Den berömda viskleken!
Mina två äldsta döttrar kan ibland säga: ”pappa, du har världens bästa jobb”. Deras uppmärksamhet över hur jag känner för mitt jobb gör mig både stolt och glad, de känner verkligen sin pappa. Jag känner mig väldigt priviligierad över att få arbeta med min sport, vilket jag nu gjort det senaste elva åren. Det är få förunnat att få göra detta, och jag är givetvis enormt stolt och väldigt tacksam över mitt uppdrag. Jag får givetvis väldigt mycket beröm och fina ord utav många av medlemmarna i klubben, och så även utanför verksamheten. Både brottare, ledare, föräldrar är väldigt tacksamma över de arbete jag bidrar med till klubben, vilket jag känner en enorm stolthet för.
Men i mitt arbete finns även en viss avundsamhet. Jag brukar ofta nämna det som den svenska avundsjukan. Jag känner absolut av det, och framförallt då utanför Limhamns BK:s verksamhet. Jag får höra talas om att det ”snackas om mig”, och då inte alltid på ett snällt vis. Jag är ju egentligen ganska van efter alla mina år inom idrottsrörelsen, och särskilt från perioden när jag själv var en aktiv idrottare/brottare. Man kände av att där fanns en del människor som tyvärr visade en viss avundsamhet på olika sätt. Men jag brydde mig såklart inte nämnvärt om detta på den tiden. Man lärde sig leva med vetskapen om att där fanns en massa som ville att man skulle förlora. Den massan skrek väldigt högt (av glädje) när man exempelvis förlorade en match. Men det fick man som sagt lära sig att leva med.
Klubben Limhamns BK (där jag arbetat nu sedan 2014) har blivit väldigt framgångsrikt de senaste åren. Klubben har väldigt många duktiga brottare, i allt från ung ålder (runt 9 – 10 år) upp till senior världselit. Detta stör givetvis en del människor i brottningsbranschen, och då framförallt de missunnsamma och bittra personligheterna. Istället för att ta del av klubbens enorma framgångssaga genom att exempelvis fråga ”hur gör ni?”, då vill man istället skapa någon form av negativ visklek. Istället för att lära sig utav vår verksamhet, så vill man istället klanka ner, och skapa någon typ av oro i brottningens korridorer. Nu vill jag på direkten poängtera att det rör sig om en väldigt liten klick. Men klicken finns där, och klicken sprider tyvärr negativa budskap om både mig, och föreningen.
Men jag är som sagt väldigt van efter alla dessa år. Och helt ärligt får jag faktiskt en viss energi av deras avundsamhet. För jag vet, och de vet (egentligen), att jag gör allt för sportens bästa, och allt för sportens adepter. Jag sätter mig själv aldrig i främsta rummet, för det behöver jag inte idag. Jag har en gång i tiden varit i händelsernas centrum, och just därför har jag idag inga problem med att lämna över den uppmärksamheten till klubben, eller till klubbens utövare. Tyvärr så finns där en del personligheter som aldrig fick någon större uppmärksamhet som ung idrottare, vilket de nu vill kompensera genom att göra allt för synas via sina unga idrottare. Detta blir till slut ett väldigt osunt beteende, eftersom de vill skapa sig en karriär genom att pusha och drilla små idrottande barn på ett negativt sätt.
Jag har skrivit om det förut, vilket jag kommer fortsätta göra så länge jag är aktiv inom den svenska idrottsrörelsen. Mottot måste alltid vara att barn måste få vara barn, och absolut inga små elitidrottare. Barn ska få lära sig idrott från grunden, i kombination att de även fortsättningsvis ska få vara barn under denna period. För det kommer en tid när barn övergår till ungdom, och först då ska vi implementera och marknadsföra den mycket intressanta elitidrotten. Men låt allt få ta sin tid. Stressa inte barnen med mer och mer riktad träning, utan ge barnen de verktyg som finns inför deras framtida elitidrottande. Verktyg som förståelse, kunskap, eget ansvar, men framförallt att glädjen ska få finns kvar i deras idrottande även när de blir äldre.
Folk får egentligen tycka vad de vill om mig och klubben Limhamns brottarklubb. För vi som klubb vet att vi driver en sund verksamhet. Vi ser långsiktigt, och vi gömmer oss inte bakom kortsiktiga lösningar som ser bra ut för stunden. Det är barn vi jobbar med, och inga robotar som vi ska programmera till att bli vad vi vill, utan drivet ska alltid komma från de själva.
Avslutningsvis (det blev en något för lång text idag), vill jag tacka Limhamns BK:s medlemmar/styrelse för all support, och allt stöd. Vi kommer fortsätta vårt gemensamma arbete, och vi struntar givetvis vad folk ”snackar”. Vi fortsätter i samma goda anda som vi gjort det senaste åren, och vi kommer fortsätta vårt långsiktiga arbete.