Månad: april 2025

Ett internationellt mästerskap i brottning har nu avverkats ännu en gång. Och återigen står herrbrottningen utan en medalj. Herrbrottningen har inte vunnit en internationell seniormedalj sedan EM 2020 i Rom, då Bogdan Korurinnoi och Alex Kessidis vann varsin bronspeng. Därefter har det arrangerats tio mästerskap där Sverige inte lyckats vinna en enda herr-medalj, och vi har inte ens varit nära heller.  

Har svensk brottning blivit sämre, eller har övriga nationer blivit så mycket bättre?

Går man tillbaka femtio år i tiden, vilket gör att vi landar runt år 1975. Från de året (och även tidigare), vann Sverige minst en medalj per mästerskap fram till mitten av 00-talet. Därefter har medaljintaget lyst med sin frånvaro, och vi ser en trend som inte ser sådär jätteljus ut för svensk del. Det är svårt att vinna en EM/VM-medalj eftersom konkurrensen är skyhög, det är vi många som är införstådda med. Men Sverige och svensk brottning ska trots detta kunna leverera bättre än vad vi gjort det senaste tjugo åren. Det finns givetvis en rad faktorer (enligt min mening) varför medaljer inom herrbrottningen inte nås.

Tittar man idag på brottarnas träningsplanering/upplägg, och vad de säger, så tränar svenska brottare mer nu än vad de gjorde förr. Tio till femton pass i veckan är brottarna inte sena med att marknadsföra till utomstående, vilket har varit ett mantra som basunerats ut sedan ett tiotal år tillbaka. Det snackas hej vilt hur mycket man tränar (dagar/timmar), men aldrig om kvalitén på själva passen. Man kan inte bli EM/VM-mästare i brottning med att enbart visa upp en fasad av snygga träningssiffror, utan att vara medveten om att jobbet på träningsmattan måste göras ordentligt. Det handlar som sagt inte om antalet dagar/timmar, utan allt (mycket) handlar om själva innehållet, det vill säga vilken inställning brottaren går in med i sina pass.

Utövaren måste utsätta sig för oerhörda krafter under sina träningar. Du måste våga bli trött, våga känna smärta och våga ta kampen. Du blir genomskådad direkt om du på något sätt försöker hitta genvägar i din satsning, om ytan blir viktigare än själva innehållet i din träningsvardag. Du måste alltid vara beredd att göra jobbet, vilket jag känner (vet) att svenska herrbrottare generellt inte vågar utsätta sig för. De hittar istället en lättare väg som marknadsförs som tuff och hård till sin omgivning, men som i själva verket är något helt annat.  

Svensk herrbrottning (senior) är bättre än vad resultaten visar idag, och allt detta börjar redan i ung ålder. Ledare och tränare (och även föräldrar) talar ofta om att det ska tränas mycket och ofta, men de säger aldrig att passen måste utföras noggrant, och med hög intensitet. Utan allt har bara handlat om mängd och yta. Svensk brottning måste börja bli mer noggranna med att få brottarna att utöva mer kvalitativa pass både på klubbnivå, och landslag. Vi måste lära våra unga utövare vad träning innebär, och vad som krävs för att nå internationella medaljer. Idag (och sedan några år tillbaka) har Sverige inte ens varit nära att vinna medaljer inom den svenska herrbrottningen (senior).

Svensk brottning måste nu börja agera på riktigt med att införa en ordentlig och ärlig satsning. En svensk brottning 2.0 helt enkelt.

Jag har skrivit om det tidigare, men det tåls alltid att tas upp igen. Frågan är alltid lika aktuell. Vissa påstår att en del människor har någon sorts medfödd talang. Det kan vara alltifrån att bli exempelvis världsmästare i brottning, till att bli/vara en duktig tecknare. Om jag utgår från mig själv, då har jag i så fall noll talang för att exempelvis bli en duktig tecknare. Jag kan alltså inte rita eller teckna, i alla fall inte något begripligt. Sträck, krumelurer går helt enkelt inte ihop till något bildligt och förståeligt. Är det då så att jag är född med noll talang för att kunna teckna? Blev det fel redan vid födseln? Jag blev EM-mästare i brottning och vice världsmästare, men var det på grund av en medfödd talang?

Jag tror faktiskt att ingen är född till någonting. Såklart har vissa människor genetiska fördelar/förutsättningar redan som barn, men det räcker som sagt inte att bara vara runt två meter lång för att exempelvis bli en duktig basketspelare. Talang för mig handlar om ett genuint intresse för det man gör, och som du sedan förvaltar på bästa sätt. När du tycker att någonting är roligt och lustfyllt, då blir du slutligen bra på den grejen du tar dig an till ditt hjärta. Om du dessutom gör grejen tillräckligt mycket och länge, det vill säga tränar hårt som bara den, och återigen, att man samtidigt tycker att det är kul, då kan (blir) man till slut ruggigt bra på det man gör. Talang är när man lägger ner tid på det man vill förkovra sig i, oavsett om man har rätt genetik eller ej. Ingen är född till att bli en duktig hockeyspelare. Ingen är född till att bli en duktig skådespelare, och ingen är som sagt född till någonting. Talang är att aldrig ge upp sitt intresse. Om det så är brottning eller trixa med en boll, eller lära sig spela gitarr. Så länge du tycker att det är kul och intressant, då kan du bli hur bra som helst. Man kan givetvis bli infödd i någonting, där exempelvis miljön har en viss påverkan. Är du uppväxt i ett musikerhem, då finns det stor chans att du ärver och förvaltar omgivningens kunskap, vilket är/blir till en viss fördel. Fast oavsett, så är det dock ingen medfödd talang

Om jag hade haft ett intresse av att teckna/rita, då hade jag blivit grymt bra på att just teckna. Om ett barn på 3 – 4 år lär sig gånger-tabellen, så betyder det inte att han/hon per automatik blir ett matematiskt underverk i vuxen ålder. För det måste finnas en talang att ta tillvara på vad som finns/erbjuds i din omgivning. Att våga göra det man vill. Att våga trotsa andra människors ”tips och råd” (om det nu inte är bra råd), där man istället bara gå sin egen väg för att göra just sina val, och följa sina mål. För mig är detta benämningen på att vara en talang, nämligen att aldrig ge upp.    

FOTO: Hade jag en gång i tiden talang för att bli en fotomodell? Tveksamt. Jag tyckte inte riktigt att det var min grej, men det var ändå en rolig upplevelse att under en dag agera fotomodell i en fotostudio för lite mer än trettio år sedan. Platsen var i en fotoateljé på Stormgatan i Malmö. Bilden tillhörde en serie som tidningen Sydsvenskan publicerade med kända skånska profiler under den eran (publicerades även i bokform), dvs 90-talets mitt. Bilderna vann till och med ett fotopris i New York, vilket faktiskt var lite kul så här ”några” år i efterhand.