Varför måste allt gå så himla fort? Varför har vi inte tid att vänta, och vad innebär det för negativa konsekvenser när väntandet, och tålamodet sakta men säkert suddas ut?
Jag läste härförleden om en känd svensk föreläsare som tyckte att man skulle ”TikTok-fiera” mer och fler saker i livet. Fler saker skulle kortas ner, och mer skulle presenteras i ett högre tempo. Men vad innebär det egentligen för konsekvenser när vi hela tiden lär våra barn /ungdomar att allt måste gå så himla snabbt, och att det är fult och meningslöst att vänta och längta? Jag ser redan nu ett stort problem i många sammanhang där dagens barn redan har svårt med att invänta sin tid. Framförallt inom min genre (idrotten) märker jag av denna negativa trend. Vi kommer inte kunna tillfoga oss någon form av expertis, om vi alltid ska röra oss med snabba och enkla lösningar. Expertisen kommer med åren, med erfarenheten, och inte i samband med enkla quick-fix-lösningar.
Hur ska vi i framtiden få fram nya mästare, oavsett sport, om vi hela tiden marknadsför meningen ”snabbt och enkelt” som det enda alternativet? Just idrott handlar om en stor portion tålamod, där enkla lösningar inte är ett hållbart alternativ som kommer bygga en framgångsrik karriär. I vårt digitaliserade samhälle som vi idag lever i, så måste vi på något sätt lära ut att allt inte behöver gå i ett rasande tempo. Vi måste lära ut att allt tar sin tid, och att det inte är fult att vänta. I den väntande processen (träningen) sker något stort och värdefullt, som ser till att vi får en chans att få uppleva våra framtida mål och drömmar. Om vi endast lär ut devisen ”snabbt och enkelt”, då kommer vi gå miste om den gedigna kunskap som är ett måste, om det så gäller idrott, eller andra yrkesalternativ.
Tänk om vi slutar upp med att bygga upp saker från grunden? Musiker, konstnärer, kockar och idrottare är en bra måttstock och bild, på vad som kan hända när man lär sig acceptera väntan och längtan. Där den ”jobbiga” väntan istället bygger upp en kunskap som ingen kan ta ifrån, istället för att känna sig rastlös och uttråkad. Tänk så många timmar av övande en gitarrist behöver för att slutligen kunna hålla en konsert? Eller konstnären som slutligen arrangerar sin första utställning med alla sina skapelser utplacerade i det stora galleriet, och där folk nyfiket går runt och beundrar dessa alster? Tänk så många timmar en simmare har tillbringat i en träningsbassäng för att slutligen uppnå medaljer och framgång? Tänk om världens mat bara skulle presenteras i all hast, och där micro-ugnen hade varit det enda alternativet inom kökets domäner? Tänk om dessa områden ”Tik-Tok-fieras” än mer, då kan vi glömma framtida mästare inom idrotten. Vi får inte heller fram några enastående konstnärer, och gitarrspelet kommer bli allt annat än vackert om vi hela tiden lär våra unga att det är fult och meningslöst att vänta.
Varför har vi så bråttom? Och vad är det egentligen vi har så bråttom till?