Inför min OS-start 1992 i Barcelona var det givetvis en massa förberedelser inför detta äventyr i form av träningsläger och tävlingar. Ett av alla dessa OS-läger arrangerades i Sydkorea. Det var stort att få komma till Asien, och till en stad som dessutom var den senaste olympiske staden (år 1988). Det var en lång flygresa dit. Började i London, och sedan flyg till Hongkong, och sedan ytterligare ex antal timmar innan vi landade i huvudstaden Seoul, Sydkoreas huvudstad. Total flygtid var med all säkerhet en 15 – 20 timmar. Det var en mäktig känsla när vi väl landade och vi äntligen fick andas in den koreanska luften. Man kan väl säga att man verkligen kände av att man var utomlands. Bara luften, dofterna och ljuden var helt annorlunda. Kändes nästan som man var med i en film.
Vi skulle nu ta oss en bit utanför stan där vi skulle inkvarteras i ett stort sportcenter. Ett sportcenter där inte bara brottare levde sin idrottsvardag, utan där fanns ett flertal andra olympiska idrotter. Att befinna sig i ett sportcentrum som detta, gjorde att det infann sig en tendens av ångest från min sida. Jag var en person på den tiden (kanske så även idag), som inte alltid gillade att befinna sig i grupp under en längre tid. Här var det folk överallt. En massa potentiella OS-medaljörer som alla hade samma mål, dvs att vinna. Att leva med likasinnade människor, som i mitt fall idrottsmän, har aldrig fallit mig på läppen. Jag har aldrig tyckt om att ”leva” tillsammans med mina konkurrenter, utan jag ville alltid kunna stänga dörren efter ett träningspass och säga ”vi ses imorgon på träningen igen”. Jag har aldrig trivts med att fördriva tiden med mina kombattanter, utan jag ville bara ”umgås” med mina brottarkollegor på träningsmattan. Varför det har varit så kan jag nog inte riktigt själv förklara. Men låt mig i alla fall försöka. Att träna brottning, att träna hårt, att träna mot väldigt högt ställda mål, dessa element tar väldigt hårt på ens krafter. Min bästa återhämtning var när jag lämnade träningsmattan, och sedan åkte hem. Då fick jag min space, mitt utrymme, och jag kunde själv tänka och fundera utan att se mina motståndare eller andra brottningsfolk i min närhet. Jag ville som sagt inte umgås med motståndare eller andra brottare. Jag ville givetvis ha sparring av duktig brottare att träna med/mot, men helst inte umgås med dem.
När jag skulle iväg på läger likt detta i Korea, så var det alltid mycket ångest involverat. Trots detta åkte jag alltid iväg, för mitt mål var ju att vinna. Jag trivdes med idrott där kampen och satsningen mot samma mål infann sig, och där likasinnade tränade efter samma mål. Men när kampen var över, så ville jag inte ta en kopp kaffe och snacka brottning med mina träningskamrater, och framförallt inte med mina motståndare, för dem jag skulle möta på mattan. Jag tror nog inte att jag var unik inför detta faktum, utan där fanns nog en hel del andra inom brottningen (eller inom annan idrott för den delen) som hade/har exakt samma syn som mig. Jag (och en till i gruppen) fick givetvis kritik av den svenska ledningen efter dessa två veckor i Seoul. I en text som landslagsledningen skrev efter hemkomst i tidningen brottning, fick jag och landslagskompisen till oss att vi hade en labil balans, och inte kunde ta till oss det faktum om att vi alla satt i samma båt. Så dessvärre klarade jag och landslagskamraten inte tränaren/ledarens mentala test, som han så finurligt kallade denna resa. Vi blev dock inte namngivna, men alla visste att kritiken var riktad till oss.
Första passet i Seoul bestod i att spela fotboll på en stor konstgräsplan. Vi var sex brottare från Sverige. Matchen var redan igång när vi anslöt oss, och vi svenskar måste ha sett helt förvirrade ut när vi kom ut på fotbollsplanen. Tre av oss i det ena laget, och tre i det andra. Det svåra för oss var att alla koreanerna såg exakt likadana ut. Vet inte vem vi passade bollen till, men vi sprang i alla fall. Till vårt försvar så det var ju inte helt lätt, eftersom vi precis hade anlänt. Så vem som helst hade haft svårt att urskilja ett gäng koreanska brottare efter så kort tid. Under denna match så var koreansk tidning där, och jag kom med på ett litet hörn, vilket ändå var lite häftigt faktiskt.
(fortsättning följer om lägret i Sydkorea)