När jag cyklar hem från min morgonträning måste jag passera ett trafikljus. Strax innan jag kommer fram till korsningen så ökar cykeln framför mig och korsar vägen, och bilen som ska svänga höger får göra en panikinbromsning. Den oskyddade cyklisten kunde sån tur är vika undan, och bilen kunde köra vidare. Själv stannade jag givetvis till vid rödljuset och inväntade det gröna skenet. Jag började räkna hur länge jag fick stanna vid rödljuset, och kom då fram till siffran tjugo. Alltså tjugo sekunders väntetid hade det blivit för cyklisten framför om han hade stannat. Istället för att vänta dessa sekunder, så riskerade han nästan livet. Varför har vi inte tid att vänta tjugo sekunder, och hur kan vi riskera livet för dessa fjuttiga sekunder?
En annan liknelse är när jag och familjen ska iväg och göra våra veckoinköp. Vi parkerar i sedvanlig ordning upp i affärens parkeringsområde i P-huset, vilket då medför att man måste åka rulltrappa ner till själva affären. Nu är det ingen vanlig rulltrappa, utan ett rullband utan steg, och där man då kan forsla ner sin kundvagn. Har man ingen kundvagn, så kan man bara gå ner vilket går i rasande fart, men med kundvagn, då är man fast. Du kan inte rulla ner vagnen, eftersom hjulen stannar i rullbandets spår, vilket då medför att du forslas ner sjukt sakta. Allt som allt tar hela ”resan” lite mer än en minut (tror jag). Jag märker på folk (och även på mig själv) att den osnabba resan generar en krypning i ens kropp. Vi kan sammanfatta det hela genom att vi inte har tålamodet att kunna vänta. Men den senaste tiden har jag faktiskt tänkt om. Istället för att få krypningar av den ”långa” väntan, så ser jag istället färden som en resa i terapi. Man lutar sig lugnt över vagnen, och bara funderar. Jag kommer ingenstans, utan det är bara jag och mina tankar på det långa rullbandet, vilket faktiskt känns befriande.
Vi människor lider nog av en brist på tålamod i många sammanhang. I idrottens värld är det precis likadant. Vi vill ha snabba resultat, och vi ska vänta så lite som möjligt. Vi har inte tid att invänta barnen/ungdomarnas tid, utan allt ska vara här och nu. Barnen blir ju såklart påverkade av de vuxnas brist på tålamod, vilket speglas i att många barn slutar med sin idrott i en allt för tidig ålder. De vuxna har alltså inte tid att invänta barnens mognad i form av att förstå teknik eller andra instruktioner, utan alla barn ska kunna direkt (tycker många vuxna). Vi glömmer bort att glädjen är den viktigaste nämnaren, där teknik och andra kunskapsdelar egentligen bara är sekundärt inledningsvis av en karriär. Det tekniska, nästintill det perfekta utförandet kommer inte förrän barnen har knäckt den berömda koden vad träning egentligen innebär.
Om vi vuxna bara hade haft lite mer tålamod, då hade inte så många barn slutat i ung ålder. Jag vill inte påstå att föräldrarna bär den största skulden i allt detta, men deras brist på tålamod ställer till en hel del bekymmer faktiskt. Om föräldrarna bara hade kunnat släppa resultatfixeringen, då hade andelen barn inte gett upp så tidigt. Resultat kommer när idrottaren känner sig trygg med sin idrott. När tryggheten infinner sig, då avtar även risken att barnet/ungdomen vill sluta på grund av till exempel en försmädlig förlust. Istället infinner sig en känsla av revansch, vilket är en hållning som man måste kunna leva med för att orka träna och tävla vidare mot nya mål.
Till syvende och sist så är mitt tips att stanna till istället för att rusa över det där rödljuset. Stanna till och tänk, vad har jag egentligen bråttom till? Gör en jämförelse med ditt barns idrottsaktivitet, genom att uppvisa en mer tålmodig hållning till ditt barns idrottande. Det viktigaste är väl att din son/dotter känner glädje till sin idrott, där resultatet får komma efter hand? Ta även del av rulltrappan, eller rullbandets tröghet. Se det som en träning i tålmodighetens tecken, och njut i din väntan, istället för att känna en onödig stress.