Man hör många gånger att idrott fostrar. Jag själv har sagt/skrivit om det vid ett flertal gånger, men vad menas egentligen med att idrotten fostrar?
Var och lyssnade på den gamle MFF-målvakten Jonnie Fedel i torsdags. Det var idrottsmuseets vänner som hade frukostträff, där gamla idrottare bjuds in för att tala om sin idrottskarriär, vilket även jag själv gjorde för en 5–6 år.
Fedel talade om just idrottens fostran, fast han gör det på ett sätt som jag absolut inte står bakom, eller håller med om. I hans värld är idrottsfostran att äldre spelare ska ”fostra” de yngre spelarna med ett hårt tonläge, just för att sätta den yngre generationen på plats, och visa vart skåpet ska stå. Ett exempel han tog upp var en före detta stjärna inom MFF-laget på 80-talet, som med tråkig attityd talade om för en ung Fedel att han minsann skulle hålla i ordning på sina grejor/sin plats i omklädningsrummet. Kan tyckas lite i det stora hela när man läser det så här, men jag tror med all säkerhet att det fanns mer än så i deras ”fostran”. För visst har man både sett och hört själv genom sina år inom idrottsbranschen, att tråkningar, nedvärderingar eller andra elakheter ska ha en fostrande effekt.
Som sagt, jag kan absolut inte förstå varför man ska vara dum, arrogant eller nedvärderande mot andra, och där man dessutom sen kallar detta för en fostran?
Våren 1984. Jag ska de året fylla 16 år, och jag ska dessutom avsluta min högstadie-period. Kommande höst ska jag studera på brottargymnasiet i Klippan, och i min värld skulle jag nu få leva, träna och gå i skola med likasinnade personer, det vill säga folk som ville träna och satsa för att bli världsmästare i brottning. Men ack så fel jag hade. Bilden ovan är från en informationsträff som vi hade på vårkanten innan höstens start. Nya årskullen (jag och åtta till) skulle under ett par tre dagar få leva och träna med skolans två:or, det vill säga den kull som redan befann sig på skolan. Redan första dagen insåg jag att detta sammanhang var absolut inget som passade mig. Jargonen, kompisrelationerna, inställningen var helt i motsats till hur jag var, och hur jag ville ha det. Miljön upplevde jag som destruktiv, där det redan efter ett par timmar hände en mycket tråkig incident som jag sedermera skrev om i min bok – Gossen Ruda. Man kan lugnt säga att jag där och då under denna informationsträff visste att min karriär inom detta idrottsgymnasium skulle avslutas som endast en kort visit. Och mycket riktigt blev det också så. Hösten samma år började min gymnasieperiod. Med stor tvekan tog jag mitt pick och pack, och inkvarterade mig på den tilldelade vindsrummet någonstans i Klippans villakvarter. Tanken var nu att jag skulle bo där under två år. Redan när jag placerade min nyinköpta klockradio på sängbordet, så visste jag att den snart skulle behövas monteras ner igen. Redan efter åtta dagar sa jag hej och tack, och säkerligen är jag den brottare som har den kortaste karriären på detta brottargymnasium. Om det är ett rekord eller ej, spelar mindre roll, men jag blev snabbt varse om att jag gjorde rätt, för jag passade absolut inte in i den miljö som 15/16 åring. Jag vet idag att min brottningskarriär aldrig hade fått de framgångar jag sedermera fick, om jag hade stannat kvar och uthärdat mig själv i denna destruktiva miljö som ung grabb.
Idrott är faktiskt fostrande, fast dock ej på det sätt som många före detta idrottare vill ha det till.
Tittar vi även framgångs/resultatmässigt, så är det endast ett fåtal av Klippan-skolans alla elever (programmet har funnits sedan slutet av 70-talet, snart femtio år) som sedermera blev internationella brottare med EM, VM eller OS-medaljer i prisskåpet. Det flesta brottare som gått där genom alla år nådde knappt därefter en senior-karriär, utan deras brottningskarriär tog många gånger slut innan den ens hann börja. Om man gör en snabb reflektion så kan man ju lugnt ställa frågan – Varför blev/är det så?