När jag var 12 år gammal fick jag en julklapp som jag aldrig glömmer. Julklappen har jag kvar än, även om den inte håller samma skick och status som tidigare, men den finns där. Om man frågar barn i dag, så hade min julklapp inte fått samma status och värde som den fick under min barndomstid. Men i början av 80-talet så var det mer vanligt än ovanligt att en önskan mycket väl bara stanna kvar vid just en önskan för många barn. I mitt fall så kunde jag aldrig ana att min önskan skulle besannas, men ”tomten” ville något helt annat. Så när jag öppnade min julklapp denna julaftonskväll i mitt barndomshem på Gula Höja, så blev glädjen stor, så stor att jag totalt bröt ihop av tårar när paketets innehåll skymtade. Min högsta önskan hade förverkligats med ett par röd/vita Adidas brottarskor. Brottarskornas Formula 1. Jag kunde inte fatta att skorna var mina. ”Va, har jag fått dessa?” Jag minns att skorna var dyra, och jag vet att det var väldigt mycket pengar för min mor. Men jag fick dem, och jag var så himla stolt och glad över att min önskan blev till verklighet. Vid nästa brottningspass kände jag mig som en riktigt mästare. Upplevelsen och den enorma glädje som jag där och då kände, den kommer jag aldrig glömma. Glädjen var gigantisk för en kille som levde och drömde brottning 24/7.
För några veckor sedan var det dags ”igen”. En ”ny julklapp” som hägrade, och jag var helt ovetande om innehållet. Den här gången, 42 år senare, så var klappen i form av ett kuvert med ett istoppat kort, och den kom från min/vår äldsta dotter Linn. Redan ett par veckor före jul fick jag presenten. I godan ro sprätte jag upp kuvertet tillsammans med min fru, döttrar och deras sambos. Utan mina läsglasögon så kisade jag mig fram till kuvertets innehåll. Ett foto på hennes tidigare gosedjur fanns på ena sidan, och en text på den andra. Min första tanke var, ”va e det här för något?” Jag fatta ingenting. Men efter mycket om och men så läste jag texten på den högra sidan av kortet lite mer noggrant, och det första jag kunde utläsa var att kortet var signerat till morfar. Då brast det fullständigt för mig, för då förstod jag vem det var riktat till. Jag och min fru ska få ett litet barnbarn, vi ska bli mormor och morfar. Glädjetårarna ville aldrig ta slut. Min/vår älskade dotter Linn ska bli mamma, och hennes underbara sambo Simon ska bli pappa. Jag/vi ska få följa ännu ett litet liv, fast denna gång som mormor och morfar. Lyckan var enorm när vi fick beskedet, och jag var helt tagen. Jag vill absolut inte jämföra eller värdera ett par brottarskor som jag fick för 42 år sedan med ett kommande barnbarn, men båda var väldigt oväntade, fast givetvis på helt olika plan. Då var jag 12 år, och idag är jag 54 år. Men glädje och tårar finns där alltid oavsett ålder.
Jag är så himla stolt och glad över att jag ska bli morfar, och jag ser verkligen fram emot kommande sommarmånad när vår lille kille/tjej kommer till oss. Så jag kan verkligen säga: Vilken ”julklapp” jag fick!