Att tala, hålla föredrag, förmedla en känsla. Vad är det som gör att vissa människor gillar att tala inför publik? Om man frågar gemene man om deras största farhåga i livet, så är det just rädslan av att tala inför folk som är en ”topp-trea” av obehagligheter. En del människor vill nästan jämföra det med en nära döden upplevelse. Om jag ska gå till mig själv, så jämför jag talandet med att gå en brottningsmatch. Det är läskigt, obehagligt, men samtidigt så har det en dragningskraft som jag inte kan motstå. Att hålla ett bra föredrag är som att vinna en match på ett sätt som man egentligen inte kan beskriva med ord. Känslan bara finns där, och den är obeskrivligt skön. Lika skön som den kan vara, lika obehaglig kan den tes sig. Ibland får man helt enkelt inte flyt i sina texter, och talet känns då segt, och som en lång outhärdlig motvind. Men precis som en brottningsmatch, så är det flytet och vinsten som lockar. Den häftiga känslan som gör att man kan tänka sig göra det om, och om igen.
Ett tal, ett föredrag blir bäst när man förbereder sig minutiöst. Exakt jämförbart är det med idrotten, det vill säga, att man kommer mycket närmre en vinst om man tränar och förbereder sig på bästa sätt. Att komma oförberedd till en match, eller till ett föredrag är ren skräck. Likaså att tala, eller tävla om/i något som man inte brinner för. Tanken är obehaglig. Jag brinner för idrott, och min sport. Jag kan tala i timmar om känslor, upplevelser, tankar och erfarenheter. Jag har inga problem med att förklara en känsla i flera minuter. Det kan låta djupt, men idrott är djupt. En sak som också gör mig än mer trovärdig är att jag aldrig ljuger om mina känslor. Jag talar exakt om hur jag en gång kände, och hur jag känner inför dessa faktum nu idag, 20 – 30 år efter min karriär. Jag är givetvis även ärlig i mina stundande känslor, gällande hur jag tycker att idrott ska presenteras och utföras. Jag är aldrig tyst, utan jag snackar på när det handlar om dessa ämnen, mina ämnen som jag brinner så mycket för.
Jag använder mycket sällan ett synligt manus. Att läsa innantill är opersonligt och så himla tråkigt. Flytet försvinner, och orden blir stela och ointressanta. Visst, du kommer att glömma att förmedla vissa saker utan manus, men det är bara du själv som vet vad som är glömt, och inte nämnt. Publiken har ingen aning om vad som är glömt och gömt. Men självfallet så har jag ett gömt manus som jag har format och skrivit ner och förberett mig med. Men detta manus finns sedan i min väska, eller i min ficka. Det räcker att det finns där, och jag behöver inte bläddra eller titta i det. Bara vetskapen att det finns där, det räcker.
Senast jag höll ett tal så fick jag till mig av en av åhörarna ”Hur fan kan du komma ihåg allt?” En av de andra gästerna replikerade direkt med att säga ”Jo, för att det kommer från hjärtat”. Repliken är helt rätt. Allt jag talar om kommer från min passion och mitt stora intresse. Jag skulle som sagt aldrig kunnat stå inför en grupp människor och ljuga, eller tala om saker som jag inte brinner för, utan jag måste känna för det jag förmedlar. Jag har även alltid bilder i mitt huvud hur det ska se ut, och hur det ska låta. Jag ser mina rörelser och lyssnar av hur jag hittar mina ord på vägen.
Jag kan tala, jag kan förmedla en känsla. Jag vågar tala, precis som jag en gång vågade att utmana världseliten i brottning. Inte många trodde på mig då. Men det viktigaste var att jag själv såg bilderna i mitt inre. Bilder som gjorde att jag aldrig gav upp mina mål. Det var bara jag, mina bilder, och mina mål, precis som nu, fast nu handlar det inte om EM eller VM-medaljer, utan något helt annat.