Jag minns det (nästan) som igår, när jag själv ladda inför mina mästerskap. Tiden innan mästerskapsstart var bara en lång väntan. Inte för att man ville få det överstökat, utan mer bara för att det var en anspänd tid, en tid då man gick igenom hela tävlingen i ens inre. Nu idag, trettio år senare känner jag i stort sett likadant. Inte för att jag själv ska göra någon aktiv comeback vid 55 års ålder, utan nu handlar det om att jag ska bevittna och följa ett mästerskap på plats och vid sidan av, vilket jag inte gjort sedan 2011. Nu är det dags igen, och mästerskapsplatsen är Pontevedra, Spanien, och det handlar om ett junior-VM.
För visst kan jag komma ihåg känslan. Framförallt de gånger när man visste att det här kommer gå riktigt bra. Man kände sig lugn, avslappnad (kanske inte riktigt) och man såg verkligen fram emot att få tampas mot den yppersta världseliten. Bilder spelades upp när man var ute och promenerade, och hela ens träningsupplägg handlade endast om kommande mästerskap. Framtid fanns bara fram till och med finaldagen, och efter den fanns ingenting. Nu står jag som sagt bara vid sidan av och gör dessa reflektioner.
Men helt ärligt så tänkte jag inte alltid positiva tankar inför mina mästerskap under min aktiva period. Därför blev det också en del floppar. Om jag under mina aktiva år hade fått hjälp med att hitta mina ”rätta” tankar, så hade flopparna i stort varit ett minne blott. För jag vet idag vad den mentala styrkan handlar om, och vad den har för betydelse. Att tro på sig själv, och inte bara ibland. Att veta att man gjort alla rätt fysiskt, och därefter fläta ihop det fysiska med sin inre styrka, då är man en mästerskaps-medaljör, eller i bästa fall en mästare. Du får/kan aldrig vika dig fysiskt i någon match. Den meningen vet alla, och just därför tränar man hårt och intensivt så att man är väl förberedd rent fysiskt när man beträder exempelvis en VM-matta. När man gjort ”jobbet innan” då vet man att man kan, och att man orkar.
Allt detta ska sedan sammanfogas till en helhet, det vill säga det fysiska ska förenas med det mentala. Det är en process som inte tar en eftermiddag att bygga upp, utan det är ett långt och gediget arbete som kräver sin tid. Att veta sin kapacitet, och vara helt orubblig i sina kommande beslut. Att veta vad man vill och inte vika sig i några beslut. Det kommer ibland bli lite svajigt, och motståndare (och även andra) kommer alltid testa din mentala styrka, den måste man vara beredd på, men man får aldrig vara mottaglig för dessa attacker.
Den sistnämnda grejen i hela det här mästerskapssnacket är slutligen att man måste förena allt detta, dvs fysiken med det mentala, men den sista och mycket viktiga pusselbiten som heter tur. Man måste som sagt även ha en viss tur när det väl är mästerskap. Men turen kan man som sagt också ha viss kontroll över, när man gjort allt det fysiska rätt, och även det mentala. Men oavsett så kommer man aldrig ifrån att tur måste man alltid ha i dessa sammanhang, och det gäller all idrott.
LBK:s adept och VM-brottare förlitar sig inte enbart på turen, utan han har gjort alla rätt i sin uppladdning. Han tränar hårt, och han vet vad som behövs göras. Han hittar/tar aldrig några genvägar i sin träning, utan han tänker smart, och han vet vad motståndarna är benägna att kunna göra i kommande matcher. Han kan träna fysiskt, och han vet vad den mentala kraften har för betydelse. Han är som sagt väldigt förberedd. Trots detta finns det inga garantier någonstans när det handlar om ett EM, VM eller OS, vilket är det fina med idrott. Men jobbet är gjort, och han om någon har verkligen chans/möjlighet att nå hela vägen fram med att ro hem en glimrande medalj. Det kan bli brons, silver eller varför inte ett guld. Hugo Baff är redo, och vi vid sidan av är också redo.