Månad: april 2025

Förälder som tränare?

Jag personligen har lite svårt för föräldrar som är tränare för sina barn. Och då menar jag absolut inte mammor/pappor som är tränare för sina yngre barn, utan mer när det kommer upp till det yttersta elitskiktet. Hela föräldrarollen måste bli något snedvriden när man ena dagen ska få sin son/dotter att träna och göra sitt yttersta när man förmedlar träningskunskap, till att därefter sitta vid köksbordet och äta och diskutera allt annat än idrott. Det måste ju finnas en viss risk att träningsdiskussionen fortsätter vid köksbordet, och till och med hela vägen in i tv-soffan, eller? Jag tror att den ”normala” mamma/pappa-rollen försvinner, och ersätts istället av oändliga träningsdiskussioner om både det ena än det andra, vilket inte alltid är till godo.

Det som träningsföräldrarna oftast glömmer bort, är att ens barn/ungdomar ibland behöver snacka om andra saker/ting än just idrott för att orka leva ett långt idrottsliv. En viss typ av föräldrar har även en tendens att älta idrott alldeles för mycket med sina små barn. Det är teknik, taktik, göra si, göra så i alla möjliga former. Oftast slutar det med att barnen aldrig fortsätter sin idrottskarriär, utan den avslutas långt innan den ens hunnit börja, mycket på grund av allt ältande. Föräldrarna vill ju såklart sina barn väl, men de glömmer bort (oftast) att barnet/individen själv måste hitta sin väg, och sina mönster i sin satsning. Barn/ungdomar ska inte idrotta för att behaga sina föräldrar, utan barn/ungdomar ska idrotta för att de själva vill, fast givetvis med en viss stöttning av sina föräldrar.

Vad är då stöttning?

Det kan man ju diskutera. Stöttning för mig är att man som förälder finns med i både med – som motgång. Man finns där som förälder när barnen/ungdomarna vill prata om allt, och inte bara om träning och resultat. Köra till matcher och finnas med och heja (märk väl heja, och inget annat). Stöttning är inte att sitta hela vägen hem från en tävling, med att föreläsa för sitt barn/ungdom hur han/hon skulle gjort för att få en bättre placering eller dylikt. Det blir kontraproduktivt när föräldrar hela tiden ska informera vad som är bra, och vad som inte är bra. Ibland behövs det bara en vanlig diskussion, där givetvis idrott kan vara ett ämne, fast då helt allmänt, och inte i ett föreläsande syfte.

Just därför tror jag att när barn blir vuxna individer, då tror jag att det blir bäst när individen lämnar sin förälder som tränare. För just då kanske man behöver sina föräldrar än mer, än vad man kanske behövde som barn. Vad jag menar är att man inte alltid (oftast aldrig) behöver tekniska/taktiska råd, utan mer bara en förälder som är förstående och kärleksfull. Det finns en stor risk att pendeln slår över en aning, om föräldern fortsätter sitt tränarskap även i vuxen ålder. Det blir lätt en osund relation, och det finns en viss risk att det blir hårda ord, och tråkiga konfrontationer.              

Idag lördag den 26 april skulle min älskade mor fyllt 80 år. För snart ett år sedan (juli 2024) somnade hon in efter en tids sjukdom. Min mor var en förstående förälder som alltid lyssnade, och hon stod mig alltid väldigt nära. Jag kunde alltid känna av hennes stöttning, och hennes enorma tålamod. Min mor hade aldrig bråttom, för hon visste hur involverad jag var med min sport, och hon visste hur mycket jag satsade. Aldrig att jag fick någon sur min när jag förlorade, eller en känsla av besvikelse från hennes sida oavsett vad som skedde, utan jag fick alltid en positiv känsla/respons, en positiv stöttning helt enkelt.

Extra speciellt en dag som denna är att även min storasyster Annette skulle fyllt 60 år.

Svenska EM, VM och OS-titlar – herrar

Sveriges herrbrottare har vunnit totalt 125 EM, VM eller OS-titlar sedan brottningens begynnelse, och detta av 50 olika brottare. Det är allt från en vunnen titel, till brottare som vunnit ett flertal under sin karriär. Men hur ser det ut rent historiskt, om vi går tillbaka hundra år i tiden till början av 1900-talet då allt startade? Vilka årtionden vann Sverige flest/minst medaljer?

Om vi gör en snabb genomgång så ser det olika årtionden ut så här:

Under seklets första årtionde (1900 – 1909 togs det 4 titlar

1910-talet – 6 titlar

1920-talet – 18 titlar

1930-talet – 42 titlar

1940-talet – 12 titlar

1950-talet – 14 titlar

1960-talet – 1 titel

1970-talet – 11 titlar

1980-talet – 4 titlar

1990-talet – 6 titlar

2000-talet – 7 titlar

Om vi skärskådar och går ännu mer i detalj, kan man exempelvis se att den tidsperiod som Sverige vann flest internationella titlar var 1930-talet (42 titlar). 16 olika brottare vann dessa 42 titlar, där storstjärnan på den tiden hette Ivar Johansson, och som själv stod för hela 11 titlar.

Man kan även se att 1960-talet var ett mörkt decennium för svensk brottning där endast en titel hemfördes till Sverige, och detta genom Pelle Svenssons EM-guld 1969 i italienska Modena.

1970-talet blev mer framgångsrikt, mycket beroende på en viss Frank Andersson som gjorde sin entré i den internationella brottningsvärlden. Under 1970-talet vann Sverige 11 titlar fördelat på 5 brottare, där Frank Andersson vann 5 titlar (2 VM-guld 77, 79 samt 3 EM-guld 76, 78, 79), vilket sticker ut lite extra. Övriga mästare under 70-talets årtionde var, Leif Andersson (EM-guld 73), Jan Karlsson (EM-guld 75), Lars-Erik Skiöld (EM-guld 76) samt Pelle Svensson som vann 3 titlar under 70-talets början (2 VM-guld 70, 71 och 1 EM-guld 70).

1980-talet vann Sverige 4 titlar genom 3 brottare. Dessa var, Frank Andersson (1 VM-guld 82 samt 1 EM-guld 81), Roger Tallroth (EM-guld 84) samt Tomas Johansson (VM-guld 86).

1990-talet vann svensk brottning 7 titlar fördelat på 3 brottare, dvs Micke Ljungberg (2 VM-guld 93, 95 samt 2 EM-guld 95, 99), Torbjörn Kornbakk (2 EM-guld 90, 97), och mitt eget EM-guld (1993).

2000-talet har det hemförts 7 internationella titlar fram till och med år 2004, och dessa av 4 brottare. Ara Abrahamian (2 VM-guld 01, 02)), Ljungberg (1 OS-guld 00), Martin Lidberg (1 VM-guld 03, 2 EM-guld 00, 04) samt Jimmy Samuelsson (1 VM-guld 02). Sveriges senaste herrtitel är alltså Martin Lidbergs EM-titel från 2004 i Haparanda.  

FOTO: Som EM-mästare hamnade jag på mittuppslaget i FILAS tidskrift under 90-talet efter mitt EM-guld 1993. FILA var det internationella brottningsförbundet som idag går under namnet UWW (united world wrestling)

Svensk herrbrottning 2.0

Ett internationellt mästerskap i brottning har nu avverkats ännu en gång. Och återigen står herrbrottningen utan en medalj. Herrbrottningen har inte vunnit en internationell seniormedalj sedan EM 2020 i Rom, då Bogdan Korurinnoi och Alex Kessidis vann varsin bronspeng. Därefter har det arrangerats tio mästerskap där Sverige inte lyckats vinna en enda herr-medalj, och vi har inte ens varit nära heller.  

Har svensk brottning blivit sämre, eller har övriga nationer blivit så mycket bättre?

Går man tillbaka femtio år i tiden, vilket gör att vi landar runt år 1975. Från de året (och även tidigare), vann Sverige minst en medalj per mästerskap fram till mitten av 00-talet. Därefter har medaljintaget lyst med sin frånvaro, och vi ser en trend som inte ser sådär jätteljus ut för svensk del. Det är svårt att vinna en EM/VM-medalj eftersom konkurrensen är skyhög, det är vi många som är införstådda med. Men Sverige och svensk brottning ska trots detta kunna leverera bättre än vad vi gjort det senaste tjugo åren. Det finns givetvis en rad faktorer (enligt min mening) varför medaljer inom herrbrottningen inte nås.

Tittar man idag på brottarnas träningsplanering/upplägg, och vad de säger, så tränar svenska brottare mer nu än vad de gjorde förr. Tio till femton pass i veckan är brottarna inte sena med att marknadsföra till utomstående, vilket har varit ett mantra som basunerats ut sedan ett tiotal år tillbaka. Det snackas hej vilt hur mycket man tränar (dagar/timmar), men aldrig om kvalitén på själva passen. Man kan inte bli EM/VM-mästare i brottning med att enbart visa upp en fasad av snygga träningssiffror, utan att vara medveten om att jobbet på träningsmattan måste göras ordentligt. Det handlar som sagt inte om antalet dagar/timmar, utan allt (mycket) handlar om själva innehållet, det vill säga vilken inställning brottaren går in med i sina pass.

Utövaren måste utsätta sig för oerhörda krafter under sina träningar. Du måste våga bli trött, våga känna smärta och våga ta kampen. Du blir genomskådad direkt om du på något sätt försöker hitta genvägar i din satsning, om ytan blir viktigare än själva innehållet i din träningsvardag. Du måste alltid vara beredd att göra jobbet, vilket jag känner (vet) att svenska herrbrottare generellt inte vågar utsätta sig för. De hittar istället en lättare väg som marknadsförs som tuff och hård till sin omgivning, men som i själva verket är något helt annat.  

Svensk herrbrottning (senior) är bättre än vad resultaten visar idag, och allt detta börjar redan i ung ålder. Ledare och tränare (och även föräldrar) talar ofta om att det ska tränas mycket och ofta, men de säger aldrig att passen måste utföras noggrant, och med hög intensitet. Utan allt har bara handlat om mängd och yta. Svensk brottning måste börja bli mer noggranna med att få brottarna att utöva mer kvalitativa pass både på klubbnivå, och landslag. Vi måste lära våra unga utövare vad träning innebär, och vad som krävs för att nå internationella medaljer. Idag (och sedan några år tillbaka) har Sverige inte ens varit nära att vinna medaljer inom den svenska herrbrottningen (senior).

Svensk brottning måste nu börja agera på riktigt med att införa en ordentlig och ärlig satsning. En svensk brottning 2.0 helt enkelt.

Den eviga frågan– vad är talang?

Jag har skrivit om det tidigare, men det tåls alltid att tas upp igen. Frågan är alltid lika aktuell. Vissa påstår att en del människor har någon sorts medfödd talang. Det kan vara alltifrån att bli exempelvis världsmästare i brottning, till att bli/vara en duktig tecknare. Om jag utgår från mig själv, då har jag i så fall noll talang för att exempelvis bli en duktig tecknare. Jag kan alltså inte rita eller teckna, i alla fall inte något begripligt. Sträck, krumelurer går helt enkelt inte ihop till något bildligt och förståeligt. Är det då så att jag är född med noll talang för att kunna teckna? Blev det fel redan vid födseln? Jag blev EM-mästare i brottning och vice världsmästare, men var det på grund av en medfödd talang?

Jag tror faktiskt att ingen är född till någonting. Såklart har vissa människor genetiska fördelar/förutsättningar redan som barn, men det räcker som sagt inte att bara vara runt två meter lång för att exempelvis bli en duktig basketspelare. Talang för mig handlar om ett genuint intresse för det man gör, och som du sedan förvaltar på bästa sätt. När du tycker att någonting är roligt och lustfyllt, då blir du slutligen bra på den grejen du tar dig an till ditt hjärta. Om du dessutom gör grejen tillräckligt mycket och länge, det vill säga tränar hårt som bara den, och återigen, att man samtidigt tycker att det är kul, då kan (blir) man till slut ruggigt bra på det man gör. Talang är när man lägger ner tid på det man vill förkovra sig i, oavsett om man har rätt genetik eller ej. Ingen är född till att bli en duktig hockeyspelare. Ingen är född till att bli en duktig skådespelare, och ingen är som sagt född till någonting. Talang är att aldrig ge upp sitt intresse. Om det så är brottning eller trixa med en boll, eller lära sig spela gitarr. Så länge du tycker att det är kul och intressant, då kan du bli hur bra som helst. Man kan givetvis bli infödd i någonting, där exempelvis miljön har en viss påverkan. Är du uppväxt i ett musikerhem, då finns det stor chans att du ärver och förvaltar omgivningens kunskap, vilket är/blir till en viss fördel. Fast oavsett, så är det dock ingen medfödd talang

Om jag hade haft ett intresse av att teckna/rita, då hade jag blivit grymt bra på att just teckna. Om ett barn på 3 – 4 år lär sig gånger-tabellen, så betyder det inte att han/hon per automatik blir ett matematiskt underverk i vuxen ålder. För det måste finnas en talang att ta tillvara på vad som finns/erbjuds i din omgivning. Att våga göra det man vill. Att våga trotsa andra människors ”tips och råd” (om det nu inte är bra råd), där man istället bara gå sin egen väg för att göra just sina val, och följa sina mål. För mig är detta benämningen på att vara en talang, nämligen att aldrig ge upp.    

FOTO: Hade jag en gång i tiden talang för att bli en fotomodell? Tveksamt. Jag tyckte inte riktigt att det var min grej, men det var ändå en rolig upplevelse att under en dag agera fotomodell i en fotostudio för lite mer än trettio år sedan. Platsen var i en fotoateljé på Stormgatan i Malmö. Bilden tillhörde en serie som tidningen Sydsvenskan publicerade med kända skånska profiler under den eran (publicerades även i bokform), dvs 90-talets mitt. Bilderna vann till och med ett fotopris i New York, vilket faktiskt var lite kul så här ”några” år i efterhand.