När jag var aktiv idrottsman, med stora mål och en hunger efter vinster, så var löpning en stor del i min träning. Varje gång jag tog på mig löparskorna, var det som att bilder på direkten började spelas upp i mitt inre. Om det så var när jag sprang distans, intervall eller i backe, så följde alltid mina inre bilder med mig. Det var precis som att jag fick extra krafter till mig, då jag tex skulle jogga bort mot ”min” backe för att där springa som en vettvilling upp och ner ett flertal gånger. Varje explosiv rörelse som jag gjorde när jag skulle attackera backen, varje gång var det en brottningsmotståndare som jag tog mig an. Känslan minns jag mycket väl, och den kan ibland vara väldigt saknad. Det var jag och min backe, och ingen annan. Jag blev starkare och starkare för varje gång som jag upprepade mina intervaller. Även om jag blev trött, så ville jag aldrig att motståndaren skulle besegra mig. Jag skulle alltid komma först.
Därför så har jag idag väldigt svårt för att ut och springa/jogga. För hela grejen med löpningen är så starkt förknippad med känslan av att träna för att bli en mästare. Jag kan inte motivera mig till att springa som en galning upp och ner för en backe som jag en gång gjorde. Idag när jag är 50+, skulle det kännas jättemärkligt om jag hittade en backe någonstans, och sedan därifrån sprungit upp och ner, fram och tillbaka, när jag inte har några idrottsliga mål att jaga efter.
Men jag ligger givetvis inte på latsidan. Min träning idag handlar om att hålla igång, och underhålla min kropp så att den funkar. Den består av styrketräning, promenader, cykling och annan styrkegymnastik. För jag vill fortfarande kunna undervisa i min sport brottning. Jag vill visa kast och andra tekniker. Jag vill kunna göra kullerbyttor, och andra smidighetsövningar för att inspirera unga idrottsutövare om att träning är viktigt. Jag vill motivera unga hungriga idrottsutövare till att träna och hitta sina egna inre bilder och mål. Se till att ungdomarna hittar sin egen drivkraft, och där se glädjen av att själv ge sig ut för att möta en ”motståndare” i tex en backe.
Även om det var tuffa tider ju äldre och bättre man blev i sin idrottskarriär, så var resan helt fantastik. Att satsa mot sina högt ställda mål är ett privilegium, och något man ska vårda väl. Så ni unga idrottsutövare, om ni så är brottare eller sysslar med någon annan sport, ge er ut i löpspåret och hitta era egna inre krafter. Jag själv avstår numera med att jaga ansiktslösa motståndare i joggingspåret, då den tiden är förbi sedan länge. Även om jag ibland saknar det.