När jag var liten så hade jag ganska lätt för att fantisera. När jag lekte med bilar, vilket barn gjorde under min barndomstid, då byggde jag upp vägar och byggnader i leken. Jag hade visserligen min bilmatta av plast som kom väl till pass i mina lekar, men jag kompletterade även mattans vägar med t.ex. snören och garnrester som blev extra vägar utanför mattan. När leken väl tog fart då gick jag igång och fantiserade, och byggde upp en story i mitt huvud. Jag såg allt framför mig, och där bilarna självfallet alltid hade den största huvudrollen. Jag backade, parkerade, lastade, körde taxi, kopplade loss släp, körde ambulans osv. I timmar kunde jag fixa och trixa med mina bilar, och ibland hade jag även min grannkompis Mikael på besök, eller min kusin Malin. Det blev som sagt många timmars lek, och mycket fantiserande.
När leken sedan övergick till idrottslekar, då fanns fantasin kvar även där. När vi spelade fotboll, eller landhockey på gården, då var jag givetvis en massa olika kända spelare. Att stå i mål i landhockey eller fotboll gillade jag allra mest. Speciellt i fotboll, för där hade jag en massa idoler, både okända och mer kända. Jag gjorde allt för att efterlikna dessa målvaktshjältar. När grannen Mikael stod och sköt en massa straffar och inlägg mot mig, då såg jag alltid en fullsatt fotbollsstadion framföra mig, och där jag räddade alla situationer med mitt fenomenala målvaktsspel. Jag kunde även kommentera mig själv med någon form av radio eller TV-röst, just för att spetsa till känslan än mer.
Att visualisera fram målbilder har alltid varit en stark drivkraft för mig. För även om framgångarna inte kom på någon beställning, och kanske inte riktigt när man själv ville, då har alltid mina visualiserande mål varit en trygghet. Jag har ofta tänkt ”min tid kommer”. Mitt visionstänk har nog också sett till att jag haft ett ganska gott tålamod. Givetvis inte i allt, men i många delar. Inom brottning började jag tidigt med att visualisera fram mina mål. I allt från tidiga ungdomstävlingar, fram till internationella medaljer. Ibland lyckades man, och andra gånger fick man bita i det sura äpplet och istället tänka i nya drag. Men kraften att se målet framför mig, den har alltid gett mig styrka, och gör så än idag.
Många idrottare jobbar mycket med den visualiserande kraften. Jag har på äldre dar förstått att detta givetvis inte är en självklarhet för alla.
För ett tiotal år sedan skulle vi i vår bostadsrättsförening bygga extra lägenheter på vårt tak, alltså vindslägenheter. Nio stycken skulle byggas, och vi skulle bli av med vår tråkiga råvind som inte var till någon nytta. Nya lägenheter skulle innebära nytt tak, ny fasad och en massa andra fina möjligheter för oss som bor i huset. Ren vinst helt enkelt, där vi dessutom fick många av dessa saker bekostade av själva vindsbygget. Alla vara glada och nöjda, och gjorde tummen upp, MEN!
I denna process var vi tvungna att offra en del. Under lite mer än ett års tid var vår gård, vårt hus ockuperat av byggnadsställningar, arbetsbodar, personalbodar, redskap, bygghissar, byggjobbare och mycket annat. Det var kaos helt enkelt, och vår fina gård var en ren och skär arbetsplats. Vår gård där vi under sommartid sitter ute och njuter av värme och solsken, den var under denna byggperiod inklämd mellan ett flertal arbetsbodar. Vi var nu tvungna att tänka om. Under denna byggperiod fanns där en del boende i huset som inte kunde se några som helst målbilder framför sig, och som absolut inte ville offra något för att sedan njuta av det slutgiltiga resultatet. Utan telefonen till husets styrelse gick på högvarv. Det var klagomål efter klagomål. Vissa klagade på allt, och bara fördömde vindprojektet totalt. Dessa människor hade ingen förmåga att kunna se slutmålet framför sig, utan de bara reagerade här och nu. De kunde inte visualisera fram en känsla, en målbild, utan det var bara locket på.
Jämförelsen med en idrottskarriär är slående lik. Många vill inte ”offra” sig genom att träna hårt, och samtidigt måla upp en bild i sitt huvud där medaljer och vinster får ett gigantiskt utrymme. Även om den inre framgången inte alltid kommer i den ”riktiga” världen just precis när man själv vill, ja då gäller det att fortsätta drömma, och att fortsätta med sina målbilder och sin träning, tills det en dag blir till en verklighet. Sätt ingen tidsbegränsning. Allt har sin tid, och din tid kanske inte kommer precis när just du vill. Men tappa inte hoppet om en medalj (eller fler). Se målet framför dig.
Apropå gården därhemma, vad hände? Givetvis fick vi tillbaka vår gård, och dessutom finare än någonsin.
Övre bilden: Gården under byggtiden