan, men man måste också vara medveten om att du inte längre är helt själv i din satsning. Du har nu någon att ta hänsyn till, och som du vill ta hänsyn till.  1996 föddes vårt första barn. När vår dotter kom till världen, då förstod jag till hundra procent att min landslagskarriär var över. Jag hade aldrig fixat att delta på träningsläger i Sverige eller utomlands en vecka. Att på något sätt försöka mig på att avskärma mig hennes existens med att gå in i en bubbla och satsa på att vinna medaljer, nä, det fanns inte på kartan. Mitt liv, mitt fokus var nu min familj. Jag satsade visserligen fortfarande på nationella tävlingar, men det var något helt annat. Det är stor skillnad att satsa internationellt mot att enbart tävla inom rikets gränser. Landslaget var nu ett avslutat kapitel vilket kändes väldigt skönt. Jag älskade fortfarande att träna och hålla igång, och mäta mig med övriga eliten i Sverige, och det räckte mer än väl. Jag höll jämna steg med eliten fram till och med SM 2000, då jag gick till final mot Martin Lidberg. En knapp förlust, och en SM-silvermedalj samma år som jag fyllde 32 år. Men därefter tog min aktiva karriär slut.

En tränarkarriär inleddes istället, och den tog fart på riktigt 2004. Jag är så tacksam och glad över att jag prioriterade mina barn före min idrott. Beslutet att inte vilja/kunna satsa när mina barn kom till världen, den var helt och hållet min egen. Där fanns inget ultimatum från någon, utan jag själv kände att jag inte kunde satsa när barnen kom. Jag ville inte, och jag kunde inte. Mina barn var/är nummer ett, och jag ville inte missa deras viktiga uppväxt, med att då åka iväg och träna/tävla runt om i Europa/Världen. Jag var en gång i livet en mycket egocentrisk och hårt satsande idrottsman, vilket gjorde att jag fick dem framgångar som jag fick. Men när barnen kom, då valde jag bort fokuset från mig, för att istället ge detta till mina barn. Ett beslut som jag givetvis aldrig ångrat eller tvekat en enda sekund över.

Frågan fick jag till mig när jag precis lanserat min bok, min självbiografi: Gossen Ruda – Brottaren som försvann år 2019. En journalist ringde upp mig i samband med detta boksläpp, och frågan kom i slutet av intervjun. ”Jörgen, vad är du mest stolt över gällande din brottningskarriär?” Mitt svar kom lika snabbt som frågan ställdes: Att jag aldrig gav upp! Jag behövde alltså inte tänka till, eller förbereda mitt svar, utan svaret kom helt naturligt.

Jag gav aldrig upp min dröm, och den tanken är jag oerhört stolt över. Jag tänkte i tidig ålder att jag ville bli något inom brottningen. Även om målet då kändes långt borta från mig, nämligen att lilla jag skulle kliva upp på en mästerskapspall på ett EM, VM eller OS i framtiden, så övergav jag aldrig hoppet eller drömmen. Men fastän drömmen var hundratusentals mil bort, så fanns där alltid en gnutta i mig, som på något sätt kunde förmedla en känsla på hur det skulle kunna kännas att stå på en pall och vinna en mästerskapsmedalj. Den tanken, och de bilder som jag såg framför mig som tolvåring, de släppte jag aldrig. Även om det var motigt ett flertal gånger, där drömmen ibland kom längre och längre ifrån en, så hittade jag alltid en väg tillbaka till mitt drömscenario. Jag vet inte hur, men jag tror att min längtan alltid var så stark.

Jag gav alltså aldrig upp. Jag kan ibland inte förstå hur jag orkade. Men när man vill något så mycket, då låter man aldrig svårigheterna ta över och besegra ens drömmar och mål. Om det sen handlar om att bli duktig i brottning, eller renovera klart ett hus, eller något helt annat, så kommer denna omåttliga drivkraft bli ens vän för livet och hjälpa dig på vägen oavsett (tror jag). Under alla mina år, från den dagen jag började brottas år 1976, så fanns det aldrig på kartan att jag skulle sluta med min sport. Aldrig kom det upp en tanke på att missa en träning bara för att man inte orkade. Aldrig en tanke på att glida undan och fuska eller hitta andra genvägar i min träning. Jag ville alltid vara där, när klubben erbjöd sina träningar två dagar i veckan när jag var barn. Mitt liv var rörelse. Dagarna mellan brottningsträningarna var jag alltid igång med annan idrott på gården där hemma med exempelvis tennis, fotboll, löpning eller annat kul.

Jag är inte Sveriges mest meriterade brottare genom tiderna, men jag lyckades med något som man inte kan plugga sig till, eller betala med pengar. Inte många trodde på mig (förutom min familj), därför är jag extra stolt över att jag aldrig gav upp mina mål. Så det är inte konstigt att när frågeställningen kom, att mitt självklara svar blev just: Jag är stolt över att jag aldrig gav upp!

Bilden är från år 1995. Jag har precis vunnit mitt fjärde SM-guld i överlägsen stil. När min arm lyfts upp av domaren för att intyga att segern och SM-guldet var mitt, så var jag vid detta tillfälle en ganska meriterad herre. Jag var b.la. EM-mästare, vice världsmästare och fyrfaldig SM-vinnare. Tittar man på bilden så ser jag hur säker ut som helst. Ingen kan nå mig, och ingen kan besegra mig. Rent ut sagt, jag utstrålar pondus och säkerhet. Men ibland säger en bild en sak, medan verkligheten säger något annat. Bilder kan luras, och bilder kan dölja en sanning.

Känslan som utstrålas från bilden var egentligen sann i den mån att jag var överlägsen i tävlingen, och jag kände mig sjukt stark både mentalt och fysiskt men, min brottningslust, min vinnarinstinkt hade sakta börjat avta. Min längtan över att bli mästare igen, vinna fler mästerskapsmedaljer var inte lika konstant som tidigare, utan jag hade börjat snegla mer och mer på det ”vanliga” livet. På bilden är jag bara 27 år gammal, och rent siffermässigt har jag minst fem år kvar i den yppersta eliten. Min hjärna ville inte längre bara fokusera på brottning. Andra saker hade fått en plats i mitt inre tänk. Mina inre bilder var inte lika självklara längre där jag såg mig själv tampas om medaljer.

De året, 1995 tackar jag nej till deltagande i både europamästerskapet i Besancon i Frankrike, och VM i Prag. Lusten fanns inte längre kvar. Resandet, tävlandet internationellt, hungern att vinna var på väg att suddas ut. Så även om bilden säger en sak, så sa verkligheten något helt annat. Jag var inte längre på ”tårna”. Det var givetvis ett smärtsamt avsked, men även en viss lättnad. Jag hade vunnit ganska mycket, och jag var väl på något sätt nöjd med min karriär. Jag hade säkert kunnat satsa minst ett år till (över OS i Atlanta), om jag hade fått rätt stöd och uppbackning. Mina egna krafter hade tagit slut, och ingen ledare i min närhet hade någon vilja eller ork att bära mig vidare. Jag behövde en kraft från sidan för att orka satsa över olympiaden 1996.

Tanken och reflektionen med denna text är att en bild kan betyda tusen ord. En bild kan luras. Så även om en person ser framgångsrik och nöjd ut, så kanske där finns något sorgset bakom bilden. Sorgen i min bild är att jag visste att min idrottskarriär började närma sig sitt slut. Jag visste någonstans att det troligtvis inte blir mer än så här. Men när jag ser bilden idag, så känner jag en helt annan känsla. Den är inte alls förknippad med smärta, utan tvärtom. Idag ser jag bilden på en kille som levde sin dröm. En dröm som till och med blev sann. Min stora idrottsliga dröm tog visserligen slut, men något annat i livet fick istället min fulla uppmärksamhet.

FOTO: BILDBYRÅN       

Det har varit mycket att fixa med den senaste tiden. Jag har ju givetvis velat skriva betydligt mer än vad jag gjort, men ibland måste man omprioritera. Det har varit planering/firande med fruns femtioårsdag, och så även planering för vårt arrangemang i Limhamns BK då vi ska arrangera vår berömda ungdomstävling, Richthoffcupen. Man känner sig lite ringrostig eftersom det var ett tag sedan vi som förening arrangerade något med tanke på den senaste coronatiden. I vanliga fall är det tävlingar, julfester, avslutningsfester, läger och mycket mer därtill. Men nu har ju allt startat upp igen (så himla skönt), i alla fall från och med den siste september, och det ser vi alla fram emot. Redan nu i höst blir det SM-tävlingar för samtliga kategorier, vilket ska bli mycket intressant att följa.

Träningen har denna termin startat upp på ”riktigt” igen, vilket känns som en befrielse. Vi inom brottningssporten hör ju för det mesta om att klubbarna runt om i landet har det tufft och svårt. Rekryteringen är inte helt lätt och enkel i vissa delar av landet, och många väljer att lämna brottningssporten. Men vi i Limhamns BK har omvända problem. Vi har så många som vill börja hos oss, att vi i vissa grupper måste säga stopp. Vi har alltså infört en kölista i några av våra grupper. När man berättar detta för andra brottningskollegor så tror dom inte att det är sant. Kösystem inom brottning, hur är detta möjligt?

För en c: a trettio – fyrtio år sedan när en viss Frank Andersson slog igenom, fick man allt som oftast höra att klubbarna fick sätta ”lapp på luckan” till deras träningslokaler. Intresset var skyhögt, och till stor del kan man givetvis tacka fenomenet Frank för detta genomslag. Idag har vi ingen ”Frank-typ ”som ger sporten lite extra glans, utan vi får hitta andra metoder för att locka våra yngre till att börja med vår fina sport. Men hur gör vi då i Limhamns BK? Hur kan vi ha en sådan ökning? Vi har i dags dato en c: a 10 – 12 brottningsgrupper igång varje vecka?

Det finns givetvis en massa anledningar varför vi har ett sådant uppsving. Den första anledningen som jag tror är den viktigaste, är att vi arbetar efter att ha ordning och reda i klubben. Föräldrar, barn och tränare vill känna att klubben är strukturerad och ordningsam. Man vill inte träna i en klubb där det råder ”Hawai-stämning”, och där man tränar efter mottot ”allt ordnar sig”. Vad som innefattar meningen ”ordning och reda” är en uppsjö av en massa delmoment. Ordning och reda kan innefatta: kanslidelen, träning, föräldrar, lokaliteter, ledarskap, instruktörer osv. Det finns alltså massvis av grejor som omgärdas av just meningen ”ordning och reda”.

När alla dessa pusselbitar är på plats, då kommer nästa viktiga del i en föreningsverksamhet, nämligen klubbens instruktörer. Instruktörerna är själva hjärtat i föreningslivet. Ledarna och tränarnas engagemang är liksom sinnebilden av hur en förening mår. Mår tränarna bra, då blir det givetvis engagerade träningar, vilket smittar av sig till klubbens adepter. Engagemang är alltså ordet som är ack så viktigt. Man har ju hört rysliga storys om ledare/tränare som endast är där för deras egna skull, och inte för klubbens aktiva såsom det ska vara.

Så anledningen till att vi i Limhamns BK kan känna oss tacksamma med vår verksamhet beror mycket på klubbens struktur, och instruktörernas vilja och engagemang. Så glöm inte bort att struktur och engagemang är två mycket viktiga pusselbitar som krävs för att tex en idrottsförening ska kunna utvecklas och fungera på bästa sätt.

Bild överst: LBK bästa klubb vid en tävling i Lund 2020

För ganska exakt tjugofem år sedan började jag arbeta som fritidsledare på Sofielundsskolan i Malmö. Vid den tidpunkten var jag inne på mitt tjugoåttonde levnadsår, och min brottningskarriär började så smått gå mot sitt slut. Jag skulle snart bli pappa för första gången, och mitt liv hade börjat få en annan inriktning än just bara idrott. Min nya arbetsplats Sofielundsskolan var på den tiden en ganska stökig skola med över tusen elever. Jag blev anställd som fritidsledare med inriktning ”kasta in ungarna på lektionerna, och se till att inga elever levde jäkel i skolans rasthall/korridorer.” Orden kom från rektor Björn Norström som var en bestämd och mycket karismatisk person. I och med denna tjänst fick jag den stora förmånen att börja jobba med Djamel Aknouche. Djamel var femton år äldre än mig, och han kom att spela en mycket viktig roll i mitt framtida ledarskap. Djamel blev lite av min mentor, och en väldigt stor förebild.

Han och jag fick rollen som ”utkastare/inkastare”, fritidsledare, psykolog, kurator, förmedlare, förhandlare och givetvis mycket mer. Vi två blev ett mycket viktigt inslag i vardagen för skolans elever. Vi blev helt enkelt en trygghet för alla. På bara ett par månader hade vi förändrat skolan markant med vår envishet, beslutsamhet, struktur, ordning och reda och mer därtill. Alla elever gillade oss. Även så barnen/ungdomarna som vi fick ”ryta” till mot ett flertal gånger, även dessa elever tyckte om vår närvaro på skolan. Vi ställde krav, och vi var engagerade.  

Det jag vill säga med denna text är att jag lärde mig mycket av denne man. Han blev liksom min mentor i skolans värld. Jag fick följa en man som inte var konflikträdd, som brydde sig om barnen, vågade stå upp mot vem som helst, vek aldrig ner sig, stod upp för dom svaga och han var en person som aldrig jagade pengar, makt eller andra ytliga grejor. Utan Djamel var alltid Djamel. Jag är så otroligt glad och tacksam över att jag som tjugo-plussare fick möjlighet att ta del av Djamels värderingar, syn på skola, elevbemötande och andra viktiga frågor i livet.

Idag när jag coachar barn ungdomar, om det så är när jag håller träningspass, eller talar med barn/ungdomar i andra sammanhang, så hör jag alltid Djamels röst på något sätt. Han finns liksom alltid med. Om två år fyller Djamel sjuttio år. Han är sedan några år tillbaka pensionär, och han umgås mycket med sin familj, barn och barnbarn. Ibland hörs vi av och pratar i telefon. Det är inga samtal på tio minuter, utan det blir samtal uppemot en timme och ibland mer därtill. Vi diskuterar ungdomar, skola, politik och andra viktiga samhällsfrågor.

Så tack Djamel för att jag fick lära känna dig den där dagen för lite mer än tjugofem år sedan. Du har varit en stor mentor för mig i livet, och du har lärt mig mycket om skolans värld och allt vad det innebär. Jag tror faktiskt att alla hade behövt möta och träffa en ”Djamel” i sitt liv.

Bilden: Djamel gratulerar mig på min femtioårsfest 2018 i Limhamns Folkets hus.  

Söndagen den 29 september 1991, ett datum jag aldrig glömmer. Det är snart på dagen trettio år sedan vilket för mig är svårt att fatta och ta in. Det berörda datumet vinner jag ett VM-silver i den bulgariska semesterorten Varna. Jag var tjugotvå, nästan tjugotre år gammal. Medaljen i sig ser idag inte mycket ut till världen. Den har blivit lite blek, och den ser faktiskt lite lätt anskrämlig ut. Men oavsett tidens fart och gång, så har denna lilla metallbit blivit väl förankrad med mig och mitt liv. Jag är fortfarande VM-tvåan i brottning. Det går fortfarande ett sus av beundran, när tex barn frågar mig vad jag vunnit och blivit i min sport. När jag replikerar deras fråga med att jag en gång var två i världen, då kommer allt som oftast ett ”WOW!” Barnen motsätter sig aldrig mitt tydliga svar med att säga: ja, men det var ju länge sedan! Tiden har för barnen ingen betydelse. Deras uppskattning i rösten är alltid lika påtaglig och varm vilket fortfarande känns fantastiskt.

Den dagen för snart trettio år sedan vinner jag ett VM-silver. Jag förlorar inte ett guld, utan jag vinner som sagt ett silver. Sydsvenskans utsända som var på plats, sportjournalisten Magnus Månsson skrev rubriken som var sann, och så väl formulerad: ”VM-silver med guldkant!” Jag var bland molnen den kvällen. Känslan är nästintill obeskrivbar, när man uppnått en sådan stark dröm som att vinna en medalj på ett internationellt mästerskap.   

Jag har genom alla år alltid haft denna medalj som ett tecken när jag coachar, inspirerar barn, ungdomar och vuxna i olika sammanhang. Kan jag, så kan du! Jag vill få fler till att uppnå den lycka som jag där och då kände en kväll i början av 90-talets decennium. Och tro mig, den lyckan jag kände där och då, har fört mig framåt till den jag är idag. Mitt liv stannade inte den 29 september 1991, utan den gjorde så att allt satte fart.  Medaljen har som sagt inte bara ett värde från den utnämnda kvällen, utan värdet har följt mig genom alla år därefter i olika sammanhang.

Jag kommer alltid vara VM-tvåan i brottning, och den etiketten är jag stolt och glad över. Medaljen har blivit en stor del av mitt liv, och den följer mig alltid på ett positivt sätt. I mitt coachande vill jag få barn, ungdomar till att själva uppnå denna fantastiska känsla. Jag vill få barnen/ungdomarna att inte ge upp sina drömmar. Om jag kunde, så kan som sagt även du. Känslan att vinna stora medaljer är oersättlig, och jag rekommenderar den starkt till våra unga utövare som sitter i sina pojk, respektive flickrum och drömmer om EM, VM och OS-medaljer. Förvandla din dröm genom att vara envis, träningsvillig, se dig själv i dessa sammanhang, lyssna på människor du respekterar, lyssna inte på människor som snackar strunt, se positiva bilder framför dig, var ärlig i ditt idrottande, blanda dig inte med människor som vill dig illa och slutligen: Ge aldrig upp.

Med dessa ord vill jag ge dig kraft, genom att säga att även du har en stor möjlighet att uppleva den känsla som jag gjorde söndagen den 29 september 1991 för snart trettio år sedan. En känsla som är helt fantastisk, och som jag varmt rekommenderar.