Att förmedla sina träningsmeriter har blivit ett enormt mode det senaste tio-femton åren. Ju mer träningsdagar/timmar man kan uppvisa, desto bättre är det. Det räknas timmar i detalj gällande hur länge varje pass ska vara, hur många timmar i veckan man tränar, hur många pass om dagen, vilka övningar man ska göra osv. Listan kan göras hur lång som helst. Detta är inte bara ett fenomen bland brottare, utan det har spridit sig även bland övriga sporter. För jag vill påstå att denna träningshysteri i siffror har blivit till en ren och skär yta, där mängden helt plötsligt blivit viktigare än själva innehållet. Däremot att förmedla intensiteten vid varje pass är inte lika hajpad att marknadsföra. Bara man har timmarna nedprintat så räcker det mer än väl. Kvalitén på passet spelar mindre roll, utan kvantiteten är desto viktigare.
I facktidningen BROTTNING som gavs ut varje år under 70-talets början fram till och med en bit in på 00-talet, där fanns en presentation av kommande brottningsstjärnor. Där stod vilka tävlingsmeriter brottaren hade, hur många matcher de hade gått, hur många vinster/förluster osv. Men sedan fanns där en rad där frågan lydde: Hur mycket tränar du? Jag plockade fram fyra brottarstjärnor från 70–80-talen, för att studera deras träningsintensitet. Ärligheten lyste igenom, och där fanns ingen tillstymmelse att ljuga eller förvränga sin träningsstatus, utan man sa helt enkelt sanningen. Var och en av dessa stjärnor svarade ganska likvärdigt, dvs att man tränade tre – fem träningskvällar i veckan (brottning). Märk väl att detta var stora stjärnor med internationella mästerskapsmedaljörer både som junior och senior. Fanns inget skryt om att förmedla ohållbara träningssiffror.
Om man nu vill bli bra på någonting som måste man givetvis träna, och dessutom mycket. Träna innebär att man gör samma sak om och om igen med en viss kontinuitet, vilket innebär att man slutligen blir riktigt bra på det man nu vill satsa på. Men, och jag säger MEN med stora bokstäver – vi får inte glömma bort varför vi tränar. Vi glömmer bort att huvudet måste hänga med, och att slutligen så är det knoppen som avgör om du ska nå det stora medaljerna. Det är inte enbart din gedigna och fullspäckade träningsdagbok som ser till att du når det stora medaljerna, utan det är till syvende och sist ditt psyke.
Eftersom dagens brottare (och även andra idrottsmän) har fullt sjå med att upprätthålla sin träningsdagbok med snygga siffror, så glömmer de bort att varje pass är unikt. När man satsar och tränar hårt, då innebär det att man ger sig hän i stort sett vid varje brottarpass. Man måste, som man säger på simspråk – hela vägen in i kaklet. Men jag fattar. Eftersom det blivit ”inflation” i antalet träningsdagar/timmar som ska förmedlas, så förstår jag att dagens satsande idrottsman inte håller/orkar i längden. Man förmår helt enkelt inte att upprätthålla fasaden, vilket gör att elitidrottaren glömmer bort varför man tränar. Idrottaren håller igen, och ser till att alltid ligga på en lagom nivå i sin träningsintensitet, just för att orka med sina 30 – 40 timmar i veckan som det uppgett. Den viktiga glädjen har försvunnit, vilket gör att man inte når det stora framgångarna. Man vågar helt enkelt aldrig pressa sin kropp ordentligt, utan man går och ”småsparar” sig för att orka med.
Så även om ovannämnda stjärnor hade sin primetime för snart fyrtio år sedan, så är/var målen densamma då som nu, dvs att nå medaljer. Upplägget var bara ”något” annorlunda på den tiden. Allt har visserligen sin tid. Saker och ting förändras/förbättras, men målen är dock densamma. Så mitt tips är, samla inte bara på fina ”träningssiffror”, utan se till att flertalet av dina pass är en utmaning. Håll inte igen när du ska köra på utan ge max. När du ger max, då tränar du även ditt ”pannben” vilket gör att du slutligen vågar möta de stora stjärnorna, och du kan även se dig själv som en vinnare i dessa möten.
Icke att förglömma är att bibehålla glädjen till sin idrott. Varför började vi en gång i tiden? Vad är det som driver just dig att satsa? Tränar du för din egen, eller för någon annans skull?
Elitidrott är väldigt speciellt. Det finns egentligen inget facit på vad/hur man ska göra för att nå den absoluta toppen. Men det finns i alla fall ett riktmärke, och det är att man aldrig ska tappa bort glädjen för sin idrott. Ha kul när du tränar hårt, och ha kul på vägen mot dina mål. Ibland är det givetvis tungt, men så är det med mycket man gör i livet. Om bara glädjen finns, då har du alla möjligheter i världen. Sluta fokusera på antalet timmar, utan lägg kraften istället på vad du fyller dina träningstimmar med. Kvalité och äkta vara istället för en massa yta.