Efter damernas vinst mot USA i åttondelsfinalen i VM i fotboll, så fick jag känslan av att det svenska laget var nöjda, det vill säga FÖR nöjda. Man ska givetvis bli glad, lättad och uppspelt vid en vinst, men eftersom turneringen långt ifrån är slut, så måste man snabbt rätta in sig i ledet, och steppa upp och fokusera på nästa match. Man kan som sagt inte bli för nöjd, om man nu vill vinna hela baletten. Jag har sett det vid flera tillfällen, och då framförallt i min egen idrott, brottare som exempelvis vunnit sin semifinal, och där glädjen efter den vunna matchen blivit allt för mäktig. Det handlar i för sig inte om hur glad man blir, utan mer att kroppen ställer in sig på att: ”ja, nu var det klart!” Energin går ur, och där finns inte mer kraft att inhämta till följande matcher.
Det kan vara att man besegrat en motståndare som man haft oerhört svårt mot, och där man nu äntligen fick den vinst man önskat sig. En ”äntligen-känsla” infinner sig, vilket gör att man inte orkar gå vidare till nästa match, utan det blir istället ett tvärstopp. Därför gäller det att behålla fokus genom hela turneringen. När jag själv hjälper fram brottare som tar sig genom stora tävlingar, exempelvis under ett SM, då är jag snabb med att säga grattis till vinsten, men där jag snabbt replikerar och säger: ”men du, var nu inte för nöjd, utan du har fler matcher kvar” Att bli glad måste man få bli, men trots denna eufori måste man kunna återgå till att ladda om, och sätta in sig i den bubbla som man behöver infinna sig i under turneringens gång. Nu handlar det främst om lite större tävlingar, typ mästerskap som SM, EM, VM eller OS, men även större cuper som man årligen ställer upp i. Att lära sig att ladda om helt enkelt, och inte ta ut segern i förväg är en viktig pusselbit i en idrottares liv som också behövs tränas på.
Jag själv var långt ifrån perfekt. Jag har tyvärr vid några tillfällen tagit ut segrar i förväg. Jag minns framförallt en stor tävling i Finland, där jag i semifinalen tappade mot min kombattant Timo Niemi. Jag hade ett par dagar tidigare besegrat honom i den landskamp som oftast förekom inför större tävlingar i både Sverige och Finland under min brottartid. Jag var regerande EM-mästare och jag skulle nu återigen göra processen kort mot finnarnas dåtida stjärna. Jag ledde matchen helt efter min plan, och när det var c: a 10 sekunder kvar av matchen, blir Niemi varnad för passivitet. Enkelt eller hur, vad kan nu gå fel? Jag leder på poäng, och när passivitetsvarningen kom, så i min iver sätter jag fingret i luften för att visa den finska publiken om att jag var den rättmätige vinnaren. Fast mitt i allt detta markerar jag för domaren att min motståndare ska bli nerdömd i parterr, vilket jag givetvis inte skulle gjort. Istället för att välja fortsatt stående brottning, och då bara glida undan det sista sekunderna, gav jag istället min motståndare en chans att ta poäng, och dessutom vinna matchen. I samma ögonblick som jag beordrade ett parterrläge, i samma sekund ångrade jag mig. Men domaren var bestämd. Sagt är sagt, och det gick inte att ändra. Niemi blev nerdömd, och vad tror ni hände? Jo, han reste sig såklart upp med all kraft och fick sitt poäng, och jag förlorade matchen. Jag fick dessutom ett stort jack under ögat som blödde rejält när Niemi gjorde allt i sin makt för att resa sig upp. Ärret fick jag som ett bevis på hur det kan gå när man tar ut en seger i förväg. Den finske publiken njöt såklart, eftersom jag med kaxig attityd visade att jag var vinnaren tio sekunder tidigare med att sätta fingret i luften.
Ett exempel på hur det kan gå när man i sin iver firar segrar alldeles för tidigt. Fokus måste vara påkopplat hela vägen fram till sista match, till sista sekund. Ärret finns fortfarande kvar under mitt öga som en liten påminnelse från denna fadäs. Vi kan väl hoppas att Sveriges fotbollsdamer håller skärpan hela vägen fram till deras sista match, så att de slipper sina ”ärr” likt det jag fick för ganska exakt trettio år sedan.